Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 2 juli 2015

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, s. 1). I sitt beslut i målet Novontech-Zala ( C‑324/12, EU:C:2013:205), slog domstolen fast att åsidosättande av fristen för att bestrida ett europeiskt betalningsföreläggande på grund av ett felaktigt agerande från svarandens ombud inte kan utgöra grund för förnyad prövning av detta föreläggande. Ett sådant åsidosättande kan nämligen inte betraktas som en exceptionell omständighet i den mening som avses i artikel 20.2 i förordning nr 1896/2006. I domen eco cosmetics och Raiffeisenbank St. Georgen ( C‑119/13 och C‑120/13, EU:C:2014:2144), slog domstolen fast att förfarandet i artikel 20 i förordningen inte är tillämpligt när ett europeiskt betalningsföreläggande inte har delgivits på ett sätt som uppfyller de minimikrav som fastställts i artiklarna 13–15 i förordningen.

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, s. 1).

4 Enligt kommissionen förefaller det inte vara fallet här, eftersom Thurner Hotel grundade Bezirksgericht für Handelssachen Wiens internationella domstolsbehörighet på avtalsförpliktelsernas uppfyllelseort i enlighet med artikel 5 i förordning nr 44/2001.

5 Beslut Novontech-Zala ( C‑324/12, EU:C:2013:205, punkt 21).

6 I den andra tolkningsfrågans har Handelsgericht Wien hänvisat till skäl 25 i kommissionens meddelande 2004/0055 av den 7 februari 2006. Jag utgår ifrån att den hänskjutande domstolen syftar på ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande av den 7 februari 2006 (KOM(2006) 57 slutlig], genom vilket den nu gällande lydelsen av skäl 25 i förordningen infördes.

7 Ett bestridande får enligt artikel 17.1 i förordning nr 1896/2006 i princip till följd att förfarandet fullföljs vid de behöriga domstolarna i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med reglerna för ordinarie civilrättsliga förfaranden. Inom ramen för ett sådant förfarande kan till exempel frågan om internationell domstolsbehörighet tas upp, i synnerhet – såvitt är relevant för detta mål – giltigheten och rättsverkan av ett avtal om domstols behörighet mellan parterna.

8 Denna prövning får till och med enligt artikel 8 i förordning nr 1896/2006 ges formen av ett automatiskt förfarande.

9 Närmare bestämt föreskrivs det i artikel 6.1 i förordning nr 1896/2006 – såvitt är relevant för detta mål (där ingen konsument berörs) – att [v]id tillämpningen av denna förordning skall domstols behörighet fastställas i enlighet med tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser på området, särskilt förordning (EG) nr 44/2001. Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), ersattes den 10 januari 2015 av förordning nr 1215/2012, vilken inte var tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det aktuella målet.

10 Kormann har formulerat det så, att en sannolikhetsprövning kan bara göras genom att en jämförelse görs med uppgifterna om huvudfordran (Kormann, J.M., Das neue Europäische Mahnverfahren im Vergleich zu den Mahnverfahren in Deutschland und Österreich. Jena: Jenaer Wissenschaftliche Verlagsgesellschaft, 2007, s. 96).

11 Det bör beaktas att enligt artikel 7.2 e i förordning nr 1896/2006 behöver den som ansöker om ett europeiskt betalningsföreläggande i detta skede endast lämna en beskrivning av den bevisning som bestyrker fordran, vilket innebär att det är högst sannolikt att den domstol till vilken ansökan lämnats in, vid tidpunkten för den prövning som nämns i artikel 8 inte ens förfogade över det avtal som parterna hade ingått.

12 Enligt artikel 24 i förordningen får käranden även om det finns ett avtal om domstols behörighet mellan parterna väcka talan vid en annan domstol än den avtalade och svaranden får underförstått godta denna domstols behörighet genom att gå i svaromål inför den, vilket innebär att ett eventuellt avtal om domstols behörighet som de tidigare har ingått förlorar sin rättsverkan (med undantag av fall med exklusiv behörighet enligt artikel 22 i förordning nr 44/2001). I detta hänseende har domstolen tidigare slagit fast, särskilt med avseende på det europeiska betalningsföreläggandet, att bestridande av ett europeiskt betalningsföreläggande som inte innehåller något bestridande av behörigheten för domstolen i ursprungsmedlemsstaten inte ska anses innebära att svaranden har gått i svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001. Det saknar därvid betydelse att svaranden inom ramen för sitt bestridande har anfört materiella grunder i målet (dom Goldbet Sportwetten, C‑144/12, EU:C:2013:393). Se även, generellt rörande artikel 24, dom Cartier parfums-lunettes och Axa Corporate Solutions assurances ( C‑1/13, EU:C:2014:109, punkt 34 och följande punkter).

13 Särskilt med beaktande av att Thurner Hotel har förnekat att det finns något sådant avtal om domstols behörighet som Thomas Cook har gjort gällande (se punkterna 2 och 3 i Thurner Hotels yttrande).

14 EGT L 299, 1972, s. 32 (svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt de på varandra följande konventionerna om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention.

15 Dom Elefanten Schuh ( 150/80, EU:C:1981:148, punkt 10). Se även dom ČPP Vienna Insurance Group ( C‑111/09, EU:C:2010:290, punkt 21 och följande punkter). Det ska här också erinras om att artikel 35.1 i förordning nr 44/2001 inte förhindrar att en dom erkänns som har meddelats utan iakttagande av ett avtal om domstols behörighet som har ingåtts i enlighet med artikel 23 i förordningen. Det är bara om den strider mot bestämmelserna i avsnitten 3 (behörighet vid försäkringstvister), 4 (behörighet vid konsumenttvister) och 6 (exklusiv behörighet) i kapitel II i förordningen som en dom inte ska erkännas, och inte heller i de fall som avses i artikel 72.

16 Se, beträffande detta, Mankowski, P., Artikel 23 Brüssel I‑VO, Europäisches Zivilprozess- und Kollisionsrecht EuZPR/EuIPR, Rauscher, T: (red.), München: Sellier, 2006, s. 411 och följande sidor, i synnerhet punkt 16 och följande punkter.