Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 7 augusti 2018

I mål C‑485/17, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 13 juli 2017, som inkom till domstolen den 10 augusti 2017, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J. Malenovský samt domarna M. Safjan (referent) och D. Šváby, generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Verbraucherzentrale Berlin eV, genom R. Jahn, Rechtsanwalt, Unimatic Vertriebs GmbH, genom P. Rau, Rechtsanwalt, Belgiens regering, genom P. Cottin och J. Van Holm, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom C. Hödlmayr och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk lagstiftning

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Verbraucherzentrale Berlin eV, som är en konsumentorganisation (nedan kallad organisationen), och Unimatic Vertriebs GmbH (nedan kallat Unimatic), som är ett försäljningsföretag. Målet rör information om konsumentens ångerrätt i samband med en försäljning som har genomförts på en handelsmässa.

3 I skälen 4, 5, 7, 21, 22 och 37 i direktiv 2011/83 anges följande:

4 I artikel 2 i direktivet, som har rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

5 Artikel 5 i direktivet rör [i]nformationskrav i samband med andra avtal än distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler.

6 I artikel 6 i samma direktiv, med rubriken Informationskrav vid distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler, föreskrivs följande i punkt 1:

7 I artikel 7 i direktiv 2011/83, med rubriken Formella krav för avtal utanför fasta affärslokaler, föreskrivs följande i punkt 1:

8 I artikel 9.1 i direktivet, med rubriken Ångerrätt, föreskrivs följande i punkt 1:

9 Direktiv 2011/83 har införlivats i tysk rätt genom Gesetz zur Umsetzung der Verbraucherrechterichtlinie und zur Änderung des Gesetzes zur Regelung der Wohnungsvermittlung (lag om införlivande av direktivet om konsumenträttigheter och om ändring av lagen om reglering av fastighetsförmedling) av den 20 september 2013 (BGBl. 2013 I, s. 3642).

10 Unimatic är ett försäljningsföretag som bland annat säljer produkter på mässan Grüne Woche (gröna veckan) som äger rum varje år i Berlin (Tyskland). Det framgår av beslutet om hänskjutande att Unimatic säljer sina produkter enbart på mässor.

11 Den 22 januari 2015 beställde en kund en ångdammsugare för 1600 euro i det stånd som Unimatic hade på mässan. Unimatic informerade inte kunden om den ångerrätt som föreskrivs i tysk rätt i enlighet med artikel 9 i direktiv 2011/83.

12 Organisationen ansåg att Unimatic borde ha informerat kunden om att det fanns ångerrätt, eftersom köpeavtalet hade ingåtts utanför en fast affärslokal.

13 Organisationen väckte därför talan vid Landgericht Freiburg (Regionala domstolen i Freiburg, Tyskland) och yrkade att Unimatic skulle föreläggas förbud att sälja sina produkter om kunderna inte informeras om sin ångerrätt.

14 Organisationens talan ogillades av Landgericht Freiburg (Regionala domstolen i Freiburg). Även organisationens överklagande till Oberlandesgericht Karlsruhe (Regionala överdomstolen i Karlsruhe, Tyskland) ogillades.

15 Organisationen överklagade under dessa omständigheter till den hänskjutande domstolen, Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland).

16 Enligt den hänskjutande domstolen anges det inte i ordalydelsen i bestämmelserna i direktiv 2011/83 vilka kriterier som ska tillämpas för att bedöma i vilken utsträckning som en näringsidkare, i ett konkret fall, vanligtvis bedriver sin verksamhet i en detaljhandelslokal i den mening som avses i artikel 2 led 9 b i det direktivet.

17 I detta avseende bör det, å ena sidan, bland annat med hänsyn till skäl 22 i direktiv 2011/83, beaktas huruvida näringsidkaren vanligtvis använder en viss försäljningsmetod, det vill säga att näringsidkaren regelbundet och inte endast vid enstaka tillfällen säljer sina varor i en detaljhandelslokal.

18 Detta synsätt får, å andra sidan, till följd att en konsument som i samband med en mässa köper en vara av en näringsidkare som har en fast affär i vilken näringsidkaren vanligtvis säljer samma vara – vilken endast vid enstaka tillfällen säljs på en mässa – har ångerrätt enligt artikel 9 i direktiv 2011/83. En försäljning av en annan näringsidkare som vanligtvis säljer sina varor på marknader och som inte har en fast affär anses däremot inte ha skett utanför fasta affärslokaler och omfattas således inte av ångerrätten.

19 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det enligt ett annat synsätt inte är det sätt som näringsidkaren bedriver sin näringsverksamhet på som är avgörande för huruvida avtalet har ingåtts utanför fasta affärslokaler i den mening som avses i artikel 2 led 9 i direktiv 2011/83. Bedömningen ska enligt det synsättet ske utifrån beskaffenheten av den sålda varan. När det rör sig om en vara som vanligen säljs på mässor får det anses att konsumenten, när han eller hon går till mässan i fråga, kan förvänta sig att en sådan vara kommer att erbjudas till försäljning. När det däremot gäller andra typer av varor som en konsument inte kan förvänta sig erbjuds till försäljning på mässan är det däremot viktigt att övervaka konsumentskyddet. Detta synsätt grundas på syftet med den ångerrätt som föreskrivs i direktiv 2011/83, vilket är att skydda konsumenten från att ingå ett förhastat avtal när denne befinner sig i en överraskningssituation eller under psykologisk tryck.

20 Konsumentens förväntningar och uppfattning är relevanta i samband med det synsätt som anges ovan. I detta sammanhang är det, å ena sidan, möjligt att beakta konsumentens förväntningar vid den tidpunkt då vederbörande bestämmer sig för att gå på mässan. Dessa förväntningar grundas på information om de varor eller tjänster som kommer att erbjudas. När det gäller tolkningen av artikel 2 led 9 i direktiv 2011/83 är det, å andra sidan, snarare de konkreta omständigheterna, under vilka avtalet på en mässa ingås, som ska beaktas.

21 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen.

22 Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 9 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att ett stånd, såsom det som är i fråga i det nationella målet, som innehas av en näringsidkare på en handelsmässa och i vilket näringsidkaren bedriver sin verksamhet under några dagar per år, är en fast affärslokal i den mening som avses i den bestämmelsen.

23 EU-domstolen påpekar inledningsvis att fasta affärslokaler i direktiv 2011/83 definieras dels i artikel 2 led 9 a som fasta detaljhandelslokaler där näringsidkaren bedriver sin fasta verksamhet, dels i artikel 2 led 9 b som rörliga detaljhandelslokaler där näringsidkaren vanligtvis bedriver sin verksamhet.

24 I skäl 22 i direktivet preciseras i detta hänseende att fasta affärslokaler bör omfatta alla typer av lokaler, t.ex. affärer, stånd eller lastbilar, som näringsidkaren använder som fast eller vanlig plats för sin affärsverksamhet.

25 Unionslagstiftaren förutsatte således att en fast affärslokal kan vara en fast eller rörlig detaljhandelslokal där näringsidkaren bedriver sin fasta verksamhet eller vanligtvis bedriver sin verksamhet.

26 Det definieras inte i direktiv 2011/83 vad som avses med att fast verksamhet eller att en verksamhet vanligtvis bedrivs, och det hänvisas inte heller till nationell lagstiftning vad gäller den exakta innebörden av dessa begrepp.

27 Enligt domstolens fasta praxis följer det av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten att när en unionsbestämmelse inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av ett visst begrepp, ska begreppet ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande inte endast av ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen utan även av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den lagstiftning som bestämmelsen ingår i (dom av den 8 mars 2018, DOCERAM, C‑395/16, EU:C:2018:172, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

28 De begrepp som avses i artikel 2 led 9 a och b i direktiv 2011/83 ska således vid direktivets tillämpning beaktas som självständiga begrepp i unionsrätten, vilka ska tolkas enhetligt i alla medlemsstater.

29 I detta sammanhang kan det för det första konstateras att verksamhet som bedrivs av en näringsidkare i ett stånd, som det som är i fråga i det nationella målet och som har satts upp på en mässa under några dagar under ett kalenderår, inte kan anses utgöra fast verksamhet i den mening som vanligtvis åsyftas med uttrycket.

30 Vad för det andra gäller uttrycket vanligtvis ska det påpekas att uttrycket i sin vanliga innebörd kan förstås som att det antingen avser en viss del av den tid som den aktuella verksamheten bedrivs eller den typ av verksamhet som normalt sätt bedrivs i de aktuella lokalerna. Innebörden av detta uttryck i vanligt språkbruk ger således inte i sig själv en entydig tolkning.

31 Det förhållandet att en näringsidkare bedriver sin fasta verksamhet eller vanligtvis bedriver sin verksamhet i en fast affärslokal, i den mening som avses i artikel 2 led 9 i direktiv 2011/83, fastställer emellertid omfattningen av det konsumentskydd som föreskrivs i direktivet.

32 I artiklarna 6 och 7 i direktiv 2011/83 föreskrivs nämligen informationskrav och formella krav för avtal utanför fasta affärslokaler i den mening som avses i artikel 2 led 8 i nämnda direktiv. I artiklarna 9–16 i direktivet föreskrivs dessutom att konsumenten ska ges en ångerrätt efter ingåendet av ett sådant avtal och villkoren och bestämmelserna för utövande av den rättigheten fastställs däri. Definitionen av avtal utanför fasta affärslokaler hänvisar vidare till begreppet fasta affärslokaler i den mening som avses i artikel 2 led 9 i direktivet.

33 Syftet med de bestämmelser som nämns i punkten ovan framgår bland annat av skäl 21 i direktiv 2011/83, enligt vilket konsumenten, när denne befinner sig utanför en näringsidkares fasta affärslokaler, kan stå under potentiellt psykologiskt tryck eller kan ställas inför ett överraskningsmoment, oavsett om konsumenten har beställt besöket av näringsidkaren eller inte. Unionslagstiftaren avsåg således också att inbegripa situationer där konsumenten tilltalas personligen och enskilt utanför fasta affärslokaler men avtalet omedelbart därefter ingås i näringsidkarens affärslokaler eller genom ett medel för distanskommunikation.

34 Härav följer att även om unionslagstiftaren, när det gäller avtal utanför fasta affärslokaler, har föreskrivit att konsumentskyddet ska gälla i de fall då konsumenten vid tiden för avtalets ingående, inte befinner sig i en affärslokal som permanent eller vanligtvis används av näringsidkaren, så är det för att unionslagstiftaren ansåg att konsumenten när denne spontant beger sig till en sådan lokal kan förvänta sig att tilltalas av näringsidkaren, vilket medför att konsumenten i förekommande fall inte med fog därefter kan göra gällande att näringsidkarens erbjudande kom som en överraskning.

35 Det ska dessutom påpekas att begreppet fasta affärslokaler redan fanns i artikel 1.1 första strecksatsen i rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 1985, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83) som upphävdes och ersattes av direktiv 2011/83.

36 I det fjärde skälet i direktiv 85/577 angavs att det som särskilt kännetecknar de avtal som ingås utanför näringsidkarens fasta affärslokaler är att det i regel är näringsidkaren som inleder avtalsförhandlingarna, något som konsumenten inte är förberedd på eller som han inte väntat sig. Konsumenten kan ofta inte jämföra kvaliteten och priset på erbjudandet med andra erbjudanden. Det preciserades vidare i det skälet att detta överraskningsmoment föreligger i allmänhet inte bara vid avtal som ingås vid hemförsäljning utan också vid andra former av avtal som ingås med en näringsidkare på dennes initiativ utanför dennes fasta affärslokaler.

37 Det var bland annat mot bakgrund av det fjärde skälet i direktiv 85/577 som domstolen i punkterna 34 och 37 i domen av den 22 april 1999, Travel Vac ( C‑423/97, EU:C:1999:197), fastställde att begreppet fasta affärslokaler, i den mening som avses i det direktivet, avser lokaler i vilka näringsidkaren vanligen utövar sin affärsverksamhet och som klart kan identifieras som lokaler där försäljning till allmänheten sker.

38 I den mån det av skäl 22 i direktiv 2011/83 framgår att begreppet fasta affärslokaler i nämnda direktiv även ska avse platser där den omständigheten att en konsument tilltalas i försäljningssyfte inte utgör ett överraskningsmoment, så är de slutsatser om tolkningen av direktiv 85/577 som följer av den ovannämnda domen även av betydelse vid tolkningen av samma begrepp i den mening som avses i direktiv 2011/83.

39 Mot bakgrund av dessa överväganden och de som anges i punkt 34 ovan ska uttrycket vanligtvis i den mening som avses i artikel 2 led 9 b i direktiv 2011/83 förstås som att det avser den aktuella verksamhet som normalt sätt bedrivs i lokalerna i fråga.

40 Denna tolkning påverkas inte av att det i artikel 2 led 9 a i direktiv 2011/83, när det gäller fasta lokaler, inte rör sig om den näringsverksamhet som vanligtvis bedrivs utan den fasta näringsverksamhet som bedrivs av den aktuella näringsidkaren. När det gäller sådana lokaler medför den omständigheten att den aktuella verksamheten är fast med nödvändighet att en konsument uppfattar verksamheten som normal eller vanlig. Med hänsyn till att den verksamhet som bedrivs i sådana fasta affärslokaler ska vara fast kommer konsumenten inte att bli överrumplad av det erbjudande som vederbörande får i dessa lokaler.

41 Vad närmare bestämt gäller ett fall, såsom det som är i fråga i det nationella målet där en näringsidkare bedriver sin verksamhet i ett stånd på en handelsmässa, ska det – såsom även anges i skäl 22 i direktiv 2011/83 – påpekas att marknads- och mässtånd bör betraktas som fasta affärslokaler om de uppfyller detta villkor.

42 Det framgår även av skäl 22 att detaljhandelslokaler där näringsidkaren utövar sin verksamhet säsongvis, t.ex. under turistsäsongen på en skid- eller badort, ska betraktas som fasta affärslokaler eftersom de är det ställe där näringsidkaren vanligen utövar sin verksamhet. Däremot ska offentliga platser, t.ex. gator, köpcentrum, badstränder, idrottsanläggningar och allmänna transportmedel, som näringsidkaren i undantagsfall använder för sin affärsverksamhet, samt privata bostäder och arbetsplatser inte betraktas som fasta affärslokaler.

43 För att det ska kunna fastställas huruvida ett stånd på en mässa i ett enskilt fall ska kvalificeras som en fast affärslokal i den mening som avses i artikel 2 led 9 i direktivet ska det med hänsyn till det ovan anförda beaktas hur allmänheten rent konkret uppfattar ståndet och närmare bestämt huruvida en genomsnittskonsument uppfattar det som en plats där den näringsidkare som innehar ståndet vanligtvis bedriver sin verksamhet, inklusive säsongsverksamhet, så att en sådan konsument rimligtvis kan förvänta sig att bli tilltalad i försäljningssyfte när han eller hon går dit.

44 I detta sammanhang är uppfattningen hos en genomsnittskonsument, det vill säga en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten konsument, av betydelse (se, analogt, dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 74, dom av den 26 oktober 2016, Canal Digital Danmark, C‑611/14, EU:C:2016:800, punkt 39, och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 47).

45 Det ankommer i detta sammanhang på den nationella domstolen att – med beaktande av samtliga de sakomständigheter som rör näringsidkarens verksamhet och bland annat den information som ges i lokalerna på själva mässan – bedöma hur genomsnittskonsumenten uppfattar det aktuella ståndet. Hur lång tid den aktuella mässan pågår är i detta hänseende inte i sig avgörande, eftersom unionslagstiftaren har tänkt sig, vilket även framgår av skäl 22 i direktiv 2011/83, att den affärslokal där näringsidkaren utövar sin verksamhet säsongvis kan utgöra en fast affärslokal i den mening som avses i artikel 2 led 9 i direktivet.

46 Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågorna besvaras enligt följande. Artikel 2 led 9 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att ett stånd, såsom det som är i fråga i det nationella målet, som innehas av en näringsidkare på en handelsmässa och i vilket näringsidkaren bedriver sin verksamhet under några dagar per år, är en fast affärslokal i den mening som avses i den bestämmelsen, om en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten konsument – med hänsyn till samtliga de sakomständigheter som rör verksamheten och bland annat hur ståndet uppfattas och den information som ges i lokalerna på själva mässan – rimligtvis kan förvänta sig att nämnda näringsidkare bedriver sin verksamhet där och tilltalar vederbörande i syfte att ingå ett avtal, vilket det ankommer på den nationella domstolen att avgöra.

47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.