Domstolens dom (nionde avdelningen) den 30 april 2014

I mål C‑365/13, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Conseil d’État (Belgien) genom beslut av den 20 juni 2013, som inkom till domstolen den 1 juli 2013, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Safjan samt domarna J. Malenovský och K. Jürimäe (referent), generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Ordre des architectes, genom J. van Ypersele, avocat, Belgiens regering, genom M. Jacobs och L. Van den Broeck, båda i egenskap av ombud, Estlands regering, genom N. Grünberg, i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom M. García‑Valdecasas Dorrego, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom D. Colas och F. Gloaguen, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och H. Støvlbæk, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Belgisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 21 och 49 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, s. 22, och rättelse EUT L 93, 2008, s. 28), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 279/2009 av den 6 april 2009 (EUT L 93, s. 11) (nedan kallat direktiv 2005/36).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Ordre des architectes och État belge (belgiska staten). Målet rör befrielse för medborgare i andra medlemsstater än Konungariket Belgien från skyldigheten att fullgöra praktik som arkitekt enligt belgisk rätt.

3. Genom direktiv 2005/36 upphävdes rådets direktiv 85/384/EEG av den 10 juni 1985 om det ömsesidiga erkännandet av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på arkitekturområdet, däribland åtgärder för att underlätta ett effektivt utnyttjande av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 223, s. 15; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 99).

4. Skäl 19 i direktiv 2005/36 har följande lydelse:

5. Artikel 1 i direktivet med rubriken Syfte har följande lydelse:

6. I artikel 4.1 i direktivet föreskrivs följande:

7. Artikel 21.1 och 21.5 i samma direktiv med rubriken Principen om automatiskt erkännande har följande lydelse:

8. Artikel 46.1 i direktiv 2005/36 med rubriken Arkitektutbildning har följande lydelse:

9. I artikel 49 i direktivet, med rubriken Förvärvade rättigheter som arkitekt, föreskrivs följande:

10. I artikel 1 lag av den 20 februari 1939 om skydd för titeln arkitekt och arkitektyrket (loi du 20 février 1939 sur la protection du titre et de la profession d’architecte) (Moniteur belge av den 25 mars 1939, s. 1942), i dess lydelse enligt lag av den 21 november 2008 om införlivande av direktiven 2005/36/EG och 2006/100/EG och om ändring av lag av den 20 februari 1939 om skydd för titeln arkitekt och för arkitektyrket och lag av den 26 juni 1963 om bildandet av ett arkitektsamfund (loi du 26 juin 1963 créant un Ordre des Architectes) (Moniteur belge av den 11 februari 2009, s. 11596) (nedan kallad lagen av den 20 februari 1939), föreskrivs följande:

11. I artikel 50 första stycket i lag av den 26 juni 1963 om bildandet av ett arkitektsamfund (Moniteur belge av den 5 juli 1963, s. 6945), i dess lydelse enligt lag av den 22 december 2009 om att anpassa vissa bestämmelser till Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden (loi du 22 décembre 2009 adaptant certaines législations à la directive 2006/123/CE du Parlement européen et du Conseil relative aux services dans le marché intérieur) (Moniteur belge av den 29 december 2009, s. 82151) (nedan kallad lagen av den 26 juni 1963), föreskrivs följande:

12. Artikel 52 a i lagen av den 26 juni 1963 har följande lydelse:

13. Artikel 1 i kunglig förordning av den 23 mars 2011 om befrielse från skyldigheten att fullgöra praktik som arkitekt (Moniteur Belge av den 11 april 2011, s. 23207) (nedan kallad kunglig förordning av den 23 mars 2011) har följande lydelse:

14. Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål i vilket Ordre des architectes den 25 maj 2011 väckte talan om ogiltigförklaring av kunglig förordning av den 23 mars 2011 vid den hänskjutande domstolen, Conseil d’État.

15. Till stöd för talan gjorde Ordre des architectes gällande att artiklarna 50 och 52 a i lagen av den 26 juni 1963 hade åsidosatts och anförde följande. Det föreskrivs i den kungliga förordningen att varje medborgare i en stat som är part till EES‑avtalet eller i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien ska befrias från skyldigheten att fullgöra praktik, om denne har ett examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som avses i artikel 1 punkt 2/2 och i bilagorna 1 b och 2 a och b till lagen av den 20 februari 1939. För att detta undantag ska gälla krävs enligt förordningen emellertid inte att villkor som möjliggör en kontroll av att medborgaren i utlandet har bedrivit verksamhet som anses likvärdig med praktik är uppfyllda. Den kungliga förordningen fastställer således en ordning med allmänt undantag från skyldigheten att fullgöra praktik på grundval av de kvalifikationer som anges i den, och undantaget villkoras inte av huruvida ursprungsmedlemsstaten ger innehavarna av kvalifikationerna tillträde till arkitektyrket. Bilagorna V och VI till direktivet har dessutom inte införlivats korrekt med belgisk rätt, det vill säga i bilagorna 1 b och 2 a till lagen av den 20 februari 1939. Detta får till följd att innehavare av examensbevis i arkitektur som inte har ett kompletterande behörighetsbevis som ger dem möjlighet att få tillträde till arkitektyrket i sitt ursprungsland, kan få tillträde till arkitektyrket i Belgien utan att Ordre des architectes kan ålägga dem en skyldighet att fullgöra praktik eftersom ett undantag från denna skyldighet föreskrivs i kunglig förordning av den 23 mars 2011.

16. Conseil d’État har i detta hänseende påpekat att hänvisningen i kunglig förordning av den 23 mars 2011 till de formella kvalifikationer som återges i bilagorna 1 b och 2 a till lagen av den 20 februari 1939 inte säkerställer en yrkeserfarenhet som uppfyller minimikraven, eftersom bilagorna innehåller en uppräkning av bevis på formella kvalifikationer utan att kräva att de ska åtföljas av ett intyg om ett faktiskt utövande av verksamhet som arkitekt. Den har av detta dragit slutsatsen att det inte framgår av den kungliga förordningen att de som är innehavare av de angivna examensbevisen endast befrias från skyldigheten att fullgöra praktik om de är fullt behöriga yrkesutövare. Enligt Conseil d’État följer härav att den kungliga förordningen strider mot artikel 52 första stycket i lagen av den 26 juni 1963, enligt vilken det endast är möjligt att bevilja detta undantag till de berörda medborgare som i utlandet har bedrivit verksamhet som anses likvärdig med praktik. Detta går inte att fastställa med endast examensbeviset. Det bör dock prövas huruvida artikel 52 första stycket i lagen av den 26 juni 1963 är förenlig med artiklarna 21.1 och 49 i direktiv 2005/36.

17. Mot denna bakgrund har Conseil d’État beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

18. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 21 och 49 i direktiv 2005/36, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet ska tolkas så, att de utgör hinder för att den mottagande medlemsstaten kräver att innehavaren av en yrkeskvalifikation som förvärvats i ursprungsmedlemsstaten fullgör praktik eller visar att denne har likvärdig yrkeserfarenhet för att få tillstånd att utöva arkitektyrket.

19. Domstolen erinrar om att det i direktivet föreskrivs ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer vad gäller tillträde till ett visst antal reglerade yrken. Det ömsesidiga erkännandets huvudsakliga syfte är, såsom framgår av artiklarna 1 och 4.1 i direktivet, att ge innehavaren av en yrkeskvalifikation, genom vilken denne ges tillträde till ett reglerat yrke i sin ursprungsmedlemsstat, möjlighet att i den mottagande medlemsstaten på samma villkor som medborgarna i denna medlemsstat utöva det yrke som personen i fråga är behörig för i ursprungsmedlemsstaten.

20. Vad särskilt gäller arkitektyrket föreskrivs i direktiv 2005/36, såsom framgår i skäl 19 i direktivet, ett system för automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer, som grundas på samordning av minimikraven för utbildningarna.

21. Enligt rättspraxis avseende direktiv 85/384, som har upphävts genom direktiv 2005/36, utgör ett sådant system för automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer hinder för att den mottagande medlemsstaten kräver att erkännandet av yrkestitlar som motsvarar de kvalifikationsvillkor som anges i unionslagstiftningen uppfyller ytterligare krav (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Portugal, C–43/06, EU:C:2007:300, punkterna 27 och 28 och dom Ordine degli Ingegneri di Verona e Provincia m.fl., C–111/12, EU:C:2013:100, punkterna 43 och 44).

22. Denna bedömning gäller även för direktiv 2005/36. I detta hänseende ska det för det första påpekas att lydelsen i direktivet är otvetydig. Vad gäller tillträdet till arkitektyrket föreskrivs i artikel 21.1 i direktivet att medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer som avses i punkt 5.7.1 i bilaga V till direktivet, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till arkitektyrket på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av medlemsstaterna själva. Enligt artikel 21.1 andra stycket i direktiv 2005/36 ska sådana bevis vara utfärdade av behöriga myndigheter och vid behov ska kompletterande behörighetsbevis bifogas. I punkt 5.7.1 i bilaga V till direktivet anges för varje medlemsstat benämningarna på examensbevisen, de organ som är bemyndigade att utfärda examensbevisen och de kompletterande behörighetsbevis som krävs för att få tillträde till arkitektyrket. Examensbevisen och behörighetsbevisen uppfyller de minimikrav för arkitektutbildning som anges i artikel 46 i direktivet.

23. Artikel 21.1 i direktiv 2005/36 kompletteras av artikel 49 i direktivet. Det följer av artikel 49.1 i direktivet att medlemsstaterna ska erkänna de bevis som anges i bilaga VI till direktivet, vilka utfärdats efter fullgörande av en utbildning som påbörjats senast under det referensläsår som anges i bilagan, även om bevisen inte uppfyller minimikraven enligt artikel 46. Medlemsstaterna ska ge innehavare av bevisen tillträde till arkitektyrket på samma villkor som innehavare av de bevis som utfärdats av medlemsstaterna själva.

24. Härav följer att det system för automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som anges i artiklarna 21, 46 och 49 i direktiv 2005/36 avseende arkitektyrket inte ger medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning. När en medborgare i en medlemsstat är innehavare av ett av de examensbevis och kompletterande behörighetsbevis som anges i punkt 5.7.1 i bilaga V eller VI till direktivet ska medborgaren kunna utöva arkitektyrket i en annan medlemsstat utan att den medlemsstaten kan kräva att medborgaren förvärvar eller visar att denne har förvärvat ytterligare yrkeskvalifikationer.

25. För det andra finner domstolen att det i punkt 21 ovan angivna förbudet mot att ställa upp ytterligare krav gör sig gällande i än högre grad avseende direktiv 2005/36, eftersom det direktivet, jämfört med direktiv 85/384, innebär en skärpning av kravet på att erkännandet av yrkeskvalifikationer, i fråga om arkitektyrket, ska ske automatiskt. I artikel 23.1 i direktiv 85/384 föreskrevs nämligen att en medlemsstat hade rätt att ställa upp ytterligare krav på praktik för innehavare av bevis på formella kvalifikationer som utfärdats i en annan medlemsstat, även om de formella kvalifikationerna skulle erkännas ömsesidigt. Denna möjlighet upphörde genom direktiv 2005/36, dock utan att principen för bestämmelserna om ömsesidigt erkännande ändrades. Det är just dessa bestämmelser som den i punkt 21 ovan nämnda rättspraxisen avser.

26. Det ska emellertid påpekas att även om principerna som reglerar systemet för ömsesidigt automatiskt erkännande av kvalifikationer som arkitekt enligt direktiv 2005/36 anges i artiklarna 21, 46 och 49 i direktivet, bygger genomförandet av systemet, såsom framgår av punkterna 22 och 23 ovan, på innehållet i bilagorna V och VI till direktivet. För att det system för ömsesidigt automatiskt erkännande som anges i direktiv 2005/36 ska fungera väl förutsätts därför att medlemsstaterna inte endast har införlivat artiklarna 21, 46 och 49 i direktivet korrekt, utan även bilagorna V och VI till direktivet.

27. Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 21 och 49 i direktiv 2005/36 ska tolkas så, att de utgör hinder för att den mottagande medlemsstaten kräver att innehavaren av en yrkeskvalifikation som förvärvats i ursprungsmedlemsstaten och som anges i punkt 5.7.1 i bilaga V eller bilaga VI till direktivet, ska fullgöra en praktik eller visa att denne har likvärdig yrkeserfarenhet för att få tillstånd att utöva arkitektyrket.

28. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: franska.