Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 26 februari 2015

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar (EGT L 135, s. 5; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 227). Nedan kallat insättningsdirektivet.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (EGT L 84, s. 22). Nedan kallat investerardirektivet.

4 Rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, s. 27; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 83). De instrument som räknas upp i avsnitt B i bilagan är följande: 1. a) Överlåtbara värdepapper. b) Andelar i företag för kollektiva investeringar. 2. Penningmarknadsinstrument. 3. Finansiella terminskontrakt (futures) och motsvarande instrument med kontantavräkning. 4. Ränteterminskontrakt (Forward interest-rate agreements, FRA). 5. Ränte- och valutaswaps samt swaps på aktier och aktieindex. 6. Köp- och säljoptioner avseende alla instrument som hör till detta avsnitt av bilagan, däri inbegripet motsvarande instrument med kontantavräkning. Denna grupp inbegriper särskilt valuta- och ränteoptioner.

5 I bilaga I anges följande undantag: 1. Professionella och institutionella investerare … . 2. Överstatliga institutioner, statliga och centrala administrativa myndigheter. 3. Provinsiella, regionala, lokala eller kommunala myndigheter. 4. Styrelseledamöter, andra medlemmar i värdepappersföretagets ledning och bolagsmän som personligen svarar för värdepappersföretagets skulder, personer som äger minst 5 % av värdepappersföretagets kapital, personer med ansvar att utföra i lag föreskriven revision av värdepappersföretagets bokföring och investerare med liknande ställning i andra företag inom samma grupp som ett sådant företag. 5. Nära släktingar och tredje man som handlar för de investerares räkning som avses i 4. 6. Andra företag inom samma grupp. 7. Investerare som är ansvariga för eller har dragit fördel av vissa förhållanden som är hänförliga till värdepappersföretaget och som ligger till grund för värdepappersföretagets finansiella svårigheter eller som har medverkat till att förvärra dess finansiella ställning. 8. Bolag som är av sådan storlek att de inte får att upprätta en balansräkning i förkortad form enligt artikel 11 i rådets fjärde direktiv (78/660/EEG) av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g) i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag.

6 Rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (EGT L 372, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 136).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, s. 1).

8 Europeiska centralbankens förordning (EG) nr 25/2009 av den 19 december 2008 om de monetära finansinstitutens balansräkningar (EUT L 15, s. 14), i dess lydelse enligt Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 883/2011 av den 25 augusti 2011 (EUT L 228, s. 13) (nedan kallad förordning nr 25/2009).

9 Min kursivering.

10 Det handlar normalt sett om en avistainlåning, vars vanligaste form är så kallad insättning på avistakonto Se exempelvis Cortés, L.J Contratos bancarios (II), i Uría, R. och Menéndez, A. Curso de Derecho Mercantil, vol. II, Civitas, Madrid, 2001, s. 540. Även, Thessinga, K.D. Das Einlagengeschäft, i Boujong, K., Ebenroth, C.T och Joost, D. Handelsgesestzbuch Kommentar, Bd. 2, C.H. Beck/Franz Vahlen, München, 2001, s. 1918 och följande sidor.

11 Se härvidlag exempelvis Cremades Bañón, F. Certificados de depósito en las imposiciones a plazo, Murcia, 1979, s. 102. Det handlar, även här normalt sett, om inlåning eller insättningar med fast löptid, vars likviditet tillhandahålls genom utställande av bevis som innefattar rätten till återbetalning av det insatta kapitalet. I Cortés, L.J. a.a., s. 541, definieras bankcertifikat som inlösbara värdepapper som kan överlåtas genom påskrift, vilket innebär att innehavaren kan avyttra dem och få tillbaka de pengar som investerats eller lånats in på viss tid utan att avtalet med kreditinrättningen sägs upp eller upphör. Se även Recalde, A. Certificado de depósito, Enciclopedia Jurídica Básica, vol. I, Cívitas, Madrid, 1995, s. 1016.

12 Min kursivering.

13 Min kursivering.

14 Omsättningsbarhetskriteriet är det som enligt min uppfattning bäst överensstämmer med syftet med det undantag som insättningsdirektivet medger och det som, såsom framgår nedan, är mest lämpat för samordna detta direktiv med investerardirektivet. Det är enligt min uppfattning talande att innehavarbevis enligt tysk rätt är undantagna från garantin i insättningsdirektivet (§ 1 (2) i Einlagensicherungs- und Anlegerentschädigungsgesetz av den 16 juli 1998 (BGBl. I s. 1842), i dess lydelse enligt lag av den 15 juli 2014 (BGBL. I s. 934)). Vidare har den spanska lagstiftaren föreskrivit att bankcertifikat utställda i ett visst namn ska omfattas av insättningsgarantin, medan bankcertifikat utställda till innehavaren ska undantas (artikel 4.4 c i kungligt dekret 2606/1996 av den 20 december 1996 med rättsliga bestämmelser om garantifonden för insättningar i kreditinstitut (Real Decreto 2606/1996, de 20 de diciembre, por el que se establece el régimen jurídico del fondo de garantía de depósitos de entidades de crédito), BOE nr 307, av den 21 december 1996)).

15 Enligt formuleringen i dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale (C-176/12, EU:C:2014:2), punkt 36, kan en direktivsbestämmelse som syftar till att tillerkänna enskilda rättigheter eller ålägga dem skyldigheter – även om den är klar, precis och ovillkorlig – emellertid inte som sådan tillämpas i en tvist där enbart enskilda står mot varandra. Se även dom av den 19 januari 2010, Kücükdeveci (C-555/07, EU:C:2010:21), punkt 46.

16 Klassisk praxis sedan dom av den 4 december 1974, Van Duyn, 41/74 (EU:C:1974:133). För övrigt har domstolen alltid godtagit en vid definition av begreppet stat i detta sammanhang; se dom av den 26 februari 1986, Marshall (C‑152/84, EU:C:1986:84).