Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 30 april 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG (EUT L 114, 2006, s. 64).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 2012, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

6 Med förbehåll för undantag som inte är relevanta i förevarande mål. Se artikel 27.1 och artikel 28.1 i direktiv 2012/27.

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2002 om byggnaders energiprestanda (EGT L 1, 2003, s. 65).

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (EUT L 211, 2009, s. 94).

10 DV nr 107 av den 9 december 2003.

11 Det vill säga en samling ledningar och anordningar för att distribuera och tillhandahålla värmeenergi, inklusive värmeledningar som går igenom varje lägenhet.

12 I detta förslag till avgörande används begreppet énergie thermique (värmeenergi) och chaleur (värme) synonymt, liksom uttrycken réseau de chauffage urbain och réseau de chaleur (fjärrvärmenät).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi ( C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Jag anser att denna fråga ska prövas tillsammans med frågorna om direktiv 2011/83 (se fotnot 36 i detta förslag till avgörande).

14 Krav som bland annat är angivna i artikel 94 i domstolens rättegångsregler.

15 Såsom föreskrivs i skäl 25 i direktiv 2011/83 utgörs fjärrvärme av leverans av värme, till exempel i form av ånga eller varmt vatten, från en central produktionskälla via ett överförings- och distributionssystem till flera byggnader för uppvärmningsändamål.

16 I den mening som avses i artikel 2.20 i direktiv 2012/27.

17 Transformatorstationen innefattar en värmeväxlare och där sker energiövergången mellan fjärrvärmenätet och flerfamiljshusets inre distributionsnät (se artikel 135.1 i energilagen). Transformatorstationen utgör leveranspunkten för energin från distributörerna och är utrustad med en mätare för att mäta den mängd värme som levereras till byggnaden. Det framgår dock av beslutet om hänskjutande i mål C‑725/17 att det aktuella flerfamiljshuset i målet är en hög byggnad som har två distributionsslingor med varsin transformatorstation.

18 Se artikel 153.1 i energilagen.

19 Se artikel 140 a och artikel 142.2 i energilagen.

20 Se punkt 6.1.3 i den metod som föreskrivs i förordningen om fjärrvärme.

21 Det framgår att mål C-708/17 endast avser värme som avges från anläggningen inne i byggnaden. Nikolina Stefanova Dimitrovas ombud angav vid förhandlingen att ingen bor i den aktuella lägenheten för tillfället och att de samägda delarna i hennes byggnad inte är uppvärmda. I beslutet om hänskjutande förutsätts det även att Nikolina Stefanova Dimitrova har avlägsnat sina radiatorer. Hennes ombud angav dock att de var på plats och kunde användas. Under alla omständigheter påverkar denna uppgift enligt min mening inte den begärda tolkningen. När det gäller Mitko Simeonov Dimitrov är det mer oklart. I beslutet om hänskjutande i målet C-725/17 anges att han inte använder värmen i sin lägenhet men att han har fakturerats för en viss mängd värme. I beslutet nämns även kostnader för värme som avges från anläggningen inne i byggnaden. Slutligen anges i beslutet att radiatorer är installerade i flerfamiljshusets samägda delar, medan den sjunde frågan i målet bygger på förutsättningen att det inte finns några radiatorer.

22 Artikel 133.2 i energilagen.

23 Artiklarna 149 a och 149 b i energilagen. I bestämmelserna föreskrivs att köpet av värmeenergi, som beslutas av delägarna, innebär ett skriftligt avtal med en leverantör som, såsom jag förstår det, antingen är värmeenergidistributören själv, vilket tycks vara fallet i de nationella målen (EVN för Plovdiv och Toplofikatsia Sofia för Sofia), eller ett tredje företag som i sin tur har slutit avtal med distributören för att leverera den köpta energin.

24 Artikel 150 i energilagen. De allmänna villkoren fastställs av distributörerna, godkänns av en administrativ kommission och offentliggörs i minst en nationell och en lokal dagstidning.

25 Eller genom en mer radikal lösning som består i att ta bort radiatorerna.

26 Artikel 153.2 och 153.3 i energilagen.

27 Jag förstår det så, att det är föremålet för den andra, den tredje och den åttonde tolkningsfrågan i mål C-725/17.

28 Se även, i det avseendet, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Kerr ( C-25/18, EU:C:2019:86, punkt 43).

29 Se ovan punkt 46. Unionslagstiftaren har i det nyligen antagna direktivet, det vill säga Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2002 av den 11 december 2018 om ändring av direktiv 2012/27 (EUT L 328, 2018, s. 210), som ännu inte är tillämpligt, skilt på slutkunder och slutanvändare. Enligt nya artikel 10a, som infördes genom direktiv 2018/2002, är slutanvändare fysiska eller juridiska personer som är inhysta i eller använder en enskild byggnad eller en enhet i ett flerbostadshus eller en byggnad med flera användningsområden som försörjs med värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk från en central källa, och som inte har några direkta eller individuella avtal med energileverantören. Omvänt är slutkunder personer som är direkt knutna till leverantören.

30 Trots att det, såsom den litauiska regeringen påpekade, är mycket osäkert mot bakgrund av perioden för de faktiska omständigheterna i de nationella målen.

31 Se även, för ett liknande resonemang, skäl 14 i direktiv 2011/83. På samma sätt föreskrivs det i artikel 3.2 i direktiv 2005/29 att direktivet inte ska påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals giltighet, ingående eller verkan.

32 Artikel 153.1 och 153.6 i energilagen utgör visserligen inte i egentlig mening allmän avtalsrätt, i betydelsen allmänna bestämmelser som är tillämpliga på alla typer av avtal. Denna invändning framgår, enligt min mening, av den första tolkningsfrågan i mål C-725/17. Vid tillämpning av undantaget i artikel 3.5 i direktiv 2011/83 är frågan om bestämmelsen är en allmän eller en särskild bestämmelse dock inte lika viktig som föremålet för bestämmelsen. När en nationell bestämmelse rör en fråga som till sin natur rör avtalsrätt (ingående, giltighet, syfte, föremål etcetera) faller den nämligen i princip utanför direktivets tillämpningsområde.

33 I kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter (KOM(2008)0614 slutlig), planerade kommissionen en fullständig harmonisering av konsumentavtalsrätten. Unionslagstiftaren gjorde slutligen en betydligt mer begränsad harmonisering, som var inriktad på vissa specifika kontrakt och frågor. Nämligen införande av ett allmänt informationskrav, omarbetning och standardisering av informationskraven samt ångerrätt vid distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler etcetera.

34 Denna tolkning påverkas inte av de bestämmelser som Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) tog upp i sitt beslut om hänskjutande. Artikel 5.1 f i direktiv 2011/83 reglerar inte frågan om avslutande av rättsförhållandet, utan endast frågan om näringsidkarens skyldighet att tillhandahålla kunden information om de villkor för uppsägning av avtalet som föreskrivs i nationell rätt. Förutom att artikel 7.1 och artikel 8.1 i direktiv 2011/83 är tillämpliga på avtal utanför fasta affärslokaler respektive distansavtal, och således inte på avtal om leverans av fjärrvärme, reglerar de på samma sätt endast hur denna information ska ges.

35 Därav förtydligandet i artikel 3.5 i direktiv 2011/83 att direktivet inte ska påverka allmän avtalsrätt om sådana allmänna avtalsrättsliga aspekter inte regleras i detta direktiv.

36 Jag anser därför att det inte finns något skäl att pröva direktiv 2005/29 självständigt, såsom Rayonen sad Asenovgrad (distriktsdomstolen i Asenovgrad) har begärt genom sin tredje fråga. Frågan ställdes enligt min mening nämligen i syfte att tillämpa den påföljd i avtalsförhållandet (remedy) som föreskrivs i artikel 27 i direktiv 2011/83.

37 Artikel 27 i direktiv 2011/83 har införlivats i liknande ordalag i artikel 62 zakon za zashtita na potrebitelite (lag om konsumentskydd) (DV nr 99 av den 9 december 2005).

38 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19). Det rörde sig om artikel 9 i direktivet.

39 Såsom angavs ovan i punkt 48 ger för övrigt denna artikel konsumenten en påföljd i avtalsförhållandet (remedy).

40 Se artikel 133.1 i energilagen.

41 Detta väcker visserligen den nya frågan om huruvida förbudet mot leverans utan föregående beställning, såsom föreskrivs i artikel 27 i direktiv 2011/83, kan göras gällande mot nationella lagstiftare, det vill säga att de skulle kunna vara skyldiga att inte försätta näringsidkare i en situation där de skulle bli tvungna att påtvinga konsumenterna en sådan leverans. I förevarande mål är det emellertid inte nödvändigt att gå närmare in på den frågan.

42 I Bulgarien regleras de rättsförhållanden som följer av ägandet av fastigheter i zakon za sobstvenostta (lag om ägande). I zakon za upravlenie na etazhnata sobstvenost (lagen om förvaltning av samägda lägenheter) definieras även rättigheter och skyldigheter för ägare, användare och boende inom ramen för förvaltningen av samägd egendom. Enligt nämnda lags artikel 10 utgörs förvaltningsorganen av årsstämman och styrelsen.

43 Artikel 140.3 i energilagen. Samma bestämmelse finns i lagen om ägande och i lagen om förvaltning av samägda lägenheter.

44 Samma sak gäller för samtliga tjänsteleverantörer som tillhandahåller en tjänst som gäller de samägda delarna. Man kan således tänka sig en tjänsteleverantör som ansvarar för reparation eller underhåll av anläggningen i byggnaden, en trädgårdsmästare som sköter ett gemensamt utrymme etcetera. På detta område är det vanligt att varje delägare måste använda sig av de tjänsteleverantörer som utsetts av samfälligheten och betala den andel av de gemensamma avgifterna som hänför sig till dessa tjänster. Se generaladvokat Kokotts förslag till avgörande i målet Kerr ( C-25/18, EU:C:2019:86, punkt 43).

45 Jag noterar att både Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen, Bulgarien), genom dom nr 5 av den 22 april 2010 i författningsmål nr 15 från 2009, och Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien), i sin tolkningsdom nr 2/2016 av den 25 maj 2017, med stöd av liknande skäl har slagit fast att det inte finns någon konflikt mellan artikel 153.1 och 153.6 i energilagen och artikel 62 i lagen om konsumentskydd som förbjuder leverans utan föregående beställning.

46 En del av värmen kommer dessutom in i lägenheten. Se nedan punkt 85.

47 Se, för ett liknande resonemang, dom nr 5 av den 22 april 2010 från Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen).

48 Se ovan fotnot 24. Det är för övrigt möjligt, som kommissionen angav vid förhandlingen, att en delägare under vissa möjligheter ber årsstämman att ompröva frågan om flerfamiljshusets anslutning till fjärrvärmenätet och att vid domstol bestrida årsstämmans eventuella beslut.

49 I detta avseende saknar det betydelse om det är gruppen i sin helhet (i förevarande fall samfälligheten) eller varje person som utgör gruppen (varje delägare) som är konsumenten av den beställda tjänsten eller varan, i den mening som avses i direktiv 2011/83.

50 Den omtvistade fordran i mål C-725/17 rör på samma sätt värme som har levererats mellan den 1 maj 2014 och den 30 april 2016. Trots att Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) inte har ställt någon fråga om tolkningen av direktiven om energieffektivitet, kan emellertid ett svar från domstolen om denna problematik även vara användbart för att avgöra det målet.

51 Se ovan punkt 9. Enligt domstolens fasta praxis ska en ny unionsrättslig bestämmelse, såvida inte annat föreskrivits, tillämpas omedelbart på framtida verkningar av en situation som har uppkommit när en äldre bestämmelse var tillämplig (se, bland annat, dom av den 10 juni 2010, Bruno m.fl. ( C-395/08 och C‑396/08, EU:C:2010:329, punkt 53 och där angiven rättspraxis)). Direktiven 2006/32 och 2012/27 är således båda två tillämpliga ratione temporis i de nationella målen. Det första för den värmeenergi som har används till och med den 5 juni 2014 och det andra för den värmeenergi som har används från och med det datumet.

52 I artikel 10.1 i direktiv 2012/27 anges att bestämmelsen inte ska tillämpas på slutanvändare som har sådana smarta mätare som avses i direktiven 2009/72 och 2009/73 som avser el respektive naturgas. Denna precisering gäller således inte leverans av värme.

53 Nikolina Stefanova Dimitrova har hävdat att det är möjligt att göra en exakt uppskattning av den värme som anläggningen inne i byggnaden avger i varje lägenhet genom att i varje enskilt fall fastställa om ledningarna från anläggningen faktiskt går genom den aktuella lägenheten och i det fallet fästa vikt vid de tekniska egenskaperna för de rör som går igenom lägenheten, särskilt deras isolering (som kan hindra att värme överförs) och den yta som avger värme (ju större yta, med beaktande av bland annat rörets diameter, desto mer värme avges).

54 Tanken är att ta hänsyn till hur befintliga byggnader är utformade och att införa energieffektivitetsåtgärder. Det är fråga om att bedöma huruvida kostnaderna för de ändringar som är nödvändiga att utföra på anläggningar i befintliga byggnader, och särskilt i äldre byggnader, för att införa den individuella mätningen av användningen, står i proportion till den energibesparing som kan göras med hjälp av mätningen. Se skäl 30 i direktiv 2012/27 och Robinson, S. och Vogt, G., Guidelines on good practice in cost-effective cost allocation and billing of individual consumption of heating, cooling and domestic hot water in multi-apartment and multi-purpose buildings, Support for the implementation of Articles 9–11 of Directive 2012/27/EU on energy efficiency with respect to thermal energy supplied from collective systems, Empirica GmbH, Bonn, december 2016.

55 Se skälen 32 och 33 i direktiv 2012/27.

56 Det vill säga vid transformatorstationen (se ovan fotnot 17).

57 Till skillnad från en värmeenergimätare mäter inte en värmekostnadsfördelare den mängd värme som faktiskt levereras till en lägenhet, utan ger endast en representativ mängd av värmen, genom att i tiden integrera temperaturskillnaden mellan en punkt på radiatorns yta där värmekostnadsfördelaren sitter och temperaturen i rummet.

58 Som jag angav ovan syftar dessa krav på genomförbarhet och effektivitet till att ta hänsyn till befintliga anläggningar och till den kostnad som det medför att eventuellt ändra dem. Införandet av individuella mätare kräver således i vissa fall att samtliga anläggningar i ett flerfamiljshus ersätts, eftersom sådana mätare bland annat inte kan installeras i ett distributionssystem med vertikala ledningar. I dessa flerfamiljshus är det tillåtet att i stället installera värmekostnadsfördelare på varje radiator. Sådana värmekostnadsfördelare kan dock inte installeras i byggnader som värms upp utan radiatorer eller där värmeöverföringsytor ska placeras. I vilket fall som helst är det inte användbart att installera instrument för att fastställa den individuella användningen i flerfamiljshus där de boende inte kan kontrollera sina radiatorer. Se skälen 28 och 29 i direktiv 2012/27 och Robinson, S. och Vogt, G., se ovan.

59 Detta bekräftas av det nyligen antagna direktiv 2018/2002 som införde artikel 10a i direktiv 2012/27 som specifikt avser fakturering för användning av värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk. I punkt 1 anges att [o]m mätare eller värmekostnadsfördelare finns installerade ska medlemsstaterna säkerställa att fakturerings- och användningsinformation är... baserad på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare (min kursivering).

60 Det framgår av beslutet om hänskjutande att en värmemätare finns i Nikolina Stefanova Dimitrovas lägenhet och att en värmekostnadsfördelare finns installerad i Mitko Simeonov Dimitrovs lägenhet.

61 Det är inte nödvändigt att i förevarande mål avgöra det exakta datumet då det enligt unionsrätten blev obligatoriskt med fakturering baserad på faktisk användning i flerfamiljshus.

62 Se skäl 1–3 och 32 i direktiv 2006/32 och skäl 2 och 60 i direktiv 2012/27.

63 Rådets rekommendation 76/493/EEG av den 4 maj 1976 om rationell energianvändning i värmeanläggningar i befintliga byggnader (EGT L 140, 1976, s. 12) och rådets rekommendation 77/712/EEG av den 25 oktober 1977 om värmereglering, framställning av varmvatten och mätning av värmemängder i nya bostadshus (EGT L 295, 1977, s. 1).

64 Rådets direktiv 93/76/EEG av den 13 september 1993 om begränsning av koldioxidutsläpp genom en förbättring av energieffektiviteten (SAVE) (EGT L 237, 1993, s. 28; svensk specialutgåva, område 12, volym 2, s. 168).

65 Att exempelvis inte öppna fönster för att vädra medan radiatorerna är påslagna, sänka temperaturen i rum, bland annat i rum som ingen bor i eller på natten etcetera. Se skäl 29 i direktiv 2006/32 och skälen 30–33 i direktiv 2012/27.

66 Direktiv 93/76 krävde således att energifaktureringen i lämplig omfattning skulle baseras på den faktiska användningen (se elfte skälet och artikel 3 i direktivet).

67 Enligt EVN omfattar faktureringsuppgiften i energilagen, som motsvarar den värme som avges från anläggningen inne i byggnaden, inte endast förlusterna från anläggningen i egentlig mening, utan även mer generellt överföringen av värme inne i byggnaden.

68 Robinson, S. och Vogt, G., se ovan, s. 31. Detta skulle också strida mot andan i artikel 19.1 a i direktiv 2012/27, där det tydligt framgår att medlemsstaterna ska överväga att vidta lämpliga åtgärder för att undanröja hinder för energieffektivisering när det gäller uppdelningen av incitament... mellan ägare, i syfte att säkerställa att parterna inte avskräcks från att göra effektivitetshöjande investeringar som de annars skulle ha gjort på grund av att de inte individuellt kommer att erhålla de fullständiga fördelarna, eller på grund av att det saknas regler för uppdelning av kostnader och fördelar mellan dem, inbegripet nationella regler och åtgärder som reglerar beslutsprocesser i andelsägd egendom.

69 Jag vill dock påpeka att det nyligen antagna direktivet 2018/2002 gör det obligatoriskt för medlemsstaterna att anta en fördelningsregel (se nya bestämmelsen 9b.3 som genom detta direktiv infördes i direktiv 2012/27).

70 Domstolen har redan slagit fast att direktiv 2012/27 generellt fastställer en ram för att minska energiförbrukningen, samtidigt som medlemsstaterna kan välja medel för att genomföra detta och de har i detta avseende ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Se dom av den 7 augusti 2018, Saras Energía ( C-561/16, EU:C:2018:633, punkt 24 och där angiven rättspraxis). Enligt min mening gäller det i än högre grad direktiv 2006/32. Medlemsstaterna har således valt olika metoder för att fördela kostnaderna för värmeenergi utifrån egna preferenser och särdrag. Se Castellazzi, L., Analysis of Member States’ rules for allocating heating, cooling and hot water costs in multi-apartment/purpose buildings supplied from collective systems – Implementation of EED Article 9(3), EUR 28630 EN, Luxemburg, Europeiska unionens publikationsbyrå, 2017.

71 Se ovan i fotnot 53 i detta förslag till avgörande.

72 Såsom Toplofikatsia Sofia har gjort gällande återspeglar för övrigt kriteriet på uppvärmbar volym, som den bulgariska lagstiftaren har antagit, spridningen av värme.

73 Jag vill påpeka att den omständigheten att direktiv 2006/32 inte uttryckligen nämner möjligheten att anta fördelningsregler, i motsats till artikel 9.3 i direktiv 2012/27, inte betyder att direktiv 2006/32 ska tolkas på något annat sätt än direktiv 2012/27. Ändamålet med reglerna om fakturering baserad på faktisk användning är detsamma i båda direktiven och lagstiftarens tillägg i artikel 9.3 syftade endast till att klargöra tillämpningen av reglerna.

74 Se artikel 140 i energilagen.

75 Se artikel 145.1 i energilagen. Toplofikatsia Sofi uppgav vid förhandlingen att det framgick av tillämpningen av reglerna att i Bulgarien varierar den fasta delen av fakturan mellan 30 och 70 procent beroende på varje byggnads särdrag och i synnerhet isoleringen därav.