Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 7 augusti 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 65, 2016, s. 1.

3 Det ena målet gällde medhjälp till bankrån och det andra målet ledning av en organiserad grupp av kriminella som bildats för att begå rån samt en serie av utförda rån.

4 I denna brottsutredning beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) genom beslut av den 28 juli 2016, som gavs in till EU-domstolen den 5 augusti 2016, att vilandeförklara målet och att ställa en tolkningsfråga till EU-domstolen. Begäran om förhandsavgörande registrerades som mål C‑439/16 PPU, Milev. I sin begäran frågade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) i huvudsak, om artiklarna 3–6 i direktiv 2016/343 skulle tolkas så, att de utgjorde hinder för det utlåtande som avgetts den 7 april 2016 av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien), alltså i början av införlivandeperioden för nämnda direktiv, som gav nationella domstolar med behörighet att pröva överklaganden av häktningsbeslut möjlighet att, sedan åtal väckts i brottmålet, avgöra om kvarhållande i häkte av en misstänkt skulle bli föremål för domstolsprövning av huruvida det förelåg skälig misstanke om att han begått brottet som han misstänktes för (se dom av den 27 oktober 2016, Milev, C‑439/16 PPU, EU:C:2016:818, punkt 28). EU-domstolen ansåg att det utlåtande som avgetts den 7 april 2016 av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) inte var sådant att det efter utgången av tidsfristen för införlivande av direktiv 2016/343 allvarligt äventyrade de mål som eftersträvades med direktivet (se dom av den 27 oktober 2016, Milev, C‑439/16 PPU, EU:C:2016:818, punkt 36.)

5 Denna stöld utgör ett brott enligt artikel 199.2 punkt 3 i Nakazatelen kodeks (strafflagen, nedan kallad NK), med påföljden frihetsberövande under en tid av 15–20 år, livstids fängelse eller livstids fängelse utan möjlighet till omvandling.

6 Före 2017 års reform hade artikel 29.1 punkt 1 d följande lydelse:En domare … får inte ingå i en dömande avdelning … om han eller hon har ingått i den avdelning som meddelat … ett beslut om åläggande, bekräftelse, ändring eller upphävande av häktning som en tvångsåtgärd före målets prövning i sak.

7 Se, bland annat, punkt 39 i detta förslag till avgörande.

8 Se, bland annat, punkt 43 i detta förslag till avgörande.

9 Se, bland annat, artikel 48 i stadgan och direktiv 2016/343.

10 Se artikel 6 i stadgan.

11 Se, bland annat, artikel 47 i stadgan.

12 Se skäl 10 i direktiv 2016/343. Kommissionen har anfört att direktiv [2016/343] innehåller minimiregler avseende vissa förfarandegarantier för misstänkta eller åtalade personer i brottmålsförfaranden. Direktivet gäller vissa aspekter av oskuldspresumtionen … Av detta följer att direktivet inte utgör ett fullständigt eller uttömmande instrument i fråga om skydd av grundläggande rättigheter för en misstänkt person som är häktad (punkt 11 i kommissionens yttrande). I punkt 26 i yttrandet framhöll kommissionen att artikel 4 i direktiv 2016/343 endast innehåller ett negativt krav på häktningsbeslutets lagenlighet, det vill säga att den misstänkte inte får beskrivas som skyldig, när beslut fattas om häktning.

13 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet Milev ( C‑439/16 PPU, EU:C:2016:760, punkterna 59–63).

14 Se även skäl 12 i direktiv 2016/343.

15 Se, analogt, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 68 och där angiven rättspraxis). Se också, analogt, generaladvokat Bobeks förslag till avgörande i målet Milev ( C‑439/16 PPU, EU:C:2016:760, punkterna 69–76), som grundar sin bedömning på samtidig tillämpning av flera bestämmelser i Europakonventionen på ett straffrättsligt förfarande.

16 Se dom av den 28 juli 2016, JZ ( C‑294/16 PPU, EU:C:2016:610, punkterna 48–50).

17 Se dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 37).

18 Se dom av den 10 juli 2014, Nikolaou/Cour des comptes ( C‑220/13 P, EU:C:2014:2057, punkt 35). Enligt min mening är det endast artikel 6.2 i Europakonventionen som specifikt handlar om oskuldspresumtionen.

19 Se Europadomstolens dom av den 5 juli 2016, Buzadji mot Republiken Moldavien, CE:ECHR:2016:0705JUD002375507, § 84. Enligt Europadomstolen utgör artikel 5 i [Europakonventionen], tillsammans med artiklarna 2, 3 och 4, de viktigaste bestämmelserna som garanterar de grundläggande rättigheterna till skydd för människors fysiska säkerhet …, och artikeln är därför av största vikt.

20 Se, bland annat, rättsmedlen i artikel 5.3 och 5.4 i Europakonventionen.

21 Se, för ett likartat resonemang, Europadomstolen, 10 mars 2009, Bykov mot Ryssland, CE:ECHR:2009:0310JUD000437802, § 61. Artikel 5.3 i Europakonventionen ger personer som är frihetsberövade på grund av misstanke om brott garantier mot godtyckliga eller oberättigade frihetsberövanden (se Europadomstolens dom av den 29 april 1999, Aquilina mot Malta, CE:ECHR:1999:0429JUD002564294, § 47). Artikel 5.4 i Europakonventionen ger frihetsberövade personer rätt att föra talan mot frihetsberövandet och ger också rätt att, inom en kort tidsfrist efter det att talan väckts, erhålla ett domstolsbeslut rörande frihetsberövandets laglighet, som avslutar frihetsberövandet om det befinns vara olagligt (se Europadomstolens dom av den 9 juli 2009, Mooren mot Tyskland, CE:ECHR:2009:0719JUD00136403, § 106).

22 Enligt Europadomstolens praxis kan endast en strikt tolkning motsvara syftet med denna bestämmelse, som är att säkerställa att ingen godtyckligt frihetsberövas (se Europadomstolens dom av den 6 april 2000, Labit mot Italien, CE:ECHR:2000:0406JUD002677295, § 170). Dessutom måste myndigheterna på ett övertygande sätt visa att varje period av frihetsberövande, hur kort den än är, är berättigad (se Europadomstolens dom av den 22 maj 2012, Idalov mot Ryssland, CE:ECHR:2012:0522JUD000582603, § 140).

23 Se Europadomstolens domar av den 1 juli 1961, Lawless mot Irland, CE:ECHR:1961:0701JUD000033257, s. 51–53, § 14, och av den 22 februari 1989, Ciulla mot Italien, CE:ECHR:1989:0222JUD001115284, s. 16–18, §§ 38–41.

24 Även om texten i artikel 5.1 c i Europakonventionen kräver skälig misstanke om att personen i fråga har begått ett brott eller (min kursivering) att det skäligen kan anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta, tror jag att denna alternativa formulering har omvandlats till kumulativa krav enligt Europadomstolens praxis från senare tid. I sin dom av den 5 juli 2016, Buzadji mot Republiken Moldavien, CE:ECHR:2016:0705JUD002375507, ansåg Europadomstolen (stor avdelning) att det var nödvändigt att utveckla sin praxis i förhållande till artikel 5 i Europakonventionen. I punkterna 92–102 i denna dom ansåg Europadomstolen att det förhållandet att det fanns skälig misstanke om att en person begått ett brott inte ensamt kunde göra häktning berättigad och att det alltså krävdes ytterligare skäl för häktning. Dessa andra skäl kunde vara flyktfara, fara för påverkan på vittnen eller förvanskande av bevis, kollusionsfara, fara för återfall i brott, fara för störning av allmän ordning eller den därav följande nödvändigheten av att skydda den person som var föremål för den frihetsberövande åtgärden. Det bör understrykas att Europadomstolen i punkt 102 i samma dom framhöll att skyldigheten för en domare att anföra relevanta och tillräckliga grunder till stöd för frihetsberövandet – utöver bestående skälig misstanke om att den arresterade personen begått ett brott – gäller alltifrån det första häktningsbeslutet, det vill säga snabbt efter arresteringen. Dessutom måste existensen av dessa risker ha fastställts, och myndigheternas resonemang i detta hänseende får inte vara abstrakt, allmänt eller stereotypt (se Europadomstolens dom av den 28 november 2017, Merabishvili mot Georgien, CE:ECHR:2017:1128JUD007250813, § 222). Jag vill påpeka att flyktfaran, faran för påverkan av vittnen eller förvanskning av bevis, kollusionsfaran, återfallsfaran, faran för störningar av allmän ordning eller den därav uppkomna nödvändigheten av att skydda den häktade personen inte tycks vara aktuella i det nationella målet i förevarande fall. Det bör framhållas att denna av Europadomstolen utvecklade praxis utgör en avsevärd förstärkning av rätten till frihet och därmed av oskuldspresumtionen.

25 Europadomstolen har ansett att om det inte finns några rimliga skäl att misstänka att den arresterade personen har begått ett brott, det vill säga om frihetsberövandet inte omfattas av de tillåtna undantagen som räknas upp i artikel 5.1 c i Europakonventionen, är frihetsberövandet olagligt, och domaren måste då ha möjlighet att förordna om frigivande. (se Europadomstolen, 3 oktober 2006, McKay mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2006:1003JUD000054403, § 40).

26 Se Europadomstolen, 30 augusti 1990, Fox, Campbell och Hartley mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1990:0830JUD001224486, § 32.

27 Se Europadomstolen, 28 november 2017, Merabishvili mot Georgien, CE:ECHR:2017:1128JUD007250813, § 184.

28 När förhandlingen hölls den 11 juli 2018, hade Emil Milevs redan varit frihetsberövad i sex månader.

29 Se Europadomstolen, 28 november 2017, Merabishvili mot Georgien, CE:ECHR:2017:1128JUD007250813, § 222.

30 En domares personliga opartiskhet presumeras såvida det inte finns bevis om motsatsen. I Europadomstolens dom av den 15 december 2005, Kyprianou mot Cypern, CE:ECHR:2005:1215JUD0007379701, § 119, erkände Europadomstolen svårigheten att fastställa en kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen på grund av subjektiv partiskhet.

31 Se Europadomstolen, 24 maj 1989, Hauschildt mot Danmark, CE:ECHR:1989:0524JUD001048683, § 46.

32 Termen prévenu, som används av Europadomstolen, är synonymt med uttrycket personne poursuivie (tilltalad), som används i direktiv 2016/343.

33 Se Europadomstolen, 24 maj 1989, Hauschildt mot Danmark, CE:ECHR:1989:0524JUD001048683, § 48.

34 Min kursivering tillfogad. Se Europadomstolen, 24 maj 1989, Hauschildt mot Danmark, CE:ECHR:1989:0524JUD001048683, §§ 50 och 51. Se också Europadomstolen, domar av den 27 februari 2007, Nestak mot Slovakien, CE:ECHR:2007:0227JUD006555901, § 100, och Europadomstolen, 22 april 2010, Chesne mot Frankrike, CE:ECHR:2010:0422JUD002980806, §§ 36–39. I den senare domen ansåg Europadomstolen att den motivering som en domstol använt för att bekräfta klagandens frihetsberövande och dess fortsättning utgjorde mer en förutfattad mening om hans skuld än en beskrivning av misstankar mot honom. Följaktligen kunde det förhållandet att samma domare hade ingått i den avdelning som slutligen skulle avgöra målet ge anledning till tvivel och utgjorde därför en kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen. Europadomstolen noterade att domarna inte hade begränsat sig till en summarisk bedömning av de omständigheter som lades klaganden till last för att rättfärdiga fortsatt häktning utan att de också hade uttalat sig om förhållanden som åberopats för att styrka att klaganden var skyldig.

35 Det vill säga beslutet i skuldfrågan vid avgörandet av målet i sak.

36 Se Europadomstolen, 24 maj 1989, Hauschildt mot Danmark, CE:ECHR:1989:0524JUD001048683, § 52.

37 Se också artikel 6 i direktiv 2016/343.

38 Se Europadomstolen, 28 november 2012, Lavents mot Lettland, CE:ECHR:2012:112JUD005844200, § 125.

39 Se Europadomstolen, 10 februari 1995, Allenet de Ribemont mot Frankrike, CE:ECHR:1995:0210JUD00151789, § 35.

40 Europadomstolen, 31 mars 2016, Petrov och Ivanova mot Bulgarien, CE:ECHR:2016:0331JUD004577310, § 44.

41 Målet vid den nationella domstolen visar att det under vissa omständigheter råder en spänning mellan vissa av de rättigheter som behandlas i stadgan, till och med inom ramen för oskuldspresumtionen. I avsaknad av en hierarki mellan dessa rättigheter ankommer det på de nationella domstolarna och unionsdomstolarna att finna en rimlig jämvikt mellan dessa – ibland konkurrerande – rättigheter.

42 Det råder inget tvivel om att ett beslut om häktning av en åtalad person inte utgör ett domstolsbeslut om hans skuld.

43 Se punkt 52 i detta förslag till avgörande.

44 Det framgår klart av begäran om ett förhandsavgörande att Emil Milevs skuld till det väpnade rånet i en affär den 30 december 2008 inte har fastställts lagligen och att det straffrättsliga förfarandet mot honom i detta mål fortfarande pågår.

45 Se skäl 16 i direktiv 2016/343.

46 Artikel 10.1 i direktiv 2016/343 föreskriver att medlemsstaterna måste se till att misstänkta och åtalade personer förfogar över ett effektivt rättsmedel vid kränkning av, bland annat, oskuldspresumtionen som skyddas av detta direktiv.

47 Se, bland annat, punkt 43 i detta förslag till avgörande.

48 Se punkt 74 i detta förslag till avgörande.

49 Genom att kravet på en stor sannolikhet gör det svårare att få framgång med överklagandet av häktningsbeslutet.

50 Se punkterna 29 och 39 i detta förslag till avgörande.

51 Se punkt 62 i detta förslag till avgörande.

52 Se punkterna 63 och 64 i detta förslag till avgörande. Fastän en sådan inställning kan säkerställa att oskuldspresumtionen i artikel 48 i stadgan samt artiklarna 3 och 4 i direktiv 2016/343 respekteras, står den i strid med artikel 6 i stadgan.

53 Se punkterna 63 och 64 i detta förslag till avgörande.

54 Med förbehåll för vad den hänskjutande domstolen kan anse om detta, förefaller det som om en del av bulgarisk rättspraxis, till följd av ändringarna i NPK, förbjuder den domare som prövar lagligheten av en häktning att ta befattning med bevisen och att ange vilka som är trovärdiga och varför. Se punkt 39 i detta förslag till avgörande. Som kommissionen har framhållit, finns det emellertid olika uppfattningar om denna rättspraxis.

55 Se, för ett likartat resonemang, Europadomstolens dom av den 24 maj 1989, Hauschildt mot Danmark, CE:ECHR:1989:0524JUD001048683, §§ 50 och 51.