Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 19 april 2012

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12, och rättelse i EUT L 204, 2005, s. 24) (nedan kallat direktivet).

3 Nedan kallad Bundesamt.

4 Denna konvention undertecknades den 28 juli 1951 i Genève (Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954) (nedan kallad Genèvekonventionen) och trädde i kraft den 22 april 1954. Den har kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning av den 31 januari 1967, vilket trädde i kraft den 4 oktober 1967. Det är även intressant att hänvisa till handboken om förfarandena och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, utgiven av Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR), januari 1992, tillgänglig på webbadressen http://unhcr.org/refworld/docid/3ae6b32b0.html.

5 Nedan kallad stadgan. Se artikel 78.1 FEUF, artikel 18 i stadgan och skäl 10 i direktivet.

6 Artikel 3 i direktivet.

7 Konventionen undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

8 BGBl. I, 2008, s. 162. I denna bestämmelse föreskrivs följande: I enlighet med [Genèvekonventionen] får en utlänning inte avvisas eller utvisas till en stat där vederbörandes liv eller frihet hotas på grund av hans eller hennes ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning.

9 Se även Bundesverwaltungsgerichts påpekanden i dess dom av den 5 mars 2009 (BVerwG 10 C 51.07), vilken finns tillgänglig på engelska på Bundesverwaltungsgerichts webbplats (http://www.bverwg.de).

10 Denna rättspraxis förklarar de yttranden som Förbundsrepubliken Tyskland gjorde under arbetet i samband med antagandet av direktivet, i synnerhet yttrandena avseende artikel 10.1 b i direktivet. Förbundsrepubliken Tyskland har nämnt att Genèvekonventionen skyddar privat religionsutövning, men inte offentlig utövning (se artikel 12 b i den handling som finns tillgänglig på Europeiska unionens råds webbplats under dokumentnummer 7882/02).

11 Min kursivering.

12 Dom av den 22 december 2010 i mål C-279/09, DEB (REU 2010, s. I-13849), punkt 35.

13 Se Europadomstolens dom av den 13 december 2001 i målet Église métropolitaine de Bessarabie m.fl. mot Moldavien, Recueil des arrêts et décisions, 2001-XII, paragraf 114 och följande paragrafer samt där angiven rättspraxis.

14 Se Europadomstolens dom av den 10 november 2005 i målet Leyla Şahin mot Turkiet, Recueil des arrêts et décisions, 2005-XI, § 105.

15 Paragraf 109 och där angiven rättspraxis.

16 Se artikel 6 i deklarationen om avskaffande av alla former av intolerans och diskriminering grundad på religion eller annan trosuppfattning, proklamerad av Förenta nationernas generalförsamling den 25 november 1981, och punkt 4 i allmänna kommentarer nr 22 från kommittén för mänskliga rättigheter rörande artikel 18 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 16 december 1966 och trädde i kraft den 23 mars 1976.

17 Se, upplysningsvis, riktlinjer för internationellt skydd nr 6: asylansökningar som grundar sig på religion enligt artikel 1A.2 i 1951 års konvention och/eller 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, utgivna av UNHCR den 28 april 2004 och tillgängliga på webbadressen http://www.unhcr.org/refworld/docid/415a9af54.html, samt allmänna kommentarer nr 22 (ovan fotnot 16 i förevarande förslag till avgörande).

18 Se kommissionens kommentarer till artikel 11, med rubriken Förföljelsens natur (nuvarande artikel 9 i direktivet), i förslaget till rådets direktiv om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet, som kommissionen lade fram den 12 september 2001 (KOM(2001) 510 slutlig).

19 Paragraf 114.

20 Se beslut av Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna av den 12 mars 1981 i målet X mot Förenade kungariket, D. R. 22, s. 39, § 5.

21 Stadgan antogs i Rom den 17 juli 1998 och trädde i kraft den 1 juli 2002, Förenta nationernas fördragssamling, volym 2187, nr 38544. I artikel 7.2 g i nämnda stadga definieras begreppet förföljelse som uppsåtligt och allvarligt berövande av grundläggande rättigheter i strid med folkrätten på grund av en folkgrupps eller ett kollektivs identitet.

22 Gemensam ståndpunkt av den 4 mars 1996 antagen av rådet på grundval av artikel [K 3] i fördraget om Europeiska unionen om harmoniserad användning av uttrycket flykting i artikel 1 i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning (EGT L 63, s. 2).

23 Punkt 4.

24 Se de handlingar som finns tillgängliga på rådets webbplats under dokumentnumren 13620/01, 11356/02, 12620/02 och 13648/02.

25 Dessa rättigheter avses i artiklarna 2, 3, 4.1 och 7 i Europakonventionen respektive i artiklarna 2, 4, 5.1 och 49 i stadgan.

26 Se Europadomstolens dom av den 7 juli 1989 i målet Soering mot Förenade kungariket, serie A, nr 161, §§ 88 och 113, av den 4 februari 2005 i målet Mamatkoulov och Askarov mot Turkiet, Recueil des arrêts et décisions, 2005-I, § 91, av den 12 maj 2010 i målet Khodzhayev mot Ryssland, §§ 89–105, och av den 8 juli 2010 i målet Abdulazhon Isakov mot Ryssland, §§ 106–112 och 120–131.

27 För en tillämpning av dessa principer, se bland annat Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Leyla Şahin mot Turkiet, §§ 104–123 och där angiven rättspraxis.

28 Se Europadomstolens beslut av den 28 februari 2006 i målet Z. och T. mot Förenade kungariket, Recueil des arrêts et décisions, 2006-III.

29 Min analys omfattar naturligtvis inte de situationer då de religiösa riterna är särskilt orimliga, såsom människooffer eller droganvändning.

30 Se dom meddelad av Supreme Court of the United Kingdom (Förenade kungariket) i målen HJ (Iran) mot Secretary of State for the Home Department och HT (Cameroon) mot Secretary of State for the Home Department, (2010) UKSC 31.

31 Dom av den 2 mars 2010 i de förenade målen C-175/08, C-176/08, C-178/08 och C-179/08, Salahadin Abdulla m.fl. (REU 2010, s. I-1493).

32 Punkt 90.