Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 15 maj 2012

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, s. 18).

3 Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, s. 1). Förslag har framställts om att ersätta direktivet och förordningen (KOM(2011) 320 slutlig respektive KOM(2008) 820 slutlig).

4 Se kapitel V, artiklarna 16–20 i förordningen.

5 Se Slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors på www.cvce.eu.

6 Punkt 13. Se Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, i dess lydelse enligt det i New York undertecknade protokollet av den 31 januari 1967. Flera av bestämmelserna i Genèvekonventionen omfattar också asylsökande (se punkt 4.1.2 i den nedan i fotnot 19 nämnda handlingen). I ingressen till konventionen beskrivs Förenta nationernas önskan att ge flyktingar största möjliga förmåga att utöva sina grundläggande rättigheter och friheter.

7 Kontoret för FN:s högkommissarie för flyktingar.

8 I förordningens definition ingår inte hänvisningen till statslösa personer som finns med i direktivets definition. Detta saknar dock relevans för förevarande förslag till avgörande.

9 Dessa krav grundar sig huvudsakligen på förutsättningen att sökandens familjemedlemmar befinner sig i en viss medlemsstat och den dokumentation som den asylsökande innehade vid inlämnandet av asylansökan.

10 Artikel 17.1. Kortare tidsfrister gäller när den anmodande medlemsstaten har begärt ett brådskande svar.

11 Artikel 18.1.

12 Artikel 19.1 och 19.3.

13 Om framställningen grundar sig på data i Eurodacsystemet ska tidsfristen minskas till två veckor. Se rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (EGT L 316, s. 1).

14 Artikel 20.1 b och d.

15 Se artikel 19.2 (övertagande) respektive artikel 20.1 c (återtagande).

16 Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 utgör stadgan primärrätt (artikel 6.1 FEU).

17 Akronymen står för Comité inter mouvements auprès des évacués.

18 Det vill säga, värdmedlemsstaten.

19 CIMADE och GISTI har till sina yttranden bilagt en handling med rubriken UNHCR Statement on the reception conditions of asylum seekers under the Dublin procedure (nedan kallat UNHCR:s uttalande). UNHCR utfärdade detta uttalande särskilt för att bemöta de frågor som har uppkommit i detta mål. Uttalandet finns att läsa på www.unhcr.org/refworld/docid/4e37b5902.html.

20 Till följd av artikel 5.2 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (EUT L 53, s. 5), kan Schweiz inkomma med skriftliga yttranden till domstolen i mål om förhandsavgörande som rör tolkningen av, bland annat, Dublin II-förordningen (men inte direktivet om mottagningsvillkor). Schweiz har därför endast rätt att yttra sig avseende fråga 2 a och b.

21 För att sätta in frågan i ett större sammanhang: Vid förhandlingen uppgav CIMADE, oemotsagd, att cirka 8 procent av alla asylansökningar i Frankrike år 2011 berörde Dublin II-förordningen, vilket i sin tur medförde att cirka 4450 anmodanden framställdes till andra medlemsstater. Utgången av dessa anmodanden var att 75 procent av ansökningarna överfördes till den andra medlemsstaten, medan cirka 25 procent av anmodandena avslogs.

22 Se den ovan i punkt 7 citerade definitionen i artikel 2 j i direktivet.

23 Se punkt 4.2.5 i UNHCR:s uttalande.

24 Se dom av den 2 mars 2010 i de förenade målen C-175/08, C-176/08, C-178/08 och C-179/08, Salahadin Abdulla m.fl. (REU 2010, s. I-1493), punkt 53.

25 Vid skälen 1–3 i de respektive rättsakterna.

26 Se punkterna 6 och 13 ovan.

27 Se skäl 16.

28 Se domen i de förenade målen Abdulla m.fl. (ovan fotnot 24), punkt 54. Medlemsstater kan självfallet tillämpa mer fördelaktiga bestämmelser (artikel 4 i direktivet om mottagningsvillkor).

29 Se punkt 4.2.7 i UNHCR:s uttalande.

30 Till vilket den asylsökande skulle ha rätt enligt artikel 47 i stadgan.

31 I förslaget till direktiv, vilket sedermera blev direktivet om mottagningsvillkor, (KOM(2001) 181 slutlig) anmärkte kommissionen att inskränkning eller indragning av mottagningsvillkoren kan påverka de sökandes levnadsstandard och deras möjlighet att använda förfarandegarantierna på ett effektivt sätt.

32 Se punkt 4.2.8 i UNHCR:s uttalande.

33 Se, exempelvis, skäl 4 i Dublin II-förordningen, vari anges att de förfaranden som inrättas enligt förordningen ska göra det möjligt att snabbt avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret.

34 Se, vidare, punkterna 16 och 18 ovan.

35 De materiella mottagningsvillkor som definieras i artikel 2 j i direktivet omfattar olika typer av naturaförmåner, såsom inkvartering, mat och kläder. Även om det är möjligt att tillhandhålla motsvarande i form av penningbidrag eller kuponger skulle detta få omfattande administrativa följder.

36 Se skäl 8 i direktivet om mottagningsvillkor.

37 Se, särskilt, skäl 7 i direktivet om mottagningsvillkor.

38 Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, s. 13).

39 Frankrike har lagt fram sina synpunkter avseende den andra frågan i andra hand, för det fall domstolen skulle besvara den första frågan jakande.

40 I sitt svar vid förhandlingen gjorde Italiens ombud stora ansträngningar för att understryka att dessa arrangemang inte innebär att den asylsökande i fråga inte längre har rätt att vara i åtnjutande av mottagningsvillkoren efter denna tidpunkt. Detta betraktelsesätt verkar strida mot, eller åtminstone vara svårt att förlika med, Italiens skriftliga yttrande. Eftersom jag, hur som helst, inte delar Italiens uppfattning kommer jag dock inte att utreda denna fråga ytterligare.

41 Enligt förslaget till ny förordning (se fotnot 3 ovan) skulle en medlemsstat vara tvungen att framställa en anmodan till en annan medlemsstat inom tre månader från det att asylansökan (vilken i förslaget benämns ansökan om internationellt skydd) lämnades in eller inom tre månader från det att den anmodande medlemsstaten blev medveten om att en annan stat kan vara ansvarig för personen i fråga. Om framställan grundar sig på uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, reduceras tidsfristen till två månader.

42 Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, s. 3).

43 Se, exempelvis, artikel 7.3 (om att göra sökandens handlingar tillgängliga) och artikel 8.2 (om skyldighet att ombesörja transport).

44 Se punkt 68 ovan.

45 Se punkt 58 ovan.

46 Se fotnot 3 ovan.

47 Se punkt 3.1 i motiveringen till förslaget till Dublin II-förordningen (KOM(2001) 447 slutlig), som anger att varje medlemsstat … är ansvarig gentemot de övriga medlemsstaterna för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse och ska ta konsekvenserna av den i en anda av solidaritet och lojalt samarbete.

48 Europaparlamentets och rådets beslut nr 573/2007/EG av den 23 maj 2007 om inrättande av Europeiska flyktingfonden för perioden 2008–2013 som en del av det allmänna programmet Solidaritet och hantering av migrationsströmmar och om upphävande av rådets beslut 2004/904/EG (EUT L 144, 2007, s. 1). Enligt artikel 3.1 a utgör mottagningsvillkor och asylförfaranden åtgärder som ger rätt till stöd från fonden. Genom artikel 12.1 upprättas en finansieringsram för genomförandet av beslutet på 628 miljoner EUR för perioden 1 januari 2008–31 december 2013.

49 Vid förhandlingen bekräftade kommissionen att även om summan, på grund av villkoren för finansieringsansökan och antalet asylsökande på medlemsstatens territorium, kan skilja sig åt mellan medlemsstaterna, har alla medlemsstater rätt till bidrag enligt beslutet. Sådana bidrag skulle dock inte täcka alla de kostnader som en medlemsstat ådrar sig för att tillhandahålla mottagningsvillkoren.

50 Se fotnot 41 ovan med avseende på den tidsperiod som anges i förslaget till ny förordning.