ext/celex/62017TJ0061

TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)

den 19 september 2018 ( * )

”Institutionell rätt – Europaparlamentet – Mobbning – Beslut av parlamentets talman att ålägga en ledamot av Europaparlamentet påföljden prickning – Artikel 166 i parlamentets arbetsordning – Rätten till god förvaltning – Rätt till tillgång till akten i ärendet – Motiveringsskyldighet – Rättssäkerhet – Maktmissbruk – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar”

I mål T‑61/17,

Jasenko Selimovic, Hägersten (Sverige), inledningsvis företrädd av advokaten B. Leidhammar, därefter av advokaten S. Scheiman,

sökande,

mot

Europaparlamentet, företrätt av O. Caisou-Rousseau, L. Tapper Brandberg och E. Taneva, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående ett yrkande enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av de beslut som fattades av parlamentets talman den 22 november 2016 och av det beslut som meddelades av parlamentets presidium den 12 december 2016 om att ålägga sökanden påföljden prickning samt ett yrkande enligt artikel 268 FEUF om ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit,

meddelar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av ordföranden G. Berardis samt domarna S. Papasavvas och O. Spineanu-Matei (referent),

justitiesekreterare: E. Coulon,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

1 Sökanden, Jasenko Selimovic, är ledamot av Europaparlamentet sedan den 30 september 2015.

2 I början av sin mandatperiod anställde sökanden sin företrädares ackrediterade parlamentsassistenter med vilka parlamentet ingick nya anställningsavtal efter att sökanden hade begärt detta.

3 Den 15 april 2016 mottog rådgivande kommittén för förebyggande av mobbning och trakasserier på arbetsplatsen och handläggning av klagomål om trakasserier mellan ackrediterade parlamentsassistenter och ledamöter av Europaparlamentet (nedan kallad rådgivande kommittén) en anmälan om trakasserier. Anmälan hade gjorts gemensamt av fyra av sökandens ackrediterade parlamentsassistenter.

4 Enligt den rådgivande kommitténs arbetsordning kan kommittén inte ta emot gemensamma anmälningar. Kommittén förelade därför de fyra ackrediterade parlamentsassistenterna att precisera huruvida de önskade göra individuella anmälningar om trakasserier mot sökanden. Tre av de fyra parlamentsassistenterna efterkom föreläggandet och inkom med individuella anmälningar om trakasserier till den rådgivande kommittén.

5 Den rådgivande kommittén underrättade sökanden den 26 respektive den 28 april 2016 om anmälningarna från de tre ackrediterade parlamentsassistenterna.

6 Den 24 maj 2016 hörde den rådgivande kommittén de tre ackrediterade parlamentsassistenterna och sökanden. Hörandena ordnades separat. Sökanden kallades till ett andra hörande som ägde rum den 14 juni 2016.

7 Den rådgivande kommittén avgav den 27 juni 2016 tre yttranden avseende de tre individuella anmälningarna.

8 Den rådgivande kommittén kom fram till att anmälarna under tiden december 2015–april 2016, systematiskt och vid upprepade tillfällen, hade blivit utsatta för klandervärda och oproportionerliga handlingar, vilka utgör olämpligt uppträdande som är att kvalificera som mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, vilka är tillämpliga i kraft av den hänvisning som finns i artikel 127 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen.

9 I enlighet med artikel 10 i den rådgivande kommitténs arbetsordning översände kommittén sina slutsatser till parlamentets talman.

10 I en skrivelse av den 5 oktober 2016 underrättade parlamentets talman sökanden om att han avsåg att bifalla de ackrediterade parlamentsassistenterna anmälningar om trakasserier. På grundval av de skäl som var angivna i skrivelsen bereddes sökanden av parlamentets talman tillfälle att inom tio dagar framföra sina synpunkter.

11 Sökanden inkom i e-postmeddelande av den 11 oktober 2016 till parlamentets talman med en begäran om att fristen för att lämna synpunkter skulle förlängas samt med en begäran om att få tillgång till akten i den rådgivande kommitténs ärende.

12 Sökanden upplystes den 14 oktober 2016 om att hans begäran om förlängning av fristen hade bifallits och att den nya fristen löpte ut den 19 oktober 2016. Sökanden begärde den 18 oktober 2016 ånyo att fristen skulle förlängas.

13 I skrivelse av den 25 oktober 2016 gav parlamentets talman sökanden tillgång till delar av akten i den rådgivande kommitténs ärende och förlängde fristen för att inkomma med synpunkter till den 15 november 2016.

14 Sökanden inkom den 7 november 2016 med en ny begäran om att få tillgång till hela akten i den rådgivande kommitténs ärende samt att få tillgång till akten tillsammans med sitt ombud. Denna nya begäran avslogs den 9 november 2016.

15 Den 15 november 2016 yttrade sig sökanden som svar på den ovan i punkt 10 nämnda skrivelsen från parlamentets talman.

16 Parlamentets talman antog den 22 november 2016 ett första beslut (nedan kallat talmannens första beslut) i vilket han fann att sökanden hade utsatt de tre ackrediterade parlamentsassistenter som hade gjort en anmälan för mobbning. Parlamentets talman antog samma dag ett andra beslut i enlighet med artikel 166 i parlamentets arbetsordning (nedan kallat talmannens andra beslut) i vilket han ålade sökanden påföljden prickning på grund av hans uppträdande mot de ackrediterade parlamentsassistenterna.

17 Sökanden lämnade den 6 december 2016 i enlighet med artikel 167 i parlamentets arbetsordning in ett internt överklagande av talmannens andra beslut till parlamentets presidium (nedan kallat presidiet).

18 Presidiet fastställde i beslut av den 12 december 2016 (nedan kallat presidiets beslut) talmannens andra beslut angående den påföljd som hade ålagts sökanden.

Förfarandet och parternas yrkanden

19 Sökanden har väckt förevarande talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 22 januari 2017.

20 Parlamentet inkom den 29 november 2017 i enlighet med artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler med ny bevisuppgift. Sökanden yttrade sig över den nya bevisuppgiften inom den angivna fristen.

21 Tribunalens ordförande beslutade den 30 januari 2018 enligt artikel 27.3 i rättegångsreglerna att utse en ny referent i målet. Målet kom därför att tilldelas sjätte avdelningen.

22 Tribunalen (sjätte avdelningen) beslutade enligt artikel 106.3 i rättegångsreglerna att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet.

23 Sökanden har yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara talmannens första beslut, talmannens andra beslut och presidiets beslut (nedan tillsammans kallade de angripna besluten),

– avgöra målet enligt förfarandet för skyndsam handläggning, och

– förplikta parlamentet att till sökanden betala skadestånd med ett belopp på 37 500 euro, vilket inbegriper 25 000 euro i ersättning för ideell skada och 12 500 euro i ersättning för advokat- och sakkunnigkostnader, vilka är separata från rättegångskostnaderna i förevarande mål.

24 Parlamentet har yrkat att tribunalen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

Upptagande till prövning

25 Tribunalen ska först pröva sökandens ansökan om att målet ska handläggas skyndsamt. Tribunalen kommer därefter att pröva de invändningar om rättegångshinder som framställts av parlamentet. Parlamentet har, utan att framställa någon formell invändning om rättegångshinder enligt artikel 130 i rättegångsreglerna, för det första ifrågasatt huruvida talan alls kan tas upp till prövning och för det andra ifrågasatt huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av talmannens andra beslut kan tas upp till prövning.

Ansökan om skyndsam handläggning

26 Enligt artikel 151.1 i rättegångsreglerna får tribunalen på ansökan av sökanden eller svaranden, efter att ha hört den andra parten, med hänsyn till att ett mål är av särskilt brådskande karaktär och till omständigheterna i målet besluta att målet ska handläggas skyndsamt.

27 I artikel 152.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att ansökan om skyndsam handläggning ska ges in genom separat handling i samband med att ansökan eller svaromålet ges in och att den ska innehålla en motivering med uppgift om de omständigheter som medför att målet är av särskilt brådskande karaktär och om övriga relevanta omständigheter.

28 I förevarande fall består sökandens ansökan om skyndsam handläggning av ett yrkande framställt i den ansökan genom vilken talan väckts. Tribunalen konstaterar därför att ansökan om skyndsam handläggning inte uppfyller villkoren i artikel 152.1 i rättegångsreglerna och att det är uppenbart att den ska avvisas.

Huruvida talan alls kan tas upp till sakprövning

29 Parlamentet anser att talan i dess helhet ska avvisas, eftersom den är otydlig och inte innehåller någon tillräckligt precis angivelse av de grunder som åberopas och de bestämmelser som påstås ha åsidosatts.

30 Sökanden har bestritt vad parlamentet har anfört.

31 I detta hänseende påpekar tribunalen att en ansökan enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol – som enligt artikel 53 första stycket i samma stadga ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen – och enligt artikel 76 d i rättegångsreglerna ska innehålla uppgift om saken, de grunder och argument som åberopas samt en kortfattad framställning av dessa grunder. Vidare ska enligt fast rättspraxis denna framställning, med förbehåll för terminologiska frågor, vara så klar och precis att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att behöva begära andra upplysningar. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till prövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på framgår av innehållet i själva ansökan, åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt (se dom av den 12 maj 2016, Italien/kommissionen, T‑384/14, EU:T:2016:298, punkt 38 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

32 I förevarande fall framgår det av yrkandena i ansökan att sökanden har begärt att talmannens båda i punkt 16 ovan nämnda beslut samt presidiets beslut ska ogiltigförklaras.

33 Det är såsom parlamentet har framhållit (se punkt 29 ovan) riktigt att ansökan inte är särskilt tydlig. Tribunalen konstaterar emellertid att sökanden till stöd för sina yrkanden har åberopat fyra grunder. Dessa grunder är följande: 1) Att sökanden inte har begått de handlingar som lagts honom till last, 2) åsidosättande av rätten till god förvaltning och av rätten till försvar, 3) åsidosättande av motiveringsskyldigheten och 4) maktmissbruk. Ansökan innehåller dessutom en argumentation avseende skadeståndsyrkandet.

34 Beträffande den första grunden har sökanden förklarat att han inte har begått de handlingar som lagts honom till last. Även om sökanden endast har förklarat att han är oskyldig, då han anser att parlamentet inte har bevisat de påstådda trakasserier som han anklagas för, måste denna grund betraktas tillsammans med de tre andra grunderna, av vilka den i princip utgör slutsatsen.

35 Beträffande den andra grunden har sökanden gjort gällande ett åsidosättande av rätten till god förvaltning och av rätten till försvar. Han har på ett sammanhängande och begripligt sätt redogjort för skälen till varför han anser att de angripna besluten kränker dessa rättigheter. Han anser att han inte kände till de omständigheter på vilka anmälningarna grundade sig, att han inte har haft tillgång till akten i den rådgivande kommitténs ärende, att han inte haft tillräckligt med tid för att förbereda sitt försvar och att bevisbördan blivit omvänd.

36 Beträffande den tredje grunden har sökanden redogjort för skälet till att de angripna besluten enligt hans uppfattning inte är tillräckligt motiverade. Sökanden anser att talmannens första beslut endast innehåller allmänna påståenden om sökandens personliga egenskaper och om abstrakta händelser och att det i presidiets beslut borde ha funnits en motivering som innehöll en bedömning av de formella och materiella fel som talmannens andra beslut var behäftat med. Sökanden har även anfört att presidiets beslut inte innehåller någon redogörelse för eller bedömning av de omständigheter och den bevisning som han har lagt fram. Han har slutligen gjort gällande att presidiets beslut inte innehåller något resonemang om hur beslutsprocessen har följts.

37 Beträffande den fjärde grunden har sökanden som första delgrund hävdat att handläggningen inte uppfyller rättssäkerhetskraven och utgör ett hot mot demokratin, eftersom den ackusatoriska principen inte har tillämpats. Sökanden har som andra delgrund gjort gällande att förfarandena används som påtryckningsmedel mot politiker och för att bli av med obekväma parlamentariker.

38 Av detta följer att parlamentet inte kan vinna framgång med sin argumentation att talan är otydlig och att den inte innehåller någon tillräckligt precis angivelse av de grunder som åberopas och de bestämmelser som påstås ha åsidosatts.

Huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av talmannens andra beslut kan tas upp till sakprövning

39 Parlamentet har hävdat att yrkandet om ogiltigförklaring av talmannens andra beslut ska avvisas. Parlamentet anser att eftersom sökanden har använt sig av möjligheten enligt artikel 167 i arbetsordningen att lämna in ett internt överklagande mot talmannens andra beslut, är det endast presidiets beslut som utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Det är nämligen presidiets beslut som utgör parlamentets sista ställningstagande i ärendet. Parlamentet anser följaktligen att det endast är presidiets beslut som kan angripas.

40 Sökanden har påpekat att överklagandet till presidiet är ett fakultativt rättsmedel. Om det bara är ett beslut som kan överprövas måste det i så fall vara talmannens andra beslut, eftersom det är i det beslutet som den materiella frågan har prövats. Om det däremot endast är presidiets beslut som kan överprövas anser sökanden att förevarande process enbart är ett teoretiskt och illusoriskt rättsmedel.

41 I artikel 167 i parlamentets arbetsordning föreskrivs följande:

”Internt förfarande för överklagande

Senast två veckor efter att ha underrättats om den av talmannen beslutade påföljden kan den berörda ledamoten lämna in ett internt överklagande till presidiet, vilket får till följd att påföljden tills vidare inte ska tillämpas. Presidiet kan senast fyra veckor efter att överklagandet inkommit upphäva, fastställa eller reducera påföljden, utan att detta påverkar ledamotens externa överklaganderättigheter. Om presidiet inte fattar beslut inom angiven tid ska påföljden anses som ogiltig.”

42 Tribunalen delar parlamentets och sökandens uppfattning att det framgår av lydelsen i artikel 167 i parlamentets arbetsordning att det förfarande som föreskrivs i den bestämmelsen är fakultativt.

43 Tribunalen påpekar att ett administrativt rättsmedel, oavsett om det är fakultativt eller inte, har till syfte att möjliggöra och underlätta att en tvist mellan den berörda personen och administrationen löses genom förlikning i syfte att förhindra en rättsprocess. I förevarande fall konstaterar tribunalen att förfarandet i artikel 167 i parlamentets arbetsordning utgör ett fakultativt administrativt rättsmedel. Detta rättsmedel skulle förlora sin ändamålsenliga verkan om den berörde parlamentsledamoten, efter att ha beslutat sig för att använda sig av denna möjlighet i syfte att uppnå en förlikning, skulle vara tvungen att – innan det administrativa förfarandet hade avslutats – väcka talan i domstol för att iaktta fristen för väckande av talan mot det beslut som är föremål för det administrativa förfarandet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 21 februari 2018, LL/parlamentet, C‑326/16 P, EU:C:2018:83, punkterna 25, 27 och 34).

44 Tribunalen påpekar för övrigt att det i artikel 167 i parlamentets arbetsordning föreskrivs att om presidiet inte fattar något beslut i fråga om det interna överklagandet inom den föreskrivna fyraveckorsfristen ska påföljden anses som ogiltig. I ett sådant fall krävs det således inte någon talan i domstol.

45 Tribunalen erinrar om att det framgår av rättspraxis att ett administrativt klagomål enligt det klagomålsförfarande som avses i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och det uttryckliga eller underförstådda avslaget på ett sådant klagomål utgör en integrerad del av ett komplext förfarande. Under dessa förhållanden innebär en talan i domstol, även om den formellt är riktad mot beslutet om avslag på klagomålet, att tribunalen prövar den rättsakt som går tjänstemannen emot och mot vilken klagomålet anförs. I ett sådant sammanhang kan en talan tas upp till sakprövning oavsett om den är riktad enbart mot det beslut mot vilket klagomålet har anförts, mot beslutet om avslag på klagomålet eller mot båda dessa beslut tillsammans, under förutsättning att klagomålet har anförts och talan väckts inom de frister som föreskrivs i dessa artiklar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2018, LL/parlamentet, C‑326/16 P, EU:C:2018:83, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis).

46 I enlighet med principen om processekonomi kan domstolen emellertid finna att det saknas anledning att särskilt ta ställning till de yrkanden som avser beslutet att avslå klagomålet när den konstaterar att nämnda yrkanden saknar fristående innehåll och i själva verket inte går att skilja från yrkandena riktade mot det beslut som klagomålet avser (se dom av den 21 februari 2018, LL/parlamentet, C‑326/16 P, EU:C:2018:83, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

47 Så kan bland annat vara fallet när domstolen konstaterar att beslutet om avslag på klagomålet, inbegripet när det beslutet är underförstått, uteslutande bekräftar det beslut som utgjorde föremål för klagomålet, och en ogiltigförklaring av beslutet om avslag på klagomålet inte skulle få någon verkan på den berörda personens rättsliga ställning som skiljer sig från den verkan som skulle bli följden av en ogiltigförklaring av det beslut som är föremål för klagomålet. Samma överväganden är tillämpliga beträffande det förfarande som föreskrivs i artikel 167 i parlamentets arbetsordning (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 21 februari 2018, LL/parlamentet, C‑326/16 P, EU:C:2018:83, punkterna 39 och 40).

48 Tribunalen finner följaktligen att sökanden kunde, såsom han har gjort, angripa talmannens andra beslut senast den dag då fristen för att väcka talan räknat från delgivningen av presidiets beslut löpte ut (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 21 februari 2018, LL/parlamentet, C‑326/16 P, EU:C:2018:83, punkt 41).

49 Parlamentets invändning om rättegångshinder ska följaktligen ogillas.

Prövning i sak

Yrkandet om ogiltigförklaring

50 Eftersom den första grunden såsom angetts i punkt 34 ovan utgör slutsatsen av de tre övriga grunderna, kommer tribunalen först att pröva dessa grunder. Prövningen kommer att inledas med den tredje grunden, avseende bristande motivering.

51 Tribunalen kommer att pröva den fjärde grundens första del, i vilken det görs gällande att parlamentet inte har tillämpat ett ackusatoriskt straffrättsligt förfarande och att rättssäkerhetsprincipen som en följd av detta har kränkts och det föreligger ett hot mot demokratin, tillsammans med den andra grunden.

– Den tredje grunden: Bristande motivering

52 Sökanden har genom sin tredje grund hävdat att de angripna besluten inte är tillräckligt motiverade. Sökanden anser att talmannens första beslut endast innehåller allmänna påståenden om sökandens personliga egenskaper och om abstrakta händelser och att det i presidiets beslut borde ha funnits en motivering som innehöll en bedömning av de formella och materiella fel som talmannens andra beslut var behäftat med. Sökanden har även anfört att presidiets beslut inte innehåller någon redogörelse för eller bedömning av de omständigheter och den bevisning som han har lagt fram. Han har slutligen gjort gällande att presidiets beslut inte innehåller något resonemang om hur beslutsprocessen har följts.

53 Parlamentet har bestritt klagandens argument.

54 Det ska erinras om att den motivering som krävs i artikel 296 andra stycket FEUF enligt fast rättspraxis ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Kravet på motivering ska bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. Den berörda institutionen är i synnerhet inte skyldig att ta ställning till samtliga argument som de som berörs har åberopat, utan det räcker att ange de omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för systematiken i avgörandet (se dom av den 30 april 2014, Hagenmeyer och Hahn/kommissionen, T‑17/12, EU:T:2014:234, punkt 173 och där angiven rättspraxis).

55 I talmannens första beslut räknas de händelser upp som den rådgivande kommittén hade kunnat konstatera under sin administrativa utredning. Denna uppräkning avser både handlingar som riktat sig mot de tre ackrediterade parlamentsassistenterna gemensamt, nämligen att sökanden hade kritiserat deras arbete på ett icke konstruktivt sätt, att han talat till dem i en otrevlig ton, att han skrikit åt dem och att han använt ett hotfullt kroppsspråk, och handlingar som riktat sig mot respektive parlamentsassistent individuellt.

56 I talmannens första beslut redogörs det för de omständigheter som den rådgivande kommittén och talmannen hade tagit ställning till, det vill säga bland annat e-postmeddelanden som sökanden hade haft tillgång till i samband med att han tog del av akten i den rådgivande kommitténs ärende.

57 Talmannens första beslut är i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 54 tillräckligt motiverat, eftersom sökanden har kunnat få kännedom om innebörden av den åtgärd som vidtagits gentemot honom.

58 Denna slutsats påverkas inte av sökandens påstående att det i talmannens första beslut endast hänvisas till händelser som rör två ackrediterade parlamentsassistenter, medan det i de angripna besluten anges att sökanden begått trakasserier riktade mot de tre ackrediterade parlamentsassistenter som har anmält honom. I talmannens första beslut anges det nämligen tydligt att de händelser som den rådgivande kommittén och talmannen funnit vara utredda utgör trakasserier av de tre parlamentsassistenter som hade anmält sökanden för trakasserier. Det är särskilt fråga om sökandens icke konstruktiva kritik av de tre parlamentsassistenternas arbete, den otrevliga ton som sökanden har använt när han har talat med dem, att han skrikit åt dem och hans hotfulla kroppsspråk (se punkt 55 ovan). I följande avsnitt i talmannens första beslut redogörs det därefter utförligare för de konkreta händelser som inträffat och för den kritik som riktats mot två av de tre parlamentsassistenterna.

59 Beträffande talmannens andra beslut konstaterar tribunalen att sökanden inte heller beträffande detta beslut kan vinna framgång med sin argumentation om bristande motivering. För det första grundar sig det beslutet på samma skäl som de som angetts i talmannens första beslut, eftersom det andra beslutet endast avser den påföljd som ska åläggas, på grundval av samma omständigheter som angetts i det första beslutet. För det andra bekräftas det i talmannens andra beslut att de omständigheter som beskrivs i talmannens första beslut motsvarar definitionen av mobbning, såsom den framgår av den rådgivande kommitténs arbetsordning. För det tredje erinras det i det beslutet om de omständigheter som ska tas i beaktande vid bedömningen av sökandens uppträdande i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 166.2 i parlamentets arbetsordning och anges att, med hänsyn till att trakasserierna pågått under en lång tid och uppträdandet visar på en uppenbar brist på respekt gentemot andra människor, talmannens första beslut var rimligt och proportionerligt med hänsyn till sökandens uppträdande.

60 Dessutom är den enda påföljd som ålagts sökanden en prickning, vilken är den lindrigaste av de påföljder som är föreskrivna i artikel 166.3 i parlamentets arbetsordning. Talmannens andra beslut behövde därför inte innehålla någon specifik motivering som förklarade skälen till varför denna typ av påföljd valdes, eftersom de omständigheter i det enskilda fallet som låg till grund för beslutet att ålägga sökanden en påföljd var angivna.

61 Beträffande presidiets beslut konstaterar tribunalen att presidiet enligt artikel 167 i parlamentets arbetsordning inte har någon befogenhet att pröva talmannens första beslut i vilket det konstateras att sökanden gjort sig skyldig till mobbning.

62 Med stöd av artikel 166.3 i parlamentets arbetsordning kan presidiet endast fastställa, lindra eller upphäva den påföljd som talmannen meddelat i sitt andra beslut.

63 Presidiets beslut omfattar fyra sidor och är indelat i fjorton skäl, vilka gör det möjligt för sökanden att i tillräcklig utsträckning bedöma de skäl som ligger till grund för beslutet. I beslutet erinrar presidiet om sin befogenhet med avseende på talmannens första beslut i vilket det fastställs att sökanden gjort sig skyldig till mobbning, och konstaterar att det endast kan kontrollera att beslutet antagits med iakttagande av gällande bestämmelser och, särskilt, att det inte är behäftat med något uppenbart fel. I beslutet lämnas det därefter en kronologisk redogörelse för händelseförloppet och de faktiska omständigheter som blivit fastställda genom talmannens första beslut. Presidiet finner därefter att talmannens andra beslut ska fastställas med hänsyn till de fall av mobbning som sökanden gjort sig skyldig till. Sökanden har således kunnat förstå innebörden av det beslut som fattats gentemot honom.

64 Av vad som anförts ovan följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den tredje grunden.

– Den andra grunden: Åsidosättande av rätten till god förvaltning och av rätten till försvar

65 Sökanden har för det första hävdat att han inte kände till de omständigheter på vilka anmälningarna grundade sig, för det andra att han inte har haft tillgång till akten i den rådgivande kommitténs ärende, för det tredje att han inte haft tillräckligt med tid för att förbereda sitt försvar och för det fjärde att bevisbördan blivit omvänd. Enligt sökanden har detta medfört att de principer som gäller för ett ackusatoriskt straffrättsligt förfarande inte har tillämpats, vilket utgör ett åsidosättande av kravet på rättssäkerhet och ett hot mot demokratin.

66 Parlamentet har bestritt sökandens argument.

67 Tribunalen erinrar inledningsvis om att rätten till god förvaltning är stadfäst i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och ingår bland de garantier som enligt unionens rättsordning gäller i administrativa förfaranden (se beslut av den 7 juni 2017, De Masi/kommissionen, T‑11/16, ej publicerat, EU:T:2017:385, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

68 Av artikel 41.2 a i stadgan följer att rätten till en god förvaltning bland annat innefattar rätten för var och en att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot vederbörande och att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet.

69 Sökanden har för det första hävdat att han inte har kunnat få kännedom om de händelser på vilka anmälningarna grundade sig.

70 Tribunalen konstaterar härvidlag att sökanden har blivit underrättad om de händelser som är ursprunget till anmälningarna om trakasserier. Såsom framgår av punkt 5 ovan blev sökanden den 26 respektive den 28 april 2016 underrättad om de tre anmälningar om trakasserier som hans ackrediterade parlamentsassistenter hade gjort mot honom. Såsom det erinrats om i punkt 6 ovan har sökanden hörts av den rådgivande kommittén om dessa trakasserier.

71 Parlamentet har dessutom anfört att sökanden vid den rådgivande kommitténs hörande har blivit utfrågad om de påstådda händelserna i anmälningarna om trakasserier, att han bland annat har besvarat frågor angående e-postmeddelanden som han hade skickat till sina anställda och angående de krav som han ställde på sina medarbetare och att han har uttalat sig om uppsägningen av en av de ackrediterade parlamentsassistenterna och om den kritik som han i svensk press hade riktat mot parlamentsassistenternas arbetsinsatser.

72 Det är viktigt att påpeka att sökanden i detta avseende nöjt sig med att upprepa att han inte känner till anklagelserna mot honom samt att det faktum att han blivit underrättad om anmälningarna och att han besvarat frågor inte räcker för att han skulle vara informerad om det uppträdande som lades honom till last.

73 Därigenom har sökanden dock inte alls bestritt parlamentets påståenden i punkt 71 ovan angående innehållet i de upplysningar som meddelats honom och vad som förevarit vid det sammanträde som ägde rum den 24 maj 2016 (se punkt 6 ovan). Sökanden har för övrigt inte heller bestritt parlamentets påstående att han vid detta sammanträde lagt fram bevisning som avsåg att styrka att det inte hade förekommit några trakasserier. Denna bevisning avsåg per definition att bemöta innehållet i de anmälningar som hade gjorts mot honom.

74 Av detta följer att sökanden inte kan vinna framgång med sitt första argument.

75 Sökanden har för det andra åberopat att han inte har haft tillgång till den fullständiga akten med upplysningar om det uppträdande som lagts honom till last.

76 Tribunalen konstaterar härvidlag att sökanden inte har bestritt att han har fått tillgång till akten, men han anser att tillgången endast avsett delar av akten.

77 Parlamentet har anfört att rätten till tillgång till akten i ärendet innebär att sökanden ska ha möjlighet att få ta del av de handlingar i ärendet som kan vara relevanta för hans eller hennes försvar.

78 Enligt artikel 41.2 i stadgan innefattar rätten till god förvaltning bland annat att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet. Rätten att få tillgång till akten i ärendet innebär att den aktuella institutionen ska ge personen i fråga möjlighet att gå igenom samtliga handlingar i akten som kan vara relevanta för vederbörandes försvar. Sådana handlingar innefattar bland annat både handlingar som är till personens fördel och handlingar som är till vederbörandes nackdel, med förbehåll för den aktuella institutionens interna handlingar och andra konfidentiella uppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen, C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkt 22).

79 I samband med anmälningar om mobbning måste dessutom, om inte särskilda omständigheter föreligger, konfidentialiteten för de insamlade vittnesmålen garanteras, inbegripet under domstolsprocessen, eftersom en möjlighet att konfidentialiteten kan upphävas under domstolsförfarandet kan förhindra genomförandet av neutrala och objektiva utredningar där de medlemmar av personalen som kallats som vittnen samarbetar utan förbehåll (se, analogt, dom av den 11 juli 2013, Tzirani/kommissionen, F‑46/11, EU:F:2013:115, punkt 41).

80 I motsats till vad sökanden har hävdat framgår det av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 78 och 79 ovan att rätten till tillgång till handlingarna i ärendet inte är absolut.

81 Tribunalen påpekar att parlamentets talman i ett e-postmeddelande av den 9 november 2016 har uttalat följande:

”Beträffande tillgången till handlingen bekräftar jag vad jag har angett i min skrivelse av den 25 oktober 2016. … Jag anser att de handlingar till vilka Ni getts tillgång räcker för att jag ska kunna dra slutsatsen att Ni har utsatt Era ackrediterade parlamentsassistenter för mobbning.”

82 Dessutom gavs sökanden, om än bara delvis, tillgång till de handlingar som parlamentets talman hade lagt till grund för sitt första beslut. Det måste därför anses att sökanden har haft tillgång till samtliga handlingar som kan vara relevanta för hans försvar, såsom följer av den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 78 ovan.

83 Av det anförda följer att den omständigheten att sökanden endast gavs delvis tillgång till akten i ärendet inte har haft någon menlig inverkan på hans situation. Han kan därför inte göra gällande ett åsidosättande av rätten till god förvaltning.

84 Sökanden anser för det tredje att han inte har haft tillräckligt med tid för att förbereda sitt försvar.

85 Tribunalen påpekar härvidlag att det inte finns någon rättsregel som stadgar en konkret frist som sökanden ska ges, men fristen ska dock vara skälig.

86 Såsom angetts i punkterna 10–13 ovan hade sökanden inledningsvis tio dagar på sig att lämna synpunkter. Sökanden begärde vid flera tillfällen att fristen skulle förlängas. Parlamentet biföll hans begäran vid två tillfällen genom att för det första förlänga den ursprungliga fristen från den 15 till den 19 oktober 2016 och genom att för det andra förlänga den andra fristen från den 18 oktober till den 15 november 2016, för att sökanden skulle kunna ta del av den akt till vilken han getts delvis tillgång.

87 I sin skrivelse av den 9 november 2016 förklarade parlamentets talman dessutom att den andra förlängningen av fristen, till den 15 november 2016, skulle vara den sista.

88 Av detta följer att sökanden haft nästan en och en halv månad på sig att förbereda sitt försvar, vilket med hänsyn till omständigheterna utgör skälig tid – i synnerhet som sökanden inte har angett skälen till varför de båda förlängningarna av fristerna skulle vara otillräckliga.

89 Vidare kan den omständigheten att sökanden har anlitat ombud i Sverige till vilka han behövde skicka handlingarna för att ombuden skulle kunna avfatta yttranden inte tas i beaktande, eftersom valet av ombud är ett fritt val från sökandens sida vars eventuella konsekvenser han måste ta.

90 Tribunalen erinrar om att under alla omständigheter skulle ett eventuellt åsidosättande av sökandens processuella rättigheter endast kunna medföra en ogiltigförklaring av de angripna besluten om det är visat att utgången skulle ha blivit en annan om åsidosättandet inte hade förelegat. Sökanden har emellertid inte åberopat någon omständighet till stöd för detta (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 8 oktober 2015, Secolux/kommissionen, T‑90/14, ej publicerad, EU:T:2015:772, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

91 Av detta följer att sökanden inte kan vinna framgång med argumentet angående den tid han haft för att förbereda sitt försvar.

92 Sökanden har gjort gällande att de principer som kännetecknar ett ackusatoriskt straffrättsligt förfarande borde ha tillämpats under det beslutsförfarande som utmynnade i de angripna besluten. Sökanden anser att detta inte varit fallet, vilket enligt honom medför att handläggningen inte har uppfyllt rättssäkerhetskraven, såsom dessa kommer till uttryck i artikel 6 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), eftersom han varit tvungen att utifrån de handlingar som han tillställts gissa sig till vilka anklagelser som riktades mot honom och eftersom han i stor utsträckning varit tvungen att lägga fram bevisning för att händelser inte hade inträffat, vilket lett till att bevisbördan blivit omvänd. Han har i detta hänseende gjort gällande att detta åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen utgör ett hot mot den demokratiska funktionen i parlamentet. Han anser dessutom att parlamentet inte har beaktat bevisning som han har lagt fram, bland annat ljudinspelningar.

93 Tribunalen anser för det första att även om sökanden har åberopat ett åsidosättande av artikel 6 i Europakonventionen i vidsträckt bemärkelse är det som han i själva verket avser, med hänsyn till det argument som det redogjorts för i punkt 92 ovan, en kränkning av oskuldspresumtionen, som är angiven i artikel 6.2 i Europakonventionen och som har sin motsvarighet i artikel 48.1 i stadgan.

94 I artikel 52.3 i stadgan föreskrivs visserligen att de rättigheter i stadgan som motsvarar rättigheter som garanteras av Europakonventionen ska ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen, men Europakonventionen utgör inte ett rättsligt instrument som formellt ingår i unionens rättsordning så länge som unionen inte har anslutit sig till konventionen (se dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen, C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Prövningen av en unionsrättsakt ska dessutom endast grunda sig på de grundläggande rättigheter som garanteras av stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen, C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

95 Oskuldspresumtionen förutsätter att en person som är anklagad för en överträdelse betraktas som oskyldig till dess att vederbörandes skuld lagenligen har bevisats (se dom av den 7 december 2010, Fahas/rådet, T‑49/07, EU:T:2010:499, punkt 64 och där angiven rättspraxis). Av detta följer även att det är den som åberopar de påstådda händelserna som har bevisbördan för dem.

96 Oskuldspresumtionen kan också, med beaktande av förfarandets beskaffenhet och den omständigheten att sökanden blivit ”anklagad” för trakasserier och att han ålagts en ”påföljd”, vara tillämplig på administrativa förfaranden, såsom det förfarande som är aktuellt i förevarande mål.

97 I det föreliggande fallet är det parlamentet som har bevisbördan för de händelser som sökanden anklagas för (se punkt 95 ovan).

98 Såsom det har redogjorts för ovan (se punkterna 3–10) har de påstådda händelser som lagts sökanden till last bevisats i det förfarande som genomförts i den rådgivande kommittén, vilken har översänt sina slutsatser till parlamentets talman. Det är mot bakgrund av dessa slutsatser som parlamentets talman i en skrivelse av den 5 oktober 2016 underrättade sökanden om att han avsåg att bifalla de ackrediterade parlamentsassistenternas anmälningar.

99 I motsats till vad sökanden har hävdat har preciserade förebråelser lagts fram vid de sammanträden där han hördes. Dessa förebråelser grundade sig främst på vad som framkommit vid hörandena av de tre ackrediterade parlamentsassistenterna och på e-postmeddelanden som utväxlats mellan assistenterna och sökanden. Förebråelserna lades dessutom fram i ett sammanhang där andra faktorer spelade en roll, såsom det spontana vittnesmålet från en person utanför parlamentet som redogjorde för liknande händelser som de som gjorts gällande av de ackrediterade parlamentsassistenterna, vilka sökanden skulle ha utsatt sin personal för när han var statssekreterare i Sverige, samt uttalanden av den fackliga företrädaren vid den svenska statsministerns kansli under den tid då sökanden var statssekreterare.

100 Tribunalen konstaterar att sökanden vid sitt första hörande den 24 maj 2016 haft möjlighet att bemöta de påstådda händelser som han anklagats för, vilket visar att förebråelserna inte var vaga eller bestod av generella påståenden om hans personliga egenskaper.

101 Mot bakgrund av dessa omständigheter kan sökanden inte vinna framgång med sitt argument att bevisbördan blivit omvänd. Sökanden kan följaktligen varken göra gällande ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen eller förekomsten av ett hot mot den demokratiska funktionen i parlamentet.

102 Beträffande parlamentets beslut att inte ta ställning till de ljudinspelningar som sökanden gett in i ärendet, konstaterar tribunalen att parlamentet inte har beaktat dessa filer av det skälet att inspelningarna hade genomförts utan att de inspelade personerna hade upplysts om detta eller samtyckt till detta, vilket innebär att filernas lagenlighet inte var klarlagd. Även om ljudinspelningarna var lagenliga skulle de under alla omständigheter inte vara relevanta, eftersom de inte avser de händelser som medfört att sökanden ålades en påföljd. Sökanden har i sin replik nämligen angett att ljudinspelningarna gjordes inom ramen för en utredning om ekonomiska oegentligheter. Även om inspelningarna skulle visa att sökandens uppträdande var lämpligt vid det tillfället, visar de inte att han uppförde sig på samma sätt när de påstådda trakasserierna mot hans tre ackrediterade parlamentsassistenter ägde rum.

103 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

– Den fjärde grunden: Maktmissbruk

104 Sökanden har i sin fjärde grund hävdat att förfarandet, såsom det har genomförts, i första hand har använts som ett påtryckningsmedel mot politiker och som ett verktyg för att bli av med obekväma parlamentariker, i stället för att på ett effektivt sätt hantera mobbning på arbetsplatsen.

105 Parlamentet har bestritt sökandens argument.

106 Det ska i detta hänseende erinras om att ett beslut innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att det har antagits för att uppnå andra mål än dem som angetts (dom av den 24 april 1996, Industrias Pesqueras Campos m.fl./kommissionen, T‑551/93 och T‑231/94–T‑234/94, EU:T:1996:54, punkt 168; dom av den 19 september 2001, Henkel/harmoniseringsbyrån (Bild av en rengöringsprodukt), T‑30/00, EU:T:2001:223, punkt 70, och dom av den 12 december 2002, eCopy/harmoniseringsbyrån (ECOPY), T‑247/01, EU:T:2002:319, punkt 22).

107 Det räcker inte för sökanden att åberopa vissa omständigheter till stöd för sina påståenden. Han måste även lägga fram uppgifter som är tillräckligt preciserade, objektiva och samstämmiga för att kunna stödja påståendenas sanningsenlighet eller i vart fall deras sannolikhet (dom av den 19 juli 2017, parlamentet/Meyrl, T‑699/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:524, punkt 43).

108 Tribunalen konstaterar i detta hänseende att sökanden inte har lagt fram någon omständighet som visar att parlamentet genom att tillämpa det förfarande som inrättas genom den rådgivande kommitténs arbetsordning skulle ha använt sina befogenheter för ett annat ändamål än det för vilket institutionen tilldelats dem.

109 Tribunalen påpekar även att enbart den omständigheten att ett förfarande inletts mot sökanden inte kan utgöra ett indicium för det påstådda maktmissbruket, eftersom förfarandet hade inletts som en följd av flera anmälningar från ackrediterade parlamentsassistenter till den rådgivande kommittén (se punkt 4 ovan).

110 Det följer av det anförda att talan ska ogillas såvitt avser den fjärde grunden.

111 Tribunalen konstaterar beträffande den första grunden att, såsom angetts i punkt 34 ovan, sökanden inte har anfört några argument till styrkande av att han inte har begått de handlingar som lagts honom last som är fristående från de argument som prövats i samband med övriga grunder. Den omständigheten att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra, den tredje och den fjärde grunden innebär därför att den inte heller kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

Yrkandet om skadestånd

112 Sökanden har till stöd för sitt skadeståndsyrkande åberopat att parlamentet ska förpliktas att för det första betala ett belopp på 25 000 euro i ersättning för ideell skada som en följd av att hans goda namn och rykte har skadats genom prickningen, och för det andra betala ett belopp på 12 500 euro för advokatkostnader och sakkunnigkostnader som han har haft i anledning av parlamentets utredning mot honom, vilka är separata från rättegångskostnaderna i förevarande mål.

113 Tribunalen erinrar om att yrkanden om ersättning för materiell skada eller ideell skada ska ogillas när de, såsom i förevarande fall, uppvisar ett nära samband med yrkanden om ogiltigförklaring vilka har avvisats eller ogillats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen, C‑274/99 P, EU:C:2001:127, punkt 129; dom av den 14 september 2006, kommissionen/Fernández Gómez, C‑417/05 P, EU:C:2006:582, punkt 51, och dom av den 30 april 2014, López Cejudo/kommissionen, F‑28/13, EU:F:2014:55, punkt 105).

114 I det föreliggande fallet ska skadeståndsyrkandet ogillas i den del det avser ersättning för ideell skada till följd av de angripna beslutens rättsstridighet. Det finns heller ingenting i handlingarna i målet som gör det möjligt att konstatera att de angripna besluten skulle ha orsakat sökanden en ideell skada som har samband med ett separat vållande från administrationens sida.

115 Beträffande de advokatkostnader som är separata från rättegångskostnaderna i förevarande mål och som sökanden har begärt att få ersättning för, erinrar tribunalen om att – bortsett från det faktum att sökanden inte har visat att de angripna besluten är rättsstridiga (se punkt 114 ovan) – det följer av rättspraxis att det förvisso inte är otillåtet för berörda att anlita rådgivning från en advokat under det administrativa förfarandet, men att det då är fråga om deras eget val och inte är något som kan läggas den berörda institutionen till last. Följaktligen kan de kostnader som sökanden frivilligt ådragit sig inte påföras parlamentet. Det finns således inte något orsakssamband mellan den materiella skada som sökanden påstår sig ha lidit och parlamentets handlande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2015, CN/parlamentet, T‑343/13, EU:T:2015:926, punkt 124 och där angiven rättspraxis). Samma överväganden är tillämpliga på de sakkunnigkostnader som sökanden har begärt ersättning för.

116 Av detta följer att skadeståndsyrkandet ska ogillas.

117 Mot bakgrund av det anförda ska talan ogillas i sin helhet, utan att tribunalen behöver ta ställning till huruvida den nya bevisning som getts in av parlamentet ska beaktas.

Rättegångskostnader

118 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

119 Sökanden har tappat målet och han ska därför i enlighet med parlamentets yrkande förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande:

1) Det är uppenbart att ansökan om skyndsam handläggning ska avvisas.

2) Talan ogillas.

3) Jasenko Selimovic ska ersätta rättegångskostnaderna.

Berardis | Papasavvas | Spineanu-Matei

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 19 september 2018.

Justitiesekreterare | Ordförande

E. Coulon | G. Berardis

* Rättegångsspråk: svenska.