Domstolens dom (tredje avdelningen) den 7 november 2018

I mål C‑484/17, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) genom beslut av den 4 augusti 2017, som inkom till domstolen den 10 augusti 2017, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen M. Vilaras, tillika tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, samt domarna J. Malenovský, L. Bay Larsen (referent), M. Safjan och D. Šváby, generaladvokat: P. Mengozzi, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Nederländernas regering, genom M. K. Bulterman och M. H. S. Gijzen, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga och G. Wils, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Nederländsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15.1 och 15.4 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan tredjelandsmedborgaren K och Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid ministeriet för säkerhet och rättskipning, Nederländerna) (nedan kallad Staatssecretaris). Målet rör Staatssecretaris beslut att avslå K:s ansökan om ändring av den begränsning som gällde för hennes tidsbegränsade uppehållstillstånd och att återkalla detta tillstånd.

3 I artikel 15 i direktiv 2003/86 anges följande:

4 Artikel 3.51 i Vreemdelingenbesluit 2000 (2000 års utlänningsförordning) har följande lydelse:

5 Artikel 3.80a i denna förordning har följande lydelse:

6 I artikel 6.1 i Wet inburgering (lag om medborgarintegration) föreskrivs följande:

7 Artikel 7.1 och 7.2 i denna lag har följande lydelse:

8 Från den 17 mars 1995 till den 25 juli 2015 hade K ett uppehållstillstånd för vistelse med sin make, som är en tredjelandsmedborgare. K ingav, den 21 juli 2015, en ansökan om att detta tillstånd skulle omvandlas till ett uppehållstillstånd för fortsatt vistelse.

9 Den 1 juli 2016 avslog Staatssecretaris denna ansökan med motiveringen att K inte hade styrkt vare sig att hon genomfört medborgarintegrationsprovet med godkänt resultat eller att hon befriats från medborgarintegrationsskyldigheten. Staatssecretaris upphävde även, med retroaktiv verkan från den 19 augusti 2011, K:s uppehållstillstånd för vistelse med sin make med motiveringen att hon från och med den dagen inte längre var bosatt på samma adress som sin make.

10 Efter att K ingett en begäran om omprövning vidhöll Staatssecretaris, genom beslut av den 21 december 2016, sitt ursprungliga beslut.

11 K överklagade detta beslut till Rechtbank Den Haag zittingsplaats Middelburg (Domstolen i Haag, sammanträdesplats Middelburg, Nederländerna). Den domstolen ogillade överklagandet genom dom av den 4 april 2017.

12 K överklagade den domen till den hänskjutande domstolen.

13 På grund av att K, som bilaga till sitt överklagande, hade ingett ett utlåtande från Dienst Uitvoering Onderwijs (Tjänsten för organisation av undervisningsväsendet, Nederländerna), av vilket det framgick att hon vid minst fyra tillfällen hade försökt få godkänt resultat på medborgarintegrationsprovet och att hon deltagit i mer än 600 timmars undervisning i medborgarintegration, beviljade Staatssecretaris K ett eget uppehållstillstånd med verkan från och med den 20 april 2017. Staatssecretaris fastställde emellertid upphävandet av K:s uppehållstillstånd för vistelse med sin make med retroaktiv verkan från och med den 19 augusti 2011.

14 Den hänskjutande domstolen är osäker på om det villkor avseende medborgarintegration som föreskrivs i nederländsk lagstiftning är förenligt med artikel 15 i direktiv 2003/86.

15 Mot denna bakgrund beslutade Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

16 Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 och 15.4 i direktiv 2003/86 utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, enligt vilken det är möjligt att avslå en ansökan om eget uppehållstillstånd som ingetts av en tredjelandsmedborgare som har varit bosatt i en medlemsstat i mer än fem år i syfte att återförenas med sin familj, med motiveringen att vederbörande inte har styrkt att han eller hon med godkänt resultat genomfört ett medborgarintegrationsprov avseende denna medlemsstats språk och samhälle.

17 I artikel 15.1 i direktiv 2003/86 föreskrivs att make/maka eller ogift partner samt barn som har uppnått myndig ålder senast efter fem års vistelse, och under förutsättning att familjemedlemmen inte har beviljats uppehållstillstånd av andra skäl än familjeåterförening, har rätt till att efter ansökan, om så krävs, få eget uppehållstillstånd som är oberoende av referenspersonens uppehållstillstånd.

18 I artikel 15.4 i samma direktiv anges att villkoren för att beviljas ett sådant uppehållstillstånd och för dess giltighetstid ska fastställas enligt nationell lagstiftning.

19 Det följer av dessa två bestämmelser tillsammans att även om en person i princip har rätt att få ett eget uppehållstillstånd utfärdat efter att ha vistats i medlemsstaten i syfte att återförenas med sin familj i fem år, så har unionslagstiftaren emellertid tillåtit medlemsstaterna att ställa upp vissa villkor – vilka ska fastställas av medlemsstaterna – för att ett sådant tillstånd ska beviljas.

20 Det framgår av punkterna 49–59 i den dom som meddelas denna dag i mål C och A (C‑257/17) att det inte kan uteslutas att en medlemsstat, för att ett självständigt uppehållstillstånd ska beviljas, får kräva att ett medborgarintegrationsprov avseende medlemsstatens språk och samhälle genomförs med godkänt resultat.

21 Det följer emellertid av punkterna 60–63 i den domen att det krav på att genomföra ett sådant prov med godkänt resultat som föreskrivs i nationell rätt, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, inte med giltig verkan får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att underlätta de berörda tredjelandsmedborgarnas integration, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

22 Den hänskjutande domstolen ska i detta hänseende bland annat försäkra sig om att det endast krävs grundläggande kunskaper för att genomföra medborgarintegrationsprovet med godkänt resultat; att det villkor som ställs enligt nationell rätt inte leder till att ett eget uppehållstillstånd inte beviljas tredjelandsmedborgare som förmått bevisa sin vilja att genomföra provet med godkänt resultat och att de ansträngt sig för detta ändamål; att särskilda personliga omständigheter beaktas i vederbörlig ordning och att kostnaderna i samband med detta prov inte är orimligt höga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2015, K och A, C‑153/14, EU:C:2015:453, punkterna 54–70).

23 Det ska i detta hänseende bland annat påpekas att sådana omständigheter som den berörda referenspersonens familjemedlemmars ålder, utbildningsnivå, ekonomiska situation eller hälsotillstånd ska kunna föranleda de behöriga myndigheterna att avstå från att kräva att ett medborgarintegrationsprov ska ha genomförts med godkänt resultat för att ett eget uppehållstillstånd ska beviljas, om det framgår att dessa personer, på grund av dessa omständigheter, inte är i stånd att delta i provet eller att genomföra detta med godkänt resultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2015, K och A, C‑153/14, EU:C:2015:453, punkt 58).

24 Av detta följer att den fråga som ställts ska besvaras enligt följande. Artikel 15.1 och 15.4 i direktiv 2003/86 utgör inte hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, enligt vilken det är möjligt att avslå en ansökan om eget uppehållstillstånd som ingetts av en tredjelandsmedborgare som har varit bosatt i en medlemsstat i mer än fem år i syfte att återförenas med sin familj, med motiveringen att vederbörande inte har styrkt att han eller hon med godkänt resultat har genomfört ett medborgarintegrationsprov avseende denna medlemsstats språk och samhälle, under förutsättning att de konkreta villkor som uppställs för skyldigheten att genomföra detta prov med godkänt resultat inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att underlätta tredjelandsmedborgarnas integration, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

25 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.