lagen.
EU-domstolen

Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 7 november 2019

CELEX
62018CC0480
Typ
EU-domstolen

Källa

1 Originalspråk: italienska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1, och rättelse i EUT L 187, 2009, s. 5)

3 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG, 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 2015, s. 35). Direktiv 2007/64 upphävdes och ersattes av direktiv (EU) 2015/2366 med verkan från och med den 13 januari 2018. Direktiv 2007/64 är emellertid fortfarande tillämpligt i det nationella målet, med hänsyn till tidpunkten för de aktuella sakförhållandena.

4 I den mening som avses i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EUT L 177, 2006, s. 1).

5 I artikel 4.4 i direktivet anges att begreppet betalningsinstitut avser en juridisk person som i enlighet med artikel 10 har auktoriserats att tillhandahålla och genomföra betaltjänster inom unionen.

6 Om krav på klara villkor för och tydlig information om betaltjänster (Avdelning III) respektive betaltjänstanvändarnas och betaltjänstleverantörernas respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet (Avdelning IV).

7 Närmare bestämt överträdelser av bestämmelserna i kapitlen VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII och XIV i betaltjänstlagen.

8 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till artiklarna 105–107 i betaltjänstlagen, genom vilka artiklarna 80–83 har införlivats med lettisk rätt och vilka inte omfattas av undantaget i artikel 2.3 i samma lag (se ovan punkt 19).

9 Direktiv 2007/64 antogs med stöd av artikel 47.2 EG om fri etableringsrätt och artikel 95 EG, som motsvarar nuvarande artikel 114 FEUF (som utgjorde grund för antagandet av direktiv 2015/2366), om åtgärder för tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera. Unionen och medlemsstaterna har delad befogenhet när det gäller den inre marknaden (se artikel 4.2 a FEUF).

10 Se, analogt, dom av den 25 juli 2018, Confédération paysanne m.fl ( C‑528/16, EU:C:2018:583, punkt 79 och följande punkter).

11 I kommissionens rapport av den 24 juli 2013 till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden och om förordning (EG) nr 924/2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen (COM(2013) 549 final) anges att flera medlemsstater har utökat bestämmelser i direktiv 2007/64 till betaltjänster som genomförs i andra valutor än medlemsstaternas valutor (se punkt 3.1.2, s. 3).

12 Se artikel 2 i direktiv 2015/2366.

13 I direktiv 2007/64 avses med betalningsinstitut en juridisk person som har beviljats auktorisation i enlighet med artikel 10 att tillhandahålla och utföra betaltjänster inom gemenskapen.

14 Detta borde för övrigt inte få några konkreta följder i detta mål, eftersom det är utrett att finansmarknadskommissionen i det aktuella fallet agerade till följd av ett klagomål och således i enlighet med sina befogenheter enligt artiklarna 80 och 81 i direktiv 2007/64, vilka däremot gäller alla betaltjänstleverantörer, även kreditinstitut. Kreditinstitut omfattas för övrigt av särskilda tillsynregler.

15 Enligt artikel 16.1 a i direktiv 2007/64 får betalningsinstituten, utöver leveranser av de betaltjänster som anges i bilaga bedriva följande verksamheter: Tillhandahållande av operativa och närliggande sidotjänster, t.ex. säkerställande av genomförandet av betalningstransaktioner, valutaväxlingstjänster, förvaringsverksamhet samt lagring och behandling av uppgifter.

16 Se dom av den 10 mars 2016, Safe Interenvios ( C‑235/14, EU:C:2016:154, punkt 91). Se även punkt 107 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Safe Interenvios ( C‑235/14, EU:C:2015:530).

17 I skäl 52 i direktiv 2007/64 anges att medlemsstaterna får utse samma organ till de två myndigheter som avses i artikel 20.1 respektive 80.1 i direktivet. I skälet anges att [m]edlemsstaterna bör avgöra om de behöriga myndigheter som utses för att auktorisera betalningsinstitut också kan vara behöriga myndigheter för förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol.

18 Denna del av tolkningsfrågan är dessutom irrelevant, av de skäl som anförs ovan i punkterna 51–57, eftersom den i varje fall inte rör bestämmelserna i nationell lagstiftning om genomförande av artikel 75 i direktiv 2007/64.

19 Se senast dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 35) och, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868, punkt 17), dom av den 18 oktober 2012, Nolan ( C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 45), och dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten ( C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 53).

20 Dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

21 Ibidem, punkt 37 och där angiven rättspraxis.

22 Ibidem, punkt 38.

23 Se, analogt, dom av den 19 oktober 2017, Europamur Alimentación ( C‑295/16, EU:C:2017:782, punkt 30).

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 2017, Europamur Alimentación ( C‑295/16, EU:C:2017:782, punkt 32). I det nu aktuella fallet blir detta unionsintresse enligt min mening ännu större till följd av att direktiv 2015/2366, genom vilket direktiv 2007/64 upphävdes, som anges ovan medfört att de bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i avdelning IV i direktiv 2007/64 har fått ett större tillämpningsområde. Dessa bestämmelser är numera på vissa villkor tillämpliga även på betalningstjänster som genomförs i en annan valuta än valutan i en medlemsstat (se ovan punkt 40).

25 Se skäl 1 i direktivet. Se även, beträffande syftena med direktiv 2007/64, dom av den 11 april 2019, Mediterranean Shipping Company (Portugal) - Agentes de Navegação ( C‑295/18, EU:C:2019:320, punkt 45).

26 Se skäl 46 i direktiv 2007/64.

27 Se, till exempel, slutet av skäl 47 i direktiv 2007/64.

28 Även den fjärde tolkningsfrågan avser tillsyn enligt artiklarna 20 och 21 i direktiv 2007/64. Jag menar att denna del av tolkningsfrågan, av de skäl som anges ovan i punkterna 45–49, inte kan tas upp till sakprövning. Denna del av tolkningsfrågan saknar också relevans i det nationella målet, av de skäl som anges ovan i punkterna 51–57 (se ovan fotnot 18).

29 Se senast, analogt, dom av den 26 juni 2019, Craeynest m fl. ( C‑723/17, EU:C:2019:533, punkt 54).

30 Se ovan punkterna 76–81.