Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 30 juni 2016
Hänvisat till av
i mål C‑648/13, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, som väckts den 6 december 2013,
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av ordföranden på tionde avdelningen F. Biltgen, tillika tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna M. Berger (referent) och S. Rodin, generaladvokat: M. Wathelet, justitiesekreterare: handläggaren M. Aleksejev,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 januari 2015,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
1.3 Övervakning av ekologisk status och kemisk status för ytvatten
1.3.4 Övervakningsfrekvens
1.3.5 Tilläggskrav för övervakningen av skyddade områden
Punkter där uttag av dricksvatten sker
Livsmiljöer och artskyddsområden
1.4 Klassificering och redovisning av ekologisk status
1.4.1 Jämförbarhet för biologiska övervakningsresultat
1.4.2 Redovisning av övervakningsresultat och klassificering av ekologisk status och ekologisk potential
1.4.3 Redovisning av övervakningsresultat och klassificering av kemisk status
2.4. Övervakning av grundvattnets kemiska status
2.4.1 Nätet för övervakning av grundvattnet
Polsk rätt
Vattenlagen
Lagen om miljöskydd
Lagen om naturskydd
Förordningen av den 3 oktober 2005
Förordningen av den 23 juli 2008
Förordningen av den 20 augusti 2008
Förordningen av den 13 maj 2009
Förordningen av den 18 juni 2009
Förordningen av den 15 november 2011
Det administrativa förfarandet
Prövning av talan
Den tidsfrist som fastställdes i det kompletterande motiverade yttrandet
Den första anmärkningen: Ofullständigt och felaktigt införlivande av definitionerna i artikel 2.19, 2.20, 2.26 och 2.27 i direktiv 2000/60
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den andra anmärkningen: Felaktigt införlivande av artikel 8.1 i direktiv 2000/60, när det gäller övervakning av skyddade områden
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den tredje anmärkningen: Felaktigt införlivande av artikel 9.2 i direktiv 2000/60
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den fjärde och den femte anmärkningen: Underlåtenheten att införliva artiklarna 10.3 och 11.5 i direktiv 2000/60
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den sjätte anmärkningen: Felaktigt införlivande av punkterna 1.3, 1.3.4, 1.3.5, 1.4 och 2.4.1 i bilaga V till direktiv 2000/60
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den sjunde anmärkningen: Felaktigt införlivande av punkterna 7.2–7.10 i bilaga VII till direktiv 2000/60
Parternas argument
Domstolens bedömning
Rättegångskostnader
1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 2.19, 2.20, 2.26 och 2.27, artikel 8.1, artikel 9.2, artikel 10.3 och artikel 11.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (EGT L 327, s. 1, och rättelse i EUT L 113, 2006, s. 26), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/32/EG av den 11 mars 2008 (EUT L 81, s. 60) (nedan kallat direktiv 2000/60), samt enligt punkterna 1.3, 1.3.4, 1.3.5, 1.4 och 2.4.1 i direktivets bilaga V och del A punkterna 7.2–7.10 i bilaga VII till detta direktiv, genom att, i strid med direktivets artikel 24, inte alls eller felaktigt ha införlivat dessa bestämmelser.
2 I artikel 2 i direktiv 2000/60, som har rubriken Definitioner, föreskrivs följande i leden 19, 20, 26 och 27:
3 Under rubriken Miljömål föreskrivs följande i artikel 4 i direktiv 2000/60:
4 Artikel 8 i direktiv 2000/60 har rubriken Övervakning av ytvattenstatus, grundvattenstatus och skyddade områden. I punkt 1 föreskrivs följande:
5 Artikel 9.1 och 9.2 i direktiv 2000/60 har följande lydelse:
6 I artikel 10 i direktiv 2000/60, som har rubriken Kombinerat tillvägagångssätt för punktkällor och diffusa källor föreskrivs följande:
7 Artikel 11 i direktiv 2000/60 har rubriken Åtgärdsprogram. I punkt 5 föreskrivs följande:
8 I punkterna 1.3, 1.3.4, 1.3.5, 1.4 och 2.4.1 i bilaga V till direktiv 2000/60 föreskrivs följande:
9 Bilaga VII till direktiv 2000/60 har rubriken Förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt. Punkterna 7.2–7.10 i bilagans del A har följande lydelse:
10 I artikel 113 i vattenlagen av den 18 juli 2001 (Dz. U. 2001, nr 115, position 1229), i den lydelse som var tillämplig den 28 augusti 2010 (nedan kallad vattenlagen), föreskrivs följande:
11 I artikel 113a i vattenlagen anges följande:
12 I artikel 114 i vattenlagen anges följande:
13 I artikel 155a i vattenlagen anges följande:
14 I artikel 25.2 i lagen av den 27 april 2001 om miljöskydd (Dz. U. nr 62, position 627, nedan kallad lagen om miljöskydd) föreskrivs att statens övervakning av miljön utgörs av ett system av åtgärder, utvärdering och diagnostik avseende det ekologiska tillståndet samt insamling, behandling och spridning av information om miljön.
15 Enligt artikel 25.3 i denna lag ska statens övervakning av miljön bidra till miljöskyddsåtgärderna genom systematisk information till myndigheterna och allmänheten om
16 Enligt artikel 112 i lagen av den 14 maj 2013 om naturskydd (konsoliderad version av lagen av den 16 april 2004, Dz. U., 2013, position 627, nedan kallad lagen om naturskydd) innefattar statens övervakning av miljön en övervakning av den biologiska och landskapsmässiga mångfalden.
17 I artikel 112.2 föreskrivs att övervakningen av miljön består i att observera och utvärdera tillståndet hos och förändringarna av den biologiska och landskapsmässiga mångfaldens olika beståndsdelar, inklusive de typer av livsmiljöer och arter som är av intresse för Europeiska unionen, och särskilt de typer av livsmiljöer och arter som är prioriterade, samt att undersöka miljöskyddsmetodernas effektivitet.
18 I miljöministerns förordning av den 3 oktober 2005 om särskilda villkor som hydrologiska och geologiska ingenjörshandlingar ska uppfylla (Dz. U. nr 201, nedan kallad förordningen av den 3 oktober 2005) föreskrivs följande i artikel 2.1 punkt 13 och 2.2:
19 I artikel 2.1 i miljöministerns förordning av den 23 juli 2008 om kriterier och förfaranden för utvärdering av grundvattenstatusen (Dz. U. nr 143, position 896, nedan kallad förordningen av den 23 juli 2008) föreskrivs följande:
20 I artikel 8.2–8.4 i förordningen föreskrivs följande
21 I miljöministerns förordning av den 20 augusti 2008 om kriterier och förfaranden för klassificering av sammanhållna ytvattenförekomsters status (Dz. U. nr 162, position 1008, nedan kallad förordningen av den 20 augusti 2008) anges följande i del B, punkt XIV, i bilaga 6:
22 I del B, punkt XV, i bilaga 7 till förordningen av den 20 augusti 2008 föreskrivs följande:
23 I artikel 5.2 punkt 3 i miljöministerns förordning av den 13 maj 2009 om metoder för att sköta övervakningen av sammanhållna ytvatten- och grundvattenförekomster (Dz. U. nr 81, position 685, nedan kallad förordningen av den 13 maj 2009) föreskrivs följande:
24 I bilaga 1 till förordningen av den 13 maj 2009 föreskrivs följande:
25 I Anmärkningar till tabell 2, som återfinns i förordningen av den 13 maj 2009 anges följande:
26 I artikel 3.1 i ministerrådets förordning av den 18 juni 2009 om närmare bestämmelser för utarbetande av förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt (Dz. U. nr l06, position 882, nedan kallad förordningen av den 18 juni 2009) föreskrivs följande:
27 I artikel 3.1 punkt 11 i förordningen av den 18 juni 2009 föreskrivs att de särskilda uppgifter som krävs för att upprätta en förvaltningsplan för avrinningsdistrikt inbegriper en sammanfattning av vilka åtgärder som ingår i det nationella vatten- och miljöprogram som avses i artikel 113b i vattenlagen.
28 Artikel 5 i denna förordning har följande lydelse:
29 I enlighet med artikel 4.1 i miljöministerns förordning av den 15 november 2011 om metoder för att sköta övervakningen av de sammanhållna ytvatten- och grundvattenförekomsterna (Dz. U. nr 258, position 1550, nedan kallad förordningen av den 15 november 2011), kan ett sätt att övervaka de sammanhållna ytvattenförekomsterna vara att övervaka de skyddade områdena.
30 I artikel 5.4 i förordningen av den 15 november 2011 föreskrivs följande:
31 Ett av kriterierna för att välja ut de ytvattenförekomster som ska övervakas i samband med övervakningsanalysen är, enligt avsnitt 1, led 7, i bilaga 1 till nämnda förordning, om det finns sammanhållna vattenförekomster i de skyddade områdena som är avsedda att utgöra skydd för livsmiljöer eller arter, för vilka en viktig del av skyddet är att bevara eller förbättra vattenstatusen, såsom avses i artikel 113.4 led 6 i vattenlagen.
32 Enligt avsnitt 2, led 9, i bilaga 1 till förordningen av den 15 november 2011 innebär ett av kriterierna för urval för övervakning i samband med den operationella övervakningen att man, på grundval av en utvärdering av betydelsen av en omfattande mänsklig påverkan på ytvattnets status och på grundval av en övervakningsanalys, ska identifiera de sammanhållna ytvattenförekomster som finns inom de skyddade områden som avses i artikel 113.4 led 6, i vattenlagen och som riskerar att inte uppfylla de miljömässiga målen.
33 I avsnitt V, led 25, i bilaga 2 till nämnda förordning föreskrivs att skyddade områden ska övervakas till dess att områdena uppfyller de krav som ställs i de särskilda bestämmelser enligt vilka de upprättades och uppfyller de miljömål som avses i artiklarna 38d.1, 38d.2 och 38f i vattenlagen.
34 I bilaga 3 till samma förordning definieras omfattningen och frekvensen av de undersökningar som ska göras avseende de olika parametrar som krävs för att klassificera de sammanhållna ytvattenförekomsternas ekologiska och kemiska status, samt omfattningen av de undersökningar som ska göras avseende de olika parametrar som krävs för att klassificera konstgjorda eller kraftigt modifierade sammanhållna ytvattenförekomsters ekologiska potential och kemiska status, bland annat vad gäller de sammanhållna vattenförekomster som finns i skyddade områden. Tabell 1 i nämnda bilaga 3 innehåller en lista över indikatorer och parametrar som ska undersökas i samband med övervakningsanalysen. Dessa består av:
35 Kommissionen skickade den 27 juni 2008 en formell underrättelse till Republiken Polen och angav att det fanns brister i de nationella åtgärderna för införlivande av direktiv 2000/60 som anmälts till kommissionen. Kommissionen gjorde gällande att denna medlemsstat åsidosatt de skyldigheter som följer av artiklarna 2–11, 13, 14 och 24 i detta direktiv samt av bilagorna II–V, VII och VIII till direktivet.
36 Republiken Polen svarade på den formella underrättelsen genom en skrivelse av den 22 augusti 2008.
37 Republiken Polen anmälde den 7 maj 2009 förordningen av den 23 juli 2008, som utfärdats för att införliva direktiv 2000/60, till kommissionen.
38 Den 10 juli samma år anmälde Republiken Polen förordningen av den 18 juni 2009 till kommissionen.
39 Republiken Polen anmälde den 6 oktober 2009 tre andra förordningar till kommissionen, nämligen förordningarna av den 20 augusti 2008, den 13 maj 2009 och den 22 juli 2009.
40 Den 28 juni 2010 skickade kommissionen ett motiverat yttrande till Republiken Polen och anmodade denna medlemsstat att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter yttrandet inom två månader från mottagandet av detsamma. Denna tidsfrist löpte ut den 28 augusti 2010.
41 Kommissionen angav i detta motiverade yttrande att polsk rätt inte säkerställde ett fullständigt och adekvat införlivande av de bestämmelser i direktiv 2000/60 som räknades upp i den formella underrättelsen.
42 Republiken Polen svarade på detta motiverade yttrande genom en skrivelse av den 24 augusti 2010.
43 Införlivandet av direktiv 2000/60 var den 28 september 2010 föremål för diskussioner mellan kommissionens avdelningar och de polska myndigheterna. Arbetsmöten hölls angående detta ämne den 12 oktober 2010 och den 22 mars 2011.
44 Den 23 februari 2011, det vill säga efter utgången av den tidsfrist som fastställdes i det motiverade yttrandet, anmälde Republiken Polen lagen av den 5 januari 2011 med ändring av vattenlagen och vissa andra lagar (Dz. U. nr 32, position 159, nedan kallad lagen av den 5 januari 2011) till kommissionen. Lagen trädde i kraft den 18 mars 2011.
45 Republiken Polen anmälde dessutom, den 30 november och den 7 december 2011, såsom ett införlivande av direktiv 2000/60, följande förordningar till kommissionen:
46 Trots att dessa förordningar och lagen av den 5 januari 2011 antogs efter utgången av den tidsfrist som fastställdes i det motiverade yttrandet, närmare bestämt den 28 augusti 2010, beaktades de av kommissionen i den mån de undanröjde de brister som konstaterats tidigare.
47 Den 29 mars 2013 anmälde Republiken Polen till kommissionen ministerrådets förordning av den 29 mars 2013 om den exakta omfattningen av utarbetandet av förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt (Dz. U. position 578, nedan kallad förordningen av den 29 mars 2013), vilken trädde i kraft den 20 maj 2013. Kommissionen beaktade denna förordning i den mån den undanröjde de brister som konstaterats tidigare.
48 Till följd av de svar som lämnats och de rättsakter som anmälts frånföll kommissionen en del av sina anmärkningar. Kommissionen ansåg dock att situationen vad gällde införlivandet av direktiv 2000/60 fortfarande var otillfredsställande och beslöt därför att väcka förevarande talan.
49 Domstolens kansli tillsände parterna den 20 november 2014 en kallelse till förhandlingen den 15 januari 2015. I kallelsen uppmanades kommissionen bland annat att senast den 8 december, på rättegångsspråket och på franska, lägga fram den fullständiga texten av de relevanta nationella bestämmelser som skulle kunna styrka att införlivandet av bestämmelserna i direktiv 2000/60 var inkorrekt eller ofullständigt, vilka var i kraft då den tidsfrist som fastställdes i det motiverade yttrandet löpte ut.
50 Kommissionen skickade de begärda handlingarna i en skrivelse av den 3 december 2014. Kommissionen informerade dessutom domstolen om att den i stämningsansökan i förevarande mål inte tog upp det kompletterande motiverade yttrande som den hade skickat till Republiken Polen den 28 februari 2012 (nedan kallat det kompletterande motiverade yttrandet). I det kompletterande motiverade yttrandet anmodades Republiken Polen att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter inom en månad från mottagandet av detta yttrande. Yttrandet mottogs samma dag, den 28 februari 2012.
51 Efter att ha granskat förordningen av den 15 november 2011 konstaterade kommissionen, i det kompletterande motiverade yttrandet, förutom de anmärkningar som framförts i det motiverade yttrandet av den 28 juni 2010, att artikel 8.1 första strecksatsen, i) och 2, i direktiv 2000/60 samt punkterna 1.1 och 1.3 i bilaga V till detta direktiv hade införlivats på ett felaktigt sätt.
52 Till följd av de förklaringar Republiken Polen lämnade den 28 mars 2012, i svaret på det kompletterande motiverade yttrandet, beslutade kommissionen att inte ta upp den anmärkning som gjorts gällande i nämnda yttrande inför domstolen.
53 Under förhandlingen påpekade Republiken Polen att domstolen i förevarande mål ska undersöka om det påstådda fördragsbrottet var för handen vid den tidpunkt då den tidsfrist som fastställdes i det kompletterande motiverade yttrandet löpte ut, det vill säga den 28 mars 2012, och inte när den tidsfrist som angavs i det ursprungliga motiverade yttrandet löpte ut. Detta gäller alla anmärkningar och inte endast den som framfördes i det kompletterande motiverade yttrandet.
54 Kommissionen har påpekat att den, till följd av de förklaringar som lämnats av Republiken Polen i svaret på det kompletterande motiverade yttrandet, beslutat att inte ta upp just den anmärkning som gjordes gällande i nämnda yttrande inför domstolen. Det är därför denna anmärkning inte finns med i kommissionens stämningsansökan.
55 Domstolen konstaterar i detta hänseende att kommissionen skickat det kompletterande motiverade yttrandet till Republiken Polen, och däri fastställt ett annat datum än det som fastställdes i det motiverade yttrandet av den 28 juni 2010 inom vilket denna medlemsstat skulle ha uppfyllt sina skyldigheter enligt direktiv 2000/60.
56 Det framgår emellertid av lydelsen av det kompletterande motiverade yttrandet att detta avsåg en enda väl avgränsad anmärkning, skild från de anmärkningar som gjordes gällande i det motiverade yttrandet av den 28 juni 2010, och att den tidsfrist som fastställdes av kommissionen i det kompletterande motiverade yttrandet uteslutande och oupplösligt var knuten till denna anmärkning, utan att detta påverkade den tidsfrist som fastställdes i det motiverade yttrandet av den 28 juni 2010.
57 Eftersom den anmärkning som gjorts gällande i det kompletterande motiverade yttrandet inte är föremål för denna talan, ska förekomsten av ett fördragsbrott, i detta fall, bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den tidsfrist som angavs i det ursprungliga motiverade yttrandet, det vill säga den 28 augusti 2010.
58 Genom sin första anmärkning har kommissionen gjort gällande att vissa av definitionerna i artikel 2 i direktiv 2000/60 inte införlivats med nationell rätt. Kommissionen anser att definitionerna i leden 19, 20, 26 och 27 i artikel 2 bör återges ordagrant i de nationella rättsakter genom vilka direktivet införlivas, för att säkerställa att direktivet tillämpas korrekt i den berörda medlemsstaten.
59 När det gäller definitionerna av grundvattenstatus, god grundvattenstatus och kvantitativ status i artikel 2.19, 2.20 och 2.26 i direktiv 2000/60, har kommissionen påpekat att Republiken Polen under det administrativa förfarandet inte bestritt anmärkningen att dessa definitioner inte införlivats på ett tydligt sätt och att medlemsstaten angett att den gjorde sitt bästa för att åtgärda denna brist genom att införa lämpliga definitioner i lagtexterna eller i deras genomförandebestämmelser.
60 Vad mer specifikt avser definitionen av uttrycket grundvattenstatus har kommissionen gjort gällande att det visserligen stämmer att det genom förordningen av den 23 juli 2008 infördes definitioner av uttrycken god kemisk grundvattenstatus och god kvantitativ status, men att det saknas en definition av uttrycket grundvattenstatus. Denna sistnämnda definition är absolut nödvändig för att korrekt införliva och tillämpa artikel 8 i direktiv 2000/60 jämförd med punkt 2.5 i bilaga V till direktivet. Införlivandet av nämnda definition är särskilt viktigt för kravet att grundvattenstatusen ska bestämmas av dess kvantitativa status eller dess kemiska status, beroende på vilkendera som är sämst.
61 Kommissionen anser att definitionen av uttrycket god grundvattenstatus inte har införlivats på ett korrekt sätt genom artikel 2.1 i förordningen av den 23 juli 2008, eftersom det i artikeln föreskrivs att klass II omfattar vatten i vilket, för det första, vissa fysikaliskt-kemiska egenskaper har ett högt värde på grund av de naturliga processer som sker i grundvattnet och, för det andra, de fysikaliskt-kemiska egenskaperna inte utvisar någon mänsklig påverkan eller en mycket låg sådan.
62 Enligt kommissionen föreskrivs emellertid i artikel 2.20 i direktiv 2000/60 med stor tydlighet att god grundvattenstatus är den status som uppnås av en grundvattenförekomst när både dess kvantitativa status och dess kemiska status åtminstone är god. Den definition som finns i förordningen av den 23 juli 2008, som endast avser vattnets fysikaliskt-kemiska egenskaper och inte vattnets kvantitativa status, motsvarar således inte den vidare innebörden av definitionen i direktivet.
63 Definitionen av god grundvattenstatus är emellertid grundläggande för att säkerställa ett korrekt införlivande och tillämpningen av den skyldighet som föreskrivs i artikel 4.1b ii) i direktiv 2000/60, i vilken det stadgas att medlemsstaterna är skyldiga att uppnå en god grundvattenstatus. Kommissionen anser att införlivandet av nämnda definition även är grundläggande för tillämpningen av undantagen från denna skyldighet, det vill säga för det undantag som föreskrivs i artikel 4.5 i direktiv 2000/60 och som medger att mindre stränga miljömål uppnås eller det undantag som föreskrivs i artikel 4.7 i direktivet och som medger att nya modifieringar eller förändringar i nivån hos grundvattenförekomster införs. Om uttrycket god grundvattenstatus inte definieras är det inte möjligt att införa undantag från nämnda definition utan risk för att miljömålen inte uppfylls.
64 I artikel 2.26 i direktiv 2000/60 har uttrycket kvantitativ status definierats som ett uttryck för i vilken grad en grundvattenförekomst är påverkad av direkta och indirekta uttag. Kommissionen har gjort gällande att artikel 8 i förordningen av den 23 juli 2008 inte innebär ett korrekt införlivande av denna definition. I denna artikel 8.2 föreskrivs att en utvärdering av grundvattnets kvantitativa status görs på sammanhållna grundvattenförekomster, medan det i artikel 8.3 föreskrivs att en utvärdering av grundvattnets kvantitativa status görs genom att fastställa storleken av reserven av den sammanhållna grundvattenresursen och genom att tolka resultaten av de kontroller som rör grundvattenspegelns läge.
65 Enligt kommissionen hänvisar dessa bestämmelser i polsk rätt varken till direkta eller indirekta uttag eller till deras påverkan på grundvattenförekomsten. Definitionen av kvantitativ status är emellertid grundläggande för att säkerställa ett korrekt införlivande och tillämpningen av de krav som finns i artikel 8 i direktiv 2000/60 jämförd med bilaga V till direktivet, såväl när det gäller klassificeringen av vattnets kvantitativa status som när det gäller övervakningen av denna status, i enlighet med punkterna 2.1 och 2.2 i nämnda bilaga.
66 När det gäller den definition av uttrycket tillgänglig grundvattenresurs som finns i artikel 2.27 i direktiv 2000/60, har kommissionen påpekat att Republiken Polen i sitt svar på det motiverade yttrandet bekräftade att detta uttryck inte förekommer ordagrant i den polska lagstiftningen. Artikel 2.1 punkt 13 i förordningen av den 3 oktober 2005 innehåller uttrycket tillgänglig vattenresurs, vilket definieras som den mängd grundvatten som kan tas ut i ett område i balans under bestämda miljömässiga och hydrologiska förhållanden, utan angivande av en särskild plats eller av tekniska eller ekonomiska villkor för vattenuttaget.
67 Enligt kommissionen framgår det dock klart av analysen av den polska rättsordningen att polsk rätt inte innehåller någon del av den definition som finns i artikel 2.27 i direktiv 2000/60.
68 Det finns inte heller något samband mellan uttrycket tillgänglig grundvattenresurs i direktiv 2000/60 och det uttryck som finns i förordningen av den 3 oktober 2005, det vill säga vattenuttag. Det första uttrycket motsvarar nämligen naturliga processer utan mänsklig inverkan. En sådan inverkan, som karakteriserar vattenuttaget, omfattas av artikel 2.28 i detta direktiv. Kommissionen har gjort gällande att definitionen av uttrycket tillgänglig grundvattenresurs, i artikel 2.27 i nämnda direktiv, dessutom hänvisar till den skyldighet att övervaka som avses i punkt 2.2.1 i bilaga V till direktivet, som rör såväl naturliga processer som processer som utlösts av människor. Om det inte gjordes någon åtskillnad mellan dessa två kategorier skulle det finnas en risk för att konsekvenserna av mänsklig inverkan inte omfattades. Det skulle därmed bli svårt att på lämpligt sätt fastställa vilka åtgärder som bör vidtas för att säkerställa en god vattenstatus i enlighet med artikel 4 i direktiv 2000/60.
69 Enligt kommissionen är nämnda uttryck i direktiv 2000/60 emellertid grundläggande för ett korrekt införlivande och tillämpningen av artikel 8 jämförd med bilaga V i detta direktiv, särskilt för att göra en korrekt klassificering av vattenstatusen, i enlighet med punkt 1.4 i bilaga V till direktivet, och en korrekt övervakning av grundvattnets kvantitativa status, såsom föreskrivs i punkt 2.2 i bilaga V till direktivet.
70 När det gäller den första anmärkningen har Republiken Polen inledningsvis erinrat om domstolens fasta praxis, enligt vilken införlivandet med nationell rätt av ett direktiv inte nödvändigtvis kräver att dess bestämmelser återges formellt och ordagrant i en uttrycklig och specifik lagregel, utan det kan vara tillräckligt att det finns en allmän rättslig ram, om det därigenom på ett effektivt sätt säkerställs att direktivet tillämpas fullt ut på ett tillräckligt klart och precist sätt.
71 Republiken Polen har gjort gällande att kommissionen inte har angett något skäl som visar att medlemsstaterna är skyldiga att ordagrant införliva de begrepp som definieras i artikel 2.19, 2.20, 2.26 och 2.27 i direktiv 2000/60 och den har inte heller preciserat hur ett bristande införlivande av dessa definitioner skulle kunna hindra att målen med nämnda direktiv uppnås. Dessutom, även om kommissionen har påmint om det samband som finns mellan nämnda definitioner och de materiella bestämmelserna i direktiv 2000/60, har institutionen ingalunda ifrågasatt att dessa materiella bestämmelser har införlivats på ett relevant sätt.
72 Republiken Polen har i övrigt påpekat att de definitioner som enligt kommissionen inte har införlivats förekommer i förslaget till omarbetning av vattenlagen och vissa andra lagar.
73 När det gäller Republiken Polens argument, att en medlemsstat inte är skyldig att ordagrant införliva de definitioner som föreskrivs i direktiv 2000/60, kan det påpekas att införlivandet av ett direktiv med nationell rätt enligt fast rättspraxis förvisso inte nödvändigtvis kräver att dess bestämmelser återges formellt och ordagrant i en uttrycklig och specifik lagregel, utan det kan vara tillräckligt att det finns en allmän rättslig ram, om det därigenom på ett effektivt sätt säkerställs att direktivet tillämpas fullt ut på ett tillräckligt klart och precist sätt (se dom kommissionen/Polen, C‑281/11, EU:C:2013:855, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
74 I förevarande fall kan det dock konstateras att Republiken Polen inte har kunnat precisera vilka konkreta nationella bestämmelser som visar att de materiella bestämmelserna i direktiv 2000/60, vilka grundar sig på de omtvistade definitionerna, har införlivats korrekt. Det framgår således inte av den polska lagstiftningen att det är säkerställt att direktiv 2000/60 tillämpas fullt ut på ett tillräckligt klart och precist sätt.
75 Nämnda definitioner fungerar som en garanti för att de skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt de materiella bestämmelserna i direktiv 2000/60 ska kunna införlivas korrekt. I detta syfte är det väsentligt att en medlemsstat som avstår från att införliva definitionerna direkt beaktar dem på ett riktigt sätt när den införlivar de materiella bestämmelser där de definierade uttrycken används.
76 När det gäller uttrycket grundvattenstatus i artikel 2.19 i direktiv 2000/60, kan det konstateras att det genom förordningen av den 23 juli 2008 införs definitioner av uttrycken god kemisk grundvattenstatus i artikel 2.25 i direktivet, och god kvantitativ status i artikel 2.28 och i punkt 2.1.2 i bilaga V till direktivet, men inte någon definition av uttrycket grundvattenstatus. Denna sistnämnda definition är dock grundläggande för att korrekt införliva och korrekt tillämpa artikel 8 i direktiv 2000/60 jämförd med punkt 2.5 i bilaga V till detta direktiv, eftersom grundvattnets status bestäms av dess kvantitativa status eller dess kemiska status, beroende på vilkendera som är sämst.
77 Det följer för övrigt inte av någon annan polsk rättsakt att nämnda definition har införlivats med polsk rätt. Detta konstaterande har Republiken Polen inte bestritt, vare sig i sina skriftliga yttranden eller under förhandlingen, under vilken denna medlemsstat nöjde sig med att påstå att det, i praktiken, inte fanns någon tvekan om de berörda definitionernas tillämpningsområde och att alla de materiella bestämmelserna hade genomförts på ett korrekt sätt.
78 I detta avseende erinrar domstolen om att det av fast rättspraxis framgår att bestämmelserna i ett direktiv ska genomföras med otvetydigt bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt specifikt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet är uppfyllt (se, bland annat, dom kommissionen/Polen, C‑281/11, EU:C:2013:855, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
79 Administrativ praxis, som till sin art är sådan att den kan ändras av myndigheten efter eget gottfinnande och som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning, kan inte anses som ett korrekt fullgörande av en skyldighet att införliva ett direktiv. En direktivkonform tolkning av bestämmelser i nationell rätt av nationella domstolar är inte heller i sig så klar och precis att den uppfyller kravet på rättssäkerhet (se, bland annat, dom kommissionen/Polen, C‑281/11, EU:C:2013:855, punkt 105 och där angiven rättspraxis).
80 När det gäller definitionen av uttrycket god grundvattenstatus, i artikel 2.20 i direktiv 2000/60, föreskrivs det i artikel 2.1 i förordningen av den 23 juli 2008 att vatten av god kvalitet i klass II ska definieras som vatten i vilket, för det första, värdena av vissa fysikaliskt-kemiska parametrar är höga på grund av naturliga processer som sker i grundvatten och, för det andra, att värdena av fysikaliskt-kemiska parametrar inte påvisar någon mänsklig inverkan eller en mycket låg sådan inverkan.
81 För det första anges uttryckligen i artikel 2.20 i direktiv 2000/60 att en god grundvattenstatus är den status som uppnås av en grundvattenförekomst när både dess kvantitativa status och dess kemiska status åtminstone är god. Den definition som finns i förordningen av den 23 juli 2008 avser dock endast de fysikaliskt-kemiska egenskaperna och motsvarar således inte den mycket vidare innebörden av definitionen i nämnda direktiv.
82 För det andra är definitionen av god grundvattenstatus väsentlig för att säkerställa ett korrekt införlivande och tillämpningen av den grundläggande skyldigheten i artikel 4.1 b ii) i direktiv 2000/60, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att uppnå en god grundvattenstatus. Införlivandet av definitionen i artikel 2.20 i direktivet är även väsentlig för att kunna tillämpa undantagen från skyldigheten att uppnå en god grundvattenstatus, det vill säga det undantag som föreskrivs i artikel 4.5 i direktiv 2000/60 vilket medger att mindre stränga miljömål uppnås eller det undantag som föreskrivs i artikel 4.7 i direktivet vilket medger att nya modifieringar eller förändringar i nivån hos grundvattenförekomster införs. Utan att fastställa vad som är en god grundvattenstatus är det inte möjligt att införa undantag i detta hänseende utan risk för att miljömålen inte uppnås.
83 När det gäller utrycket kvantitativ status i artikel 2.26 i direktiv 2000/60, kan det påpekas att det i artikel 8.2 i förordningen av den 23 juli 2008 föreskrivs att en utvärdering av grundvattnets kvantitativa status görs på sammanhållna grundvattenförekomster, medan det i nämnda artikel 8.3 föreskrivs att en utvärdering av grundvattnets kvantitativa status görs genom att fastställa storleken av reserven av den sammanhållna grundvattenresursen och genom att tolka resultaten av de kontroller som rör grundvattenspegelns läge.
84 Dessa nationella bestämmelser införlivar emellertid inte på ett korrekt sätt definitionen av kvantitativ status i direktiv 2000/60, i den mån det i artikel 2.26 i direktivet anges att den kvantitativa statusen är ett uttryck för i vilken grad en grundvattenförekomst påverkas av direkta och indirekta uttag. Bestämmelserna i polsk rätt hänvisar dock varken till direkta eller indirekta uttag eller till deras påverkan på grundvattenförekomsten. Definitionen av kvantitativ status är emellertid väsentlig för att säkerställa ett korrekt införlivande och en korrekt tillämpning av de krav som ställs i artikel 8 i direktiv 2000/60 jämförd med bilaga V till detta direktiv, såväl inom området för klassificering av vattnets kvantitativa status, enligt punkt 2.1 i denna bilaga, som inom området för övervakning av denna status, enligt punkt 2.2 i nämnda bilaga. Följaktligen har denna definition inte införlivats korrekt med polsk rätt.
85 När det gäller uttrycket tillgänglig grundvattenresurs i artikel 2.27 i direktiv 2000/60, vars definition karakteriseras av en viss komplexitet, kan det påpekas att Republiken Polen har gjort gällande att det i artikel 2.1 punkt13 i förordningen av den 3 oktober 2005, i enlighet med etablerad praxis och en terminologi som är utmärkande för polsk rätt, används det likvärdiga uttrycket vattenresurs som är tillgänglig (zasoby dyspozycyjne wód). Denna medlemsstat har preciserat att detta uttryck avser den mängd grundvatten som kan tas ut i ett område i balans under bestämda miljömässiga och hydrologiska förhållanden, utan angivande av en särskild plats eller av tekniska eller ekonomiska villkor för vattenuttaget
86 Republiken Polen har dessutom anfört att definitionen i artikel 8.4 i förordningen av den 23 juli 2008, genom att den föreskriver att storleken av reserven av grundvattenresursen bestäms genom en jämförelse mellan det faktiska genomsnittliga grundvattenuttaget under flera år, uttryckt i m3/dag, och den volym av grundvattenreserven som är tillgänglig för användning, uttryckt i m3/dag, bestämda på grundval av de tillgängliga resurser som fastställts för ett område i balans och som innehåller en given sammanhållen förekomst av grundvatten, ska tolkas i enlighet med artikel 2.1 punkt 13 i förordningen av den 3 oktober 2005. Slutligen bör artikel 38.3 i vattenlagen och artikel 97.1 och 97.2 i lagen om miljöskydd beaktas.
87 Såsom redan konstaterats i punkt 78 ovan, framgår det av fast rättspraxis att bestämmelserna i ett direktiv ska genomföras med otvetydigt bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt specifikt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet är uppfyllt (se, bland annat, dom kommissionen/Polen, C‑281/11, EU:C:2013:855, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
88 Domstolen framhåller att en tolkning av en nationell bestämmelse om vattenskydd som görs i enlighet med spridda bestämmelser i flera olika lagar vilka, dessutom, vid en första anblick, inte avser vattenskydd, inte uppfyller dessa krav.
89 Det framgår för övrigt av analysen av de relevanta bestämmelserna i den polska lagstiftningen att inte någon del av definitionen i artikel 2 led 27 i direktiv 2000/60 förekommer i polsk rätt. I polsk rätt hänvisas nämligen varken till det långsiktiga årsgenomsnittet för den totala grundvattenbildningen minus det långsiktiga årliga flöde som krävs, till kravet att uppnå de ekologiska kvalitetsmålen för förbundna ytvatten som anges i artikel 4 i direktivet eller till kravet att undvika en betydande minskning i den ekologiska statusen hos sådant vatten och undvika betydande skada på terrestra ekosystem.
90 Slutligen finns det, såsom kommissionen har gjort gällande, inte något samband mellan uttrycket tillgänglig grundvattenresurs och uttrycket vattenuttag. Det första uttrycket avser naturliga processer i och med att definitionen i direktiv 2000/60 hänvisar till ett tillstånd av naturlig balans, nämligen omfattningen av den totala grundvattenbildningen minus omfattningen av flödet, utan någon mänsklig inverkan. Nämnda inverkan, som utmärker vattenuttaget, omfattas av artikel 2.28 i detta direktiv. Det ska tilläggas att definitionen i artikel 2.27 i nämnda direktiv indirekt hänvisar till den övervakningsskyldighet som avses i punkt 2.2.1 i bilaga V till samma direktiv, vilken avser såväl de naturliga processerna som de processer som utlösts av människor. Om det inte gjordes någon åtskillnad mellan dessa två kategorier skulle det finnas en risk för att konsekvenserna av mänsklig inverkan inte omfattades. Det skulle därmed bli svårt att på lämpligt sätt fastställa vilka åtgärder som bör vidtas för att säkerställa en god vattenstatus i enlighet med artikel 4 i direktiv 2000/60.
91 Av ovanstående framgår att de definitioner som finns i artikel 2.19, 2.20, 2.26 och 2.27 i direktiv 2000/60 inte återfanns i den relevanta lagstiftning som var i kraft när den tidsfrist som angavs i det motiverade yttrandet löpte ut och att denna underlåtenhet att införliva direktivet kan förhindra att de mål som eftersträvas därmed uppnås.
92 Det ska i detta hänseende påpekas att kommissionen, i sina inlagor, har preciserat vilka konsekvenser det får att inte alls eller felaktigt införliva de definitioner som finns i artikel 2.19, 2.20, 2.26 och 2.27 i direktiv 2000/60 för möjligheten att införliva direktivets materiella bestämmelser på ett korrekt sätt och, särskilt, hur detta påverkar möjligheterna att uppnå direktivets mål.
93 Tvärtemot vad Republiken Polen har gjort gällande är det således inte nödvändigt att kommissionen, utöver den anmärkning som avser felaktigt införlivande av nämnda definitioner i artikel 2 i direktivet, även framför anmärkningar som avser att var och en av de materiella bestämmelser i direktiv 2000/60 som innehåller eller hänvisar till de omtvistade definitionerna har införlivats felaktigt.
94 När det gäller definitionerna av uttrycken grundvattenstatus, god grundvattenstatus och kvantitativ status i artikel 2.19, 2.20 och 2.26 i direktiv 2000/60, erinrar domstolen om att Republiken Polen under det administrativa förfarandet inte bestred att dessa definitioner inte hade införlivats. Republiken Polen anförde tvärtom att medlemsstaten gjorde sitt bästa för att avhjälpa denna brist genom att införa lämpliga definitioner i lagtexterna eller i efterföljande genomförandebestämmelser.
95 Domstolen finner mot denna bakgrund att talan ska bifallas såvitt avser den första anmärkningen, som avser att definitionerna i artikel 2.19, 2.20, 2.26 och 2.27 i direktiv 2000/60 inte alls har införlivats eller inte har införlivats korrekt.
96 Kommissionen har påpekat att medlemsstaterna i artikel 8.1 i direktiv 2000/60 åläggs att övervaka statusen för ytvatten, grundvatten och skyddade områden genom att upprätta och tillämpa övervakningsprogram.
97 När det gäller skyddade områden anges i tredje strecksatsen i denna bestämmelse att övervakningsprogrammen ska kompletteras med specifikationerna i den unionslagstiftning enligt vilken de enskilda skyddade områdena upprättades. Kommissionen har gjort gällande att sådana uppgifter visserligen finns i de relevanta polska bestämmelserna vad avser badvatten och vatten som utnyttjas för uttag av dricksvatten, men att det saknas relevanta krav som motsvarar specifikationerna för områden som inrättats i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s.7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 2010, s. 7), det vill säga Natura 2000-områden. När det gäller skyddade områden har de tilläggskrav för övervakning som föreskrivs i punkt 1.3.5 i bilaga V till direktiv 2000/60 inte heller införlivats i den polska rättsordningen.
98 Kommissionen har gjort gällande att Republiken Polen, i sitt svar på det motiverade yttrandet, medgav att artikel 8.1 i direktiv 2000/60 inte hade införlivats på ett korrekt sätt och angav att ändringen av förordningen av den 13 maj 2009 skulle säkerställa ett korrekt införlivande av denna bestämmelse.
99 Analysen av de polska bestämmelserna, genom vilka övervakningsprogrammen för Natura 2000-områden infördes, visar att, även om vissa kemiska substanser, som till exempel järn och koppar, ska övervakas vid en operativ övervakning, är det inte möjligt att genom en övervakning av dessa substanser konstatera någon påverkan på övervakningen av vattnet i dessa skyddade områden. Det har i polsk lagstiftning inte fastställts några faktorer som gör det möjligt att bestämma en status för bevarande av arter och livsmiljöer med anknytning till vatten. Det kan inte anses att de polska bestämmelserna korrekt införlivar kravet på att komplettera övervakningsprogrammen med de specifikationer som finns i den unionslagstiftning enligt vilken de nämnda områdena upprättades, när det gäller områden som upprättats i enlighet med direktiv 92/43 och direktiv 2009/147.
100 Kommissionen har betonat att nämnda program för övervakning av vattenstatus, vilka föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2000/60, ska möjliggöra en insamling av uppgifter i syfte att uppnå en god vattenstatus i skyddade områden samtidigt som de krav som följer av den lagstiftning enligt vilken dessa områden upprättades ska beaktas. Det övervakningsprogram som avses i artikel 8.1 tredje strecksatsen i direktiv 2000/60 ska således säkerställa övervakningen av parametrar som rör vattnets status, vilka är strukturella och funktionella indikatorer, eller vilka har en påverkan på bedömningen av utsikterna att skydda arter och naturliga miljöer som dessa områden har upprättats för att skydda.
101 Republiken Polen har i huvudsak gjort gällande att artikel 8.1 tredje strecksatsen i direktiv 2000/60 har införlivats genom en nationell övervakning av miljön, enligt bland annat artikel 25.2 i lagen om miljöskydd och artikel 112 i lagen om naturskydd, genom en övervakning i Natura 2000-områden i enlighet med uppdragsplaner för skydd, och genom artikel 5.4 punkt 2 i förordningen av den 15 november 2011.
102 Omfattningen av den övervakning som fastställs i aktivitetsplanerna för skydd och uppdragsplanerna för skydd avser de livsmiljöer och de arter som befinner sig inom dessa områden och som skyddas av Natura 2000-nätverket och, framför allt, de livsmiljöer och de arter för vilka ett Natura 2000-område har upprättats. Denna övervakning grundar sig emellertid på mer övergripande bestämmelser än direktiven 92/43 och 2009/147. I detta hänseende ska även Republiken Polens samtliga övriga skyldigheter till följd av ratificerade konventioner angående naturskydd beaktas, utan att skyldigheterna enligt direktiv 2000/60 förbises.
103 Enligt artikel 5.4 punkt 2 i förordningen av den 15 november 2011 infördes övervakningen av skyddade områden för att konstatera i vilken omfattning övervakningen överensstämmer med de tilläggskrav som gäller för dessa områden enligt andra bestämmelser. I dessa andra bestämmelser ingår bland annat bestämmelserna i lagen om naturskydd, med stöd av vilka skyddade områden har valts ut. Vid övervakningen av vattnet ska således resultaten av den övervakning som skett med tillämpning av artikel 112 i lagen om naturskydd och med tillämpning av aktivitetsplaner för skydd eller uppdragsplaner för skydd beaktas.
104 Vid övervakningen av sammanhållna ytvatten- eller grundvattenförekomster ska således andra krav som föreskrivs för sådana Natura 2000-områden som är beroende av vatten beaktas. Däremot fastställs graden av överensstämmelse med de krav som uppställs för Natura 2000-områden i samband med den övervakning som utförs med stöd av artikel 112 i lagen om naturskydd och med stöd av aktivitetsplanerna för skydd. Enligt Republiken Polen uppfyller den polska rätten således de krav som gäller för de övervakningsprogram som avses i artikel 8.1 i direktiv 2000/60.
105 Domstolen konstaterar att ett införlivande av artikel 8.1 tredje strecksatsen i direktiv 2000/60 med den nationella rättsordningen består i att beakta kravet på att programmen om övervakning av vattenstatusen i skyddade områden ska kompletteras med specifikationerna i den unionslagstiftning enligt vilken de skyddade områdena upprättades.
106 I artikel 25.2 i lagen om miljöskydd, vilken enligt Republiken Polen är en bestämmelse om införlivande, definieras emellertid inte uttrycket miljöövervakning. I artikel 112 i lagen om naturskydd anges däremot att naturövervakningen grundar sig på iakttagelser och bedömningar av det aktuella tillståndet hos beståndsdelarna i den biologiska och landskapsmässiga mångfalden, varvid prioriterade livsmiljöer och arter särskilt beaktas. Denna typ av övervakning är således snarare inriktad på att iaktta förändringar i naturen till skillnad mot den allmänna miljöövervakning som genomförs med stöd av artikel 25 i lagen om miljöskydd. Dessa två bestämmelser innebär därför inte att behöriga nationella myndigheter är skyldiga att beakta de resultat som erhålls genom denna övervakning när de övervakar och klassificerar statusen hos berörda vattenförekomster enligt artikel 8 i jämförd med bilaga V till direktiv 2000/60.
107 De övriga bestämmelser som Republiken Polen har hänvisat till uppfyller inte heller det krav som ett införlivande av artikel 8.1 tredje strecksatsen i direktiv 2000/60 ställer och som innebär att resultaten från övervakningen av de olika Natura 2000-områdena ska ingå som ett led i övervakningen enligt nämnda direktiv och i klassificeringen av statusen hos vattenförekomster, eftersom de begränsar sig till att föreskriva en sådan övervakning utan att ålägga något krav på att resultaten från övervakningen ska användas.
108 Det ska även påpekas att den första tidsfristen för att inrätta särskilda skyddsområden för vilka det krävs att skyddsplaner utarbetas enligt direktiv 92/43 löpte ut under år 2013. Om den övervakning som ska genomföras inom ramen för uppdragsplaner för skydd och aktivitetsplaner för skydd ska betraktas som en form av införlivande av artikel 8.1 tredje strecksatsen i direktiv 2000/60, är införlivandet i fråga således avhängigt av att nämnda planer utarbetas.
109 Enbart den omständigheten att Republiken Polen eventuellt förfogar över vissa uppgifter om livsmiljöer och arter eller till och med vattenstatus, såsom den påstår sig göra, garanterar emellertid inte att de övervakningsprogram som utarbetats enligt bestämmelserna om införlivande av direktiv 2000/60 har kompletterats med specifikationerna i unionslagstiftningen.
110 Även om hänsyn ska tas till artikel 5.4 punkt 2 i förordningen av den 15 november 2011 – vilken antagits med stöd av artikel 155b i vattenlagen efter utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet – enligt vilken det krävs att skyddade områden övervakas i syfte att fastställa uppfyllelsegraden av ytterligare krav som uppställs i andra bestämmelser avseende dessa områden, råder det slutligen inget tvivel om att artikel 8.1 tredje strecksatsen i direktiv 2000/60 inte har införlivats på ett korrekt sätt med den polska rättsordningen, eftersom den nationella bestämmelsen i fråga inte kräver att övervakningen av skyddade områden utarbetas på ett sådant sätt att övervakningsfaktorerna kompletteras med dem som avses i den unionslagstiftning enligt vilken Natura 2000-områdena upprättades, utan endast fastställer målet med denna övervakning, som är att bedöma uppfyllelsegraden av de krav som uppställs i andra bestämmelser.
111 Talan ska således vinna bifall såvitt avser den andra anmärkningen, avseende ett inkorrekt införlivande av artikel 8.1 i direktiv 2000/60 vad gäller övervakningen av skyddade områden.
112 Kommissionen anser att artikel 9.2 i direktiv 2000/60, vari det föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att i förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt rapportera om de planerade praktiska åtgärderna för att genomföra principen om kostnadstäckning för vattentjänster, vilka kommer att bidra till att miljömålen i nämnda direktiv uppnås samt om de olika vattenanvändningsverksamheternas bidrag till en kostnadstäckning för vattentjänster, inte har införlivats med den polska rättsordningen.
113 Kommissionen har i det avseendet gjort gällande att motsvarande nationella bestämmelser på det området saknas och att artikel 113a.2 i vattenlagen endast föreskriver grundläggande åtgärder som ska uppfylla minimikraven och som omfattar åtgärder som syftar till att genomföra principen om kostnadstäckning för vattentjänster. I det sammanhanget ska enligt kommissionen även den ekonomiska analys som utförts i enlighet med bilaga III till direktiv 2000/60 beaktas.
114 Enligt kommissionen hade Republiken Polen i sitt svar på det motiverade yttrandet hävdat att artikel 9.2 i direktiv 2000/60 hade införlivats genom artiklarna 113a.2 punkt 2 och 114.1 punkt 6 i vattenlagen och att dessa bestämmelser kompletterats med artikel 113b.2 punkt 2 i nämnda lag, i dess lydelse enligt lag av den 5 januari 2011 (nedan kallad vattenlagen i dess ändrade lydelse), vilken alltså ersätter artikel 113a.2 punkt 2 i vattenlagen.
115 Ändringen gjordes den 5 januari 2011, det vill säga efter utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet, och har beaktats av kommissionen. Ändringen har enligt kommissionen dock inte inneburit att det fördragsbrott som avses i denna anmärkning har upphört.
116 Vidare anser kommissionen att artikel 114.1 punkt 6 i vattenlagen, som endast föreskriver att en förvaltningsplan för avrinningsdistrikt ska innehålla en sammanfattning av resultaten från den ekonomiska analysen över vattenanvändningen, kan anses införliva punkt 6, del A, i bilaga VII till direktiv 2000/60, vilken utgör en av komponenterna i förvaltningsplanen för avrinningsdistrikten, nämligen sammanfattningen av den ekonomiska analysen. Det kan däremot inte anses att bestämmelsen införlivar artikel 9.2 i detta direktiv.
117 Republiken Polen har beträffande den tredje anmärkningen gjort gällande att även om skyldigheten att beakta de uppgifter som avses i nämnda bestämmelse inte uttryckligen föreskrivs i de relevanta nationella bestämmelserna, framgår den emellertid tydligt vid en samlad bedömning av bestämmelserna i den polska lagstiftningen, med hänsyn till dess uppbyggnad och syfte.
118 Medlemsstaten har dessutom gjort gällande att den har införlivat artikel 9.2 i direktiv 2000/60, bland annat genom förordningen av den 29 mars 2013, eftersom polsk rätt genomför artiklarna 9 och 11 i detta direktiv i förening. De åtgärder som har vidtagits enligt artikel 9 i nämnda direktiv med avseende på kostnadstäckningen för vattentjänster utgör nämligen en av komponenterna i det åtgärdsprogram som avses i nämnda artikel 11.
119 Domstolen påpekar, med avseende på den tredje grunden, att det framgår av fast rättspraxis att bestämmelserna i ett direktiv ska genomföras med otvetydigt bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt tydligt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet är uppfyllt (se, bland annat, dom kommissionen/Polen, C‑281/11, EU:C:2013:855, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
120 Enbart ett påstående om att en skyldighet i ett direktiv följer av en samlad bedömning av bestämmelserna i den berörda medlemsstatens rättsordning uppfyller inte nämnda krav.
121 Domstolen har dessutom vid flera tillfällen slagit fast att förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att senare ändringar inte kan beaktas av domstolen (se, bland annat, dom kommissionen/Polen, C‑313/11, EU:C:2013:481, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
122 Eftersom Republiken Polen, i sitt svaromål, har gjort gällande att den har införlivat artikel 9.2 i direktiv 2000/60 genom förordningen av den 29 mars 2013, räcker det att konstatera att den förordningen antogs efter utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet, vilket innebär att de ändringar som därigenom vidtagits i den nationella lagstiftningen inte kan beaktas av domstolen.
123 Talan ska således vinna bifall såvitt avser den tredje anmärkningen, avseende ett felaktigt införlivande av artikel 9.2 i direktiv 2000/60.
124 Kommissionen har, vad gäller den fjärde anmärkningen, avseende underlåtenheten att införliva artikel 10.3 i direktiv 2000/60, erinrat om att denna bestämmelse föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att fastställa strängare utsläppsregleringar om ett kvalitetsmål eller en kvalitetsnorm som upprättats i enlighet med detta direktiv uppställer strängare villkor än de som skulle bli resultatet vid tillämpning av de unionsdirektiv som det hänvisas till i artikel 10.2 i direktiv 2000/60.
125 Kommissionen är av den uppfattningen att ett införlivande av den omtvistade bestämmelsen är avgörande för att de mål som eftersträvas med direktiv 2000/60 ska kunna uppnås. När de utsläppsregleringar och gränsvärden för utsläpp som upprättats i enlighet med unionsdirektiv, såsom direktiv 91/676 – mot bakgrund av den på grund av jordbruk höga halten grönalger i vattenförekomster – visar sig vara otillräckliga för att uppnå miljömålen i direktiv 2000/60, är medlemsstaterna skyldiga att anta strängare utsläppsregleringar och kriterier än dem som föreskrivs i direktiv 91/676.
126 När det gäller den femte anmärkningen, avseende ett inkorrekt införlivande av artikel 11.5 i direktiv 2000/60, är det kommissionens uppfattning att även om artikel 113b.8 i vattenlagen i dess ändrade lydelse inbegriper de åtgärder som räknas upp i nämnda bestämmelse i direktivet har denna ett snävare tillämpningsområde än direktivsbestämmelsen.
127 Uttrycket vid utarbetandet av förslaget till nationellt vatten- och miljöprogram i artikel 113b.8 begränsar nämligen tillämpningsområdet för bestämmelsen i polsk rätt till den tidpunkt då det nationella vatten- och miljöprogrammet utarbetas. De åtgärder som artikel 113b.8 i vattenlagen i dess ändrade lydelse hänvisar till, kan följaktligen, förutom vid utarbetandet av förslaget till program, endast vidtas i samband med att åtgärdsprogrammen ses över i den mening som avses i artikel 11.8 i direktiv 2000/60, det vill säga som ett led i den regelbundna översyn som föreskrivs i detta direktiv.
128 Skyldigheten enligt nämnda artikel 113b.8 får inte förväxlas med den skyldighet som avses i artikel 11.5 i direktiv 2000/60, vars syfte är att komplettera den regelbundna översyn som föreskrivs i artikel 11.8 i detta direktiv med en skyldighet att vidta där angivna åtgärder när det är osannolikt att de miljömål som uppställts kommer att nås.
129 Republiken Polen har, beträffande den fjärde och den femte anmärkningen, gjort gällande att artiklarna 10.3 och 11.5 i direktiv 2000/60 kommer att genomföras inom ramen för förslaget till ändring av vattenlagen och vissa andra lagar, med avseende på vilket lagstiftningsarbetet är långt framskridet.
130 När det gäller den fjärde och den femte anmärkningen räcker det att hänvisa till domstolens fasta praxis, ovan i punkt 121, enligt vilken förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att förändringar därefter inte kan beaktas av domstolen (se, bland annat, dom kommissionen/Polen, C‑313/11, EU:C:2013:481, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
131 Eftersom det framgår av Republiken Polens resonemang att artiklarna 10.3 och 11.5 i direktiv 2000/60 kommer att genomföras inom ramen för förslaget till ändring av vattenlagen och vissa andra lagar, konstaterar domstolen att nämnda införlivandeåtgärder inte har vidtagits inom den frist som har angetts i det motiverade yttrandet.
132 Talan ska således vinna bifall såvitt avser den fjärde och den femte anmärkningen.
133 Kommissionen har beträffande den sjätte anmärkningen, avseende ett felaktigt införlivande av punkterna 1.3, 1.3.4, 1.3.5, 1.4 et 2.4.1 i bilaga V till direktiv 2000/60, understrukit att punkterna 1.3, 1.4 och 2.4.1 i bilagan handlar om grundläggande krav i direktivet. I dessa punkter fastställs nämligen en metod för övervakningen av ekologisk status och kemisk status för ytvatten, en klassificering och redovisning av ekologisk status hos vattenförekomster och ett nät för övervakning av grundvattnet. Det rör sig således om avgörande faktorer för att kunna genomföra den övervakning som krävs enligt bestämmelserna i artiklarna 7.1 och 8 i direktiv 2000/60.
134 Avseende punkterna 1.3, 1.3.4 och 2.4.1 i bilaga V till direktiv 2000/60, har kommissionen angett att problemet vad gäller införlivandet av dessa punkter med den polska rättsordningen avser skyldigheten att till förvaltningsplanen för avrinningsdistrikt foga uppskattningar av konfidensnivån och noggrannheten i resultaten från övervakningsprogrammen.
135 Även om artikel 114.1 i vattenlagen fastställer ett visst antal faktorer som ska tas in i förvaltningsplanen för avrinningsdistrikt, krävs emellertid inte att den ska innehålla vare sig en karta över övervakningsnäten eller en presentation av övervakningsprogrammen. I motsats till vad som krävs enligt punkterna 1.3 och 2.4.1 i bilaga V till direktiv 2000/60, krävs det inte enligt bestämmelserna i den nationella lagstiftningen att nämnda plan ska innehålla uppskattningar av konfidensnivån och noggrannheten i resultaten från övervakningsprogrammen. Övriga bestämmelser i den polska lagstiftningen innehåller inte heller detta krav.
136 Kommissionen har beträffande punkt 1.3.5 i bilaga V till direktiv 2000/60 angett att det enligt denna punkt krävs att de vattenförekomster som utgör livsmiljöer och artskyddsområden ska omfattas av programmet för operativ övervakning om de, på grundval av miljökonsekvensbedömningen och den kontrollerande övervakningen, ska identifieras som vattenförekomster som riskerar att inte uppfylla miljömålen enligt artikel 4 i detta direktiv. Direktivet knyter således uttryckligen skyldigheten att utföra operativa kontroller till risken att de miljömål som avses i artikel 4.1 c i nämnda direktiv inte uppfylls.
137 Det framgår av det införlivande som skett genom artikel 5.2 punkt 3 i förordningen av den 13 maj 2009 att den operativa kontrollen för ytvatten har införts i syfte att kontrollera ytvattenstatusen i de områden som uppförts på förteckningen i artikel 113.4 i vattenlagen, det vill säga bland annat livsmiljöer och artskyddsområden. Därefter anges, i avsnitt 2.6 i bilaga 1 till denna förordning, kriterierna för utformningen av den operativa kontrollen. Enligt kommissionen garanterar emellertid inte denna bestämmelse att en bedömning görs av omfattningen och konsekvenserna av påverkan på dessa vattenförekomster i skyddade områden.
138 Den polska lagstiftningen saknar dessutom bestämmelser i vilka det hänvisas till målsättningen att uppnå ett adekvat miljöskydd och till kravet på övervakning till dess att de skyddade områdena uppfyller de vattenrelaterade kraven i den lagstiftning enligt vilken de har identifierats och de miljömål som uppställs däri.
139 Kommissionen anser att förordningen av den 15 november 2011 inte har inneburit att nämnda fördragsbrott har upphört eftersom det däri inte uttryckligen hänvisas till övervakning av livsmiljöer och arter i skyddade områden.
140 I den polska lagstiftningen anges inte heller att det är nödvändigt att utföra kontroller till dess att de skyddade områdena uppfyller de vattenrelaterade kraven i den lagstiftning i vilken de identifierats och motsvarar de miljökrav som avses i artikel 4 i direktiv 2000/60.
141 Beträffande punkt 1.4. i bilaga V till direktiv 2000/60, är kommissionens uppfattning att klassificeringen och redovisningen av ekologisk status och ekologisk potential hos vattenförekomster kräver att hydromorfologiska faktorer beaktas, eftersom dessa faktorer är nödvändiga för den ekologiska statusen. Enligt punkt 1.4.2 i) och ii) i bilaga V till nämnda direktiv krävs nämligen att samtliga faktorer beaktas vid klassificeringen av ekologisk status.
142 I bilaga 6, del B, punkt XIV och i bilaga 7, del B, punkt XV till förordningen av den 20 augusti 2008 anges att, till dess att metoder har utarbetats för bedömningen av ekologisk potential på grundval av hydromorfologiska faktorer, kan klassificeringen av ekologisk status hos vattenförekomster utföras utan hänsyn till dessa faktorer. Inte heller i förordningen av den 9 november 2011 om metoderna för klassificeringen av statusen hos sammanhållna ytvattenförekomster beaktas hydromorfologiska faktorer vid klassificeringen av ekologisk status hos vattenförekomster.
143 Ett bortseende från hydromorfologiska faktorer vid klassificeringen av vattenstatusen resulterar enligt kommissionen med nödvändighet i en ofullständig utvärdering av den ekologiska statusen, vilket i sin tur påverkar möjligheten att uppnå de grundläggande miljömålen i artikel 4 i direktiv 2000/60.
144 Kommissionen har i det avseendet gjort gällande att det i punkt 1.4.2 i) och ii) i bilaga V till direktiv 2000/60 hänvisas till kvalitetsfaktorer. Dessa faktorer anges i punkt 1.1 i nämnda bilaga, som har rubriken Kvalitetsfaktorer för klassificeringen av ekologisk status. Det framgår av punkterna 1.1.1–1.1.5 i samma bilaga att de hydromorfologiska faktorerna stödjer de biologiska faktorerna och att kvalitetsfaktorerna faktiskt är nödvändiga för bedömningen av vattenstatusen. Enligt punkterna 1.1.1 och 1.1.2 i bilaga V till direktiv 2000/60 ska kvantitet och dynamik för vattenflöde, uppehållstid, förbindelser med grundvattenförekomster, variation i vattendjup, bäddens volym, struktur och substrat anses utgöra hydromorfologiska faktorer för sjöar och floder.
145 Republiken Polen har, för det första, gjort gällande att den har införlivat punkterna 1.3, 1.3.4 och 2.4.1 i bilaga V till direktiv 2000/60 genom artikel 2.1 punkt 5 i förordningen av den 29 mars 2013.
146 För det andra har Republiken Polen, med avseende på punkt 1.3.5 i bilaga V till nämnda direktiv, gjort gällande att denna punkt har införlivats bland annat genom artikel 5.4 punkt 4 i förordningen av den 15 november 2011, vari målet med förvaltningen av övervakningen av skyddade områden definieras som en bedömning av förändringar hos sammanhållna ytvattenförekomster i skyddade områden.
147 Enligt Republiken Polen följer härav att bestämmelserna i den polska lagstiftningen gör det möjligt att bedöma omfattningen och konsekvenserna av all påverkan på vattenförekomster i skyddade områden, vilket ska garantera en adekvat skyddsnivå i dessa områden.
148 Republiken Polen har även hänvisat till punkt 25 i bilaga 2, del V, till förordningen av den 15 november 2011, genom vilken punkt 1.3.5 sista meningen i bilaga V till direktiv 2000/60 införlivas.
149 För det tredje har Republiken Polen, beträffande punkt 1.4 i bilaga V till direktiv 2000/60, bekräftat att kravet på att beakta hydromorfologiska faktorer vid klassificeringen och redovisningen av ekologisk status kommer att omfattas av en reform av förordningen av den 9 november 2011 om metoderna för klassificeringen av statusen hos sammanhållna ytvattenförekomster och av miljökvalitetsnormerna för prioriterade ämnen.
150 Beträffande det felaktiga införlivandet av punkterna 1.3, 1.3.4, 1.4 och 2.4.1 i bilaga V till direktiv 2000/60, konstaterar domstolen att det påstådda införlivandet genom förordningen av den 29 mars 2013 ägde rum efter utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet.
151 Detta konstaterande gäller även införlivandet av punkt 1.3.5 i bilaga V till direktiv 2000/60, även om kommissionen har godtagit att förordningen av den 15 november 2011 har korrigerat vissa delar av det felaktiga införlivandet av denna punkt, såsom de framgick av förordningen av den 13 maj 2009.
152 I det avseendet räcker det att erinra om domstolen fasta praxis, ovan i punkterna 121 och 130, enligt vilken förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att senare ändringar inte kan beaktas av domstolen (se, bland annat, dom kommissionen/Polen, C‑313/11, EU:C:2013:481, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
153 Talan ska således vinna bifall såvitt avser den sjätte anmärkningen, avseende ett felaktigt införlivande av punkterna 1.3, 1.3.4, 1.3.5, 1.4 och 2.4.1 i bilaga V till direktiv 2000/60.
154 Kommissionen har beträffande den sjunde anmärkningen, avseende ett felaktigt införlivande av punkterna 7.2–7.10 i bilaga VII till direktiv 2000/60, gjort gällande att Republiken Polen, i sitt svar på det motiverade yttrandet, informerat kommissionen om att nämnda punkter hade införlivats genom artiklarna 113, 113a och 114 i vattenlagen samt genom artikel 113b i vattenlagen i dess ändrade lydelse och att medlemsstaten dessutom hänvisat till förslaget till ändring av vattenlagen och andra lagar.
155 Enligt kommissionen avser de aktuella nationella bestämmelserna emellertid det nationella vatten- och miljöprogrammet, vilket genomför artikel 11 i direktiv 2000/60, som handlar om åtgärdsprogram. Det ska göras åtskillnad mellan detta program och förvaltningsplanen för avrinningsdistrikt i bilaga VII till direktiv 2000/60, som ju kräver att det till förvaltningsplanen för avrinningsdistrikt fogas en sammanfattning av de åtgärdsprogram som antagits enligt artikel 11 i detta direktiv. Ett införlivande av den artikeln räcker således inte i sig för att de krav som uppställs i punkterna 7.2–7.10 i bilaga VII till direktiv 2000/60 ska införlivas. Kommissionen anser att artikel 114.1 punkt 7 i vattenlagen kräver att det till förvaltningsplanen för avrinningsdistrikt fogas en sammanfattning av åtgärderna i det nationella vatten- och miljöprogrammet. Denna bestämmelse är dock alltför allmänt hållen för att garantera ett införlivande av kraven i punkterna 7.2–7.10 i bilaga VII till direktiv 2000/60. Dessutom framgår det klart av lydelsen i de olika leden i punkt 7 i bilaga VII till detta direktiv att unionslagstiftarens avsikt har varit att förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt inte bara ska innehålla en sammanfattning av de åtgärder som ska vidtas enligt artikel 11 i nämnda direktiv utan även en sammanfattning av de åtgärder som har vidtagits på detta område.
156 Republiken Polen har beträffande den sjunde anmärkningen gjort gällande att de aktuella bestämmelserna i direktiv 2000/60 har införlivats på ett korrekt sätt genom artikel 113b i vattenlagen i dess ändrade lydelse, genom vilken artikel 11 i nämnda direktiv införlivas. Förordningen av den 29 mars 2013 innehåller också en hänvisning till denna artikel, eftersom det i artikel 2.1 punkt 10 i denna förordning föreskrivs att de särskilda uppgifter som krävs för att upprätta en förvaltningsplan för avrinningsdistrikt inbegriper en sammanfattning av vilka åtgärder som ingår i det nationella vatten- och miljöprogram som avses i nämnda artikel 113b.
157 Härav följer enligt Republiken Polen att en förvaltningsplan för avrinningsdistrikt faktiskt ska innehålla en sammanfattning av de åtgärder som ingår i det nationella vatten- och miljöprogrammet, det vill säga av de åtgärdsprogram som antagits med stöd av artikel 11 i direktiv 2000/60, vilket säkerställer ett korrekt införlivande av punkt 7, del A, i bilaga VII till detta direktiv, enligt vilken en förvaltningsplan för avrinningsdistrikt just ska innehålla uppgifter om de åtgärder som vidtagits med stöd av artikel 11 i nämnda direktiv.
158 Domstolen konstaterar att Republiken Polens huvudargument inom ramen för den sjunde anmärkningen motsvarar det som anfördes för att bemöta den tredje anmärkningen. Republiken Polen har nämligen gjort gällande att det, för att säkerställa ett korrekt införlivande av punkterna 7.2–7.10 i bilaga VII till direktiv 2000/60, räcker att medlemsstaterna föreskriver en skyldighet att till förvaltningsplanen för avrinningsdistrikt foga en sammanfattning av de åtgärdsprogram som antagits enligt artikel 11 i nämnda direktiv. Ett iakttagande av denna skyldighet har, enligt Republiken Polen, i förevarande fall säkerställts genom hänvisningen till artikel 113b i vattenlagen i dess ändrade lydelse, och genom artikel 2.1 punkt 10 i förordningen av den 29 mars 2013.
159 Det räcker i det avseendet att konstatera att denna nationella bestämmelse antogs efter utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet, vilket enligt fast rättspraxis innebär att domstolen inte kan beakta den (se, bland annat, dom kommissionen/Polen, C‑313/11, EU:C:2013:481, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
160 Talan ska således vinna bifall såvitt avser den sjunde anmärkningen, avseende ett felaktigt införlivande av punkterna 7.2–7.10 i bilaga VII till direktiv 2000/60 med den polska rättsordningen.
161 Av det anförda följer att talan ska bifallas.
162 Domstolen konstaterar följaktligen att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2.19, 2.20, 2.26, 2.27, 8.1, 9.2, 10.3 och 11.5 i direktiv 2000/60 samt punkterna 1.3, 1.3.4, 1.3.5, 1.4 och 2.4.1 i bilaga V till nämnda direktiv, och del A punkterna 7.2–7.10, i bilaga VII till samma direktiv genom att, i strid med direktivets artikel 24, underlåta att införliva nämnda bestämmelser på ett fullständigt och korrekt sätt.
163 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Polen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Polen har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
1 Rättegångsspråk: polska.