Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 29 juli 2019

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 7, 2009, s. 1.

3 EUT L 338, 2003, s. 1.

4 EUT L 12, 2001, s. 1.

5 Se, vad gäller relevansen av domstolens praxis rörande denna förordning, på det aktuella området, dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber ( C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkt 23).

6 EUT L 143, 2004, s. 15.

7 EUT L 331, 2009, s. 17, nedan kallat 2007 års Haagprotokoll.

8 Detta protokoll ratificerades av Europeiska unionen den 8 april 2010 på medlemsstaternas vägnar, med undantag av de två medlemsstater som inte ville tillträda protokollet. Se förteckningen över de stater som var parter i protokollet den 31 mars 2017, som finns tillgänglig på Haagkonferensens webbplats: https://www.hcch.net/fr/instruments/conventions/status-table/?cid=133.

9 Se artikel 76 tredje stycket i förordning nr 4/2009. Notera att detta tillämpningsdatum skiljer sig från dagen för ikraftträdandet av 2007 års Haagprotokoll, som för samtliga parter i konventionen fastställdes till den 1 augusti 2013. Se, även, Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., Compétence et exécution des jugements en Europe, Règlements 44/2001 et 1215/2012, Conventions de Bruxelles (1968) et de Lugano (1998 et 2007), 6e éd., Librairie générale de droit et de jurisprudence, collection Droit des affaires, Paris, 2018, punkt 216, s. 318.

10 Se artikel 1071 i Codul de procedură civilă (civilprocesslagen), som citeras i beslutet om hänskjutande i målet OF (C‑759/18), som ännu inte har avgjorts av domstolen (s. 5).

11 Se punkt 22 i detta förslag till avgörande.

12 C‑184/14, EU:C:2015:479, nedan kallad domen A.

13 Se, bland annat, domen A (punkterna 15–17), och dom av den 6 oktober 2015, A ( C‑489/14, EU:C:2015:654, punkterna 13 och 14), samt beslut av domstolens ordförande av den 16 januari 2018, PM ( C‑604/17, ej publicerat, EU:C:2018:10, punkterna 12–14), och dom av den 4 oktober 2018, IQ ( C‑478/17, EU:C:2018:812, punkterna 13 och 14). Se, även, begäran om förhandsavgörande i mål OF (C‑759/18), som ännu inte har avgjorts av domstolen, i vilken det i punkt 13 hänvisas till ett flertal liknande mål som rör rumänska medborgare med hemvist i en annan medlemsstat, i detta fall i Italien, och som avser behörigheten för den domstol vid vilken yrkandena om föräldraansvar och underhållsskyldighet har framställt, under samma omständigheter som i det nationella målet.

14 I detta avseende har den hänskjutande domstolen erinrat om att [e]nligt nationell lagstiftning har talan om föräldraansvar och talan om underhållsbidrag i ett fall som det förevarande samband med en talan om äktenskapsskillnad (artikel 931.2 i Codul de procedură [civilă] [civilprocesslagen]). Valet att tillämpa kriteriet om makarnas medborgarskap kan också motiveras genom anvisandet av vilken lag som ska tillämpas på upplösningen av äktenskapet. Det är i detta sammanhang värt att notera att Förenade kungariket inte är bundet av rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EGT L 343, 2010, s. 10).

15 Se punkt 22 i detta förslag till avgörande.

16 Artikel 4 i förordning nr 4/2009, som har rubriken Val av domstol, är enligt punkt 3 i denna artikel inte tillämplig på underhållsskyldighet med avseende på ett barn under 18 år. I artikel 6 i denna förordning föreskrivs subsidiär behörighet grundad på parternas gemensamma medborgarskap, medan artikel 7 i samma förordning skapar ett forum necessitatis.

17 Se, när det gäller att fadern inte bestritt domstolens behörighet i detta förfarande, punkt 25 i detta förslag till avgörande.

18 Vad gäller tillämpningen av detta kriterium, se dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber ( C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, och särskilt, för motiveringen av detta kriterium, punkt 34).

19 Se definitionen av underhållsberättigade i artikel 2.10 i förordning nr 4/2009. Jämför artikel 46 i samma förordning om fri rättshjälp för ansökningar angående underhåll till barn. Se, även, dom av den 15 januari 2004, Blijdenstein ( C‑433/01, EU:C:2004:21, punkt 30), av vilken följer att den underhållsberättigade är den vars behov ska avgöras av den domstol där talan väcks. Se, också, Fongaro, E., och Hector, P., Obligation alimentaire, Répertoire de droit européen, Encyclopédie juridique Dalloz, Dalloz, Paris, 2018, punkt 97, och Ancel, B., och Watt, H., M., Aliments sans frontières, Revue critique de droit international privé, Dalloz, Paris, 2010, nr 3, s. 457–484, särskilt punkt 4, fotnot 9 (s. 460), och punkt 8 (s. 463 och 464). Se, för ett liknande resonemang, Hellner, M., Maintenance obligations, Encyclopedia of Private International Law, Edward Edgar Publishing, Cheltenham, 2017, s. 1185–1194, särskilt s. 1190.

20 Jämför domen av den 4 oktober 2018, IQ ( C‑478/17, EU:C:2018:812, punkt 16).

21 Jag konstatera att detta kriterium inte beaktades i samband med äktenskapsskillnaden.

22 Se punkterna 24 och 31 i detta förslag till avgörande.

23 I det målet var både makarna och deras två barn italienska medborgare med hemvist i London (Förenade kungariket). En talan om hemskillnad och dess konsekvenser för barnen väcktes vid en italiensk domstol, medan samma kärande senare väckte talan vid en brittisk domstol om att denna domstol skulle reglera formerna för föräldraansvaret. Den domstol vid vilken den första talan väcktes fann att det av artikel 8.1 i förordning nr 2201/2003 följde att endast de brittiska domstolarna var behöriga i frågor om föräldraansvar, i den mening som avses i artikel 2 led 7 i förordning nr 2201/2003, eftersom barnen hade hemvist i London.

24 Domen A (punkt 48). Min kursivering

25 Jag delar Europeiska kommissionens uppfattning att denna artikel utgör en form av tyst utvidgning av behörigheten. För ett liknande resonemang se, bland annat, Gallant, E., Droit processuel civil de l’Union européenne, LexisNexis, Paris, 2011, punkt 319, s. 109, som använder samma uttryck och preciserar att denna regel gör det möjligt för en obehörig domstol att pröva en talan underhållsskyldighet. Jämför artikel 26.1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

26 I förevarande fall är detta, enligt min mening, fallet vad gäller målet om underhållsskyldighet efter det att målen, och följaktligen förfarandena, separerades. Se, för ett liknande resonemang, de frågor från den hänskjutande domstolen som behandlades i punkt 30 i förevarande förslag till avgörande.

27 Se artikel 12 i förordning nr 4/2009.

28 Se artikel 13 i förordning nr 4/2009.

29 Domen A (punkterna 40 och 43).

30 Se, för ett liknande resonemang, Gallant, E., op. cit., punkt 313, s. 108.

31 Se domen A (punkterna 43–46, särskilt den sistnämnda punkten).

32 C‑604/17, ej publicerat, EU:C:2018:10.

33 C‑85/18 PPU, EU:C:2018:220.

34 Se beslut av domstolens ordförande av den 16 januari 2018, PM ( C‑604/17, ej publicerat, EU:C:2018:10, punkt 33), och beslut av 10 april 2018, CV ( C‑85/18 PPU, EU:C:2018:220, punkt 55).

35 Se bland annat, för en färsk påminnelse om den tolkningsmetod som domstolen brukar använda, dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 34).

36 Se domen A (punkterna 33, 34 och 48).

37 Denna artikel hade exakt samma lydelse som artikel 5.2 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen), inbegripet 1978 års tillägg om behörigheten för den domstol vid vilken en talan om en persons rättsliga status har väckts. Se, även, Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., op. cit., punkt 219, s. 320.

38 Se, för ett liknande resonemang, Boiché, A., Les règles de compétence judiciaire, dossier Recouvrement des obligations alimentaires dans l’Union, Actualité juridique: famille, Dalloz, Paris, 2009, nr 3, s. 107–112, särskilt kommentaren till artikel 3 d i förordning nr 4/2009.

39 Uttrycket sammanfattar den motivering av de särskilda behörighetsreglerna som används av Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., op. cit., punkt 180, p. 246.

40 Se dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber ( C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkterna 26–29). Se, även, skäl 15 i förordning nr 4/2009.

41 Se bland annat, vad gäller det företräde som den underhållsberättigades val ges vid fastställande av behörig domstol, Joubert, N., La mise en œuvre de l’obligation alimentaire en présence d’un élément d’extranéité dans les relations entre parents et enfants, Droit de la famille, LexisNexis, Paris, 2018, no 1, dossier 3, punkt 7. Se, även, Farge, M., Promotion transfrontière du droit à obtenir des aliments: l’apport du règlement (CE) no 4/2009 du 18 décembre 2008 (1re partie), Droit de la famille, LexisNexis, Paris, 2011, no 9, étude 18, punkt 16.

42 Se även, för ett liknande resonemang, Boiché, A., op. cit., särskilt kommentaren till artikel 10 i förordning nr 4/2009.

43 Se artikel 14 i förordning nr 4/2009.

44 Se punkt 29 i förevarande förslag till avgörande.

45 Se fotnot 8 i förevarande förslag till avgörande.

46 Om den berörda medlemsstaten är bunden av detta protokoll utgör den underhållsberättigades val av en domstol i den medlemsstat där svaranden har hemvist nämligen en garanti för att domstolslandets lag tillämpas i enlighet med artikel 4.3 i nämnda protokoll.

47 Se artikel 23 och följande artiklar i förordning nr 4/2009. Se även, vad gäller konsekvenserna av Brexit, som skulle leda till att Förenade kungariket betraktas som ett tredjeland och inte kan påverka erkännandet av avgöranden, eftersom avgöranden som meddelas i Förenade kungariket, för närvarande, inte omfattas av exekvaturförfarandet, Farge, M., Conjectures sur le Brexit… i Droit de la famille, La Semaine juridique, Édition générale, LexisNexis, Paris, 2016, nr 38, s. 1723–1729, särskilt s. 1725. Se även Pilich, M. Brexit and EU private international law: May the UK stay in?, Maastricht Journal of European and Comparative law, Sage Publishing, New York, 2017, vol. 24, nr 3, s. 382–398, särskilt sidorna 391–393.

48 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 2017, S. ( C‑283/16, EU:C:2017:104, punkterna 32–34 och där angiven rättspraxis), och skäl 9 i förordning nr 4/2009, för en påminnelse om det mål om enkla och snabba förfaranden som eftersträvas i den förordningen.

49 Se, för en påminnelse om att ett av syftena med förordning nr 4/2009 att säkerställa en effektiv indrivning av underhållsbidrag i gränsöverskridande situationer, skäl 15 i den förordningen och dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber ( C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkt 41). Se även, för en närmare redogörelse av reglerna för erkännande och verkställighet av domar som meddelats i en medlemsstat som inte är bunden av Haagprotokollet från år 2007, bland annat, Fongaro, E., och Hector, P., op. cit., punkterna 78–90.

50 Se domen A (punkt 46).

51 Se punkt 31 i förevarande förslag till avgörande.

52 Se, för synpunkter på konsekvenserna av det system som valts i förordning nr 2201/2003, Ancel, B., och Muir Watt, H., L’intérêt supérieur de l’enfant dans le concert des juridictions: le Règlement Bruxelles II bis , Revue critique de droit international privé, Dalloz, Paris, 2005, nr 4, s. 569–606, särskilt fotnot 7 och hänvisningen till skäl 6 i nämnda förordning.

53 I detta processuella sammanhang skulle ett återkallande av yrkandet, vid den domstol vid vilken talan först väcktes, nämligen kunna betraktas som ett avstående från underhållsskyldigheten, i strid med grunderna för domstolslandets rättsordning.

54 Se domen A (punkt 43).

55 I detta avseende kan en jämförelse göras med domen av 4 oktober 2018, IQ ( C‑478/17, EU:C:2018:812, punkt 47).

56 Se, i detta hänseende, motiveringen till att man inte förutsåg de aktuella svårigheterna som följer av konstaterandet i skäl 11 i förordning nr 2201/2003, enligt vilket [d]omstolar som har behörighet enligt den här förordningen … i allmänhet [är] behöriga att döma i frågor om underhållsskyldighet, vilket det erinrades om i kommissionens grönbok om underhållsskyldighet av den 15 april 2004 (KOM(2004) 254 slutlig, punkt 5.1.1, s.13).

57 I denna artikel införs en regel som inspirerats av teorin om olämpligt forum (forum non conveniens). Denna återfinns även i artiklarna 8 och 9 i Haag-konventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (tillgänglig på (följande webbadress: https://www.hcch.net/en/instruments/conventions/full-text/?cid=70 eller i Sveriges internationella överenskommelser SÖ 2013:14), som delar upp ordningen i en överföring eller ett krav på behörighet enligt uttrycket i Gallant, E, Le forum non conveniens de l’article 15 du règlement Bruxelles II bis, Revue critique de droit international privé, Dalloz, Paris, 2017, Nr 3, s. 464–471, punkt 2.