Domstolens dom (första avdelningen) den 25 juli 2018

I mål C‑404/17, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Förvaltningsrätten i Malmö – Migrationsdomstolen (Sverige) genom beslut av den 3 juli 2017, som inkom till domstolen den 6 juli 2017, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta samt domarna J.‑C. Bonichot (referent), A. Arabadjiev, S. Rodin och E. Regan, generaladvokat: M. Wathelet, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Sveriges regering, genom A. Falk, C. Meyer-Seitz, H. Shev och L. Zettergren, samtliga i egenskap av ombud, Förenade kungarikets regering, genom R. Fadoju, C. Crane och S. Brandon, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av D. Blundell, barrister, Europeiska kommissionen, genom K. Simonsson och M. Condou-Durande, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Svensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 31.8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan A och Migrationsverket (Sverige) angående sistnämnda myndighets beslut att avslå A:s ansökan om beviljande av flyktingstatus och uppehållstillstånd, avvisa honom till hans ursprungsland och förbjuda honom att återvända till Sverige under två år.

3 Artikel 23.4 g i rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13) har följande lydelse:

4 Skälen 11, 12, 18, 40, 41 och 42 i direktiv 2013/32 har följande lydelse:

5 I artikel 1 i detta direktiv föreskrivs följande:

6 Artikel 31 i nämnda direktiv, med rubriken Prövningsförfarande, inleder kapitel III som har rubriken Förfaranden i första instans. I denna artikel föreskrivs följande:

7 I artikel 32.2 i direktiv 2013/32 föreskrivs följande:

8 Artikel 36 i detta direktiv har rubriken Begreppet säkert ursprungsland. Där anges följande:

9 Artikel 37 i direktiv 2013/32 har rubriken Nationellt fastställande av tredjeländer som säkra ursprungsländer. Där föreskrivs följande:

10 Bilaga I till detta direktiv har rubriken Fastställande av säkra ursprungsländer enligt artikel 37.1. Där anges följande:

11 Artikel 46 i direktiv 2013/32 har rubriken Rätten till ett effektivt rättsmedel. Punkterna 5 och 6 i denna artikel har följande lydelse:

12 Den hänskjutande domstolen har angett att det i svensk rätt inte finns någon bestämmelse i lag eller annan författning om säkra ursprungsländer i den mening som avses i direktiv 2013/32.

13 I 8 kap. 19 § utlänningslagen (SFS 2005:716) – i den lydelse bestämmelsen hade fram till och med den 31 december 2016 – angavs att Migrationsverket fick besluta att verkets beslut om avvisning fick verkställas även om det inte hade vunnit laga kraft, om det var uppenbart att det inte fanns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skulle beviljas på någon annan grund.

14 Enligt den hänskjutande domstolen ändrades bestämmelsens lydelse från och med den 1 januari 2017 för att anpassa svensk rätt till de förändringar av asylförfarandena som gjordes genom direktiv 2013/32, och i synnerhet till artikel 31.8 i direktivet. Migrationsverket får sedan det datumet besluta att verkets beslut om avvisning får verkställas även om det inte har fått laga kraft, om de uppgifter som utlänningen åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet, och det därmed är uppenbart att det inte finns grund för asyl och det är uppenbart att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund.

15 Av beslutet om hänskjutande framgår att den serbiske medborgaren A i mars 2017 lämnade in en ansökan om asyl och om uppehållstillstånd i Sverige.

16 Till stöd för sin ansökan åberopade han att han varit utsatt för hot och våld från en illegal militärgrupp från år 2001 till år 2003 och att han år 2003 hade polisanmält denna grupp. Han uppgav att han fram till år 2012 omfattades av vittnesskydd, för vilket de serbiska myndigheterna och Förenta nationernas interimistiska uppdrag i Kosovo (Unmik) ansvarade, men att han inom ramen för detta skydd placerades på flera olika ställen i Serbien, bland annat i ett fängelse. Han avstod därför från vittnesskyddet år 2012 och valde att i stället gömma sig i sin hemby, trots att han fortsatte att motta dödshot.

17 Migrationsverket avslog nämnda ansökan, som verket ansåg vara uppenbart ogrundad eftersom Republiken Serbien, enligt de uppgifter som sökanden själv lämnat, kunde erbjuda honom ett fungerande skydd och det främst är en uppgift för ursprungslandets myndigheter att tillhandahålla skydd mot sådana hot som klaganden anser sig vara föremål för.

18 Migrationsverket beslutade dessutom att A skulle avvisas. Avvisningsbeslutet förenades med omedelbar verkställighet eftersom det ansågs vara uppenbart att det inte fanns grund för asyl och A inte lämnat några uppgifter som hade betydelse för prövningen av hans ansökan om uppehållstillstånd.

19 A överklagade Migrationsverkets beslut till Förvaltningsrätten i Malmö – Migrationsdomstolen, som beslutade att avvisningsbeslutet tills vidare inte fick verkställas.

20 Nämnda domstol är osäker på tolkningen av artikel 31.8 i direktiv 2013/32, vilken, jämförd med artikel 32.2 i samma direktiv, ger medlemsstaterna möjlighet att avslå vissa ansökningar såsom uppenbart ogrundade.

21 Mot denna bakgrund beslutade Förvaltningsrätten i Malmö – Migrationsdomstolen att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 31.8 b i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 32.2 i detta direktiv, ska tolkas så, att den medger att en ansökan om internationellt skydd anses som uppenbart ogrundad i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där det av landinformation framgår att sökanden kan ges ett godtagbart skydd i ursprungslandet och där sökanden har lämnat uppgifter som inte är tillräckliga för att ett internationellt skydd ska beviljas, när den medlemsstat i vilken ansökan lämnats in inte har antagit några bestämmelser för att genomföra begreppet säkert ursprungsland.

23 Av beslutet om hänskjutande framgår att Migrationsverket i huvudsak avslog A:s ansökan såsom uppenbart ogrundad med tillämpning av nationella bestämmelser genom vilka direktiv 2013/32 införlivats, på grund av att det fanns ett fungerande skydd i hans ursprungsland, Serbien, och på grund av att han inte hade visat att han inte erbjöds ett tillräckligt skydd i det landet mot de hot som han ansåg sig vara föremål för.

24 Migrationsverket grundade härvid sitt beslut på ett resonemang som är analogt med det som anges i artiklarna 36 och 37 i direktiv 2013/32 med avseende på handläggningen av ansökningar om internationellt skydd som lämnas in av personer som är medborgare i säkra ursprungsländer.

25 Genom dessa bestämmelser införs särskilda prövningsregler som vilar på en motbevisbar presumtion om att det finns ett tillräckligt skydd i ursprungslandet, vilken kan motbevisas av sökanden om denne redogör för tvingande skäl avseende hans särskilda situation.

26 I avsaknad av sådana tvingande skäl kan ansökan avslås såsom uppenbart ogrundad i enlighet med artikel 31.8 b jämförd med artikel 32.2 i direktiv 2013/32, om den aktuella situationen – i förevarande fall att sökanden kommer från ett säkert ursprungsland – enligt den nationella lagstiftningen utgör en situation i vilken ansökan kan anses vara uppenbart ogrundad.

27 En av följderna för den person vars ansökan avslås på denna grund är, i motsats till vad som föreskrivs i händelse av ett avslag i normalfallet, att sökanden kan nekas att stanna kvar i den medlemsstat där ansökan lämnades in, i avvaktan på resultatet av hans överklagande, såsom framgår av artikel 46.5 och 46.6 i direktiv 2013/32.

28 Det ankommer på varje medlemsstat att utse säkra ursprungsländer i den mening som avses i denna lagstiftning, i enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 36 och 37 i direktiv 2013/32 samt i bilaga I till detta direktiv. Detta förfarande innebär bland annat att den nationella lagstiftaren ska anta en förteckning över tredjeländer utifrån de kriterier som fastställs i bilaga I, att närmare regler och föreskrifter om tillämpningen ska fastställas, att förteckningen över säkra ursprungsländer ska anmälas till kommissionen och att denna förteckning ska bli föremål för en periodisk översyn.

29 Den hänskjutande domstolen har angett att vid tidpunkten för det överklagade beslutet i det nationella målet – vid vilken tidsfristen för införlivande av de relevanta bestämmelserna i direktiv 2013/32 hade löpt ut – hade Konungariket Sverige varken antagit sådana bestämmelser som dem som nämns i föregående punkt, eller föreskrivit att den omständigheten att en person kommer från ett säkert ursprungsland kan medföra att ansökan avslås såsom uppenbart ogrundad i den mening som avses i artikel 32.2 i direktivet.

30 Det bör emellertid erinras om att enligt skälen 11 och 12 samt artikel 1 i direktiv 2013/32 bygger regleringen av beviljandet av internationellt skydd på konceptet med ett enda förfarande och på gemensamma minimiregler (se, analogt, dom av den 31 januari 2013, D. och A., C‑175/11, EU:C:2013:45, punkt 57).

31 En medlemsstat kan således inte åberopa den motbevisbara presumtion som fastställs genom bestämmelserna i direktiv 2013/32 med avseende på förfaranden som grundas på begreppet säkert ursprungsland om den inte även fullt ut har genomfört dessa bestämmelser genom att anta de bestämmelser i lagar och andra författningar som det ankommer på medlemsstaten att sätta i kraft.

32 Vad gäller de tvivel som den hänskjutande domstolen har uttryckt i fråga om huruvida det är möjligt att, med stöd av artikel 31.8 i direktiv 2013/32, anse en ansökan som uppenbart ogrundad av det skälet att sökanden har lämnat otillräckliga uppgifter, kan erinras om att detta direktiv är en omarbetning av direktiv 2005/85.

33 I artikel 23.4 g i direktiv 2005/85 reglerades visserligen det fallet att sökanden lämnat otillräckliga uppgifter. I artikel 31.8 e i direktiv 2013/32, som har ersatt den bestämmelsen, nämns emellertid inte längre denna situation.

34 Det framgår således av lydelsen av artikel 31.8 e i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 32.2 i samma direktiv, att en medlemsstat inte får anse att en ansökan om internationellt skydd är uppenbart ogrundad på grund av att sökanden har lämnat otillräckliga uppgifter.

35 Den hänskjutna frågan ska följaktligen besvaras enligt följande: Artikel 31.8 b i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 32.2 i detta direktiv, ska tolkas så, att den inte medger att en ansökan om internationellt skydd anses som uppenbart ogrundad i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där det av landinformation framgår att sökanden kan ges ett godtagbart skydd i ursprungslandet och där sökanden har lämnat uppgifter som inte är tillräckliga för att ett internationellt skydd ska beviljas, när den medlemsstat i vilken ansökan lämnats in inte har antagit några bestämmelser för att genomföra begreppet säkert ursprungsland.

36 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: svenska.