Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 13 juni 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Nedan kallad överenskommelsen om att erkänna skuld. Förfarandet avseende denna överenskommelse kommer nedan att hänföras till som förfarandet om erkännandet av skuld.

3 Nedan kallad stadgan.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

5 C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732.

6 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

7 DV nr 67, av den 27 juli1999.

8 Text ur överenskommelsen som den hänskjutande domstolen har lämnat på EU-domstolens begäran.

9 Det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för direktiv 2016/343 innebär enligt min mening inga särskilda svårigheter. Enligt artikel 14.1 i detta direktiv var medlemsstaterna skyldiga att införliva direktivet senast den 1 april 2018. Det ska påpekas att överenskommelsen ingicks mellan åklagaren och MH den 18 maj 2018 och även ska godkännas av den hänskjutande domstolen.

10 Se, i detta hänseende, de överväganden som avser den straffrättsliga uppgörelsen i Europeiska unionen i förslag till avgörande av generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer i målet Gözütok och Brügge ( C‑187/01, EU:C:2002:516, punkterna 61–106). Se även, när det gäller praxis från Europeiska domstolen för skydd av de mänskliga rättigheterna, Europadomstolen, 23 februari 2016, Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (CE:ECHR:2016:0223JUD004663213, § 100 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland).

11 Se Europadomstolen, 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland (CE:ECHR:2014:0227JUD001710310, § 41 och där angiven rättspraxis), nedan kallad domen Karaman mot Tyskland.

12 Det följer av beslutet om hänskjutande och av lydelsen av den aktuella överenskommelsen att det således krävs att minst tre deltagare finns för att en grupp ska anses föreligga.

13 Se, i detta hänseende, Baron, E., La coaction en droit pénal, doktorsavhandling beträffande vilken disputation hölls den 7 december 2012, särskilt punkt 371.

14 Domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§ 100 och där angiven rättspraxis samt §§ 103 och 104 och där angiven rättspraxis). Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna angav i § 104 följande: If the nature of the charges makes it unavoidable for the involvement of third parties to be established in one set of proceedings and those findings would be consequential on the assessment of the legal responsibility of the third parties tried separately, this should be considered as a serious obstacle for disjoining the cases.

15 Domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§ 104).

16 Domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§§ 103–105).

17 Bestämmelserna i artikel 4.3 i direktiv 2016/343 är inte relevanta i förevarande mål.

18 Dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkterna 45–47).

19 Se analogt dom av den 21 december 2016, Tele2 Sverige och Watson m.fl. ( C‑203/15 och C‑698/15, EU:C:2016:970, punkterna 127 och 128 samt där angiven rättspraxis), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 62).

20 EUT C 303, 2007, s. 17.

21 Se förklaringarna till artikel 52 i stadgan.

22 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden (COM(2013) 821 final).

23 Se punkterna 13–17 i detta förslag.

24 Kommissionen hänvisade i sitt förslag till direktivet uttryckligen till Europadomstolens dom av den 25 mars 1983, Minelli mot Schweiz (CE:ECHR:1983:0325JUD000866079, § 37), i vilken den fann att det strider mot oskuldspresumtionen om ett rättsligt avgörande som berör den misstänkte bygger på antagandet att den misstänkte är skyldig innan det lagligen har fastställts att den åtalade är skyldig och särskilt innan han eller hon haft möjlighet att utöva sin rätt till försvar. Det är tillräckligt, även utan ett formellt konstaterande, att en motivering ger intryck av att domaren anser den tilltalade skyldig.

25 Det framgår av fast rättspraxis att artikel 52.3 i stadgan inte inkräktar på unionsrättens och EU-domstolens autonomi varför unionslagstiftaren får tillförsäkra ett mer långtgående skydd än Europakonventionen (se, i detta hänseende, dom av den 21 december 2016, Tele2 Sverige och Watson m.fl. ( C‑203/15 och C‑698/15, EU:C:2016:970, punkt 129 och där angiven rättspraxis)).

26 Se, beträffande den rätt till oskuldspresumtionen som föreskrivs i artikel 6.2 i Europakonventionen, Kjølbro, J. F., Den Europaeiske Menneskerettighedskonvention – for praktikere, Jurist – og Okonomforbundets Forlag, Köpenhamn, 2017, särskilt sidan 655 och följande sidor.

27 Se, i detta hänseende, domen Karaman mot Tyskland (§ 41 och där angiven rättspraxis).

28 Se, i detta hänseende, domen Karaman mot Tyskland (§ 63 och där angiven rättspraxis) samt, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 31 oktober 2013, Mosinian mot Grekland (CE:ECHR:2013:1031JUD000804510, § 23 och där angiven rättspraxis).

29 Se, i detta hänseende, domen Karaman mot Tyskland (§ 64) och domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§ 104) samt Europadomstolen, 25 januari 2018, Bikas mot Tyskland (CE:ECHR:2018:0125JUD007660713, § 46 och där angiven rättspraxis).

30 Som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna angav i § 63 i domen Karaman mot Tyskland kan missvisande ordval inte vara avgörande när man beaktar det aktuella förfarandets karaktär och det sammanhang i vilket det ingår.

31 I det målet gjorde sökanden gällande ett åsidosättande av hans rätt till oskuldspresumtionen på grund av omnämnandet av hans deltagande i ett brott i en dom som hade meddelats mot andra i Tyskland separat åtalade personer. Det aktuella rättsliga avgörandet hade således meddelats efter ett förfarande som inte var direkt riktat mot sökanden, i egenskap av tilltalad, men icke desto mindre rörde ett straffrättsligt förfarande som pågick mot sökanden och hade samband med detta.

32 Domen Karaman mot Tyskland (§ 64). Min kursivering.

33 Domen Karaman mot Tyskland (§ 64).

34 Ibidem.

35 Ibidem.

36 Ibidem (§ 66).

37 Ibidem (§ 69).

38 Se övervägandena i denna fråga i punkterna 56–61 i detta förslag till avgörande.

39 Domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§§ 103 och 104).

40 I domen angavs att X hade konspirerat med två andra personer, N, tidigare obetald rådgivare till guvernören och O, tidigare direktör för VLK, varvid det i synnerhet preciserades att N hade haft uppsåt att förskingra tillgångar … (se pressmeddelande i målet Navalnyy och Ofitserov/Ryssland, tillgängligt på följande webbplats: http://hudoc.echr.coe.int/fre-press?i=003–5307100–6607284).

41 Domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§106).

42 Se punkterna 82–84 i detta förslag till avgörande.

43 Se skäl 48 i direktivet.