Domstolens dom (tredje avdelningen) den 27 april 2017

I de förenade målen C‑680/15 och C‑681/15, angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomtolen, Tyskland), av den 17 juni 2015, som inkom till domstolen den 17 december 2015, i målen

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna M. Vilaras, J. Malenovský (referent), M. Safjan och D. Šváby, generaladvokat: Y. Bot, justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 november 2016,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Asklepios Kliniken Langen-Seligenstadt GmbH och Asklepios Dienstleistungsgesellschaft mbH, genom A. Dziuba och W. Lipinski, Rechtsanwälte, Ivan Felja och Vittoria Graf, genom R. Buschmann, rådgivare, Konungariket Norge, genom C. Anker, C. Rydning och P. Wennerås, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom T. Maxian Rusche och M. Kellerbauer, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 19 januari 2017 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16) och artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Respektive begäran har framställts i mål mellan å ena sidan Ivan Felja och Vittoria Graf (nedan kallade arbetstagarna) och å andra sidan Asklepios Kliniken Langen-Seligenstadt GmbH respektive Asklepios Dienstleistungsgesellschaft mbH (nedan gemensamt kallade Asklepios), angående tillämpningen av ett kollektivavtal.

3 Genom direktiv 2001/23 kodifierades rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, 1977, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91), i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/50/EG av den 29 juni 1998 (EGT L 201, 1998, s. 88) (nedan kallat direktiv 77/187).

4 I artikel 1.1 a i direktiv 2001/23 föreskrivs följande:

5 I artikel 3 i detta direktiv föreskrivs följande:

6 I Tyskland regleras rättigheter och skyldigheter vid övergång av företag i 613a § Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen). Första punkten i paragrafen har följande lydelse:

7 Arbetstagarna var anställda vid sjukhuset Dreieich-Lange (Tyskland), som vid den tiden tillhörde en kommunal enhet. Ivan Felja innehade sedan år 1978 en tjänst som fastighetsskötare/trädgårdsarbetare och Vittoria Graf var sedan år 1986 anställd som vårdbiträde. Efter det att denna kommunala enhet år 1995 hade överlåtit sjukhuset till ett aktiebolag (GmbH), överläts den del av verksamheten vid vilken arbetstagarna var anställda år 1997 till KLS Facility Management GmbH (nedan kallat KLS FM).

8 Anställningsavtalen mellan arbetstagarna och KLS FM, vilket inte tillhörde någon arbetsgivarorganisation som förhandlat och antagit ett kollektivavtal, innehöll en dynamisk hänvisningsklausul enligt vilken arbetstagarnas anställningsförhållande, liksom före övergången, skulle regleras av Bundesmanteltarifvertrag für Arbeiter gemeindlicher Verwaltungen und Betriebe (kollektivavtal på förbundsstatsnivå för arbetstagare vid kommunala förvaltningar och företag) (nedan kallat BMT-G II) och av framtida kollektivavtal om komplettering, ändring eller ersättning av detta avtal.

9 KLS FM införlivades sedan i en koncern inom sjukhussektorn.

10 Den 1 juli 2008 övergick den verksamhetsdel vid vilken arbetstagarna var anställda till ett annat bolag inom koncernen, närmare bestämt Asklepios. I likhet med KLS FM är Asklepios inte, i egenskap av medlem av någon arbetsgivarorganisation, bundet av vare sig BMT-G II eller av Tarifvertrag für den öffentlichen Dienst (kollektivavtal för offentliganställda) (nedan kallat TVöD) som ersatte detta från och med den 1 oktober 2005. Bolaget är inte heller bundet av Tarifvertrag zur Überleitung der Beschäftigten der kommunalen Arbeitgeber in den TVöD und zur Regelung des Übergangsrechts (kollektivavtal om övergång av kommunala arbetstagare som omfattas av TVöD och om övergångsbestämmelser).

11 Arbetstagarna väckte talan vid domstol och yrkade att domstolen skulle fastställa att bestämmelserna i TVöD och i de kompletterande kollektivavtalen samt i kollektivavtalet om övergång av kommunala arbetstagare som omfattas av TVöD och om övergångsbestämmelser, i den version som gällde vid deras ansökan, var tillämpliga på deras anställningsförhållanden, i enlighet med den klausul som fanns i deras respektive anställningsavtal och som dynamiskt hänvisade till BMT-G II.

12 Asklepios gjorde gällande att direktiv 2001/23 och artikel 16 i stadgan utgör hinder för att en sådan dynamisk tillämpning av kollektivavtalet för offentliganställda, som anställningsavtalet hänvisar till, ges den rättsliga verkan som föreskrivs i nationell lagstiftning. Asklepios menade att dessa kollektivavtal, efter det att de berörda arbetstagarna övergått till en annan arbetsgivare, bör tillämpas statiskt, på så sätt att endast de arbetsvillkor som överenskommits i det anställningsavtal som ingåtts med den överlåtande arbetsgivaren och som följer av de kollektivavtal som anges i detta avtal, kan göras gällande mot den förvärvande arbetsgivaren.

13 Efter det att domstolarna i lägre instans bifallit arbetstagarnas talan överklagade Asklepios till den hänskjutande domstolen.

14 Mot denna bakgrund beslutade Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

15 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka bör prövas gemensamt, för att domstolen ska fastställa om artikel 3 i direktiv 2001/23, jämförd med artikel 16 i stadgan, ska tolkas så att kravet på att överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt ett anställningsavtal ska fortsätta att gälla vid en övergång av verksamheten även gäller en klausul i ett sådant avtal, vilken genom samstämmiga viljeyttringar avtalats mellan överlåtaren och arbetstagaren och enligt vilken deras anställningsförhållande regleras inte endast av det kollektivavtal som gäller vid tidpunkten för övergången, utan även av de kollektivavtal som ingås efter denna övergång och som kompletterar, ändrar eller ersätter det gällande avtalet, om det i nationell rätt föreskrivs att förvärvaren har möjlighet att anpassa dessa såväl i samförstånd som ensidigt.

16 EU-domstolen påpekar inledningsvis att ett anställningsavtal genom villkor i avtalet kan hänvisa till andra rättsakter, bland annat kollektivavtal. Sådana klausuler kan innehålla antingen en statisk hänvisning endast till de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i det kollektivavtal som gäller vid tidpunkten för övergången av företaget, eller en dynamisk hänvisning, såsom i det nationella målet, även till framtida kollektivavtal som medför att dessa rättigheter och skyldigheter ändras.

17 Domstolen har i detta hänseende, med avseende på en statisk avtalsklausul och i samband med direktiv 77/187, funnit att det inte på något sätt framgår av direktivets ordalydelse att unionslagstiftaren har haft för avsikt att binda förvärvaren vid andra kollektivavtal än det som var tillämpligt vid tidpunkten för övergången och följaktligen tvinga denne att senare ändra anställningsförhållandena genom att tillämpa ett nytt kollektivavtal som har slutits efter övergången (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2006, Werhof, C‑499/04, EU:C:2006:168, punkt 29).

18 Ändamålet med direktiv 77/187 var nämligen endast att skydda de rättigheter och skyldigheter som arbetstagarna hade på övergångsdagen och inte att skydda rena förväntningar och följaktligen inte heller hypotetiska förmåner som följer av framtida utvecklingar av kollektivavtalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2006, Werhof, C‑499/04, EU:C:2006:168, punkt 29).

19 Även om det av den rättspraxis från domstolen som anges i föregående punkt följer att artikel 3 i direktiv 2001/23 ska tolkas så att den inte påbjuder att en statisk klausul ska uppfattas dynamiskt, så har domstolen även erinrat om att ett avtal kännetecknas av att parterna genom samstämmiga viljeyttringar är fria att ingå avtal med varandra (dom av den 9 mars 2006, Werhof, C‑499/04, EU:C:2006:168, punkt 23).

20 Det framgår inte på något sätt av lydelsen av direktiv 2001/23, och särskilt dess artikel 3, att unionslagstiftaren avsett att avvika från denna princip. Det saknas således anledning att tolka direktiv 2001/23, och särskilt dess artikel 3, som om det under alla omständigheter syftar till att undvika att en dynamisk avtalsklausul kan ges verkan.

21 Om överlåtaren och arbetstagaren således frivilligt har kommit överens om en dynamisk avtalsklausul och om denna gäller vid tidpunkten för övergången, ska direktiv 2001/23, och särskilt dess artikel 3, tolkas på så sätt att det i princip förutsätter att denna skyldighet enligt ett anställningsavtal övergår till förvärvaren.

22 Domstolen har emellertid, i samband med en dynamisk avtalsklausul, betonat att direktiv 2001/23 inte endast syftar till att skydda arbetstagarnas intressen, utan till att säkerställa en jämvikt mellan dessas intressen och förvärvarens intressen. Detta innebär bland annat att förvärvaren efter övergången måste kunna göra de justeringar och anpassningar som är nödvändiga för den fortsatta verksamheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, Alemo-Herron m.fl. C‑426/11, EU:C:2013:521, punkt 25, och dom av den 11 september 2014, Österreichischer Gewerkschaftsbund, C‑328/13, EU:C:2014:2197, punkt 29).

23 Närmare bestämt följer det av artikel 3 i direktiv 2001/23, tolkad mot bakgrund av näringsfriheten, att förvärvaren ska ges möjlighet att på ett effektivt sätt göra sina intressen gällande i en avtalsprocess där vederbörande deltar samt att förhandla de faktorer som avgör utvecklingen av arbetsvillkoren för arbetstagarna med avseende på förvärvarens framtida ekonomiska verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, Alemo-Herron m.fl. C‑426/11, EU:C:2013:521, punkt 33).

24 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande, och särskilt av tolkningfrågornas lydelse, att det i den nationella lagstiftning, som det nationella målet gäller, föreskrivs att förvärvaren efter verksamhetsövergången har möjlighet att, såväl i samförstånd som ensidigt, anpassa de avtalsvillkor som gäller vid tidpunkten för övergången.

25 Den aktuella nationella lagstiftningen ska därför anses uppfylla de krav som följer av den rättspraxis som angetts i punkt 23 ovan.

26 Eftersom artikel 16 i stadgan beaktas i denna rättspraxis saknas det anledning att närmare pröva huruvida den nationella lagstiftningen är förenlig med denna artikel.

27 Asklepios tycks ha invänt att det inte finns några sådana möjligheter till anpassning eller att dessa möjligheter inte är effektiva. Det är emellertid i detta hänseende tillräckligt att påpeka att det inte ankommer på domstolen att uttala sig angående detta.

28 Det är nämligen den hänskjutande domstolen som ensam är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna och att tolka den nationella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2016, Ince, C‑336/14, EU:C:2016:72, punkt 88).

29 Av detta följer att de frågor som ställts ska besvaras enligt följande. Artikel 3 i direktiv 2001/23, jämförd med artikel 16 i stadgan, ska tolkas så att kravet på att överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt ett anställningsavtal ska fortsätta att gälla vid en övergång av verksamheten även gäller en klausul i ett sådant avtal, vilken genom samstämmiga viljeyttringar avtalats mellan överlåtaren och arbetstagaren och enligt vilken deras anställningsförhållande regleras inte endast av det kollektivavtal som gäller vid tidpunkten för övergången, utan även av de kollektivavtal som ingås efter denna övergång och som kompletterar, ändrar eller ersätter det gällande avtalet, om det i nationell rätt föreskrivs att förvärvaren har möjlighet att anpassa dessa såväl i samförstånd som ensidigt.

30 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.