Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 2 maj 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Se, exempelvis, artiklarna 20 och 21 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).

3 Se, exempelvis, dom av den 7 maj 1998, Clean Car Autoservice ( C‑350/96, EU:C:1998:205, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

4 Se artikel 26.2 FEUF.

5 Sanningen ligger säkert någonstans mittemellan.

6 Om privat självbestämmande och unionsrätten, se Leczykiewicz, D., Weatherill, St., Private Law Relationships in EU Law, i D. Leczykiewicz, St. Weatherill (eds.), The Involvement of EU Law in Private Law Relationships, Hart Publishing, Oxford och Portland, Oregon, 2013, s. 1–8, på sidorna 3–5.

7 Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 531/2012 av den 13 juni 2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen (EUT L 172, 2012, s. 10).

8 EU har naturligtvis också lagstiftat genom att harmonisera ett antal aspekter av privaträtten, det vill säga per definition övergripande situationer (exempelvis handelsagenter, produktansvar, försäkring och, mer allmänt, konsumentskydd). Även om slutmålet även här är att upprätta en inre marknad (se, för närmare detaljer, Müller-Graff, P.-Chr., Allgemeines Gemeinschaftsprivatrecht, i M. Gebauer/Chr. Teichmann, (eds.), Europäisches Privat- und Unternehmensrecht (Enzyklopädie Europarecht, Band 6), Nomos, Baden-Baden, 2014, s. 69–151, punkt 43 och följande punkter) används inte samma instrument. I de sistnämnda fallen gör lagstiftaren mer än att enbart införliva samma begrepp som normalt används inom ramen för de grundläggande friheterna.

9 Det vill säga den 1 januari 2002.

10 Europaparlamentets och rådets förordning av den 19 december 2001 om gränsöverskridande betalningar i euro (EGT L 344, 2001, s. 13).

11 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 (EUT L 266, 2009, s. 11).

12 Europaparlamentets och rådets förordning av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (EUT L 94, 2012, s. 22), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 248/2014 av den 26 februari 2014 (EUT L 84, 2014, s. 1) (nedan kallad förordning nr 260/2012).

13 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1).

14 EUT L 267, 2009, s. 7.

15 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 2015, s. 35).

16 Europaparlamentets och rådets förordning av den 28 februari 2018 om åtgärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG (EUT L 601, 2018, s. 1).

17 Europaparlamentets och rådets förordning av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner (EUT L 123, 2015, s. 1).

18 Se artikel 2.1 i förordning nr 260/2016.

19 Enligt domstolens fasta praxis ska en unionsbestämmelse tolkas inte bara med beaktande av dess lydelse, utan också av sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i, särskilt föreskrifternas förarbeten. Se, för ett liknande exempel, dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

20 Se skäl 1 i förordning nr 260/2012.

21 Se skäl 1 i förordning 260/2012.

22 En tysk högre regional domstol har till och med beskrivit denna bestämmelse som en åtgärd som skyddar konsumenterna. Se Oberlandesgericht Karlsruhe, 20 april 2018, 4 U 120/17, punkt 10 och följande punkter, MultiMedia und Recht (MMR), 2018, s. 611.

23 Se skäl 32 i förordning nr 260/2012, som också hänvisar till en hög nivå på konsumentskyddet.

24 Se artikel 11.1 i förordning nr 2018/302.

25 Europaparlamentets och rådets förordning av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (EUT L 293, 2008, s. 3). Se artikel 23.2: Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 16.1 ska tillgång till de passagerarpriser och fraktpriser som är tillgängliga för allmänheten för lufttrafik från en flygplats som befinner sig på en medlemsstats territorium och på vilken fördraget är tillämpligt, ges utan någon diskriminering på grundval av kunders nationalitet eller bosättningsort, eller på grundval av lufttrafikföretagsombudets eller annan biljettförsäljares etableringsort inom gemenskapen. Min kursivering.

26 Europaparlamentets och rådets förordning av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 334, 2010, s. 1). Se artikel 4.2: Utan att det påverkar subventionerade taxor, ska de avtalsvillkor och taxor som tillämpas av transportörer eller biljettutfärdare erbjudas till allmänheten utan någon som helst direkt eller indirekt diskriminering på grundval av den slutliga kundens nationalitet eller transportörernas eller biljettutfärdarens etableringsort inom unionen.

27 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 55, 2011, s. 1). Se artikel 4.2: Utan att det påverkar subventionerade taxor ska de avtalsvillkor och taxor som tillämpas av transportörer erbjudas allmänheten utan någon direkt eller indirekt diskriminering på grundval av den slutlige kundens nationalitet eller etableringsorten för transportörerna, eller biljettutfärdare inom unionen.

28 Europaparlamentets och rådets förordning av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (EUT L 315, 2007, s. 14).

29 Samt av skäl som rör en kunds nationalitet, etableringsort, den plats där betalkontot finns, betaltjänstleverantörens etableringsort eller betalningsinstrumentets utfärdandeort inom unionen.

30 Led a.

31 Led b. Och om betalningstransaktionerna görs i en valuta som näringsidkaren godtar (led c).

32 Se Artikel 97 i direktiv 2015/2366.

33 Det bör framhållas att domstolen, efter Deutsche Bahns skriftliga yttrande, på grundval av artikel 61.1 i domstolens rättegångsregler uppmanade deltagarna i förhandlingen att fundera över huruvida förordning nr 2018/302 var relevant. För egen del lämnade jag förhandlingen övertygad om att denna förordning inte skulle åberopas i förevarande mål.