Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 30 april 2019

1 Originalspråk: spanska.

2 Målet Özçelik ( C‑453/16 PPU, EU:C:2016:783), punkt 45.

3 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess ändrade lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

4 Lagen om domstolsväsendet (nedan kallad GVG).

5 Dom av den 13 maj 2012, [2012] UKSC 22.

6 För att nämna en av många klassiker, D. Simon: Die Unabhängigkeit des Richters, WBG, Darmstadt, 1975.

7 Att vara oberoende innebär inte bara att handla objektivt och på ett icke godtyckligt sätt. Det finns andra offentliga organ, exempelvis förvaltningsorganen, som måste iaktta principerna om objektivitet och opartiskhet, utan att de för den skull kan anses vara oberoende. Oberoendet är den egentliga institutionella garanti som gör det möjligt för den dömande makten att i sin verksamhet uteslutande vara underkastad lagen. Domstolarnas oavhängighet kan inte likställas med ställningen för andra institutioner vars verksamhet inom lagens ramar måste förenas med villkoret att de är underkastade den legitima regeringens politiska styrning, vilket är kännetecknande för den demokratiska statens sätt att fungera.

8 Dom av den 10 november 2016, Poltorak ( C‑452/16 PPU, EU:C:2016:858, punkt 32) (nedan kallad domen Poltorak).

9 Domen Poltorak, punkt 31. Allt detta av de skäl som redovisas i punkterna 24–30 i den domen.

10 Domen Poltorak, punkt 33, och dom av den 10 november 2016, Kovalkovas ( C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkt 34) (nedan kallad domen Kovalkovas).

11 Domen Poltorak, punkt 34.

12 Domen Kovalkovas, punkt 35.

13 Domstolen har i samband med detta sett till det sammanhang som artikel 6.1 i rambeslutet ingår i och de mål som eftersträvas med detta beslut. Tillsammans med bokstavstolkning är det dessa två metoder som brukar användas för att tolka unionsrätten. Se exempelvis dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 45).

14 Domen Poltorak, punkt 35, och domen Kovalkovas, punkt 36.

15 Domen Kovalkovas, punkt 37.

16 Domen Poltorak, punkt 45.

17 Domen Kovalkovas, punkt 43.

18 Detta har kommissionen betonat i punkt 28 i sitt skriftliga yttrande i mål C‑508/18. Det gäller även den franska regeringen, i punkt 25 i dess skriftliga yttrande i samma mål, och den ungerska regeringen, vilka just betonat åklagarmyndighetens roll i rättssystemets uppbyggnad (punkt 26 i den ungerska regeringens skriftliga yttrande).

19 C‑453/16 PPU, EU:C:2016:783, punkt 52.

20 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1). Detta hänvisar den österrikiska och den polska regeringen till i sina yttranden i mål C‑508/18 (punkterna 35 respektive 17).

21 I artikel 1 i direktiv 2014/41 definieras en europeisk utredningsorder som ett rättsligt avgörande som har utfärdats eller godkänts av en rättslig myndighet i en medlemsstat (nedan kallad den utfärdande staten) för genomförande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan medlemsstat (nedan kallad den verkställande staten) i syfte att inhämta bevis i enlighet med detta direktiv. I artikel 2 c led i det direktivet föreskrivs följande: I detta direktiv gäller följande definitioner: … utfärdande myndighet: … en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare som är behörig i det berörda fallet …. Min kursivering.

22 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1).

23 I det skälet anges det att [h]äktning av barn bör vara föremål för regelbunden domstolsprövning, som också kan göras av en ensam domare. Det bör vara möjligt att genomföra denna regelbundna prövning av domstolen på eget initiativ eller på begäran av barnet, barnets försvarare eller en annan rättslig myndighet än en domstol, särskilt en åklagare. Min kursivering.

24 C‑453/16 PPU, EU:C:2016:783, punkt 51.

25 Ibidem, punkt 51.

26 Exempelvis den ungerska regeringens yttrande (punkt 26).

27 Mål C‑453/16 PPU ( EU:C:2016:860) (nedan kallad domen Özçelik).

28 Domstolen godtog att det, vilket jag påpekade i punkt 34 i mitt förslag till avgörande i målet Poltorak ( C‑452/16 PPU, EU:C:2016:782), finns ett nära samband mellan begreppet rättsligt avgörande och den omständigheten att det är en rättslig myndighet som har meddelat det.

29 Domen Özçelik, punkt 32.

30 Domen Poltorak, punkt 38.

31 Domen Özçelik, punkt 34.

32 Och av ett organ inom den verkställande makten i en medlemsstat, såsom ett ministerium, enligt vad domstolen slog fast i domen Kovalkovas, punkt 35.

33 Det anser emellertid den tyska regeringen, vilken i punkt 76 i sitt skriftliga yttrande i målet C‑508/18 tolkar det så, att det i domen Özçelik underförstått har angetts att åklagarmyndigheten är en rättslig myndighet i den mening som avses i (hela) rambeslutet. Detta har även den nederländska regeringen angett i punkt 14 i sitt skriftliga yttrande i mål C‑508/18. Stark kritik riktas mot denna möjlighet i M. Rodríguez-Piñero och Bravo-Ferrer: Resolución judicial y autoridad judicial en la orden de detención europea, Diario La Ley, nr 8876, 2016.

34 Några av de som medverkat i förevarande mål har gjort en tolkning av mitt förslag till avgörande i målet Özçelik som inte överensstämmer med dess verkliga innehåll.

35 Domen Özçelik, punkt 36.

36 Dessa villkor, som jag hänvisade till i punkt 56 i mitt förslag till avgörande i målet Özçelik ( C‑453/16 PPU, EU:C:2016:783), kan i allt väsentligt överföras på samtliga medlemsstater.

37 Dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385, punkt 55).

38 Ibidem, punkt 56.

39 Om den eftersökte inte samtycker till överlämnandet, får han eller hon hållas frihetsberövad i upp till 60 dagar efter det att han eller hon har gripits (artikel 17.3 i rambeslutet), en tidsfrist som får förlängas med 30 dagar (artikel 17.4 i rambeslutet). Till denna tid ska läggas tidsfristen på tio dagar för att genomföra överlämnandet från det att ett slutligt beslut har fattats om att verkställa den europeiska arresteringsordern (artikel 23.2 i rambeslutet), vilken kan förlängas med upp till 20 dagar (artikel 23.3 och 23.4 i rambeslutet).

40 Punkt 30 i dess skriftliga yttrande i mål C‑508/18. Andra parter intog samma ståndpunkt vid förhandlingen.

41 Artikel 12 i rambeslutet. I punkt 46 i sin dom av den 12 februari 2019, TC ( C‑492/18 PPU, EU:C:2019:108), slog domstolen fast att [e]nligt artikel 12 i rambeslutet är det … möjligt att, under vissa förutsättningar, tillfälligt försätta en person som gripits med stöd av en europeisk arresteringsorder på fri fot. I artikeln föreskrivs däremot inte att den verkställande rättsliga myndigheten – sedan de tidsfrister som stadgas i artikel 17 i rambeslutet har löpt ut – är skyldig att tillfälligt försätta personen på fri fot eller än mindre att helt och hållet försätta vederbörande på fri fot, eftersom det i annat fall skulle kunna begränsa effektiviteten i systemet med överlämnande som införs genom rambeslutet och följaktligen hindra genomförandet av de mål som eftersträvas med rambeslutet (ibidem, punkt 47).

42 Det rör sig här om det förtroende (skäl 10 i rambeslutet) som ligger till grund för principen om ömsesidigt erkännande, vilken utgör en hörnsten i det rättsliga samarbetet (skäl 6 i rambeslutet).

43 De är inte oberoende på det sätt som enbart den dömande makten kan vara. Denna fråga har jag behandlat i mitt förslag till avgörande i målet C‑509/18 som jag också föredrar denna dag. Se, beträffande detta, även punkt 73 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

44 Se I. de Otto, Estudios sobre el Poder Judicial, Obras completas, Universidad de Oviedo och CEPC, Madrid, 2010, och J.L. Requejo Pagés: Jurisdicción e independencia judicial, CEPC, Madrid, 1989.

45 Liksom i fotnot 21 i mitt förslag till avgörande i målet Poltorak ( C‑452/16 PPU, EU:C:2016:782), hänvisar jag beträffande proportionaliteten i samband med en europeisk arresteringsorder till generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet Aranyosi och Căldăraru (C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:2016:140, punkt 137 och följande punkter, i synnerhet, vad beträffar den utfärdande rättsliga myndigheten, punkterna 145–155).

46 Detta anges i punkt 4.3 i beslutet att begära förhandsavgörande från Supreme Court, med hänvisning till artiklarna 150 och 151 GVG.

47 Mål C‑453/16 PPU, EU:C:2016:783, punkterna 39–42.

48 Målet Minister for Justice and Equality och P.F. (C‑509/18).

49 Punkt 95 i dess skriftliga yttrande i mål C‑508/18.

50 Ibidem, punkt 97.

51 Den dömande maktens oberoende tjänar – liksom själva domstolarna – uteslutande rättsväsendets integritet. Vad gäller andra institutioners oberoende måste det jämkas samman med hänsyn till särskilda intressen, som legalitetsprincipen eller förvaltningsverksamhetens objektivitet. Dessa särskilda intressen kan bara tillgodoses på lagligt vis inom ramen för rättssystemet, men de har inte som särskilt och uteslutande mål att värna om detta. Medan rättssystemet är medlet för att dessa särskilda intressen ska kunna tillgodoses, är det för de intressen som domstolarna tjänar det enda relevanta målet, och för att bevara rättssystemet finns det därför behov av ett oberoende som inte ger utrymme för undantag eller nyanser.

52 Domen Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (Mål C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 56).

53 Ibidem, punkt 58.

54 Ibidem, punkt 53.

55 Ibidem, punkt 63. Min kursivering.

56 Punkt 38 i kommissionens skriftliga yttrande i mål C‑82/19 PPU.

57 Generellt, se dom av den 16 juli 2015, Laningan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474), punkt 27.

58 Jag påpekade i punkt 73, fotnot 53, i mitt förslag till avgörande i målet Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:547), att det tyska systemet för överlämnande tycktes vara inspirerat av samma process och samma principer som reglerar utlämning. Som redan sagts i rapporten av den 31 mars 2009, som rådet har lagt fram till medlemsstaterna efter den fjärde omgången av ömsesidiga utvärderingar om den praktiska tillämpningen av de europeiska arresteringsorderna, beträffande bestämmelserna i [den tyska lagstiftningen] på detta område, även efter 2006 års reform, … underlättar inte [bestämmelserna] förståelsen för att en överlämning grundad på en europeisk arresteringsorder inte är en variant som skiljer sig något från den klassiska utlämningen, utan en helt ny form av rättslig hjälp baserad på principer som är helt annorlunda … I denna situation anser experterna att det finns risk för att de [tyska] rättsliga myndigheterna tillämpar lagstiftning och rättspraxis om utlämning … (ST 7058 2009 REV 2 av den 31 april 2009, Evaluation report on the fourth round of mutual evaluations The practical application of the European arrest warrant and corresponding surrender procedures between Member States, report on Germany, s. 35).

59 Denna teoretiska möjlighet är inte bara ett resultat av det institutionella förhållandet mellan justitieministeriet och åklagarmyndigheten, utan snarare av den omständigheten att åklagarmyndigheten enligt tysk rätt handlar på delegation av det ministeriet (eller motsvarande ministerier i delstaterna). I punkt 73, fotnot 52, i mitt förslag till avgörande i målet Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövande i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:547), påpekade jag att [a]v det meddelande som den tyska regeringen skickade till rådets generalsekretariat den 7 augusti 2006 (ST 12509 2006 INIT, av den 7 september 2006) framgår att de behöriga rättsliga myndigheterna enligt artikel 6 [i rambeslutet] är federationens och förbundsländernas justitieministerier. Detta bekräftas i punkt 2.7 i beslutet att begära förhandsavgörande.

60 Vid förhandlingen diskuterades även möjligheten att en åklagare som inte följer instruktionerna till och med skulle kunna skiljas från ärendet eller att det skulle kunna få negativa konsekvenser för hans eller hennes karriär i framtiden. Det råder viss oenighet kring detta i juridiska kretsar i Tyskland.

61 Målet Minister for Justice and Equality och P.F. (C‑509/18, punkterna 32–35).