Domstolens dom den 6 mars 2001
I mål C-274/99 P,
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena C. Gulmann, A. La Pergola, M. Wathelet (referent) och V. Skouris samt domarna D.A.O. Edward, J.-P. Puissochet, P. Jann, L. Sevón, R. Schintgen och N. Colneric, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: R. Grass,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 12 september 2000,
och efter att den 19 oktober 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Bakgrund till tvisten
Den överklagade domen
Den första grunden: Oegentligheter under det disciplinära förfarandet
Påståendet att omständigheter beaktades som inte åberopades under det disciplinära förfarandet
Påståendet att disciplinnämnden underlät att upprätta en rapport
Påståendet att disciplinnämndens ordförande deltog i förfarandet i strid med reglerna
Den andra grunden: Bristfällig motivering och att disciplinnämnden åsidosatt artikel 7 i bilaga IX, rätten till försvar samt principen om god förvaltningssed
Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 11 i tjänsteföreskrifterna
Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna
Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 17 i tjänsteföreskrifterna
Den sjätte grunden: Uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av proportionalitetsprincipen
Den sjunde grunden: Maktmissbruk
Överklagandet
Den första grunden
Huruvida grunden kan tas upp till sakprövning
Prövning i sak
Den andra grunden
Den tredje grunden
Den fjärde grunden
Den femte grunden
Den sjätte grunden
Den sjunde grunden
Den åttonde grunden
Den nionde grunden
Den tionde grunden
Den elfte grunden
Den tolfte grunden
Den trettonde grunden
Rättegångskostnader
1. Bernard Connolly har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 20 juli 1999, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen och motsvarande bestämmelser i EKSG-stadgan och Euratomstadgan för domstolen, överklagat förstainstansrättens dom av den 19 maj 1999 i de förenade målen T-34/96 och T-163/96, Connolly mot kommissionen (REGP 1999, s. I-A-87 och s. II-463, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogillade klagandens talan dels om ogiltigförklaring av disciplinnämndens yttrande av den 7 december 1995 samt tillsättningsmyndighetens beslut av den 16 januari 1996 att avsätta klaganden från tjänsten utan indragning av rätten till avgångspension (nedan kallat avsättningsbeslutet), dels om skadestånd.
2. I artikel 11 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) föreskrivs följande:
3. I artikel 12 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
4. I artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
5. I den överklagade dornen angavs bakgrunden till tvisten vara följande:
6. Vid förstainstansrätten åberopade klaganden sju grunder till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av disciplinnämndens yttrande och avsättningsbeslutet. Den första grunden avsåg att det förekommit oegentligheter under det disciplinära förfarandet. Den andra grunden avsåg att motiveringen var bristfällig och att disciplinnämnden åsidosatt artikel 7 i bilaga IX, rätten till försvar samt principen om god förvaltningssed. Som tredje, fjärde och femte grund åberopade klaganden att artiklarna 11, 12 respektive 17 i tjänsteföreskrifterna åsidosatts. Den sjätte grunden avsåg att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning samt att proportionalitetsprincipen åsidosatts. Den sjunde grunden avsåg slutligen att det förekommit maktmissbruk.
7. Klaganden klandrade särskilt disciplinnämnden och tillsättningsmyndigheten för att ha beaktat omständigheter som inte åberopades under det disciplinära förfarandet, nämligen anmärkningen att klagandens bok speglade en ståndpunkt som var oförenlig med kommissionens politik för att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen och att han hade skrivit en artikel som den 6 september 1995 publicerades i dagstidningen The Times samt den 26 september 1995 deltagit i ett TV-program. Klaganden gjorde även gällande att disciplinnämnden inte hade upprättat en fullständig rapport i ärendet och att ordföranden i detta organ aktivt och partiskt hade deltagit i nämndens arbete.
8. Förstainstansrätten fastslog särskilt följande:
9. Förstainstansrätten fastslog särskilt följande:
10. Förstainstansrätten fastslog särskilt följande:
11. Förstainstansrätten ansåg således att talan inte kunde vinna bifall på den första grunden.
12. Klaganden gjorde gällande att disciplinnämndens yttrande och avsättningsbeslutet gav sken av att innehålla en formell motivering, men att de i själva verket hade en bristfällig motivering, eftersom man inte tog ställning till de argument som klaganden hade åberopat till sitt försvar. Det gällde särskilt argumenten om att artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna inte är tillämplig på tjänstemän som är tjänstlediga av personliga skäl, att tillsättningsmyndigheten feltolkat artikel 12 i tjänsteföreskrifterna och att vissa felaktiga uttalanden gjorts av ansvariga personer inom kommissionen, vilka hade en förutbestämd uppfattning om förfarandets utgång.
13. Förstainstansrätten fastslog särskilt följande:
14. Klaganden hävdade att artikel 11 i tjänsteföreskrifterna inte har till syfte att förbjuda tjänstemän att ta emot royalty för publicering av böcker, utan att säkerställa deras oberoende genom att förbjuda dem att ta emot instruktioner från personer utanför institutionen. Genom att ta emot royalty har klaganden dock inte underordnat sig någon utanför kommissionen.
15. Förstainstansrätten fastslog följande:
16. Klaganden gjorde gällande att invändningen att han hade åsidosatt artikel 12 i tjänsteföreskrifterna var rättsstridig, eftersom den stred mot principen om yttrandefrihet i artikel 10 i konventionen. Vidare gjorde han gällande att boken utgör en ekonomisk analys, som inte strider mot gemenskapens intressen. Han hävdade att kommissionen missuppfattat lojalitetspliktens omfattning och att de påstådda personangreppen i boken enbart utgör ett tanklöst penndrag i samband med en ekonomisk analys.
17. Förstainstansrätten fastslog följande beträffande denna grund:
18. Klaganden gjorde särskilt gällande att den tolkning av artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna som ligger till grund för disciplinnämndens yttrande och avsättningsbeslutet strider mot principen om yttrandefrihet i artikel 10 i konventionen, eftersom den i princip medför ett förbud mot allt offentliggörande. Yttrandefriheten får dock bara begränsas i de undantagsfall som anges i artikel 10.2 i konventionen. Vidare gjorde klaganden gällande att denna bestämmelse i tjänsteföreskrifterna dessutom inte är tillämplig på tjänstemän som är tjänstlediga av personliga skäl och att det under alla omständigheter var befogat av klaganden att utgå från denna tolkning med hänsyn till kommissionens praxis, åtminstone inom GD II.
19. Förstainstansrätten anförde följande skäl för att underkänna denna grund:
20. Klaganden hävdade att det i avsättningsbeslutet gjorts en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och att proportionalitetsprincipen åsidosatts, eftersom ett flertal förmildrande omständigheter inte beaktats i beslutet.
21. Förstainstansrätten fastslog följande:
22. Slutligen gjorde klaganden gällande att det fanns en rad omständigheter som styrkte att maktmissbruk förekommit.
23. Första instansrätten angav följande skäl för att underkänna denna grund:
24. Förstainstansrätten ogillade således yrkandet om ogiltigförklaring och följaktligen även skadeståndsyrkandet.
25. Förstainstansrätten ogillade följaktligen talan och förpliktade vardera parten att bära sin rättegångskostnad.
26. Bernard Connolly har yrkat att domstolen skall
27. Kommissionen har yrkat att domstolen skall
28. Klaganden har åberopat tretton grunder i överklagandet.
29. Som första grund har Bernard Connolly gjort gällande att förstainstansrätten inte beaktade den omständigheten att artiklarna 12 och 17 i tjänsteföreskrifterna inför regler om föregående censur som i princip strider mot artikel 10 i konventionen, såsom den tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen).
30. Dessa föreskrifter innefattar för övrigt inte sådana materiella och processuella villkor som enligt artikel 10 i konventionen krävs vid varje inskränkning av den yttrandefrihet som artikeln skyddar. I synnerhet uppfyller reglerna inte kraven att varje inskränkning måste ske i ett berättigat syfte, föreskrivas i en lagbestämmelse för att inskränkningen skall kunna gå att förutse, vara nödvändig samt stå i proportion till det eftersträvade målet och kunna bli föremål för en faktisk domstolsprövning.
31. Klaganden har även gjort gällande att förstainstansrätten inte gjorde en avvägning mellan de föreliggande intressena eller kontrollerade att avsättningsbeslutet verkligen var motiverat av tvingande sociala hänsyn. Klaganden har i det avseendet påpekat att om beslutet fattades för att skydda institutionens intressen och de personer som berördes av boken i fråga, borde det för att vara verksamt ha åtföljts av åtgärder för att förhindra spridningen av boken. Kommissionen vidtog emellertid inte några sådana åtgärder.
32. Kommissionen har inledningsvis gjort gällande att den första grunden skall avvisas på grund av att den avser själva lagenligheten av tillståndsreglerna i artikel 17 i tjänsteföreskrifterna och inte förstainstansrättens tolkning av dessa. Klaganden gjorde emellertid i första instans inte uttryckligen en invändning om rättsstridighet i den mening som avses i artikel 241 EG.
33. Kommissionen har i sak gjort gällande att artikel 17 innehåller alla nödvändiga garantier för att kraven i artikel 10 i konventionen skall iakttas. Vidare har kommissionen hävdat att artikel 17, såsom förstainstansrätten fastslog i punkterna 148—154 i den överklagade domen, enbart uppställer rimliga regler för friheten att offentliggöra texter för det fall gemenskapens intressen kan skadas.
34. Genom sin första grund tycks klaganden, med hänvisning till artikel 10 i konventionen, ifrågasätta själva giltigheten av tillståndsreglerna i artikel 17 i tjänsteföreskrifterna, medan han vid förstainstansrätten — såsom för övrigt påpekades i punkt 147 i den överklagade domen — enbart ifrågasatte kommissionens tolkning av artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, därför att den stred mot yttrandefriheten.
35. Vid förstainstansrätten ifrågasatte klaganden emellertid, med hänvisning till kraven i artikel 10 i konventionen, det sätt på vilket artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna hade tillämpats i hans fall. Vid domstolen har han kritiserat de skäl som angavs i den överklagade domen för att motivera att talan inte kunde vinna bifall på den grunden att principen om yttrandefrihet inte hade beaktats.
36. Följaktligen anser domstolen att överklagandet kan prövas på den första grunden.
37. Det skall inledningsvis erinras om att enligt fast rättspraxis utgör de grundläggande rättigheterna en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa iakttagandet av. Domstolen utgår därvid från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner liksom från uppgifter i de internationella dokument som rör skyddet för de mänskliga rättigheterna och som medlemsstaterna varit med om att utarbeta eller tillträtt. I detta avseende är konventionen av särskild betydelse (se särskilt dom av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT, REG 1991, s. I-2925, punkt 41; svensk specialutgåva, volym 11, s. 209).
38. Dessa principer har för övrigt återgetts i artikel 6.2 EU, där följande föreskrivs: Unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.
39. Europadomstolen har fastslagit att yttrandefriheten utgör en av de viktigaste grunderna [för ett demokratiskt samhälle], en av de väsentligaste förutsättningarna för samhällets framåtskridande och för alla och en vars utveckling. Med förbehåll för andra stycket i artikel 10 [i konventionen] gäller yttrandefriheten inte bara upplysningar eller tankar som upplevs som positiva eller som anses harmlösa eller ointressanta, utan även sådana som kan såra, chockera eller oroa. Detta krävs för att det skall föreligga pluralism, tolerans och öppenhet, vilka är nödvändiga förutsättningar för ett demokratiskt samhälle (Europadomstolen, domarna i målen Handyside av den 7 december 1976, serie A nr 24, § 49, Müller m.fl. av den 24 maj 1988, serie A nr 133, § 33, och Vogt mot Tyskland av den 26 september 1995, serie A nr 323, § 52).
40. Yttrandefriheten kan inskränkas på de sätt som anges i artikel 10.2 i konventionen. Där föreskrivs att eftersom utövandet av denna frihet medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.
41. Dessa inskränkningar bör dock tolkas snävt. Enligt Europadomstolen förutsätter adjektivet nödvändigt i artikel 10.2 att det finns tvingande sociala hänsyn, och även om de avtalsslutande parterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra om sådana hänsyn föreligger, skall ingreppet stå i proportion till det berättigade mål som eftersträvas. Vidare skall de skäl som de nationella myndigheterna åberopar för att motivera detta vara relevanta och tillräckliga (se särskilt domen i det ovannämnda målet Vogt mot Tyskland, § 52, domen i målet Wille mot Liechtenstein av den 28 oktober 1999, ansökan nr 28396/95, §§ 61—63). Dessutom kräver varje föregående inskränkning en särskild prövning (se domen i målet Wingrove mot Förenade kungariket av den 25 november 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996-V, s. 1957, § 58 och § 60).
42. Vidare måste inskränkningarna föreskrivas i lagregler som är tillräckligt precisa för att berörda personer, eventuellt med beaktande av sakkunnigas råd, skall kunna anpassa sitt beteende (se Europadomstolens dom i målet Sunday Times mot Förenade kungariket av den 26 april 1979, serie A, nr 30, § 49).
43. Såsom domstolen redan har fastslagit åtnjuter Europeiska gemenskapernas tjänstemän och övriga anställda yttrandefrihet (se domen i det ovannämnda målet Oyowe och Traore mot kommissionen, punkt 16), även på de områden som omfattas av gemenskapsinstitutionernas verksamhet. Denna frihet omfattar friheten att muntligen eller skriftligen uttrycka uppfattningar som avviker eller är i minoritet i förhållande till uppfattningarna inom den institution där tjänstemannen är anställd.
44. I ett demokratiskt samhälle är det emellertid också berättigat att ålägga tjänstemän, på grund av deras ställning, sådana skyldigheter som föreskrivs i artiklarna 11 och 12 i tjänsteföreskrifterna. Sådana skyldigheter har huvudsakligen till syfte att upprätthålla det förhållande grundat på förtroende som måste föreligga mellan institutionen och dess tjänstemän och övriga anställda.
45. Omfattningen av dessa skyldigheter varierar beroende på den berörda personens arbetsuppgifter eller ställning i hierarkin (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Wille mot Liechtenstein, § 63, och rapport av Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna av den 11 maj 1984 i målet Glasenapp, serie A nr 104, § 124).
46. Särskilda inskränkningar i yttrandefriheten kan i princip motiveras av det legitima syftet att skydda annans rättigheter, i den mening som avses i artikel 10.2 i konventionen, vilket i detta fall är rättigheterna för de institutioner som har uppdrag av allmänintresse, uppdrag som medborgarna skall kunna förlita sig på utförs på ett tillfredsställande sätt.
47. Detta är syftet med reglerna som föreskriver vilka skyldigheter och vilket ansvar som åligger Europeiska gemenskapernas tjänstemän. En tjänsteman får följaktiigen inte genom muntliga eller skriftliga uttalanden åsidosätta sina skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna, särskilt enligt artiklarna 11, 12 och 17 i tjänsteföreskrifterna, i förhållande till den institution som tjänstemannen förväntas tjäna. Det skulle rubba det förhållande grundat på förtroende som förenar tjänstemannen med institutionen och därefter göra det svårare, eller rent av omöjligt, för institutionen att i samarbete med tjänstemannen i fråga utföra sitt uppdrag.
48. Vid sin prövning skall gemenskapsdomstolen kontrollera om det, med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, har gjorts en rimlig avvägning mellan den enskildes grundläggande rätt till yttrandefrihet och institutionens legitima intresse av att säkerställa att dess tjänstemän och övriga anställda i sitt arbete iakttar de skyldigheter och det ansvar som åligger dem.
49. Som Europadomstolen har fastslagit skall det beaktas att begreppen ansvar och skyldigheter, som det hänvisas till i artikel 10.2 i konventionen, har en särskild betydelse när det är fråga om statstjänstemäns yttrandefrihet, vilket kan motivera att de nationella myndigheterna ges ett visst utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra om det påtalade ingreppet står i proportion till ovannämnda syfte (se Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Vogt mot Tyskland, domen i målet Ahmed m.fl. mot Förenade kungariket av den 2 september 1998, Reports of Judgments and Decisions 1998-VI, s. 2378, § 56, och domen i det ovannämnda målet Wille mot Liechtenstein, § 62).
50. Artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna skall tolkas och tillämpas mot bakgrund av dessa allmänna överväganden, såsom förstainstansrätten gjorde i punkterna 148—155 i den överklagade domen.
51. Enligt denna bestämmelse krävs det tillstånd vid offentliggörande av alla texter som har samband med gemenskapernas verksamhet. Sådant tillstånd får endast vägras om det planerade offentliggörandet kan skada gemenskapernas intressen. Sistnämnda möjlighet, som på ett begränsat sätt föreskrivs i en rådsförordning, hör till skyddet för annans rättigheter vilket, enligt Europadomstolens tolkning av artikel 10.2 i konventionen, kan motivera att yttrandefriheten inskränks. Följaktligen kan domstolen inte godta klagandens grunder, som avser att artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna inte har ett legitimt syfte och att det saknas lagregler som inskränker yttrandefriheten.
52. Såsom förstainstansrätten fastslog i punkt 152 i den överklagade domen kan inte den omständigheten att inskränkningen i fråga är utformad som ett förhandstillstånd medföra att den som sådan strider mot den grundläggande rätten till yttrandefrihet.
53. Föreskrifterna i artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna fastställer klart principen att tillstånd skall beviljas och att tillstånd endast får vägras i undantagsfall. Eftersom denna bestämmelse möjliggör för institutionerna att vägra tillstånd för offentliggörande och således föreskriver en möjlighet att göra ett allvarligt ingrepp i yttrandefriheten, vilken utgör en av grunderna för ett demokratiskt samhälle, skall artikeln tolkas restriktivt och tillämpas under noga iakttagande av de villkor som anges i punkt 41 i denna dom. Tillstånd till offentliggörande får dessutom endast vägras om ett offentliggörande allvarligt kan skada gemenskapernas intressen.
54. Eftersom dessa föreskrifter endast är tillämpliga på offentliggöranden som har samband med gemenskapernas verksamhet, har de enbart till syfte att ge institutionen möjlighet att hålla sig underrättad om tjänstemännens eller övriga anställdas skriftliga uttalanden i fråga om denna verksamhet, så att institutionen kan försäkra sig om att de fullgör sina uppgifter och uppträder med gemenskapens bästa för ögonen och utan att skada tjänstens anseende.
55. Ett beslut att vägra tillstånd kan överklagas med stöd av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna. Klaganden kan därför inte hävda, såsom han har gjort, att tillämpningen av artikel 17 i tjänsteföreskrifterna inte kan bli föremål för en faktisk domstolsprövning. Vid denna prövning kan gemenskapsdomstolarna kontrollera att tillsättningsmyndigheten har utövat sin befogenhet enligt artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna under noga iakttagande av de gränser som gäller vid alla ingrepp i yttrandefriheten.
56. Sådana föreskrifter speglar det förhållande grundat på förtroende som måste föreligga mellan en arbetsgivare och de anställda, särskilt när de anställda utför viktiga uppgifter av offentlig karaktär. Tillämpningen av föreskrifterna kan endast bedömas mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och deras inverkan på utövandet av det offentliga uppdraget. Föreskrifterna står i det avseendet i överensstämmelse med de kriterier som uppställs i punkt 41 i denna dom för när ingrepp i yttrandefriheten får ske.
57. Av det ovan anförda framgår även att tillsättningsmyndigheten, vid tillämpningen av artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, skall göra en avvägning mellan de olika intressen som är i fråga och särskilt beakta hur allvarligt gemenskapernas intressen har skadats.
58. I detta fall konstaterade förstainstansrätten i punkt 154 i den överklagade domen att [i] avsättningsbeslutet fastslog tillsättningsmyndigheten att sökanden hade åsidosatt [artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna], eftersom han inte hade begärt tillstånd för att publicera boken och eftersom han inte kunde ha varit ovetande om att ett sådant tillstånd skulle ha vägrats av samma skäl som föranledde att tillstånd tidigare hade vägrats för att publicera vissa artiklar med ett liknande innehåll. Slutligen fastslog den att sökanden genom sitt agerande allvarligt hade skadat gemenskapernas intressen samt skadat institutionens anseende och rykte.
59. Vad beträffar sistnämnda åsidosättande konstaterade förstainstansrätten först, i punkt 125 i den överklagade domen, att den omtvistade boken innehåller ett flertal aggressiva, kränkande och ofta nedsättande påståenden, som skadar de berörda personernas och institutionernas värdighet och som har fått stor publicitet, framför allt i pressen. Förstainstansrätten kunde därför— genom en bedömning som inte kan prövas inom ramen för ett överklagande — fastslå att dessa uttalanden stred mot artikel 12 i tjänsteföreskrifterna.
60. Därefter påpekade förstainstansrätten i punkt 128 i den överklagade domen, förutom klagandens höga befattning, att den omtvistade boken offentligen gav uttryck... för sökandens grundläggande motstånd mot kommissionens politik som sökanden hade till uppgift att genomföra, nämligen förverkligandet av den ekonomiska och monetära unionen, ett syfte som dessutom föreskrivs i fördraget.
61. Slutligen angav förstainstansrätten i punkt 155 i den överklagade domen att det inte styrkts att det skulle ha fastslagits att sökanden åsidosatt artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna även om gemenskapernas intressen inte hade skadats....
62. Av förstainstansrättens olika överväganden, vilka grundas på skälen i avsättningsbeslutet (se särskilt femte, sjätte, nionde, tionde, tolfte och femtonde övervägandena i beslutet), framgår det klart att Bernard Connolly avsattes från tjänsten inte enbart på grund av att han, i strid med kraven i artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, inte hade ansökt om tillstånd före offentliggörandet eller på grund av att han hade gjort ett avvikande uttalande, utan därför att han utan tillstånd hade offentliggjort en text där han allvarligt kritiserade, ja till och med förolämpade, kommissionsledamöter eller andra överordnade och ifrågasatte gemenskapens grundläggande politiska inriktning som medlemsstaterna fastställt i fördraget och vars genomförande han just fått i uppgift av kommissionen att lojalt medverka till. Under dessa omständigheter har det förtroende som kommissionen har rätt att kräva av sina tjänstemän rubbats på ett irreparabelt sätt och följaktligen omöjliggjort ett fortsatt anställningsförhållande av något slag inom institutionen (se femtonde övervägandet i avsättningsbeslutet).
63. Klaganden har gjort gällande att kommissionen borde ha vidtagit åtgärder för att förhindra spridningen av hans bok för att på ett verksamt sätt skydda sina intressen. I det avseendet är det tillräckligt att domstolen konstaterar att sådana åtgärder inte skulle ha återställt ett förhållande grundat på förtroende mellan klaganden och institutionen och inte heller skulle ha gjort det möjligt för klaganden att ha ett fortsatt anställningsförhållande av något slag inom institutionen.
64. Av det ovan anförda följer att det var korrekt av förstainstansrätten att i punkt 156 i den överklagade domen fastslå att den inte kunde godta invändningen att rätten till yttrandefrihet hade åsidosatts, på grund av att artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna hade tillämpats i klagandens fall.
65. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den första grunden.
66. Som andra grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 157 i den överklagade domen gjorde en felaktig bedömning av räckvidden av artiklarna 17 andra stycket och 35 i tjänsteföreskrifterna, när den fastslog att skyldigheten att ansöka om föregående tillstånd för att offentliggöra en text även var tillämplig på tjänstemän som är tjänstlediga av personliga skäl. Klaganden anser tvärtom att den administrativa ställning som tjänstledighet av personliga skäl utgör befriar tjänstemannen i fråga från skyldigheten att iaktta artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna.
67. Klaganden har även gjort gällande att förstainstansrätten utan någon motivering avböjde klagandens erbjudande om bevisning avseende gällande praxis inom GD II vid kommissionen och att den därigenom åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar.
68. I det avseendet framgår det av punkt 161 i den överklagade domen att klaganden, för att styrka påståendet att det är allmän praxis vid kommissionen att tjänstemän som är tjänstlediga av personliga skäl inte behöver föregående tillstånd för offentliggörande, endast åberopade den omständigheten att han själv år 1985 beviljades sådan tjänstledighet under ett år för att arbeta inom ett privat finansinstitut och att den förre generaldirektören för GD II inte hade ansett sig behöva godkänna eller kommentera de texter som Bernard Connolly upprättade för detta instituts räkning. Det går inte att enbart utifrån detta konstaterande dra slutsatsen att förstainstansrätten missuppfattade den bevisning som klaganden förebringade.
69. För övrigt framgår det klart av ordalydelsen i artikel 35 i tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman som är tjänstledig av personliga skäl inte förlorar ställningen av tjänsteman under den period som han har denna administrativa ställning. Tjänstemannen omfattas således fortfarande av de skyldigheter som åligger samtliga tjänstemän, om inte annat uttryckligen stadgas.
70. Följaktligen är det uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra grunden.
71. Som tredje grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 108 i den överklagade domen gjorde en felaktig bedömning av räckvidden av artikel 11 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, då den jämställde royalty med ersättning i den mening som avses i denna bestämmelse.
72. Som första delgrund har klaganden hävdat att denna tolkning är felaktig, eftersom royalty inte utgör kompensation för tjänster som utförts och inte äventyrar tjänstemannens oberoende.
73. Som andra delgrund har klaganden gjort gällande att denna tolkning innebär att rätten till egendom i artikel 1 tilläggsprotokoll nr 1 till konventionen åsidosätts.
74. Som tredje delgrund har klaganden slutligen gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 113 i den överklagade domen gjorde en felaktig bedömning av räckvidden av artikel 11, genom att tillämpningen av artikeln underordnades reglerna om föregående tillstånd i artikel 17 i tjänsteföreskrifterna. Artikel 11 har emellertid en självständig räckvidd i förhållande till denna bestämmelse.
75. Vad beträffar de två första delgrunderna konstaterar domstolen att klaganden enbart har upprepat de argument och påståenden som redan har anförts vid förstainstansrätten utan att närmare ange vilken felaktig rättstillämpning som skulle ha gjorts i den överklagade domen.
76. De två första delgrunderna, som således i själva verket endast syftar till att domstolen skall ompröva de argument som har anförts vid förstainstansrätten, vilket enligt artikel 51 i EG-stadgan för domstolen faller utanför domstolens behörighet, skall avvisas (se dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I-5291, punkt 35).
77. Vad beträffar den tredje delgrunden skall det, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 32 i sitt förslag till avgörande, konstateras att den avser argument som förstainstansrätten utvecklade i fullständighetens intresse i andra meningen i punkt 113 i den överklagade domen. I huvudsak fastslog förstainstansrätten att klaganden inte hade styrkt påståendet att kommissionen har som praxis att låta tjänstemän som är tjänstlediga av personliga skäl ta emot royalty. Genom denna motivering hade förstainstansrätten redan tagit tillräcklig ställning till klagandens argument. Invändningen avseende andra meningen i punkt 113 i den överklagade domen skall således under alla omständigheter anses vara irrelevant.
78. Följaktligen är det uppenbart att överklagandet inte kan prövas på den tredje grunden.
79. Den fjärde grunden består av tre delar.
80. Som första delgrund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten, i punkterna 125 och 126 i den överklagade domen, fortsatte utredningen i det disciplinära förfarandet och ersatte disciplinnämndens bedömning av de faktiska omständigheterna med sin egen. Förstainstansrätten upprepade nämligen vissa av de påståenden om bokens innehåll som kommissionen framförde under det administrativa förfarandet, trots att varken disciplinnämndens yttrande eller avsättningsbeslutet innehöll uttryckliga skäl såvitt avsåg bokens påstått kränkande innehåll. I den överklagade domen upprepades för övrigt dessa påståenden, utan att det gjordes någon bedömning av deras relevans.
81. I det avseendet konstaterar domstolen att förstainstansrätten, i punkt 126 i den överklagade domen, underkände klagandens argument att varken disciplinnämnden eller tillsättningsmyndigheten slutligen vidhöll anmärkningen att den omtvistade boken innehöll aggressiva, kränkande och nedsättande påståenden. Förstainstansrätten fastslog nämligen att båda har uttryckligen i yttrandet respektive avsättningsbeslutet angett att Bernard Connollys samlade agerande har skadat tjänstens anseende. Detta påstående skall tolkas mot bakgrund av tillsättningsmyndighetens rapport till disciplinnämnden. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 35 i sitt förslag till avgörande innehåller denna rapport en bedömning, som i huvudsak är identisk med förstainstansrättens bedömning i punkt 125 i den överklagade domen, av huruvida vissa avsnitt i boken innehöll aggressiva, kränkande och till och med nedsättande påståenden (se särskilt punkterna 25 och 26 i tillsättningsmyndighetens rapport).
82. Det är således felaktigt av klaganden att göra gällande att förstainstansrätten hade ersatt tillsättningsmyndighetens bedömning med sin egen, genom att formulera nya anmärkningar mot honom.
83. Förutsatt att bevisningen inte har missuppfattats och att rättsgrundsatser och processregler avseende bevisbördan och förebringande av bevisning har följts, faller för övrigt sådana faktiska konstateranden i princip utanför domstolens prövning vid ett överklagande (se dom av den 28 maj 1998 i mål C-7/95 P, Deere mot kommissionen, REG 1998, s. I-3111, punkt 22).
84. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den fjärde grundens första del.
85. Som andra delgrund har Bernard Connolly kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkt 128 i den överklagade domen, ansåg att den omtvistade boken offentligen gav uttryck för sökandens grundläggande motstånd mot kommissionens politik som sökanden hade till uppgift att genomföra, vilket medförde att det inte längre förelåg något sådant förhållande grundat på förtroende som borde föreligga mellan honom och institutionen.
86. Enligt klaganden framfördes inte denna anmärkning under det disciplinära förfarandet. Om det skulle anses strida mot lojalitetsplikten varje gång en tjänsteman ger uttryck för oenighet i fråga om en gemenskapsinstitutions politik, skulle yttrandefriheten, som garanteras i artikel 10 i konventionen, förlora all betydelse. För övrigt hade klaganden inte till uppgift att genomföra kommissionens politik utan — med disciplinnämndens egna ord — att övervaka medlemsstaternas monetära politik och att analysera de monetära följderna av genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen.
87. Domstolen konstaterar i det avseendet att förstainstansrättens påstående, som klaganden har ifrågasatt, i allt väsentligt även anges i åttonde övervägandet i disciplinnämndens yttrande samt i tionde övervägandet i avsättningsbeslutet, såsom kommissionen med rätta har påpekat. Bedömningen av innehållet i Bernard Connollys arbetsuppgifter avser de faktiska omständigheterna, vilka domstolen inte kan pröva inom ramen för ett överklagande.
88. Vad beträffar påståendet att principen om yttrandefrihet har åsidosatts och de inskränkningar i denna frihet som i undantagsfall kan göras, hänvisas till punkterna 37—64 i denna dom avseende den första grunden.
89. Överklagandet kan således inte heller vinna bifall på den fjärde grundens andra del.
90. Som tredje delgrund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten, i punkt 126 i den överklagade domen, felaktigt ansåg att disciplinnämnden och tillsättningsmyndigheten inte hade frånfallit anmärkningen om att artikel 12 i tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts, trots att kommissionen i svaromålet medgav att den frånfallit anmärkningen om att tystnadsplikten hade åsidosatts.
91. Oavsett vilka argument kommissionen har åberopat inom ramen för överklagandet — för övrigt har kommissionen bestritt klagandens tolkning av dessa — är det mot bakgrund av förstainstansrättens resonemang i punkt 126 i den överklagade domen, vilket har bekräftats i punkt 81 i denna dom, utrett att varken disciplinnämnden eller tillsättningsmyndigheten frånföll anmärkningen om att artikel 12 i tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts.
92. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den fjärde grundens tredje del.
93. I den del överklagandet kan prövas på den fjärde grunden skall det följaktligen lämnas utan bifall.
94. Som femte grund har klaganden kritiserat att förstainstansrätten, i punkt 44 i den överklagade domen, ansåg att tillsättningsmyndighetens rapport behandlade bokens innehåll bland de omständigheter som lades klaganden till last, som uttryck för en ekonomisk tes som inte överensstämde med kommissionens linje, och att förstainstansrätten därigenom inte satte vederbörlig tilltro till tillsättningsmyndighetens rapport, där det i punkt 25 endast nämns nedsättande och ogrundade personangrepp.
95. Klagandens påstående om att förstainstansrätten gjort en förväxling kan inte godtas, eftersom förstainstansrätten i punkt 44, genom att citera vissa avsnitt i tillsättningsmyndighetens rapport till disciplinnämnden, endast konstaterade att själva innehållet i den omtvistade boken, och särskilt dess polemiska karaktär, hörde till de omständigheter som lades klaganden till last.
96. Den femte grunden är således helt obefogad.
97. Den sjätte grunden består av två delar.
98. Som första delgrund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten, i punkterna 97 och 98 i den överklagade domen, inte satte vederbörlig tilltro till rättsakterna genom att framföra en anmärkning som inte hade styrkts under det disciplinära förfarandet, nämligen att det förelåg meningsskiljaktigheter mellan Bernard Connolly och kommissionen vad gäller införandet av den ekonomiska och monetära unionen. Till stöd för detta åberopade förstainstansrätten ett citat från den omtvistade boken — i detta fall sidan 12 — som inte finns med bland handlingarna i målet.
99. Domstolen konstaterar, såsom förstainstansrätten gjorde i punkterna 97 och 98 i den överklagade domen, att det var uppenbart att klaganden ogillade kommissionens politik, vilket framgår av det citerade avsnittet från den omtvistade boken — vilken naturligtvis utgjorde en del av handlingarna i målet —, och att klaganden själv förklarade detta inför disciplinnämnden (se protokollet från förhöret med klaganden den 5 december 1995, s. 4—7).
100. Under alla omständigheter faller sådana rent faktiska bedömningar utanför domstolens prövning vid ett överklagande.
101. Som den femte grundens andra del har klaganden hävdat att förstainstansrätten, i punkt 98 i den överklagade domen, felaktigt tillskrev honom uttalanden som han aldrig gjort, såsom att när hans analyser och förslag stötte på motstånd från hans överordnade beslutade han, med hänsyn till ämnets centrala betydelse och den fara som kommissionens politik medförde för unionens framtid, att publicera dessa.
102. Den materiella riktigheten i detta påstående, som ordagrant framgår av disciplinnämndens yttrande som ligger till grund för förstainstansrättens bedömning, kan inte sättas i fråga enbart genom ett påstående, utan att det finns precisa och samstämmiga uppgifter som talar för motsatt förhållande. Såsom förstainstansrätten påpekade i punkt 98 i den överklagade domen bekräftas för övrigt detta påstående av protokollet från förhöret den 5 december 1995 (s. 4 och 7), vars innehåll klaganden inte har ifrågasatt.
103. I den del överklagandet kan prövas på den sjätte grunden skall det följaktligen lämnas utan bifall.
104. Som sjunde grund har Bernard Connolly ifrågasatt förstainstansrättens bedömning, i punkt 47 i den överklagade domen, att klaganden, när han sista gången hördes av tillsättningsmyndigheten den 9 januari 1996, varken gjorde gällande att disciplinnämndens yttrande var grundat på anmärkningar som borde anses utgöra nya omständigheter eller ansökte om att det disciplinära förfarandet skulle tas upp på nytt, vilket han hade rätt till enligt artikel 11 i bilaga IX. Enligt klaganden framgår det av protokollet från detta förhör att hans ombud, vid detta möte, till tillsättningsmyndigheten överlämnade de inlagor som ingetts till disciplinnämnden. I dessa inlagor begärde klaganden i synnerhet att förfarandet skulle förklaras vilande och att ärendet skulle hänskjutas till tillsättningsmyndigheten för ett nytt förhör, för det fall disciplinnämnden skulle göra gällande att artikel 12 i tjänsteföreskrifterna åsidosatts i materiellt hänseende.
105. Oavsett huruvida överklagandet kan prövas på denna grund, kan klagandens argument under alla omständigheter inte styrka att det gjordes en felaktig rättstillämpning i punkt 47 i den överklagade domen. I denna punkt konstateras nämligen endast att klaganden, när han hördes den 9 januari 1996, varken gjorde gällande att disciplinnämndens yttrande var grundat på nya anmärkningar eller ansökte om att det disciplinära förfarandet skulle tas upp på nytt. Den omständigheten att klaganden, vid detta förhör, överlämnade de inlagor som ingetts till disciplinnämnden, i vilka han gjorde en generell reservation för det fall nya anmärkningar skulle åberopas i framtiden, är inte sådan att förstainstansrättens konstaterande ifrågasätts.
106. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den sjunde grunden.
107. Som åttonde grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten, i punkt 48 i den överklagade domen, inte tog ställning till den grund som avsåg att klaganden inte hade hörts på förhand, i enlighet med artikel 87 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, angående två omständigheter, nämligen den artikel som publicerades i dagstidningen The Times den 6 september 1995 och intervjun med en TV-journalist den 26 september 1995.
108. I det avseendet framgår det av punkt 48 i den överklagade domen att förstainstansrätten avsåg att ta ställning till argumentet att det i rapporten till disciplinnämnden inte heller lades sökanden till last att han den 6 september 1995 publicerade en artikel för att marknadsföra sin bok och att han den 26 september 1995 deltog i ett TV-program. Vad beträffar det argument som åberopats till stöd för den åttonde grunden, är det tillräckligt att erinra om att punkt 19 i rapporten uttryckligen hänvisar till de omständigheter som klaganden har åberopat.
109. Om den grund som klaganden åberopade i första instans, vilken för övrigt inte är särskilt klart formulerad, skall förstås som att den avser att klaganden i strid med kraven i artikel 87 andra stycket i tjänsteföreskrifterna inte hade hörts på förhand angående de två omständigheterna i fråga innan rapporten till disciplinnämnden upprättades, är det i det avseendet tillräckligt att domstolen påpekar följande. I punkt 9 i den överklagade domen konstaterade förstainstansrätten att tillsättningsmyndigheten genom skrivelse av den 13 september 1995 kallade klaganden för att särskilt höra honom angående omständigheterna i fråga mot bakgrund av hans skyldigheter enligt artiklarna 11, 12 och 17 i tjänsteföreskrifterna. När klaganden hördes den 26 september 1995, vägrade han att besvara de frågor som ställdes och ingav ett skriftligt tillkännagivande, vars innehåll anges i punkt 10 i den överklagade domen. Det var först efter det andra förhöret, det vill säga den 4 oktober 1995, som tillsättningsmyndigheten beslutade att hänskjuta ärendet till disciplinnämnden med stöd av artikel 1 i bilaga IX.
110. Det är således uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall på den åttonde grunden.
111. Som nionde grund har klaganden kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkt 74 i den överklagade domen, uppgav att det var tillåtet för rapportören att muntligen presentera sin rapport för övriga medlemmar av disciplinnämnden och att förstainstansrätten ett flertal gånger (i punkterna 74, 84, 95 och 101 i den överklagade domen) angav att klaganden inte hade anfört några bevis för påståendet att disciplinnämnden och dess ordförande hade utfört sin uppgift på ett lättsinnigt och partiskt sätt, trots den bevisning som erbjöds i både ansökan och repliken.
112. Vad beträffar underlåtenheten att upprätta en skriftlig rapport vid disciplinnämnden, konstaterar domstolen, som även förstainstansrätten gjorde i punkt 74 i den överklagade domen, att artikel 3 i bilaga IX endast anger rapportörens uppdrag utan att ange särskilda formföreskrifter för hur denne skall genomföra sitt uppdrag, exempelvis huruvida en skriftlig rapport skall upprättas eller om parterna skall delges denna rapport. Det var således korrekt av förstainstansrätten att av detta konstaterande dra slutsatsen att [d]et finns... inga hinder för att rapportören muntligen presenterar sin rapport för övriga medlemmar av disciplinnämnden.
113. Vad beträffar påståendet att förstainstansrätten åsidosatte regler avseende bevisbördan och förebringande av bevisning, vilket i förevarande fall syftar till att styrka att disciplinnämnden visat bristande oberoende och opartiskhet, gör domstolen följande påpekanden. För att övertyga domstolen om riktigheten av en parts påstående eller åtminstone få den att självmant föranstalta om bevisning, är det i allmänhet inte tillräckligt att åberopa vissa faktiska omständigheter till stöd för påståendet. Det är dessutom nödvändigt att framlägga tillräckligt precisa, objektiva och samstämmiga uppgifter till stöd för att de är riktiga eller sannolika.
114. Med förbehåll för det fall då bevisningen missuppfattats, vilket Bernard Connolly inte har styrkt i detta fall, utgör förstainstansrättens värdering av den bevisning som ingetts till den inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning (dom av den 16 september 1997 i mål C-362/95 P, Blackspur DIY mil. mot rådet och kommissionen, REG 1997, s. I-4775, punkt 29).
115. Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall på den nionde grunden.
116. Som tionde grund har klaganden kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkt 174 i den överklagade domen, avslog hans begäran om att memorandumet av den 28 juli 1995 om beräkning av lönenedsättning vid avstängning skulle läggas till handlingarna i målet. Enligt klaganden skulle detta memorandum ha varit till hjälp för honom att bevisa att kommissionen gjort sig skyldig till maktmissbruk. Vidare har klaganden kritiserat förstainstansrätten för att den ansåg att detta memorandum inte särskilt avsåg avsättningen av klaganden, trots att ingen av parterna hade ingett memorandumet under förfarandet. Förstainstansrätten åsidosatte därigenom rätten till försvar och använde sig på ett rättsstridigt sätt av en omständighet som den personligen hade kännedom om.
117. Domstolen anser att förstainstansrätten, i avsaknad av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter, vilka uteslutande faller under dess bedömning, kunde avslå begäran om att ett memorandum från kommissionen om ändring av de allmänna reglerna för att beräkna lönenedsättning vid avstängning av en tjänsteman skulle inges. På grund av dess innehåll avsåg detta memorandum varken avsättning i allmänhet eller klagandens specifika situation till följd av det beslut om avsättning som fattades i hans fall.
118. Följaktligen är det uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall på den tionde grunden.
119. Som elfte grund har klaganden ifrågasatt punkterna 172—175 i den överklagade domen, av det skälet att förstainstansrätten inte tog ställning till vissa argument som kunde styrka att det förekommit maktmissbruk under det disciplinära förfarandet. De argument som åberopades avsåg parallella förfaranden, underlåtenhet att besvara frågan om den exakta omfattningen av det disciplinära förfarandet i förhållande till artiklarna 11, 12 och 17 i tjänsteföreskrifterna, bristen på ett logiskt samband mellan premisserna och slutsatserna vad gäller det disciplinära förfarandet, den omständigheten att kommissionen i sina inlagor hävdade att disciplinnämnden inte ens behövde läsa den omtvistade boken och den avsiktliga och partiska utnämningen av generalsekreteraren som ordförande för disciplinnämnden.
120. Det framgår av punkterna 171—175 i den överklagade domen att förstainstansrätten inte ansåg att klagandens argument var objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter som kunde bekräfta påståendet att den disciplinåtgärd som vidtogs mot honom hade ett annat mål än att säkerställa att de interna regler som gäller för gemenskapens tjänstemän iakttas. En sådan motivering av den överklagade domen skall, med hänsyn till omständigheterna i målet, anses ta ställning till klagandens argument på fullgott sätt och skall, följaktligen, anses som tillräcklig för att göra det möjligt för domstolen att utöva sin prövningsrätt.
121. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 61 i sitt förslag till avgörande, kan förstainstansrättens skyldighet att motivera sina beslut inte tolkas som att den är tvungen att i detalj bemöta varje argument som åberopats av klaganden, särskilt om argumentet inte är tillräckligt klart och precist och inte stöds av tillräckligt utförlig bevisning. Klaganden har inte styrkt eller ens påstått att de argument som avses i punkt 119 i denna dom var av sådant slag eller att de stöds av bevisning som förstainstansrätten missuppfattat, eller att förstainstansrätten vid sin bedömning därav åsidosatte processregler eller rättsgrundsatser avseende bevisbördan och förebringande av bevisning.
122. Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall på den elfte grunden.
123. Som tolfte grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrättens resonemang i punkt 155 i den överklagade domen saknar logik, eftersom förstainstansrätten utifrån ett osäkert faktum slöt sig till ett inte tidigare känt faktum, trots att den logiska presumtionsregeln innebär att man utifrån ett säkert faktum sluter sig till ett inte tidigare känt faktum. Vidare kan enligt klaganden en negativ slutsats (kan man... inte... dra slutsatsen) inte ligga till grund för ett hållbart resonemang.
124. Domstolen anser att denna anmärkning inte kan godtas då den är grundad på en felaktig tolkning och utan beaktande av det sammanhang som nämnda punkt i den överklagade domen ingår i.
125. Såsom generaladvokaten med rätta påpekade i punkt 64 i sitt förslag till avgörande, tas nämligen i punkt 155 i den överklagade domen ställning till klagandens invändning att reglerna om föregående tillstånd i artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna möjliggör obegränsad censur i strid med artikel 10 i konventionen. Förstainstansrätten fastslog nämligen i punkt 152 i den överklagade domen att tillstånd endast vägras i undantagsfall och endast kan vara motiverat om offentliggörandet i fråga kan skada gemenskapernas intressen, och i punkt 154 konstaterade den att avsättningsbeslutet särskilt var grundat på det faktum att klaganden genom sitt agerande allvarligt hade skadat gemenskapernas intressen samt skadat institutionens anseende och rykte. Därav drog förstainstansrätten, i punkt 155, slutsatsen att det inte fanns något stöd för att det skulle ha fastslagits att klaganden åsidosatt artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna även om gemenskapernas intressen inte hade skadats och att det följaktligen inte kunde göras gällande att det förekommit obegränsad censur.
126. Det är således uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall på den tolfte grunden.
127. Som trettonde grund har klaganden gjort gällande att det av prövningen av övriga grunder framgår att de åsidosättanden som lagts honom till last inte har styrkts, vilket medför att förstainstansrättens bedömning av huruvida disciplinåtgärden var proportionerlig är ogiltig, då den vilar på premissen i punkt 166 i den överklagade domen att de handlingar som sökanden har anklagats för har befunnits styrkta.
128. Med hänsyn till att överklagandet inte har kunnat vinna bifall på någon av de andra grunder som klaganden har åberopat, kan det inte heller vinna bifall på den trettonde grunden.
129. Yrkandet om att avsättningsbeslutet skulle ogiltigförklaras lämnades, i den del det kunde prövas, utan bifall. Det var därför korrekt av förstainstansrätten att, i punkterna 178 och 179 i den överklagade domen, ogilla klagandens yrkande om ersättning för den ekonomiska och ideella skada som han påstår sig ha lidit, då detta yrkande hade ett nära samband med förstnämnda yrkande. Då klaganden inte har åberopat något argument som kan ifrågasätta giltigheten av detta resonemang, är det uppenbart att hans yrkande om skadestånd vid domstolen inte kan tas upp till sakprövning.
130. Överklagandet skall således ogillas i sin helhet.
131. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 118, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 70 i rättegångsreglerna skall institutionerna bära sina kostnader i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda. Enligt artikel 122 andra stycket skall artikel 70 dock inte tillämpas i mål där en tjänsteman eller annan institutionsanställd har överklagat. Klaganden har tappat målet och skall därför ersätta rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:
1) Överklagandet ogillas.
2) Bernard Connolly skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rättegångsspråk: franska.