Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 28 februari 2019

1 Originalspråk: italienska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

3 I artikel 1 i direktiv 2011/83, som har rubriken Syfte, anges följande: Syftet med detta direktiv är att åstadkomma ett konsumentskydd på hög nivå och därigenom bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt genom att tillnärma vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende avtal som ingåtts mellan konsumenter och näringsidkare.

4 (4) … En harmonisering av vissa aspekter av distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler krävs för att främja en verklig inre marknad för konsumenter med en god balans mellan en hög konsumentskyddsnivå och konkurrenskraftiga företag, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras.

5 Se skäl 2 i direktiv 2011/83, där följande anges: … Detta direktiv bör därför innehålla standardbestämmelser för gemensamma aspekter på distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler och inte längre bygga på en minimiharmoniseringsstrategi som de tidigare direktiven, samtidigt som det bör vara möjligt för medlemsstaterna att behålla eller anta nationella bestämmelser med avseende på vissa aspekter.

6 Se skälen 5 och 7 i direktiv 2011/83, enligt vilka [e]n fullständig harmonisering av vissa bestämmelser om konsumentinformation och ångerrätt i distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler [därför kommer] att bidra till en hög konsumentskyddsnivå och till att den inre marknaden fungerar bättre i förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter, samt att [e]n fullständig harmonisering av vissa huvudaspekter i lagstiftningen bör leda till betydligt större rättssäkerhet för både konsumenter och näringsidkare.

7 Argument härlett ur artikel 4 i direktiv 2011/83.

8 Dom av den 7 augusti 2018, Verbraucherzentrale Berlin ( C‑485/17, EU:C:2018:642, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

9 Artikel 5.1 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel) (EGT L 178, 2000, s. 1–16), under rubriken Allmän information som skall lämnas, enligt vilken näringsidkaren ska tillse att det för konsumenten ska vara möjligt att enkelt, direkt och stadigvarande ha tillgång till åtminstone följande information, däribland [u]ppgifter om tjänsteleverantören, inbegripet hans e-postadress, vilket gör det möjligt för honom att snabbt bli kontaktad och nådd på ett direkt och effektivt sätt.

10 Dom av den 16 oktober 2008, deutsche internet versicherung ( C‑298/07, EU:C:2008:572).

11 Är en tjänsteleverantör enligt artikel 5.1 c i [direktivet] skyldig att ange ett telefonnummer innan avtal ingås med en tjänstemottagare, för att möjliggöra snabb kontakt och direkt och effektiv kommunikation? 2) Om fråga 1 besvaras nekande: a) Måste en tjänsteleverantör, förutom att ange sin e-postadress, innan avtal ingås med en tjänstemottagare öppna en andra kommunikationsväg enligt artikel 5.1 c i [direktivet]? b) Om frågan besvaras jakande: Har en andra kommunikationsväg öppnats när tjänsteleverantören inrättar en förfrågningstjänst genom vilken mottagaren kan vända sig till tjänsteleverantören via Internet och där tjänsteleverantören besvarar mottagarens fråga via e-post?

12 Dom av den 16 oktober 2008, deutsche internet versicherung ( C‑298/07, EU:C:2008:572, punkt 40).

13 Dom av den 16 oktober 2008, deutsche internet versicherung ( C‑298/07, EU:C:2008:572, punkt 40).

14 Detta villkor omfattar alla uppgifter i artikel 6.1 a–t i direktiv 2011/83.

15 Dom av den 22 november 2012, Brain Products ( C‑219/11, EU:C:2012:742, punkt 13 och där angiven rättspraxis), och dom av den 12 juni 2014, Lukoyl Neftohim Burgas ( C‑330/13, EU:C:2014:1757, punkt 59).

16 Dom av den 8 mars 2018, DOCERAM ( C‑395/16, EU:C:2018:172, punkt 20 och där angiven rättspraxis), och dom av den 7 augusti 2018, Verbraucherzentrale Berlin ( C‑485/17, EU:C:2018:642, punkt 27).

17 Se, för ett liknande resonemang, även vägledningen från generaldirektoratet för rättsliga frågor från juni 2014 om Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, punkt 4.3.2.3, där kommissionen anför att uttrycket där sådan finns i artikel 6.1 c bör tolkas som tillämplig[t] på alla tre medel för distanskommunikation som nämns i denna bestämmelse, det vill säga telefon, fax och e-post.

18 Se, i detta hänseende, även ovannämnda vägledning från generaldirektoratet för rättsliga frågor från juni 2014, punkt 4.3.2.3, där kommissionen för att understödja den föreslagna tolkningen hävdar att [i] allmänhet bör näringsidkare åtminstone tillhandahålla uppgifter om de medel för distanskommunikation som de använder för marknadsföring. Till exempel bör näringsidkare som ingår avtal per telefon tillhandahålla sina telefonnummer.

19 Skäl 34 i direktivet, som har följande lydelse: Näringsidkaren bör ge konsumenten klar och begriplig information innan konsumenten blir bunden av ett avtal som ingåtts utanför fasta affärslokaler, ett distansavtal, ett avtal av annat slag än de två sistnämnda eller ett motsvarande erbjudande. Näringsidkaren ska vid tillhandahållandet av informationen beakta de särskilda behoven hos konsumenter som är särskilt utsatta på grund av nedsatt mental, fysisk eller psykisk funktionsförmåga, ålder eller godtrogenhet, av ett slag som näringsidkaren rimligtvis kan förväntas förutse. Beaktandet av dessa särskilda behov bör dock inte medföra olika nivåer för konsumentskyddet.

20 Se punkterna 20–22 ovan.