Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 20 december 2017

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31). Denna förordning utgör en omarbetning av Europeiska rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som lämnats in i en av medlemsstaterna av en medborgare i tredje land (EGT L 50, 2003,,s. 1) (nedan kallad Dublin II-förordningen), vilken i sin tur ersatte Dublinkonventionen av den 15 juni 1990 (EGT C 254 1997, s. 1). Den 4 maj 2016 lade kommissionen fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (COM(2016) 270 final) (nedan kallat förslag till förordning om ändring av Dublin III‑förordningen).

3 I artikel 2 c i Dublin III-förordningen definieras sökande som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har lämnat en ansökan om internationellt skydd som ännu inte slutligt har avgjorts.

4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning nr 604/2013 för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 2013, s. 1).

5 Det framgår av handlingarna i målet att Adil Hassans fingeravtryck hade tilldelats ett referensnummer som visar att han hörde till kategori 1, asylsökande.

6 I beslutet anges att en framställan om återtagande har i dag gjorts till [d]e [tyska] myndigheterna, vilka ännu inte har lämnat sitt oberoende samtycke och meddelat datum och former för ett eventuellt återtagande av den berörda personen till Tyskland. I artikel 1 i beslutet anges att Adil Hassan, irakisk medborgare som vistas olagligt i Frankrike, ska överföras till de tyska myndigheterna. Beslutet om överföring antogs med stöd av artikel L. 742–3 Ceseda. Som skäl till beslutet att placera honom i förvar angav prefekten för regionen Pas-de-Calais att det inte finns några garantier för att [den berörda personen] faktiskt infinner sig på nytt och inte håller sig undan från … avvisningen och inte kan lämna franskt territorium omedelbart på grund av att det är nödvändigt att inhämta samtycke från myndigheterna i den anmodade medlemsstaten. Detta beslut fattades med stöd av artikel L. 511–1 III.3 och artikel L. 551–1 Ceseda, men det anges även i beslutet att det finns en risk för att den berörda personen avviker med hänvisning till artikel 28 i Dublin III-förordningen.

7 Den hänskjutande domstolen har som exempel angett dom nr 1603104, som meddelades av tribunal administratif de Rouen (Förvaltningsdomstolen i Rouen, Frankrike) den 23 september 2016. Den hänskjutande domstolen har även hänvisat till ett beslut av Juge des libertés et de la détention du Tribunal de grande instance de Lille (domaren med ansvar för frihetsberövanden och förvar vid Förstainstansdomstolen i Lille, Frankrike) av den 10 november 2016.

8 Den hänskjutande domstolen har bland annat angett dom nr 1603199 av den 5 oktober 2016 och dom nr 1603674 av den 19 november 2016 av tribunal administratif de Rouen (Förvaltningsdomstolen i Rouen, Frankrike) och dom nr 1606297 av den 26 augusti 2016 och dom nr 1607048 av den 23 september 2016 av tribunal administratif de Lille (Förvaltningsdomstolen i Lille, Frankrike).

9 I talan vid den hänskjutande domstolen anförde Adil Hassan att han [hade] velat ansöka om asyl i Tyskland, men att [han] aldrig intervjuades om grunderna för en ansökan. Han anförde även, i en annan del av talan, att Prefekten för regionen Pas-de-Calais inte hade styrkt att [Förbundsrepubliken Tyskland] var den första medlemsstat där han ansökt om asyl.

10 I artikel 20.1 i Dublin III-förordningen föreskrivs att [f]örfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret ska inledas när en ansökan om internationellt skydd första gången lämnas in i en medlemsstat.

11 Se punkterna 75–103 i domen av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587), i vilken domstolen redan haft tillfälle att uttala sig om tolkningen av artikel 20 i Dublin III-förordningen i förhållande till bestämmelser om ingivande av asylansökningar i Tyskland.

12 I artikel 9.1 i förordning nr 603/2013 föreskrivs följande: Varje medlemsstat ska genast ta fingeravtryck av alla fingrar av varje person som ansöker om internationellt skydd och som är 14 år eller äldre och så snart som möjligt, dock senast 72 timmar efter det att hans eller hennes ansökan om internationellt skydd som avses i artikel 20.2 i [Dublin III-förordningen] lämnats in, överföra uppgifterna tillsammans med de uppgifter som avses i artikel 11 b–g i [Dublin III-]förordningen till det centrala systemet.

13 Den hänskjutande domstolen har endast konstaterat att Adil Hassans grund avseende bristande motivering av det angripna beslutet i det nationella målet saknar stöd av det skälet att det inte närmare anges vilket led i artikel 18.1 i Dublin III-förordningen som avser Adil Hassans situation.

14 Avis no 408919 (ECLI:FR:CECHR:2017:408919.20170719).

15 Republiken Frankrike har i sitt skriftliga yttrande understrukit att denna praxis, även om den är vanlig bland vissa prefekter, inte tillämpas av den centrala franska myndigheten.

16 Se ovan fotnot 2 i detta förslag till avgörande.

17 En sådan konjunktion, med motsvarande betydelse som de franska uttrycken då, när, för det fall att, om, i den mån, används i följande språkversioner: bulgariska (когато), tjeckiska (pokud), danska (når), estniska (kui), iriska (i gcás ina), grekiska (όταν), spanska (cuando), kroatiska (kada), italienska (quando), lettiska (Ja), lituaiska (Jei), ungerska (amennyiben), maltesiska (meta), nederländska (wanneer), polska (w przypadku gdy), portugisiska (caso), rumänska (atunci când), slovenska (kadar se), slovakiska (keď), finska (jos), svenska (om) och engelska (where). I den tyska versionen är det meningsbyggnaden som tydliggör tidsföljden mellan de två handlingarna.

18 Se ovan fotnot 2 i detta förslag till avgörande.

19 Se förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av medlemsstaterna av en medborgare i tredje land eller av en statslös person (KOM/2008/0820 slutlig).

20 SEK(2008) 2962 av den 3 december 2008, som endast finns tillgängligt på engelska. I avsnittet Effective right to remedy, punkt 1, anges för alla alternativ ett krav på att further specify the procedure for notification of transfer decisions to asylum-seekers, in particular as regards the time, form and content of such notifications. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 49).

21 Artikel 25.1 i kommissionens förslag var i denna mening avsedd att ersätta artikel 19.1 (i fråga om övertagande), och artikel 20.1 e (i fråga om återtagande) i Dublin II-förordningen.

22 Uttrycket beslut om överföring förekom inte i Dublin II-förordningen, i vilken föreskrevs, i artikel 19.1, att den medlemsstat där ansökan lämnats in efter samtycke av den anmodade medlemsstaten skulle meddela den asylsökande beslutet att inte pröva ansökan och skyldigheten att överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten. I artikel 20.1 e i samma förordning föreskrevs att den anmodande medlemsstaten skall underrätta den asylsökande om att han eller hon skall återtas av den ansvariga medlemsstaten, utan några närmare angivelser om tidpunkten för detta meddelande.

23 Se Europaparlamentets betänkande om kommissionens förslag till förordning, A6–0284/2009, av den 29 april 2009, s. 18.

24 Dom av den 26 juli 2017, A.S. ( C‑490/16, EU:C:2017:585, punkterna 33 och 60).

25 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 30).

26 Även om Dublin III-förordningen inte uttryckligen förbjuder överföring av en tredjelandsmedborgare till den anmodade medlemsstaten innan denna stat har samtyckt till att överta eller återta vederbörande, skulle tydligheten och effektiviteten av det system som inrättats genom Dublin III-förordningen gå förlorad om medlemsstaterna tillåts genomföra sådana överföringar. Såsom domstolen har angett, bygger tillämpningen av denna förordning visserligen huvudsakligen på ett förfarande för fastställande av ansvarig medlemsstat, som bestäms på grundval av de kriterier som anges i kapitel III (dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 41, och dom av den 7 juni 2016, Karim, C‑155/15, EU:C:2016:410, punkt 23). I en sådan process måste förfaranden för övertagande och återtagande genomföras i enlighet med de regler som särskilt stadgas i kapitel VI i den förordningen (dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C 670/16, EU:C:2017:587, punkt 49)). I dessa bestämmelser beskrivs ett förfarande som består av olika på varandra följande etapper. En överföring som genomförs innan de föregående etapperna i förfarandet har slutförts vore inte förenlig med dessa bestämmelser. I dom av den 26 juli 2017, A.S. ( C‑490/16, EU:C:2017:585), intog domstolen en liknande ståndpunkt, när den i punkt 50 angav att artikel 29.2 i Dublin III-förordningen avser … verkställigheten av beslutet om överföring och kan tillämpas först när principen om överföring blivit obestridlig, det vill säga först när den anmodade medlemsstaten har godtagit att överta eller återta den berörda personen.

27 Se domstolens dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 40), och dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 43). Se även dom av den 7 juni 2016, Karim ( C‑155/15, EU:C:2016:410, punkt 22).

28 Se dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 53).

29 Det är visserligen sant att det är sannolikare att sådana uppgifter – som bör meddelas mottagaren av beslutet om överföring, för att se till att vederbörande har tillgång till ett effektivt rättsmedel – ingår i svaret på en framställan om övertagande än i svaret på en framställan om återtagande, det vill säga i andra situationer än den i det nationella målet. Vid handläggningen av den första typen av framställan är den anmodade medlemsstaten nämligen skyldig att genomföra en uttömmande och objektiv kontroll av huruvida dess ansvar för prövningen av asylansökan är fastställt, med beaktande av all information som den direkt eller indirekt har tillgång till, och därmed även beakta uppgifter som inte är kända av den anmodande medlemsstaten (se kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 343/2003). Enligt min mening är det emellertid inte möjligt att göra en annan tolkning av artikel 26.1 första meningen i Dublin III-förordningen och av omfattningen av den meddelandeskyldighet som föreskrivs i denna artikel beroende på vilken typ av framställan – om övertagande eller om återtagande – som gjorts av den medlemsstat som ska avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig.

30 Tidsfristen uppgår till sex veckor från och med att den anmodade medlemsstaten uttryckligt eller underförstått har samtyckt till framställande om övertagande eller återtagande, eller från och med den tidpunkt då överklagandet eller begäran om omprövning inte längre har suspensiv verkan, om den berörda personen hålls frihetsberövad när någon av dessa händelser inträffar (artikel 28.3 tredje stycket i Dublin III-förordningen, såsom den tolkas i domen av den 13 september 2017, Mohammad Khir Amayry, C‑60/16, EU:C:2017:675, punkterna 39 och 54). I andra fall uppgår denna tidsfrist till sex månader från och med någon av de händelser som anges ovan.

31 För övrigt anges i förslaget till ändring av Dublin III-förordningen att systemet med överföring av ansvar till den anmodande staten ska avskaffas om den anmodande staten inte iakttar tidsfristerna för genomförandet av en överföring.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2009, Petrosian ( C‑19/08, EU:C:2009:41, punkt 48).

33 Se dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 57).

34 Förslaget till ändring av Dublin III-förordningen innehåller för övrigt en ändring av de ovan angivna punkterna i artikel 5 i förordningen, så att alla hänvisningar till beslutet om överföringen avskaffas.

35 I förslaget till förordning om ändring av Dublin III‑förordningen föreskrevs att förvar endast fick tillämpas från och med den dag då beslutet om överföring till den ansvariga medlemsstaten har meddelats den berörda personen (artikel 27.4), men denna bestämmelse ändrades under förfarandet för antagande av Dublin III-förordningen.

36 I yttrandet av den 19 juli 2017, vilket omnämns ovan i punkt 30, har Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) bekräftat att artikel L. 742–2 Ceseda inte tillåter att ett beslut om förvar antas med stöd av artikel L. 551–1 Ceseda innan ett beslut om överföring har antagits (och meddelats).