Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 13 juni 2018
1 Originalspråk: franska.
2 Punkterna 168 och 205 i denna text har varit föremål för en språklig ändring sedan texten ursprungligen tillhandahållits på nätet.
3 EUT L 180, 2013, s. 31, nedan kallad Dublin III-förordningen.
4 Se den sammanställning av det rättsliga och faktiska sammanhanget som redovisas i bilagan till detta förslag till avgörande.
5 Nedan kallad den första ansökan.
6 Nedan kallad den andra ansökan.
7 Nedan kallad den tredje ansökan.
8 Se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (COM(2016) 270 final) (nedan kallat förslaget till förordning).
9 Nedan kallad den ansvariga medlemsstaten eller ansvarig medlemsstat.
10 Kommissionens förordning av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3) i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 (EUT L 39, 2014, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen).
11 I min bedömning här kommer denna ansökan inte att beaktas.
12 Upplysningar som parterna lämnade vid den muntliga förhandlingen.
13 C‑63/15, EU:C:2016:409.
14 Jag noterar att kommissionen vid den muntliga förhandlingen förklarade sig dra tillbaka sina tidigare lämnade synpunkter i frågan huruvida en person som har ansökt om internationellt skydd har rätt att inom ramen för ett domstolsförfarande åberopa bestämmelserna i Dublin III-förordningen om tidsfrister och om kravet på samarbete mellan de olika medlemsstaternas myndigheter.
15 Mot bakgrund av de resonemang som den hänskjutande domstolen har fört bland annat i punkterna 3.2 och 3.3 i begäran om förhandsavgörande, och med hänsyn till innehållet i den sjätte tolkningsfrågan, har jag valt att ändra den första frågans inriktning till att avse tolkningen av artikel 23.3 i Dublin III-förordningen och att därefter separat behandla frågan om tolkningen av artikel 24 i samma förordning.
16 Detta framgår inte uttryckligen av den första tolkningsfrågans lydelse men däremot av resonemangen i punkt 3.2 i begäran om förhandsavgörande.
17 Se dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 56).
18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 39) (min kursivering). I dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587), slog domstolen fast att även om bestämmelserna i artikel 21.1 i [Dublin III‑]förordningen [(som rör framställan om övertagande)] avser att reglera förfarandet för övertagande bidrar de även, på samma sätt som kriterierna i kapitel III i nämnda förordning, till att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig i den mening som avses i den förordningen (punkt 53).
19 Se dom av den 25 januari 2018, Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35, punkterna 62 och 63 samt där angiven rättspraxis).
20 Se dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587). I punkt 61 i den domen slog domstolen fast att det i [artikel 21.1] tredje stycket i [Dublin III-förordningen] föreskrivs att om de tidsfrister som föreskrivs i de två föregående styckena har löpt ut, ska hela ansvaret övergå på den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnades in. Denna övergång av ansvar kräver inte någon reaktion från den anmodade medlemsstaten.
21 Enligt artikel 67.2 FEUF ska unionen utarbeta en gemensam politik för asyl som grundar sig på solidaritet mellan medlemsstaterna. I artikel 80 FEUF anges att unionens asylpolitik ska styras av principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna.
22 Se slutsatserna från det 3151:a mötet i Europeiska unionens råd (rättsliga och inrikes frågor) den 8 mars 2012 om en gemensam ram för verklig och konkret solidaritet med medlemsstater som är utsatta för särskilda påfrestningar på sina asylsystem, även till följd av blandade migrationsströmmar.
23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2013, Abdullahi ( C‑394/12, EU:C:2013:813, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
24 Se punkt 58 i detta förslag till avgörande.
25 C‑670/16, EU:C:2017:587.
26 Ibidem (punkt 54). Se även, analogt, dom av den 25 januari 2018, Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35), där domstolen återgav denna praxis inom ramen för sin tolkning av artikel 24.2 i Dublin III-förordningen.
27 Det är ostridigt att Republiken Italien underlät att inom fristerna enligt artikel 23.2 i Dublin III-förordningen göra en framställan om återtagande till Konungariket Nederländerna, något som föranledde Konungariket Nederländerna att göra bedömningen att Republiken Italien därigenom blev ansvarig medlemsstat. Det är också ostridigt att Italien underlät att inom två veckor, det vill säga inom fristen enligt artikel 25.2 i samma förordning, besvara Konungariket Nederländernas framställan om återtagande, vilket medförde att Italien genom sin underlåtenhet ansågs ha godtagit denna framställan.
28 X motsätter sig i dag att överföras till Italien. Vid den muntliga förhandlingen bekräftade X:s ombud för mig att X lämnade in en ansökan om internationellt skydd i Italien endast för att erhålla medel till sitt uppehälle. Enligt min mening kan det inte uteslutas att syftet med att lämna in nämnda ansökan var att lägga hinder i vägen för verkställigheten av den europeiska arresteringsordern.
29 De tre ansökningarna är visserligen utspridda över tid, men jag tror inte att den ansökan om internationellt skydd som lämnades in i Italien grundar sig på faktiska omständigheter eller uppgifter som har tillkommit i förhållande till de båda tidigare ansökningar som prövades i Nederländerna. Att de nederländska myndigheterna prövade den andra ansökan så snabbt visar för det första att det inte hade tillkommit några nya uppgifter som var ägnade att föranleda en annan bedömning än den som hade legat till grund för avslaget på den första ansökan. Vid den muntliga förhandlingen bekräftade X:s ombud för övrigt att det enda skälet till att lämna in denna andra ansökan hade varit en ändring av politiken i Nederländerna. För det andra är det svårt att tänka sig att de faktiska omständigheter och de uppgifter som ligger till grund för den tredje ansökan, vilken lämnades in den 23 oktober 2014, skulle ha förändrats i mer betydande grad sedan den 7 juli 2014, då Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Amsterdam (domstolen i Haag, med sammanträdesort i Amsterdam) uttalade sig om avslaget på den andra ansökan.
30 Som EU-domstolen slog fast i domen av den 25 januari 2018 i målet Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35), ska verkningarna av [ett] beslut [om avslag på en ansökan om internationellt skydd som har lämnats in under en första vistelse i den berörda medlemsstaten], såsom dessa följer av Dublin III-förordningen, … anses ha inträtt [om ett överklagande till behörig domstol saknar suspensiv verkan] och beslutet ska därför anses innebära att det administrativa förfarande som inletts med anledning av ansökan om internationellt skydd har avslutats (punkt 50).
31 C‑670/16, EU:C:2017:587.
32 Se artikel 46.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).
33 Att en asylansökan eller en ansökan om flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande har lämnats in nämns inte bland de skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska eller får vägras som räknas upp i artiklarna 3 och 4 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) (se dom av den 21 oktober 2010, B. ( C‑306/09, EU:C:2010:626, punkt 43)).
34 När Konungariket Nederländerna gjorde framställan om återtagande till Republiken Italien, hade det straffrättsliga förfarandet mot X ännu inte lagts ned.
35 Man kan för övrigt fråga sig om inte i synnerhet kommissionen borde se annorlunda på detta åsidosättande och ta självklar hänsyn till det migrationstryck som de italienska myndigheterna var utsatta för och till de särskilda ordningar, exempelvis i fråga om omplacering, som hade införts. Med anledning av krissituationen i Italien hade rådet antagit två beslut om omplacering vilka tillämpades till och med september 2017, nämligen rådets beslut (EU) 2015/1523 av den 14 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (EUT L 239, 2015, s. 146) och rådets beslut (EU) 2015/1601 av den 22 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (EUT L 248, 2015, s. 80).
36 När vissa medlemsstater står under starkt migrationstryck och därför drabbas av förseningar, får det vidare inte heller vara möjligt för andra medlemsstater att dra fördel av detta genom att konstatera en ansvarsövergång.
37 Se punkt 3.1 Konsolidering av det gemensamma Europeiska asylsystemet (Ceas) i meddelandet Ett öppet och säkert EU från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén (COM(2014) 154 final), där det anges att [n]ya bestämmelser om ömsesidigt erkännande av beslut i asylärenden som fattats i andra medlemsstater och en ram för att kunna överföra rätten till skydd bör utvecklas i enlighet med fördragets mål att inrätta en enhetlig status som gäller inom hela EU. Detta skulle undanröja hinder för rörlighet inom EU och underlätta överföringen av skyddsrelaterade förmåner över de inre gränserna. (s. 8). Se även Europaparlamentets rapport av den 9 januari 2015 New Approaches,Alternative Avenues and Means of Access to Asylum Procedures for Persons Seeking International Protection, där det citatet återges (s. 58).
38 Principen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden tillämpas även i fråga om avvisning och utvisning. Se rådets direktiv 2001/40/EG av den 28 maj 2001 om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land (EGT L 149, 2001, s. 34) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).
39 Det är endast i ett begränsat antal fall som en medlemsstat får vägra att lämna ut sådana uppgifter. En uttömmande uppräkning av dessa fall återfinns i artikel 34.3 i Dublin III-förordningen (det rör sig om skydd av den berörda personens väsentliga intressen samt skydd av den berörda personens eller någon annans grundläggande fri- och rättigheter).
40 Se fotnot 7 i detta förslag till avgörande.
41 Se skäl 25 och artiklarna 3.5 och 20 i förslaget till förordning.
42 Se dom av den 25 januari 2018, Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35, punkt 48) (min kursivering).
43 Se dom av den 25 januari 2018, Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35, punkt 49).
44 Se dom av den 25 januari 2018, Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35, punkt 50).
45 Eller från det att det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3 i samma förordning.
46 Se dom av den 25 januari 2018, Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35, punkt 50).
47 Enligt denna bestämmelse ska framställan om återtagande av en person som avses i artikel 18.1 b i förordningen, vars ansökan om internationellt skydd inte har avslagits genom ett slutligt beslut, göras så fort som möjligt och senast inom två månader från det att en träff registrerades i Eurodac.
48 Se den andra tolkningsfrågan; min kursivering.
49 I det aktuella fallet är och förblir Konungariket Nederländerna, oaktat att ett förfarande för återtagande har inletts, ansvarig medlemsstat för prövningen av den andra ansökan, inom ramen för vilken det vid tiden för inlämnandet av den tredje ansökan i Italien fortfarande pågick ett mål om överklagande vid Afdeling bestuursrechtspraak van de Raad van State (Avdelningen för förvaltningsrättsliga tvister vid Högsta förvaltningsdomstolen).
50 Nedan kallad stadgan.
51 Enligt den bestämmelsen ska medlemsstaterna behandla ansökningar om internationellt skydd inom ramen för en lämplig och fullständig prövning, och de ska se till att prövningsförfarandet avslutas så snart som möjligt. I princip ska förfarandet avslutas inom sex månader från det att ansökan lämnades in. Om en ansökan är föremål för det förfarande som föreskrivs i Dublin III-förordningen, börjar emellertid sexmånadersfristen löpa när ansvarig medlemsstat har fastställts och sökanden befinner sig på den medlemsstatens territorium och har tagits om hand av den behöriga myndigheten. I alla händelser ska medlemsstaterna avsluta prövningsförfarandet senast 21 månader från det att ansökan lämnas in.
52 Se artikel 46.3 i direktiv 2013/32.
53 Se de fall som åsyftas i artikel 31 i direktiv 2013/32.
54 C‑360/16, EU:C:2018:35 (punkt 50).
55 Enligt artikel 34.1 och 34.2 g i Dublin III-förordningen är en medlemsstat nämligen skyldig att tillhandahålla personuppgifter om sökanden och uppgifter om det datum en eventuell tidigare ansökan om internationellt skydd inlämnades, det datum den aktuella ansökan inlämnades, hur långt handläggningen framskridit och innehållet i ett eventuellt beslut till varje annan medlemsstat som begär det. I förekommande fall vore det därvid nödvändigt att förvissa sig om att hänvisningen till hur långt handläggningen framskridit verkligen även avser den tidigare ansökan om internationellt skydd.
56 Se dom av den 25 januari 2018, Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35, punkt 50).
57 Jag antar att detta alternativ är avsett för situationer där ansökan om internationellt skydd har lämnats in i en annan medlemsstat än den medlemsstat som gör framställan om återtagande, varvid den sistnämnda medlemsstaten inte nödvändigtvis förfogar över uppgifter om hur långt handläggningen i den förstnämnda medlemsstaten har framskridit.
58 Enligt artikel 22.3 a ii i Dublin III-förordningen ska medlemsstaterna till den kommitté som avses i artikel 44 i samma förordning lämna förlagor till de olika kategorierna av administrativa dokument, i enlighet med den indelning som fastställs i förteckningen över formella bevis.
59 Min kursivering.
60 Min kursivering.
61 Lydelsen sammanfaller i allt väsentligt med lydelsen av den suveränitetsklausul som återfanns i artikel 3.2 i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EGT L 50, 2003, s. 1).
62 Se dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 53), och förslag till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (KOM(2001) 447 slutlig).
63 C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127.
64 Dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 88) (min kursivering).
65 Om den anmodande medlemsstaten utfärdar en europeisk arresteringsorder avseende den sökande och därvid anmodar den medlemsstat som är ansvarig i enlighet med kriterierna i kapitel III i Dublin III-förordningen, vilket också är den medlemsstat där den sökande befinner sig, att överlämna den sökande till den anmodande medlemsstaten för lagföring, kan den anmodande medlemsstaten således välja, under åberopande av klausulen om diskretionär bedömning i artikel 17.1 första stycket i nämnda förordning, att själv pröva ansökan om internationellt skydd. Ett sådant val skulle bland annat göra det möjligt att samla samtliga förfaranden, såväl straffrättsliga som administrativa, på ett och samma ställe och att undvika att den sökande behöver överföras på nytt, vilket dessutom skulle ske efter förhållandevis lång tid. Oaktat de uppenbara fördelar som ett sådant samlande av förfarandena skulle medföra, är den anmodande medlemsstaten emellertid inte skyldig att tillämpa nämnda klausul om diskretionär bedömning.