Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 22 mars 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 222, 2003, s. 3. Förordning nr 1560/2003 har ändrats bland annat genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 om ändring av förordning (EG) nr 1560/2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 39, 2014, s. 1), men artikel 5 i förordning nr 1560/2003 har inte ändrats.

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III-förordningen).

4 Dublin III-förordningen upphävde och ersatte rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1) (nedan kallad Dublin II-förordningen).

5 EUT L 180, 2013, s. 1, nedan kallad Eurodacförordningen. Eurodacsystemet består av ett centralt system som bland annat administrerar en central elektronisk databas över digitala fingeravtryck – vilka spelar en viktig roll vid fastställandet av den exakta identiteten hos personer som ansöker om internationellt skydd eller som grips i samband med att de olagligen passerar Europeiska unionens yttre gränser – och elektroniska medel för överföring mellan medlemsstaterna och det centrala systemet. Ett av de främsta syftena med Eurodacsystemet är att Dublin III-förordningen ska kunna tillämpas effektivt. Eurodacdatabasen har upprättats för att varje medlemsstat [ska] tillåt[a]s att kontrollera om en tredjelandsmedborgare eller statslös person som befunnits uppehålla sig olagligen på dess territorium har ansökt om internationellt skydd i en annan medlemsstat. Se skälen 4–6 i Eurodacförordningen. Enligt artikel 9.1 i Eurodacförordningen ska [v]arje medlemsstat … genast ta fingeravtryck av alla fingrar av varje person som ansöker om internationellt skydd och som är 14 år eller äldre och så snart som möjligt, dock senast 72 timmar efter det att hans eller hennes ansökan om internationellt skydd som avses i artikel 20.2 i [Dublin III-förordningen] lämnats in, överföra uppgifterna … till det centrala systemet.

6 EUT L 180, 2013, s. 60.

7 I sitt skriftliga yttrande har kommissionen gjort bedömningen att klaganden i det nationella målet i själva verket inte ansökte om internationellt skydd i Förbundsrepubliken Tyskland. Därvidlag har kommissionen påpekat att det i en skrivelse från den berördes ombud till de nederländska myndigheterna nämns en skrivelse av den 4 juli 2016 från Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (den federala tyska migrations- och flyktingmyndigheten) av vilken det påstås framgå att fingeravtryck tas på samtliga utlänningar som kommer in i Tyskland och att dessa i samtliga fall, oavsett om en asylansökan faktiskt har lämnats in eller inte, registreras i kategori 1 i Eurodacsystemet – det vill säga den kategori som avser asylsökande, i motsats till personer som grips vid olaglig passage av en yttre gräns. Denna registreringspraxis har enligt uppgift föranlett de tyska myndigheterna att från tid till annan, på samma sätt som i det här aktuella fallet, avslå framställningar från de nederländska myndigheterna med hänvisning till att ingen asylansökan har lämnats in (se punkt 8 i kommissionens yttrande).

8 Enligt kommissionen svarade de tyska myndigheterna den 7 april 2016 tills vidare nekande i syfte att iaktta svarsfristen enligt artikel 25.1 i Dublin III-förordningen. Svaret kräv[de] en mer utförlig utredning i Tyskland, som [de nederländska myndigheterna] skulle underrättas om utan att behöva begära detta (se punkt 5 i kommissionens skriftliga yttrande).

9 Vid den muntliga förhandlingen den 16 januari 2018 bekräftade ombudet för klaganden i mål C‑47/17 att vitet ska förstås så, att det är fråga om ett belopp som ska betalas för varje dags försening, även retroaktivt, i förhållande till den frist inom vilken förvaltningsmyndigheten hade att meddela beslut.

10 Det förefaller visserligen framgå av handlingarna att klaganden i det nationella målet inte ansökte om asyl i Italien, vilket betyder att det i det aktuella fallet egentligen torde vara fråga om ett övertagande (snarare än ett återtagande), men i den handling varigenom de italienska myndigheterna kvitterade överföringen hänvisas det till artikel 18.1 b i Dublin III-förordningen. Tilläggas ska också att kommissionen har angett att [d]en berördes ombud … den 8 april 2016 [påtalade] att Italien inte blev ansvarigt den 26 januari 2016 utan den 1 september 2015, vilket betyder att sexmånadersfristen för överföring enligt artikel 29 i Dublin III-förordningen redan hade löpt ut (se punkt 23 i kommissionens skriftliga yttrande).

11 Orden mer än sex månader i den fjärde frågan i mål C‑47/17 motsvaras av orden sju och en halv vecka i motsvarande fråga i mål C‑48/17, och orden inom en månad i den första meningen i den femte frågan i mål C‑47/17 saknas på motsvarande ställe i mål C‑48/17.

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2013, Abdullahi ( C‑394/12, EU:C:2013:813, punkterna 53 och 54 samt där angiven rättspraxis).

13 Av skäl 4 i Dublin III-förordningen framgår att det gemensamma europeiska asylsystemet måste innefatta en tydlig och praktiskt genomförbar metod för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan. Enligt skäl 5 i samma förordning bör [e]n sådan metod … bygga på objektiva kriterier, som är rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna. Den bör särskilt göra det möjligt att snabbt fastställa ansvarig medlemsstat, för att garantera faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd och inte äventyra målet att behandla ansökningar om internationellt skydd snabbt.

14 Dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 56). I kapitel IV i Dublin III-förordningen anges de situationer där en medlemsstat genom undantag från dessa kriterier kan anses vara ansvarig för att pröva en asylansökan.

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 39). I punkt 53 i domen av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587), slog domstolen fast att även om bestämmelserna i artikel 21.1 i förordningen avser att reglera förfarandet för övertagande bidrar de även, på samma sätt som kriterierna i kapitel III i nämnda förordning, till att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig i den mening som avses i den förordningen. Ett beslut om överföring till en annan medlemsstat än den där ansökan om internationellt skydd har lämnats in kan därför inte antas med giltig verkan efter det att tidsfristerna i dessa bestämmelser har löpt ut.

16 Se dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 51). Vid en träff i Eurodac på grundval av uppgifter som har registrerats i enlighet med artikel 14 i Eurodacförordningen ska framställan emellertid, utan hinder av denna förstnämnda frist, göras inom två månader från det att den träffen registrerades. I punkt 67 i domen av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587), fann domstolen att det framgår av själva ordalydelsen av artikel 21.1 i Dublin III-förordningen att framställan om övertagande ska göras inom de tidsfrister som anges i den bestämmelsen.

17 Se dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 52). I punkt 61 i den domen slog domstolen fast att det i artikel 21.1 tredje stycket i Dublin III-förordningen föreskrivs att om de tidsfrister som föreskrivs i de två föregående styckena har löpt ut, ska hela ansvaret övergå på den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnades in. Denna övergång av ansvar kräver inte någon reaktion från den anmodade medlemsstaten. I punkt 54 i samma dom fann domstolen att bestämmelser[na i artikel 21.1 i Dublin III-förordningen] … således [bidrar] på ett avgörande sätt till att förverkliga målet att behandla ansökningar om internationellt skydd snabbt, vilket nämns i skäl 5 i Dublin III-förordningen. Detta sker genom att säkerställa att prövningen av ansökan om internationellt skydd – vid försening av genomförandet av förfarandet för övertagande – görs i den medlemsstat där nämnda ansökan har lämnats in för att inte fördröja prövningen ytterligare genom antagandet och verkställandet av ett beslut om överföring.

18 I artikel 22.6 i Dublin III-förordningen anges att fristen för att besvara en framställan om övertagande under vissa omständigheter ska vara en månad.

19 Eller inom enmånadsfristen enligt artikel 22.6.

20 Enligt kommissionen [innehåller] Dublin III-förordningen … ingen allmänt tillämplig bestämmelse såvitt avser den tidsfrist inom vilken ansvarig medlemsstat ska ha fastställts, i det fall där den anmodade medlemsstaten meddelar avslag inom den frist som anges i artiklarna 22.1, 22.6 och 25.1 (se punkt 3 i kommissionens svar på de skriftliga frågorna).

21 Det är i själva verket oklart huruvida kriterierna enligt kapitel III i Dublin III-förordningen fortfarande är tillämpliga eller huruvida ansvaret automatiskt övergår på den anmodande medlemsstaten.

22 Enligt min uppfattning är Dublin III-förordningen i detta avseende något bristfällig.

23 Dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkterna 49 och 50).

24 Enligt artikel 29.2 i Dublin III-förordningen får denna sexmånadersfrist förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan (mina kursiveringar).

25 Dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkterna 27, 29 och 34). I punkt 39 i den domen slog domstolen fast att [v]id genomförandet av de förfaranden för övertagande eller återtagande som införts genom Dublin III-förordningen ska … ett antal tvingande tidsfrister, däribland den sexmånadersfrist som nämns i artikel 29.1 och 29.2 i den förordningen, iakttas. Även om dessa bestämmelser syftar till att reglera dessa förfaranden bidrar de även, på samma sätt som kriterierna i kapitel III i nämnda förordning, till fastställandet av den ansvariga medlemsstaten. I punkt 41 i samma dom fann domstolen vidare att de tidsfrister som anges i artikel 29 i Dublin III-förordningen inte bara avser meddelandet av överföringsbeslutet, utan även verkställigheten av detta beslut.

26 Se punkt 24 i detta förslag till avgörande.

27 Se punkt 25 i detta förslag till avgörande.

28 Enligt kommissionen framgår [det] tydligt av artikel 31.3 andra stycket i direktiv 2013/32 att en sexmånadersfrist för prövning av asylansökan (vilken kan förlängas) börjar löpa när ansvarig medlemsstat har fastställts i enlighet med [Dublin III-förordningen] och när sökanden befinner sig på den medlemsstatens territorium och har tagits om hand av den behöriga myndigheten (se punkt 72 i kommissionens yttrande).

29 I sina svar på domstolens skriftliga frågor har den tyska regeringen gjort gällande att det, trots att Dublin III-förordningens syfte är att ansökningar om internationellt skydd ska behandlas snabbt, inte är … möjligt att i varje enskilt fall förkorta förfarandet så långt det går, eftersom förfarandet kan komma att förlängas genom att den sökande bestrider beslutet, håller sig undan eller blir frihetsberövad. Såvitt avser sådana omständigheter föreskrivs det i själva verket i Dublin III-förordningen att sexmånadersfristen enligt artikel 29.1 första stycket ska börja löpa senare eller förlängas (se punkt 5 i den tyska regeringens svar på frågorna).

30 Följaktligen är detta omöjligt även såvitt avser den längsta tillåtna tiden för behandling av en ansökan om internationellt skydd, eftersom tidsåtgången i det sammanhanget börjar räknas först när ansvarig medlemsstat har fastställts och de övriga villkoren enligt artikel 31.3 i direktiv 2013/32 dessutom är uppfyllda.

31 I den skrivelse av den 16 oktober 2017 som domstolen riktade till de berörda parter som avses i artikel 23 i dess stadga ombads dessa parter att yttra sig om den rättsliga grunden för det ytterligare omprövningsförfarande som införs genom artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003. Klaganden i mål C‑48/17 anser att Dublin III-förordningen inte ger kommissionen befogenhet att införa ett omprövningsförfarande. Enligt den tyska regeringen innehåller Dublin III-förordningen visserligen inte något uttryckligt bemyndigande att införa omprövningsförfarandet, men det anges i [skäl 1 i förordning nr 1560/2003] att ett effektivt genomförande av Dublin III-förordningen förutsätter att det fastställs vissa tillämpningsföreskrifter. Syftet är bland annat att underlätta handläggningen av framställningar. Artikel 5 i [förordning nr 1560/2003], som innehåller bestämmelser om handläggningen av framställningar i fall av avslag, är att hänföra till det syftet. Klaganden i mål C‑48/17 framhöll vid den muntliga förhandlingen den 16 januari 2018 att han ansåg att den rättsliga grunden för det ifrågavarande omprövningsförfarandet inte kunde vara artikel 29.4 i Dublin III-förordningen. Vid den muntliga förhandlingen hävdade kommissionen att artikel 17.3 i Dublin II-förordningen (som delvis men inte helt motsvarar artikel 21.3 i Dublin III-förordningen) och artikel 29.4 i Dublin III-förordningen utgjorde den rättsliga grunden för artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003. På den punkten ställde sig den nederländska regeringen bakom kommissionens yttrande.

32 Se punkt 17 i den ungerska regeringens yttrande.

33 Det gör för övrigt inte heller Dublin II-förordningen.

34 Och, tidigare, av Dublin II-förordningen. Se, för ett liknande resonemang, skäl 1 i förordning nr 1560/2003.

35 Jag anser – i linje med artiklarna 21.1 och 23.1 i Dublin III-förordningen och med domen av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 67) – att när den anmodade medlemsstaten har avslagit en framställan, kan den anmodande medlemsstaten göra en ny framställan om övertagande eller återtagande, förutsatt att de bindande fristerna enligt artiklarna 21 och 23 i Dublin III-förordningen iakttas. Således är parallella framställningar om övertagande eller återtagande åtminstone en teoretisk möjlighet. Har däremot de berörda fristerna löpt ut, kan den anmodande medlemsstaten inte längre göra sådana framställningar. Av kommissionens svar på domstolens skriftliga frågor framgår att [f]örfarandet för begäran om omprövning används i ett icke försumbart antal fall (en sådan begäran gjordes i 2903 fall 2015 och i 8442 fall 2016) och resulterar i ett godtagande i ungefär en tredjedel av fallen (1019 av fallen 2015 och 2489 av fallen 2016).

36 Som jag kommer att ange i punkt 111 i detta förslag till avgörande, är en anmodad medlemsstat som tar emot en begäran om omprövning med stöd av artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003 inte ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd annat än om den uttryckligen godtar detta ansvar inom skälig tid.

37 Härvidlag lämnar textens lydelse inget utrymme för tvivel såvitt avser användningen av bjudande uttryck: Denna möjlighet måste utövas inom tre veckor från mottagandet av avslaget.

38 I punkt 53 i sitt yttrande har kommissionen påpekat att Dublin III-förordningen och dess tillämpningsförordning nr 1560/2003 innefattar en rad frister av tydligt bindande art, men allt regleras inte av bindande frister. Just detta utgör ett argument mot att välja en tolkning som strider mot en tydlig lydelse. När det gäller artikel 5.2 i [förordning nr 1560/2003] kan det faktiskt finnas situationer där myndigheterna i den anmodade medlemsstaten måste pröva komplicerade fall, exempelvis sådana som har att göra med ensamkommande underåriga och eventuella familjemedlemmar. I sådana situationer skulle en kort och bindande frist undergräva möjligheterna att uppnå målet att ansvarig medlemsstat ska utses på ett korrekt sätt. Det finns således ett politiskt övervägande bakom den tydliga lydelsen av artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003.

39 I den spanska versionen står det se esforzará, i den danska bestræber sig, i den engelska shall endeavour, i den italienska procura di, i den ungerska törekszik och i den nederländska beijvert zich.

40 Jag anser liksom kommissionen att uttrycket skall sträva efter och de liknande uttryck som används i den överväldigande majoriteten av de olika språkversionerna av förordningen är fullständigt tydliga och inte innebär någon skyldighet att svara inom två veckor (se punkterna 51 och 52 i kommissionens yttrande). Klaganden i mål C‑47/17 anser att uttrycket beijvert zich (skall sträva efter) i den nederländska versionen av artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003 endast kan tolkas så, att det innebär att den anmodade medlemsstaten är skyldig att göra sitt bästa, men att denna skyldighet att göra sitt bästa inte kan innebära att den anmodade medlemsstaten ska svara (se punkt 3.1 i hans yttrande). Enligt den nederländska regeringen är den tvåveckorsfrist som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003 inte av bindande art och den anmodade medlemsstaten saknar skyldighet att svara inom två veckor (se punkterna 36–38 i dess yttrande). Förenade kungarikets regering anser att den anmodade medlemsstaten ska försöka svara inom två veckor men är inte skyldig att göra detta. … Uttrycket skall sträva efter skulle helt förlora sin betydelse om den anmodade medlemsstaten hade en absolut skyldighet att svara inom två veckor. Detta uttryck anger att seriösa och faktiska ansträngningar ska göras att svara inom den fristen, men det återspeglar också ett erkännande av att detta inte alltid är möjligt – av ett stort antal skäl, exempelvis en hög arbetsbelastning på grund av att den anmodade medlemsstaten har ett stort antal ärenden att handlägga eller de svårigheter som just det aktuella ärendet är förenat med. Den anmodade medlemsstaten är inte i absolut mening bunden av den ovannämnda tvåveckorsfristen. … Dessutom skiljer sig situationen från den i samband med vissa andra frister som slås fast i Dublin III-förordningen. Exempelvis ska den anmodade medlemsstaten enligt artikel 22 i den förordningen fatta beslut om en framställan om övertagande av en sökande inom två månader från det att framställan mottogs, och enligt artikel 25.1 ska den anmodade medlemsstaten meddela beslut … så fort som möjligt och under inga omständigheter senare än en månad från den dag då framställan mottogs. I de fall där unionslagstiftaren har haft för avsikt att en frist ska vara bindande, har denne slagit fast detta på ett mycket tydligt sätt. Skyldigheten enligt artikel 5.2 i [förordning nr 1560/2003] är av en annan art. (se punkterna 11, 12 och 14 i Förenade kungarikets regerings yttrande; min kursivering).

41 Enligt den nederländska regeringen utgör denna frist endast en vägledning för den anmodade medlemsstaten. Kommissionen anser att avsikten med förordning nr 1560/2003 inte är att införa en strikt bindande frist utan att ange en riktlinje som ska följas i mån av möjlighet. Således rör det sig om en frist av rent vägledande art. Schweiziska edsförbundets regering, som endast har yttrat sig om den första tolkningsfrågan, företräder en mindre uttalad ståndpunkt i så måtto att den anser att [b]estämmelsens lydelse talar för att fristen enligt artikel 5.2 i [förordning nr 1560/2003] uteslutande ska ses som en vägledande frist, inte som en förfallofrist. Det framgår tydligt, bland annat med ledning av vissa språkversioner av artikel 5.2., … att den anmodade [medlemsstatens] skyldighet att svara inom två veckor inte kan förstås så, att åsidosättande av denna frist omedelbart ska få rättsliga följder. Skyldigheten att sträva innebär tvärtom att viss flexibilitet råder när det gäller tiden för att besvara en begäran om omprövning. Således kan den anmodade medlemsstaten lämna ett giltigt svar på en sådan begäran även efter det att tvåveckorsfristen har löpt ut. Syftet med Dublin III-förordningen talar emellertid för att fristen enligt artikel 5.2 i förordning … nr 1560/2003 är en principiell skyldighet som ska iakttas och inte enbart en tidsangivelse utan betydelse. (min kursivering).

42 Förenade kungarikets regering har framhållit att till skillnad från exempelvis i artiklarna 22 och 25 i Dublin III-förordningen, föreskrivs det inte att ansvaret automatiskt ska övergå när en anmodad medlemsstat inte svarar … inom två veckor … (se punkt 20 i dess yttrande). Enligt den ungerska regeringen kan det konstateras att varken [Dublin III‑]förordningen eller förordning nr 1560/2003 uttryckligen knyter några rättsliga följder till underlåtenhet att besvara en begäran om omprövning eller till åsidosättande av den för detta ändamål angivna tvåveckorsfristen, och således inte heller anger någon konsekvens som skulle kunna inverka på ansvaret för prövning av ansökan om internationellt skydd (se punkt 18 i dess yttrande). Den tyska regeringen har i sitt svar på domstolens skriftliga frågor gjort gällande att Dublin III-förordningen [inte] föreskriver … någon rättslig följd vid underlåtenhet att besvara en begäran om omprövning av en framställan om övertagande eller återtagande. … [N]oteras [ska] att avsaknaden av rättslig grund i Dublin III-förordningen medför att underlåtenhet att svara inte kan föranleda en ansvarsövergång.

43 Som framgår av själva lydelsen av den bestämmelsen, i synnerhet av uttrycket skall sträva efter.

44 I artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003 stadgas att [d]en anmodade medlemsstaten skall sträva efter att svara inom två veckor. Under alla omständigheter innebär detta ytterligare förfarande inte att de frister som anges i artikel 18.1, artikel 18.6 och … artikel 20.1 b i [Dublin II-förordningen] börjar löpa på nytt. Min kursivering. Artiklarna 18.1, 18.6 och 20.1 b i Dublin II-förordningen motsvarar artiklarna 22.1, 22.6 och 25.1 i Dublin III-förordningen.

45 Kommissionen anser att dessa frister därför varken kan förlängas eller föranleda en ansvarsövergång. Detta innebär med andra ord att en anmodad medlemsstat som har meddelat avslag i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 1560/2003 inte längre kan bli ansvarig annat än om den själv godtar detta. Förklaringen är att en begäran om omprövning inte utgör en ny framställan om återtagande. Den skyldighet som en begäran om omprövning medför för den anmodade medlemsstaten inskränker sig till att denna medlemsstat ska göra en ny bedömning av situationen och kontrollera huruvida den står fast vid sitt avslag. Varje annan tolkning skulle för övrigt strida mot normhierarkin i så måtto att den skulle innebära att det i en tillämpningsförordning gjordes undantag från grundförordningen. (min kursivering).

46 Mål C‑48/17.

47 Mål C‑47/17. Den hänskjutande domstolen har i de förenade målen C‑47/17 och C‑48/17 framhållit att det i artikel 31.3 i direktiv 2013/32 stadgas att medlemsstaterna ska säkerställa att prövningsförfarandet avslutas inom sex månader från det att ansökan lämnats in. Det vore därför ologiskt om perioden för att med stöd [av] artikel 5.2 i [förordning nr 1560/2003] på nytt pröva vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökan skulle få vara längre än fristen för att avgöra själva asylansökan, ett avgörande som måste följa på avgörandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen. Jag anser emellertid, i linje med mina påpekanden i punkt 75 i detta förslag till avgörande, att de frister som anges i direktiv 2013/32, bland annat i artikel 31.3 i detta, är tydligt skilda från de frister som anges i Dublin III-förordningen och således även från de frister som anges i förordning nr 1560/2003.

48 Medlemsstaterna är i kraft av den princip om lojalt samarbete som avses i artikel 4.3 EUF bland annat skyldiga att hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter.

49 Enligt Förenade kungarikets regering är [det] inte möjligt att slå fast vad som utgör ’skälig tid’ eftersom detta begrepp definitionsmässigt är nära knutet till de faktiska omständigheterna. Vad som är skäligt beror på sammanhanget. (se punkt 22 i dess yttrande).

50 I mål C‑47/17 lämnade de tyska myndigheterna inget svar på statssekreterarens begäran om omprövning av den 14 april 2016. I mål C‑48/17 godtog de italienska myndigheterna den 26 januari 2016 ansvaret för att pröva den berörda personens ansökan om internationellt skydd efter det att statssekreteraren den 1 december 2015 hade framställt en begäran om omprövning och den 18 januari 2016 hade sänt en påminnelse. Godtagandet skedde således mindre än två månader efter det att begäran hade framställts.

51 Kommissionen har i vägledande syfte angett att de faktiska omständigheter och faktorer som eventuellt skulle kunna vara relevanta vid denna bedömning är i synnerhet … omfattningen av utredningen och av de åtgärder som har krävts för att pröva ansökan samt en eventuell överbelastning av de behöriga myndigheterna. Den nederländska regeringen anser att bland annat följande omständigheter kan vara relevanta vid bedömningen av huruvida svar har lämnats inom skälig tid: 1) De berörda myndigheterna i den anmodande eller den anmodade medlemsstaten har behövt utföra ett omfattande utredningsarbete avseende personen i fråga. 2) De berörda myndigheterna i den anmodande och den anmodade medlemsstaten har behövt kommunicera med varandra vid ett stort antal tillfällen, exempelvis för att lösa en meningsskiljaktighet. 3) De berörda myndigheterna i den anmodade medlemsstaten har haft en ökad arbetsbörda, exempelvis till följd av ett enormt inflöde av asylsökande.

52 Se punkt 113 i detta förslag till avgörande.

53 Eller inom skälig tid.

54 Här ska det påpekas att denne vid den muntliga förhandlingen den 16 januari 2018 vitsordade att han i sin talan i det nationella målet har yrkat att hans ansökan ska prövas av de nederländska myndigheterna, inte av de italienska myndigheterna.

55 Se, analogt, punkt 59 i domen av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587).

56 Enligt skäl 5 i Dublin III-förordningen ska metoden för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig bygga på objektiva kriterier, som är rättvisa.

57 Se punkterna 62 och 63 i detta förslag till avgörande.

58 Här ska det erinras om att det föreskrivs i artikel 5.1 i förordning nr 1560/2003 att ett beslut om avslag ska innehålla en utförlig motivering.

59 Tvåveckorsfristen är ju endast vägledande. Dessutom är ett svar som lämnas i tid enligt min mening att betrakta som likvärdigt med ett svar som lämnas inom skälig tid.

60 Det är då som den anmodade medlemsstaten blir ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd. Det är också i samband med detta uttryckliga godtagande från den anmodade medlemsstatens sida som sexmånadersfristen för överföring av den berörda personen börjar löpa enligt artikel 29 i Dublin III-förordningen.

61 Som på intet sätt får tolkas som bindande övre gränser.

62 Jag anser att det visserligen kan tänkas att en anmodad medlemsstat i sitt svar hänvisar till omständigheter av allmän karaktär, exempelvis ett betydande inflöde av personer som ansöker om internationellt skydd, men att det även då är nödvändigt att den berörda personen uttryckligen åsyftas i svaret.

63 Detta fall är inte i fråga i de nationella målen.

64 Av nödvändighet.

65 Eller åtminstone ett rättsligt limbo.

66 Här ska det erinras om att senfärdigheten i fastställandet av ansvarig medlemsstat för prövningen av den ansökan om internationellt skydd som klaganden i mål C‑47/17 hade lämnat in föranledde honom dels att inleda en total hungerstrejk som innebar att han varken åt eller drack, dels att väcka talan vid den hänskjutande domstolen.

67 Såvitt avser just klaganden i mål C‑47/17 förefaller det inte ha sänts någon påminnelse till de tyska myndigheterna. Dessutom har det framkommit att förlikningsförfarandet enligt artikel 37 i Dublin III-förordningen inte inleddes trots att det förekom kontakter mellan de nederländska och de tyska myndigheterna om tagandet av fingeravtryck för Eurodacsystemet. Nämnda förfarande är enligt kommissionen tänkt för fall där medlemsstaterna varaktigt är oense om en fråga som rör tillämpningen av Dublin III-förordningen. Kommissionen har tillagt att förfarandet hittills aldrig har tillämpats.