Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 24 januari 2019

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 190, 2006, s. 1.

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (EGT L 273, 2002, s. 1).

4 Det är inte första gången som frågan rörande kopplingen mellan lagstiftningen om transport av avfall och lagstiftningen om animaliska biprodukter uppkommer. I dom av den 1 mars 2007, KVZ retec ( C‑176/05, EU:C:2007:123), tog dock domstolen inte direkt ställning till kopplingen mellan förordning nr 1013/2006 och förordning nr 1774/2002, eftersom den förstnämnda förordningen inte var tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) i målet vid den nationella domstolen.

5 Såsom unionslagstiftaren klart har angett i skäl 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (EUT L 312, 2008, s. 3), [bör det] främsta målet med all avfallspolitik … vara att minimera de negativa effekterna på människors hälsa och miljön vid generering och hantering av avfall.

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 av den 21 oktober 2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (EUT L 300, 2009, s. 1). För säkerhets skull vill jag framhålla att eftersom förordning nr 1774/2002 har upphävts genom förordning nr 1069/2009 avseende animaliska biprodukter, har unionslagstiftaren i artikel 54 i sistnämnda förordning preciserat att hänvisningar till förordning nr 1774/2002 i lagstiftningen ska betraktas som hänvisningar till förordning nr 1069/2009.

7 Som följer av de bestämmelser som antagits inom ramen för Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av riskavfall, vilken undertecknades den 22 mars 1989 och godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 93/98/EEG av den 1 februari 1993 (EGT L 39, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 20, s. 202) (nedan kallad Baselkonventionen). Klassificeringen av avfall i två förteckningar, en grön och en gul förteckning, beror på hur farligt avfallet är och de förfaranden som är tillämpliga på transport av avfallet. Beträffande klassificeringen och dess konsekvenser, se Sadeleer, N., Droit des déchets de l’UE, De l’élimination à l’économie circulaire, Bruylant, Bryssel, 2016, s. 360, 364 och 378–382.

8 Rådets beslut av den 22 september 1997 om godkännande på gemenskapens vägnar av ändringen av konventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av riskavfall (Baselkonventionen), enligt beslut III/1 antaget av parternas samarbetskonferens (EGT L 272, 1997, s. 45).

9 EGT L 226, 2000, s. 3.

10 EUT L 94, 2004, s. 63.

11 EGT L 395, 1989, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 31, s. 216.

12 BGBl. I s. 1462.

13 Undantaget i artikel 1.3 d i förordning nr 1013/2006 hade inte föreskrivits av unionslagstiftaren i rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen (EGT L 30, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 43), vilket gör att den tidigare lagstiftningen inte kan ge vägledning vid tolkningen av denna bestämmelse.

14 Enligt artiklarna 10–15 i den förordningen avsåg godkännandena hanteringsställen, lagringsanläggningar, förbrännings- och samförbränningsanläggningar, bearbetningsanläggningar, oleokemiska anläggningar samt biogas- och komposteringsanläggningar.

15 Oavsett vilken språkversion av denna bestämmelse det är fråga om, uppställde bestämmelsen ett krav på godkännande av den mottagande medlemsstaten för transport till denna medlemsstat av animaliska biprodukter i kategorierna 1 och 2, med uteslutande av animaliska produkter i kategori 3.

16 Se dom av den 29 april 2015, Léger ( C‑528/13, EU:C:2015:288, punkt 35). I det avseendet har domstolen även preciserat att [u]nionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga Europeiska unionens språk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår ….

17 På den punkten vill jag påpeka att lagstiftningen om animaliska biprodukter antogs efter flera kriser inom djuruppfödning, såsom bovin spongiform encefalopati, mul- och klövsjuka samt svinpest, och syftar således till att hantera de särskilda problem som dessa produkter medför (se de Sadeleer, N., a.a., s. 271 och 272).

18 Det mycket stora tillämpningsområdet för förordning nr 1774/2002 och förordning nr 1069/2009 bekräftar denna bedömning. I enlighet med artikel 3.1 i den förstnämnda förordningen och i enlighet med artikel 4.2 i den sistnämnda förordningen är dessa rättsakter tillämpliga på insamling, transport, hantering, omvandling, utsläppande på marknaden, distribution och bortskaffande av animaliska biprodukter.

19 Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (EGT L 365, 1994, s. 10; svensk specialutgåva, område 15, volym 13, s. 266).

20 Rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, 1975, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238).

21 Dom av den 19 juni 2003, Mayer Parry Recycling ( C‑444/00, EU:C:2003:356, punkt 57).

22 Se de Sadeleer, N., a.a., s. 152 och 154.

23 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om transport av avfall (KOM(2003) 379 slutlig).

24 Parlamentet hade föreslagit att denna artikel skulle strykas och kommissionen hade förkastat detta förslag av parlamentet, medan det framgår av gemensam ståndpunkt (EG) nr 28/2005 antagen av rådet den 24 juni 2005 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om transport av avfall (EUT C 206 E, 2005, s. 1) att artikel 1.6 första stycket i kommissionens förslag ströks och ersattes av en artikel 1.3 e, vars lydelse motsvarar lydelsen i artikel 1.3 d i förordning nr 1013/2006.

25 KOM(2005) 303 slutlig (s. 10 och 11).

26 Punkt 3.2.5 i meddelandet.

27 Det är visserligen riktigt att enligt fast rättspraxis är ingressen till en unionsrättsakt … inte juridiskt bindande och kan inte åberopas för att motivera undantag från bestämmelserna i rättsakten eller för att tolka dem på ett sätt som uttryckligen strider mot bestämmelsernas ordalydelse (dom av den 11 april 2013, Della Rocca ( C‑290/12, EU:C:2013:235, punkt 38)). Domstolen har dock angett att ingressen till en [unions]rättsakt [kan] precisera rättsaktens innehåll (dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 42), se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Meta Fackler ( C‑444/03, EU:C:2005:64)).

28 Jag vill i det avseendet framhålla att skälen 12 och 13 i direktiv 2008/98, i syfte att precisera de kriterier på grundval av vilka förhållandena mellan direktiv 2008/98 och förordning nr 1774/2002 ska fastställas, i mycket stor utsträckning bygger på skäl 11 i förordning nr 1013/2006.

29 I den meningen att dessa rättsakter, i enlighet med artikel 1.1 a i förordning nr 1774/2002 och artikel 4.2 i förordning nr 1069/2009, är tillämpliga på insamling, transport, lagring, hantering, bearbetning och användning eller bortskaffande av animaliska biprodukter.

30 Se skäl 1 i förordning nr 1013/2006 och punkt 32 i dom av den 9 juni 2016, Nutrivet ( C‑69/15, EU:C:2016:425).

31 Se skälen 1 och 66 samt artikel 1 i förordning nr 1069/2009. Lagstiftningen om animaliska biprodukter överlappar produkt- och miljölagstiftningen (de Sadeleer, N., a.a., s. 271).

32 Dom av den 1 mars 2007, KVZ retec ( C‑176/05, EU:C:2007:123).

33 Vad gäller transport av avfall är de skyldigheter som följer av förordning nr 1013/2006 strängare än skyldigheterna i förordning nr 1069/2009. När det gäller till exempel att sända animaliska biprodukter i kategorierna 1 och 2 till andra medlemsstater, föreskrivs det i artikel 48 i förordning nr 1069/2009 att den behöriga myndigheten i ursprungsmedlemsstaten och den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten ska underrättas om transporten, och den sistnämnda myndigheten kan vägra att ta emot sändningen, ta emot den villkorslöst eller ta emot den på vissa villkor. I förordning nr 1013/2006 föreskrivs åtminstone allmänna krav för transporter inom unionen, eftersom avfallet ska åtföljas av handlingar som anges i förordningen. Transport av avfall som är avsett att bortskaffas och transport av visst avfall som är avsett att återvinnas kräver dock att förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande, vilket beskrivs i artiklarna 4–17 i förordning nr 1013/2006, iakttas. Utöver att ett avtal ska ingås och att en ekonomisk säkerhet ska ställas eller en motsvarande försäkring tecknas, föreskrivs det i denna förordning att de behöriga mottagar-, avsändar- och transitmyndigheterna ska godkänna, eventuellt på vissa villkor, transporten av avfall och skälen till avslaget.

34 Se, exempelvis, artiklarna 41.2 b, 43.5 b och 48.6 i förordning nr 1069/2009.

35 Såsom framgår av skälen 8 och 29 i förordningen, Se, även, artiklarna 7–10 i förordning nr 1069/2009. Beträffande de olika kategorierna av animaliska biprodukter och de skyldigheter som är knutna till dessa kategorier, se de Sadeleer, N., a.a., s. 272.

36 I det avseendet är det även viktigt att påpeka att unionslagstiftaren i förordning nr 1069/2009 och i kapitel V i förordning nr 142/2011 har fastställt regler för insamling, transport, identifiering och spårbarhet av animaliska biprodukter.

37 Denna ståndpunkt lyser igenom i kommissionens förslag, vars lydelse har återgetts i punkt 46 ovan.