Domstolens dom (femte avdelningen) den 9 oktober 2014
I mål C‑428/13, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Italien) genom beslut av den 17 juli 2013, som inkom till domstolen den 26 juli 2013, i målet
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz (referent) samt domarna C. Vajda, A. Rosas, E. Juhász och D. Šváby, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Yesmoke Tobacco SpA, genom G. Contaldi, avvocato, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato, Spaniens regering, genom J. García-Valdecasas Dorrego, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom D. Colas och F. Gloaguen, båda i egenskap av ombud, Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, M. Rebelo och J. Colaço, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Cordewener och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 95/59
Direktiv 2011/64
Italiensk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 7.2 och 8.6 i rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror (EUT L 176, s. 24).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Ministero dell’Economia e delle Finanze (Ekonomi- och finansministeriet) och Amministrazione Autonoma dei Monopoli di Stato (AAMS) (den självständiga myndigheten för statliga monopol), å ena sidan, och Yesmoke Tobacco SpA, å andra sidan, angående ett beslut som generaldirektören för AAMS meddelade den 11 januari 2012, benämnt Ripartizione dei Prezzi delle sigarette – Tabella A (Fördelning av cigarettpriser – Tabell A) (GURI nr 16 av den 20 januari 2012) (nedan kallat det omtvistade beslutet). Genom beslutet infördes en minimipunktskatt endast för cigaretter med ett detaljhandelspris som understeg priset för cigaretter i den mest efterfrågade priskategorin.
3. I artikel 8.2 i rådets direktiv 95/59/EG av den 27 november 1995 om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror (EGT L 291, s 40) i dess lydelse enligt rådets direktiv 2010/12/EU av den 16 februari 2010 (EUT L 50, s. 1) (nedan kallat direktiv 95/59), föreskrivs följande:
4. Artikel 16.7 i direktiv 95/59 har följande lydelse:
5. I skälen 2, 3, 9, 14 och 16 i direktiv 2011/64 anges följande:
6. I artikel 1 i direktiv 2011/64 stadgas följande:
7. I artikel 7.1 och 7.2 i direktiv 2011/64 föreskrivs följande:
8. I artikel 8.3 till 8.6 i direktiv 2011/64 föreskrivs följande:
9. I artikel 14.2 i direktiv 2011/64 anges följande:
10. I artikel 21 i direktiv 2011/64 föreskrivs följande:
11. Enligt artikel 22 i direktivet skulle direktivet träda i kraft den 1 januari 2011.
12. I artikel 39-quinquies, benämnd Tabeller för fördelning av detaljhandelspriser, i lagstiftningsdekret nr 504 av den 26 oktober 1995 (ordinarie tillägg till GURI nr 279 av den 29 november 1995) i dess lydelse enligt artikel 55.2-bis c i lag nr 122 av den 30 juli 2010 (ordinarie tillägg till GURI nr 176 av den 30 juli 2010) (nedan kallat lagstiftningsdekretet), föreskrivs följande:
13. Artikel 39-octies punkterna 3 och 4 i lagstiftningsdekretet, benämnd Basskattesats och beräkning av punktskatt på tobaksvaror, föreskriver följande:
14. I det omtvistade beslutet har generaldirektören för AAMS i enlighet med artikel 39-octies punkt 4 i lagstiftningsdekretet fastställt minimipunktskatten på cigaretter med ett detaljhandelspris som understiger priset på cigaretter i den mest efterfrågade priskategorin till 115 procent av referensbeloppet.
15. Yesmoke Tobacco SpA, ett bolag som tillverkar och saluför cigaretter till ett pris som understiger priset i den mest efterfrågade priskategorin, överklagade det omtvistade beslutet till Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (regional förvaltningsdomstol i Lazio) och gjorde gällande att åtgärden i praktiken medför att det fastställs ett minimiförsäljningspris för cigaretter.
16. Tribunale amministrativo regionale per il Lazio upphävde det omtvistade beslutet genom dom av den 5 april 2012 efter att ha funnit att artikel 39-octies i lagstiftningsdekretet inte skulle tillämpas. Domstolen slog fast att nämnda beslut i själva verket återinförde ett minimipris för återförsäljning av tobaksvaror och att det stred mot dom kommissionen/Italien (C‑571/08, EU:C:2010:367).
17. Ministero dell’Economia e delle Finanze och AAMS överklagade domen till Consiglio di Stato den 5 juni 2012. Klagandena gjorde gällande att den nationella lagstiftning om ett minimiförsäljningspris för cigaretter som prövats av Tribunale amministrativo regionale per il Lazio inte har något samband med nämnda bestämmelser i artikel 39-octies. Lagstiftningen är tvärtom förenlig med unionsrätten, eftersom direktiv 2011/64 gör det möjligt för medlemsstaterna att uppbära en minimipunktskatt på cigaretter.
18. Den hänskjutande domstolen anser att utgången i målet vid den nationella domstolen är beroende av hur direktiven 95/59 och 2011/64 ska tolkas.
19. Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
20. Målet vid den nationella domstolen avser ett beslut som generaldirektören för AAMS meddelade den 11 januari 2012, varigenom punktskattesatserna fastställdes för cigaretter. Från den 1 januari 2011 upphävdes direktiv 95/59 och ersattes av direktiv 2011/64 med stöd av artiklarna 21 och 22 i det senare direktivet. Tolkningsfrågan ska således besvaras enbart mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 2011/64.
21. Den hänskjutande domstolen har hänvisat till artikel 14.2 i direktiv 2011/64, som återfinns i kapitel 4 under rubriken Bestämmelser som är tillämpliga på andra tobaksvaror än cigaretter, vilken artikel inte avser cigaretter. Det system med minimipunktskatt som avses i tolkningsfrågan återfinns i artikel 8.6 i direktiv 2011/64. Tolkningsfrågan får således förstås så, att den avser artikel 8.6 i direktivet och inte artikel 14.2 i detsamma.
22. Den hänskjutande domstolen får således anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i om artiklarna 7.2 och 8.6 i direktiv 2011/64 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse som inte föreskriver en och samma minimipunktskatt för samtliga cigaretter, utan som föreskriver en minimipunktskatt som endast tillämpas på cigaretter med ett detaljhandelspris som understiger detaljhandelspriset på cigaretter i den mest efterfrågade priskategorin.
23. Direktiv 2011/64 syftar till att lägga fast allmänna principer för harmoniseringen av strukturen och skattesatserna för den punktskatt som medlemsstaterna lägger på tobaksvaror. Det följer bland annat av skälen 2, 3, 9 och 14 i direktiv 2011/64 att direktivet avser att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa neutrala konkurrensvillkor. Harmoniseringen av strukturerna för punktskatter får i synnerhet inte medföra att konkurrensen inom tobakssektorn snedvrids.
24. Enligt artikel 7.1 i direktiv 2011/64 ska på cigaretter som är tillverkade inom unionen och sådana som är importerade från tredjeland tas ut en total punktskatt bestående av en värderelaterad punktskatt, som beräknas på det högsta detaljhandelspriset, och en särskild punktskatt, som beräknas per produktenhet. Den totala punktskatt som tas ut varierar beroende på cigaretternas försäljningspris, eftersom den värderelaterade punktskatten bestäms med utgångspunkt i försäljningspriset. Ju lägre försäljningspriset är desto lägre blir den värderelaterade punktskatten och tvärtom.
25. I artikel 7.2 i direktiv 2011/64 anges att skattesatsen för den värderelaterade punktskatten liksom beloppet av den särskilda punktskatten måste vara lika för alla cigaretter. Det följer av själva lydelsen i punkterna 1 och 2 i nämnda artikel 7 att uppbörden av den totala punktskatten är tvingande för samtliga cigaretter oberoende av deras egenskaper och pris.
26. Medlemsstaterna får emellertid ta ut en minimipunktskatt på cigaretter i enlighet med artikel 8.6 i direktiv 2011/64 med förbehåll för punkterna 3–5 i artikeln, vilka föreskriver de intervall som tillämpas när den särskilda punktskatten ska bestämmas.
27. Beteckningen minimi- innebär att den punktskatt som avses i artikel 8.6 i direktiv 2011/64 utgör en lägsta beskattning, under vilken en proportionell sänkning av skatten inte är möjlig. Såsom Europeiska kommissionen har understrukit i yttrande till domstolen, förhindrar minimipunktskatten att den värderelaterade punktskatten får en proportionell effekt under minimiskattenivån.
28. Med hänsyn till att en total punktskatt ska tas ut på samtliga cigaretter oberoende av deras egenskaper och pris, måste en minimipunktskatt som medlemsstaterna tar ut med stöd av artikel 8.6 i direktiv 2011/64 tillämpas på samtliga cigaretter oberoende av deras egenskaper och pris (se, för ett liknande resonemang avseende direktiv 95/59, dom kommissionen/Frankrike, C‑302/00, EU:C:2002:123, punkt 20).
29. Direktiv 2011/64 gör dessutom åtskillnad mellan olika kategorier av tobaksvaror som är föremål för harmonisering i det direktivet, nämligen cigaretter, cigarrer och cigariller, finskuren röktobak och annan röktobak, utan att göra åtskillnad mellan olika kategorier av cigaretter. Cigaretter måste således betraktas som en enda kategori tobaksvaror såvitt beträffar direktiv 2011/64.
30. Att införa en minimipunktskatt enbart för vissa cigarettkategorier, såsom i den aktuella nationella lagstiftningen, skulle göra det möjligt att för vissa andra kategorier cigaretter ta ut ett belopp i total punktskatt som understiger minimipunktskatten. Enligt direktiv 2011/64 måste emellertid själva syftet med att införa en minimipunktskatt vara att vid låga priser förhindra att den skatt som ska betalas får en proportionell sänkning under den nivån och sålunda förhindra att beskattningsnivån för de billigaste cigaretterna blir för låg.
31. Om medlemsstaterna använder sig av möjligheten att införa en minimipunktskatt i enlighet med artikel 8.6 i direktiv 2011/64, ska det ske inom de ramar som uppställs i direktivet och får inte stå i strid med dess syften. Att införa olika miniminivåer för beskattning utifrån cigaretters egenskaper eller pris skulle emellertid snedvrida konkurrensen mellan olika cigaretter och skulle således strida mot syftet med direktiv 2011/64 att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa neutrala konkurrensvillkor.
32. Det är precis det som blir följden av den lagstiftning som är aktuell i målet vid den nationella domstolen varigenom en punktskatt, som uppgår till 115 procent av den punktskatt som är tillämplig på den mest efterfrågade priskategorin, tillämpas enbart på cigaretter vars detaljhandelspris understiger priset på cigaretter i den mest efterfrågade priskategorin.
33. Av den tabell som bilagts det omtvistade beslutet framgår att cigaretter i den mest efterfrågade priskategorin är cigaretter vars detaljhandelspris uppgår till 210 euro per 1000 cigaretter och på vilka det med tillämpning av den totala punktskatten tas ut ett punktskattebelopp, som benämns referensbelopp, på 122,85 euro per 1000 cigaretter. Cigaretter vars pris understiger priset i den mest efterfrågade priskategorin, det vill säga understiger 210 euro per 1000 cigaretter, beskattas med tillämpning av artikel 39-octies i lagstiftningsdekretet med en punktskatt om 115 procent av referensbeloppet. Detta motsvarar 115 procent × 122,85 euro, det vill säga 141,28 euro per 1000 cigaretter. Den italienska lagstiftningen medför således att cigaretter vars detaljhandelspris understiger 210 euro per 1000 cigaretter beskattas med ett punktskattebelopp som är högre än det punktskattebelopp som med tillämpning av den totala punktskatten gäller för cigaretter vars detaljhandelspris är mellan 210 euro och 243 euro per 1000 cigaretter.
34. Genom den italienska lagstiftningen införs således ett system varigenom det belopp i total punktskatt som tas ut på cigaretter i den mest efterfrågade priskategorin är lägre än det belopp som tas ut i minimipunktsskatt på de billigaste cigaretterna. Detta medför en snedvridning av konkurrensen och strider mot syftena med direktiv 2011/64.
35. Vad avser folkhälsosyftet som den italienska, den spanska, den franska och den portugisiska regeringen har lyft fram i sina respektive skriftliga yttranden till domstolen, konstaterar domstolen att direktiv 2011/64 beaktar syftet att skydda folkhälsan i enlighet med skälen 2, 14 och 16. Det preciseras nämligen i skäl 16 i direktivet att beskattningsnivån är en viktig faktor i priset på tobaksvaror, vilket i sin tur påverkar konsumenternas rökvanor. Domstolen har vad avser tobaksvaror redan slagit fast att skattelagstiftningen är ett viktigt och effektivt medel för att motverka konsumtion av dessa varor och således för att skydda folkhälsan (se, för ett liknande resonemang avseende direktiv 95/59, dom kommissionen/Italien, EU:C:2010:367, punkt 51).
36. Så länge som de nationella åtgärderna håller sig inom de ramar som uppställs i direktiv 2011/64, utgör direktivet inte hinder mot att medlemsstaterna vidtar åtgärder mot rökning och säkerställer en hög skyddsnivå för folkhälsan genom uppbörd av punktskatt (se, för ett liknande resonemang avseende direktiv 95/59, dom kommissionen/Italien, EU:C:2010:367, punkt 48).
37. Av vad anförts följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 7.2 och 8.6 i direktiv 2011/64 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den i målet vid den nationella domstolen, som inte föreskriver en och samma minimipunktskatt för samtliga cigaretter, utan som föreskriver en minimipunktskatt som endast tillämpas på cigaretter med ett detaljhandelspris som understiger detaljhandelspriset på cigaretter i den mest efterfrågade priskategorin.
38. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: italienska.