Tribunalens dom (första avdelningen) den 26 april 2017

I mål T‑569/16,

TRIBUNALEN (första avdelningen) sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna V. Valančius (referent) och U. Öberg, justitiesekreterare: E. Coulon,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Rättegångskostnader

1 OU, som är sökande i detta mål, var lokalanställd vid Europeiska gemenskapernas kommissions delegation i Ukraina mellan den 1 juli 2003 och den 30 april 2006. Därefter var han kontraktsanställd enligt artikel 3a i anställningsvillkoren för övriga anställda vid Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) under tre år, från och med den 1 maj 2006.

2 I december 2005 inledde Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) en intern utredning med anledning av att sökanden misstänktes för passiv korruption.

3 Efter att Olaf underrättat belgiska domstolar om ärendet, utfärdades en arresteringsorder mot sökanden. Han var tillfälligt frihetsberövad mellan den 30 maj och den 30 november 2006.

4 Myndigheten med behörighet att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) vid kommissionen beslutade den 12 december 2006 att inleda ett disciplinärt förfarande mot sökanden. Förfarandet vilandeförklarades omedelbart i avvaktan på att behöriga belgiska domstolar skulle meddela ett slutligt avgörande i brottmålet.

5 Anställningsmyndigheten beslutade den 14 december 2006 (nedan kallat beslutet av den 14 december 2006) att tills vidare stänga av sökanden från hans tjänst. I nämnda beslut angav anställningsmyndigheten även att 800 euro i månaden av hans lön skulle hållas inne under sex månader med verkan från och med den 15 januari 2007, detta enligt bestämmelsen i artikel 24.1 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

6 Den 24 maj 2007 beslutade anställningsmyndigheten att säga upp sökanden med verkan från och med den 1 juli 2007.

7 I dom av den 6 november 2011, meddelad av Tribunal de première instance de Bruxelles (Förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien), dömdes sökanden till fängelse i 18 månader och böter om 5000 euro för passiv korruption. I dom av den 12 mars 2014 undanröjde Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) nämnda dom och dömde sökanden till villkorligt fängelse i 12 månader, jämte böter om 3000 euro. Överklagandet av appellationsdomstolens dom avslogs av Cour de cassation (Högsta domstolen, Belgien) genom dom av den 17 september 2014.

8 Sedan Cour de cassation meddelat sin dom den 17 september 2014 återupptogs det disciplinära förfarandet. Genom beslut av den 18 februari 2015 ålade anställningsmyndigheten sökanden en disciplinåtgärd i form av en reprimand, i den mening som avses i artikel 9.1 b i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna (nedan kallat beslutet om disciplinåtgärd av den 18 februari 2015). Anställningsmyndigheten uppgav därvid att de omständigheter som lades sökanden till last och som lagts till grund för brottmålsdomarna från de belgiska domstolarna, var så pass allvarliga att anställningsmyndigheten skulle ha hävt sökandens anställningsavtal med omedelbar verkan av disciplinära skäl om han fortfarande hade varit anställd. I och med att sökandens anställningsavtal hade sagts upp med verkan från och med den 1 juli 2007, ansåg anställningsmyndigheten emellertid att en reprimand var den strängaste disciplinåtgärd som myndigheten kunde vidta gentemot honom.

9 I e-postmeddelande av den 18 och den 26 februari 2015 begärde sökanden att den del av hans lön som hade hållits inne med anledning av beslutet av den 14 december 2006 skulle betalas ut till honom.

10 I beslut av den 13 mars 2015 (nedan kallat det angripna beslutet) avslog anställningsmyndigheten sökandens begäran om utbetalning. Med hänvisning till beslutet om disciplinåtgärd av den 18 februari 2015, uppgav anställningsmyndigheten att de omständigheter som lagts sökanden till last var så pass allvarliga att anställningsmyndigheten skulle ha hävt sökandens anställningsavtal med omedelbar verkan av disciplinära skäl om han fortfarande hade varit anställd. Anställningsmyndigheten uppgav vidare att reprimanden var den strängaste disciplinåtgärd som kunde vidtas gentemot sökanden. Eftersom denna disciplinåtgärd vidtogs av den enda anledningen att sökanden inte hade något anställningsförhållande med institutionen, saknades det skäl att tillämpa artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.

11 I skrivelse av den 8 maj 2015 gav sökanden in ett klagomål med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot det angripna beslutet. Till stöd för klagomålet anförde sökanden att anställningsmyndigheten hade åsidosatt artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna; nämnda bestämmelse avser en kontraktsanställds rätt till utbetalning av innehållen lön när det beslut som avslutar det disciplinära förfarandet innebär att vederbörande åläggs en disciplinåtgärd i form av en reprimand.

12 Anställningsmyndigheten avslog klagomålet genom beslut av den 2 september 2015.

13 I skrivelse som inkom till personaldomstolens kansli den 13 november 2015 framställde sökanden en ansökan om rättshjälp. I beslut av den 25 februari 2016 beviljade personaldomstolens ordförande sökanden rättshjälp.

14 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 23 mars 2016. Målet registrerades under målnummer F‑141/15.

15 Med tillämpning av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till tribunalen av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137), överfördes målet till tribunalen i det skick det förelåg per den 31 augusti 2016. Målet registrerades under målnummer T‑569/16 och lottades på tribunalens första avdelning.

16 Tribunalen (första avdelningen) beslutade, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, att avgöra målet på handlingarna.

17 Sökanden har yrkat att tribunalen ska

18 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

19 Sökanden har anfört en enda grund till stöd för sin talan, nämligen att anställningsmyndigheten åsidosatt artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.

20 Sökanden har därvid anfört följande. Anställningsmyndigheten har i beslutet om disciplinåtgärd av den 18 februari 2015 avslutat det disciplinära förfarandet genom att ålägga sökanden en reprimand. Enligt nämnda bestämmelse har han därför rätt till utbetalning av den del av hans lön som hållits inne till följd av beslutet av den 14 december 2006, och utbetalningen ska räknas upp med ränta enligt artikel 12 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna.

21 Kommissionen har bestritt att anställningsmyndigheten skulle ha varit skyldig att till sökanden betala ut den del av hans lön som hållits inne. Kommissionen har därvid anfört följande. Det var inte möjligt att ålägga sökanden en strängare disciplinåtgärd än en reprimand, och reprimanden kan inte anses återspegla de oegentligheter som sökanden gjort sig skyldig till. Att betala ut innehållen lön, vilket skulle bli följden av en bokstavstolkning av artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, skulle strida mot ändamålet med nämnda bestämmelse som består i att undanröja verkan av belopp som hållits inne när de efter det disciplinära förfarandet anses vara alltför betydande med beaktande av att den fastställda oegentligheten bedömts vara av mindre allvarlig art. En bokstavstolkning av denna bestämmelse skulle också innebära en obehörig vinst för den anställde om den del av dennes lön som hållits inne betalades ut, trots att de oegentligheter som läggs honom eller henne till last är att anse som allvarliga. En sådan bokstavstolkning skulle också innebära att anställda behandlas olika – trots att de begått samma oegentligheter vid sin tjänstgöring – beroende på om det finns fortlöpande och permanenta rättsliga band med de anställda efter tjänstgöringens slut. Anställda, såsom sökanden, som inte längre har något rättsförhållande med kommissionen skulle kunna – av den anledningen att de inte kan åläggas strängare disciplinåtgärder än en reprimand – få innehållen lön utbetald, trots att det fullt ut var motiverat att hålla inne en del av lönen då beslutet därom meddelades. Alternativt har kommissionen gjort gällande att de belopp som ska betalas ut i förekommande fall kan räknas upp med ränta endast för det fall någon disciplinåtgärd inte vidtagits i samband med att det disciplinära förfarandet avslutades.

22 Artikel 24.1 och 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, som analogt tillämpas på kontraktsanställda och före detta kontraktsanställda enligt artiklarna 50a och 119 i anställningsvillkoren, har följande lydelse:

23 Genom sitt beslut av den 14 december 2006 stängde anställningsmyndigheten av sökanden från hans tjänst tills vidare. Det beslutades även att 800 euro av hans lön månatligen skulle hållas inne under sex månader, med verkan från och med den 15 januari 2007.

24 Genom beslutet om disciplinåtgärd av den 18 februari 2015 ålade anställningsmyndigheten sökanden en reprimand, i den mening som avses i artikel 9.1 b i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.

25 Genom det angripna beslutet avslog anställningsmyndigheten sökandens begäran om utbetalning av den del av hans lön som hållits inne till följd av beslutet av den 14 december 2006. Med hänvisning till beslutet om disciplinåtgärd av den 18 februari 2015 uppgav anställningsmyndigheten att de omständigheter som lades sökanden till last var så pass allvarliga att anställningsmyndigheten skulle ha hävt sökandens anställningsavtal med omedelbar verkan av disciplinära skäl om han fortfarande hade varit anställd. Anställningsmyndigheten uppgav även att en reprimand var den strängaste disciplinåtgärd som kunde vidtas gentemot sökanden. Anställningsmyndigheten tillade att sökanden ålades en reprimand av den enda, helt oförutsebara, anledningen att sökanden inte längre var anställd hos kommissionen, men inte på grund av att den konstaterade oegentligheten var att anse som mindre allvarlig. Härav drog anställningsmyndigheten slutsatsen att det inte fanns skäl att tillämpa artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.

26 Slutligen avslog anställningsmyndigheten, i beslut av den 2 september 2015, sökandens klagomål gentemot det angripna beslutet. Anställningsmyndigheten uppgav att reprimanden inte stod i proportion till hur allvarliga de omständigheter som lagts sökanden till last egentligen var, och att den enda anledningen till att en reprimand ålades var att det var materiellt omöjligt att ålägga sökanden en strängare disciplinåtgärd då denne inte var anställd hos kommissionen och då denne varken uppbar någon pension eller någon ersättning från kommissionen. Om anställningsmyndigheten till sökanden hade betalat ut innehållen lön, skulle detta enligt myndigheten stå i strid med ratio legis med artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna samt med principen att en disciplinåtgärd ska återspegla den konstaterade oegentlighetens allvar. Anställningsmyndigheten ansåg slutligen att om innehållen lön hade betalats ut till sökanden, så skulle det – till förfång för kommissionen – endast förvärra den obalans som råder mellan den skada som kommissionen åsamkats och den disciplinåtgärd som slutligen vidtagits.

27 Tribunalen kommer först att pröva huruvida sökanden – till skillnad från vad anställningsmyndigheten kom fram till – hade rätt till utbetalning av den del av lönen som hade hållits inne enligt beslutet av den 14 december 2006, och därefter huruvida sökanden ska vinna framgång med sitt krav på att utbetalningen ska räknas upp med ränta enligt artikel 12 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna.

28 Vad för det första gäller frågan huruvida anställningsmyndigheten gjorde rätt då den förklarade att sökanden inte hade rätt till utbetalning av den del av lönen som hade hållits inne, gör tribunalen följande bedömning. I likhet med vad kommissionen själv har vitsordat konstaterar tribunalen att enligt artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna är den enda förutsättningen för att den del av lönen som hållits inne för en avstängd tjänsteman ska kunna betalas ut till denne att det beslut som avslutar det disciplinära förfarandet innebär en skriftlig varning, reprimand eller uppskjuten placering i en högre löneklass, eller att ingen åtgärd vidtas; några andra villkor eller begränsningar anges inte.

29 Visserligen är det så, vilket även konstaterats av kommissionen, att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 14 februari 2012, Toshiba Corporation m.fl., C‑17/10, EU:C:2012:72, punkt 73 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 mars 1996, de Rijk/kommissionen, T‑362/94, EU:T:1996:35, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

30 I detta fall har anställningsmyndigheten emellertid tolkat artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna på ett sätt som uppenbart strider mot bestämmelsens klara och precisa lydelse.

31 Som skäl för sitt beslut att avslå sökandens begäran om utbetalning av innehållen lön angav anställningsmyndigheten nämligen att de oegentligheter som lagts sökanden till last var så pass allvarliga att de skulle ha utgjort grund för att omedelbart häva anställningsavtalet av disciplinära skäl, om anställningsavtalet inte redan hade sagts upp. Anledningen till att sökanden ålades en reprimand var således enligt anställningsmyndigheten inte att de aktuella oegentligheterna var av mindre allvarlig art, utan att sökanden av rent oförutsebara skäl inte hade något anställningsförhållande med kommissionen.

32 Det följer emellertid av artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna att det endast är utifrån den disciplinåtgärd som vidtagits i det slutliga beslutet som det är möjligt att avgöra huruvida innehållen lön ska betalas ut. Bedömingen av hur allvarliga de oegentligheter är som läggs vederbörande till last är i sammanhanget ovidkommande.

33 Tribunalen erinrar för övrigt om att det visserligen föreskrivs i artikel 10 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna att disciplinåtgärden ska stå i proportion till det begångna felet. Innehållen lön utgör emellertid inte någon disciplinåtgärd, utan endast en tillfällig åtgärd som vidtas i avvaktan på att det disciplinära förfarandet avslutas och i förekommande fall att en disciplinåtgärd vidtas (dom av den 16 juli 1998, Y/parlamentet, T‑219/96, EU:T:1998:178, punkt 29). Administrationen får således inte hålla inne en del av lönen för att på så sätt kompensera för den diskrepans som eventuellt kan föreligga mellan, å ena sidan, svårighetsgraden hos de oegentligheter som läggs den anställde till last och, å andra sidan, den disciplinåtgärd som vidtas gentemot denne i samband med att det disciplinära förfarandet avslutas.

34 Anställningsmyndigheten, som i förevarande ärende hade en normbunden behörighet, uppställde således ett villkor vid tillämpningen av artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna som inte föreskrivs i nämnda bestämmelse, vilket bestod i att myndigheten företog en bedömning av hur allvarliga de påtalade oegentligheterna var.

35 Tribunalen anser för övrigt inte – till skillnad från vad som påståtts av kommissionen – att det finns en lucka i artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna som behöver fyllas ut, när det är fråga om före detta tjänstemän eller anställda som inte uppbär någon pension eller någon ersättning, eller som uppbär pension eller ersättning till ett alltför ringa belopp för att disciplinåtgärder med inkomstrelaterade konsekvenser ska kunna vidtas gentemot dessa. Även om det antas att det finns grund för kommissionens påstående, kan detta nämligen inte föranleda tribunalen att tolka bestämmelsen på ett sätt som strider mot bestämmelsens klara och precisa lydelse och som otillbörligen inskränker bestämmelsens tillämpningsområde.

36 Tribunalen gör samma bedömning vad avser kommissionens påstående om att den anställde skulle få en obehörig vinst om innehållen lön betalades ut till denne utan hänsyn till svårighetsgraden hos de oegentligheter som läggs denne till last, samt vad avser kommissionens påstående om att anställda skulle behandlas olika – trots att de begått samma oegentligheter vid sin tjänstgöring – beroende på om det finns eller inte finns fortlöpande och permanenta rättsliga band med de anställda efter tjänstgöringens slut.

37 Dessa påståenden finner sin grund i argumentet att det finns en lucka i artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna. Tribunalen finner således, med hänvisning till de skäl som angetts i punkt 35 ovan, att kommissionen inte kan vinna framgång med dessa påståenden. Det ska dessutom påpekas att före detta anställda som fortfarande har permanenta band med kommissionen – exempelvis genom att de uppbär pension eller ersättning – inte befinner sig i samma situation som före detta anställda som inte uppbär någon pension eller någon annan ersättning, när det gäller frågan om vilka disciplinåtgärder som kan vidtas gentemot dessa. Detta framgår bland annat vid tillämpningen av själva regelverket, särskilt av artikel 9 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna och av artikel 49 i anställningsvillkoren; i dessa bestämmelser finns en förteckning över de olika disciplinåtgärder som kan vidtas gentemot en anställd eller en före detta anställd.

38 Kommissionen har slutligen gjort gällande att en bokstavstolkning av artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna skulle innebära att den ändamålsenliga verkan med rätten att hålla inne lön för en avstängd kontraktsanställd eller tillfälligt anställd gick förlorad. Tribunalen finner att kommissionen inte kan vinna framgång med detta argument. Såsom angetts i punkt 28 ovan är det nämligen enligt nämnda bestämmelse endast anställda som efter det disciplinära förfarandet ålagts en skriftlig varning, reprimand eller uppskjuten placering i en högre löneklass, eller som inte ålagts någon disciplinåtgärd, som har rätt att få den innehållna lönen utbetald. För övrigt konstaterar tribunalen att den tolkning som anställningsmyndigheten gjort i det angripna beslutet och som försvarats av kommissionen, har inneburit att den ändamålsenliga verkan med bestämmelsen har gått förlorad.

39 Anställningsmyndigheten har således åsidosatt artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, genom att inte till sökanden betala ut den del av dennes lön som hållits inne enligt beslutet av den 14 december 2006.

40 Vad för det andra gäller frågan huruvida sökanden hade rätt att begära att anställningsmyndigheten vid utbetalningen skulle räkna upp den innehållna lönen med ränta enligt artikel 12 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, påpekar tribunalen att det framgår av artikel 24.4 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna att utbetalningen ska räknas upp med ränta enbart om någon disciplinåtgärd inte vidtagits i samband med att det disciplinära förfarandet avslutades.

41 I och med att sökanden ålagts en reprimand i beslutet om disciplinåtgärd av den 18 februari 2015, kan sökanden inte vinna framgång med sin begäran att de belopp som mycket riktigt ska betalas ut till honom ska räknas upp med ränta.

42 Denna tvist är av ekonomisk art och unionsdomstolen har därmed obegränsad behörighet enligt artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna. Tribunalen bifaller således sökandens yrkande om att kommissionen ska förpliktas att till honom betala ut den del av hans lön som hållits inne med tillämpning av beslutet av den 14 december 2006.

43 Mot denna bakgrund ska det angripna beslutet ogiltigförklaras och kommissionen förpliktas att till sökanden betala ut den del av hans lön som hållits inne med tillämpning av beslutet av den 14 december 2006. Utbetalningen ska dock inte räknas upp med ränta enligt artikel 12 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna.

44 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: franska.