Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 15 september 2016

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1) (nedan kallat direktiv 2007/64). Direktiv 2007/64 har upphävts och ersatts med verkan från den 13 januari 2018 av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64 (EUT L 337, 2015, s. 35).

3 Se dom av den 5 juli 2012, Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:419). Beträffande tolkningen av orden i pappersform eller på något annat varaktigt medium i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66), se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Home Credit Slovakia ( C‑42/15, EU:C:2016:431). Domstolen har också haft tillfälle att tolka artikel 23.2 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (kallad Bryssel I-förordningen) avseende orden ett elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation … i dom av den 21 maj 2015, El Majdoub ( C‑322/14, EU:C:2015:334).

4 Se artikel 1.2 och skäl 18.

5 Exempelvis anges i artikel 43 att betaltjänstanvändaren ska ha rätt att erhålla avtalsvillkoren på begäran (så initiativet ligger hos kunden) på papper eller något annat varaktigt medium.

6 Se till exempel dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC ( C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 27 och där angiven rättspraxis) och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 13 och där angiven rättspraxis).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19), som upphävts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64). I artikel 5 i direktiv 97/7 fastslogs att konsumenten ska få skriftlig bekräftelse eller bekräftelse i annan varaktig form, som är tillgänglig för honom, på den förhandsinformation som nämns i artikel 4.1 a–f i det direktivet.

8 Dom av den 5 juli 2012, Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:419, punkt 44). Domstolen hänvisade till artikel 2 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16), artikel 2.12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (EGT L 9, 2003, s. 3), artikel 3 m i direktiv 2008/48 och artikel 2.10 i direktiv 2011/83.

9 Se till exempel artikel 2. 1 h i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/122/EG av den 14 januari 2009 om konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsäljning och byte (EUT L 33, 2009, s. 10), artikel 2.1 m i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 2009, s. 32), artikel 2.17 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (EUT L 257, 2014, s. 214), artikel 4.1 led 62 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349) och artikel 2.1 led 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (omarbetning) (EUT L 26, 2016, s. 19).

10 Se till exempel artikel 2.2 i kommissionens direktiv 2006/73/EG av den 10 augusti 2006 om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet (EUT L 241, 2006, s. 26).

11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (Direktiv om elektronisk handel) (EGT L 178, 2000, s. 1) vars artikel 10.3 föreskriver att avtalsvillkoren och de allmänna villkor som ges till tjänstemottagaren måste göras tillgängliga på ett sätt som gör det möjligt för mottagaren att spara och återge dem.

12 Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Home Credit Slovakia ( C‑42/15, EU:C:2016:431, punkt 24).

13 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:126, punkt 42).

14 Dom av den 5 juli 2012, Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:419, punkterna 40 och 42).

15 Dom av den 27 januari 2010 (E-4/09, Efta Court Report 2010, s. 86).

16 Eftadomstolen fann i punkt 63 i dom av den 27 januari 2010, Inconsult Anstalt mot Finanzmarktaufsicht (E-4/09, Efta Court Report 2010, s. 86), att en vanlig webbplats, som fungerar som en dynamisk elektronisk värd eller portal för tillhandahållande av information som i allmänhet kan fritt ändras av innehavaren av webbplatsen, inte uppfyller kraven vad gäller att garantera oförändrad återgivning och därför inte kan betecknas som varaktigt medium.

17 Denna gränsdragning återfinns i rapporten av år 2007 från Expertgruppen för de europeiska säkerhetsmarknaderna (European Securities Markets Expert Group (ESME) On durable medium- Distance Marketing Directive and Markets in Financial Instruments Directive som är tillgänglig på http://ec.europa.eu/finance/securities/docs/esme/durable_medium_en.pdf.

18 Dom av den 5 juli 2012, Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:419, punkt 51).

19 Dom av den 5 juli 2012, Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:419, punkt 46).

20 Eftadomstolens dom av den 27 januari 2010, Inconsult Anstalt mot Finanzmarktaufsicht (E‑4/09, Efta Court Report 2010, s. 86).

21 I Eftadomstolens dom av den 27 januari 2010, Inconsult Anstalt mot Finanzmarktaufsicht (E‑4/09, Efta Court Report 2010, s. 86), angavs dessa två scenarier i samband med webbplatser i allmänhet. Se punkt 64 och följande punkter i domen.

22 Se, analogt, Eftadomstolens dom av den 27 januari 2010, Inconsult Anstalt mot Finanzmarktaufsicht (E-4/09, Efta Court Report 2010, s. 86), punkt 44.

23 Ibidem.

24 Se, analogt, Eftadomstolens dom av den 27 januari 2010, Inconsult Anstalt mot Finanzmarktaufsicht (E-4/09, Efta Court Report 2010, s. 86), punkt 66.

25 Eftadomstolens dom av den 27 januari 2010, Inconsult Anstalt mot Finanzmarktaufsicht (E‑4/09, Efta Court Report 2010, s. 86), punkterna 64 och 65.

26 Dom av den 5 juli 2012, Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:419, punkt 37).

27 De olika språkversionerna av artiklarna 5.1 och 4.1 i direktiv 97/7 innehåller skilda begrepp i jämförelse med ordalydelsen i artiklarna 41.1 och 36.1 i direktiv 2007/64. Se dom av den 5 juli 2012, Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:419, punkt 35).

28 Se dom av den 5 juli 2012, Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:419, punkt 46).

29 Detta skäl anger vidare att det emellertid är rimligt att låta företag och organisationer avtala om andra villkor. Medlemsstaterna bör emellertid ha möjligheten att föreskriva att mikroföretag bör behandlas på samma sätt som konsumenter.

30 Enligt denna bestämmelse får undantag endast göras avseende enskilda betalningstransaktioner på högst 30 EUR eller som har en utgiftströskel på 150 EUR eller lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger 150 EUR. Dessa gränser kan sänkas eller fördubblas för nationella betalningstransaktioner och höjas för förbetalda betalningsinstrument enligt artikel 34.2.