Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 28 maj 2020
1 Originalspråk: engelska.
2 Stickorden i inledningen av denna text har varit föremål för en språklig ändring sedan texten ursprungligen tillhandahölls på nätet.
3 Dom av den 26 februari 2015, C‑472/13, EU:C:2015:117.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9) (nedan kallat kvalificeringsdirektivet). DET FATTAS TEXT I DEN HÄR FOTNOTEN
5 Konvention angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951, som trädde i kraft den 22 april 1954 (nedan kallad Genèvekonventionen) kompletterad med protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som ingicks i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallat protokollet). Genèvekonventionen begränsades ursprungligen till personer som flydde från händelser som inträffat före den 1 januari 1951 och inom Europa. Protokollet från 1967 tog bort dessa begränsningar och gav Genèvekonventionen universell räckvidd.
6 Artikel 1 F b och c i Genèvekonventionen föreskriver att konventionen inte är tillämplig på den som förövat grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet respektive den som gjort sig skyldig till gärningar stridande mot Förenta Nationernas syften och grundsatser.
7 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
8 Skälen 3 och 4.
9 Skäl 12.
10 Skäl 16.
11 Skäl 17.
12 Skäl 22.
13 Skäl 23.
14 Skäl 24.
15 Skäl 29.
16 Se punkt 13 nedan.
17 Artikel 15.2 i Europakonventionen anger de rättigheter från vilka undantag inte kan göras, såsom rätten till liv.
18 Se punkt 13 nedan.
19 En parallell bestämmelse (artikel 17.1 a) utesluter på ett liknande sätt en sådan person från att kunna få subsidiärt skydd. För fullständighetens skull tillägger jag att ordalydelsen i artikel 12.2 b och c och det parallella uteslutandet från subsidiärt skydd i artikel 17.1 b och c är av liknande slag som i artikel 1 F b och c i Genèvekonventionen, se fotnot 5 ovan.
20 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) (nedan kallat förfarandedirektivet).
21 Artikel 3.1.
22 Artikel 10.3.
23 Zwischen den in § 3 Absatz 1 Nummer 1 in Verbindung mit den in § 3b gennanten Verfolgungsgründen und den in Absätzen 1 und 2 als Verfolgung eingestuften Handlungen oder dem Fehlen von Schutz vor solchen Handlungen muss eine Verknüpfung bestehen (min kursivering).
24 Se punkt 8 ovan.
25 I sin begäran om förhandsavgörande dokumenterar den hänskjutande domstolen denna faktiska bedömning utförligt.
26 Den hänskjutande domstolen hänvisar i sin begäran om förhandsavgörande till rapport från den av FN:s råd för mänskliga rättigheter inrättade oberoende internationella undersökningskommissionen om Syrien, A/HRC/34/64, av den 2 februari 2017.
27 I sin begäran om förhandsavgörande anger den hänskjutande domstolen Förenta Nationernas generalförsamlings resolution A/71/L.48 av den 19 december 2016 kallad International, impartial and independent mechanism to assist in the investigation and prosecution of those responsible for the most serious crimes under international law committed in the Syrian Arab Republic since March 2011.
28 Den hänskjutande domstolen nämner i sin begäran om förhandsavgörande att det i nationell domstolspraxis finns olika meningar om huruvida det ska föreligga orsakssamband i de fall där aylsökande åberopar artikel 9.2 e i kvalificeringsdirektivet.
29 Skäl 3, 4, 16 och 17 i kvalificeringsdirektivet.
30 Dom av den 26 februari 2015, Shepherd, C‑472/13, EU:C:2015:117, punkt 23 och där angiven rättspraxis.
31 Se skäl 22 i kvalificeringsdirektivet. Handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning som nyligen reviderats i februari 2019 (nedan kallad handboken) och Riktlinjer för internationellt skydd nr 10 (Guidelines on International Protection No. 10) Anspråk på flyktingstatus i samband med militärtjänstgöring inom ramen för artikel 1 A.2 i Genèvekonventionen och/eller 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning (nedan kallade UNHCR:s riktlinjer nr 10) (i version av den 14 november 2014) har särskild betydelse i förevarande mål. Inget av dessa dokument är rättsligt bindande, men de återspeglar trots detta etablerade folkrättsliga principer.
32 Dom av den 26 februari 2015, Shepherd, C‑472/13, EU:C:2015:117, punkt 26 och där angiven rättspraxis.
33 Grunderna 12.2 b och c återspeglas i artikel 1 F b och c i Genèvekonventionen och är således inte relevanta här (se fotnot 5 ovan).
34 Stadgan för den internationella militärdomstolen, undertecknad i London den 8 augusti 1945.
35 Se, till exempel, punkt 11 i Riktlinjer för tillämpning av undantagsklausulerna: artikel 1 F i Genèvekonventionen (Guidelines on the application of the exclusion clauses) (nedan kallade UNHCR:s riktlinjer om undantagsklausulerna).
36 Se punkterna 21–23 ovan.
37 Se mitt förslag till avgörande i Shepherd, C‑472/13, EU:C:2014:2360, punkterna 41–43.
38 I detta avseende anger den hänskjutande domstolen ett antal rapporter och resolutioner. Dessa innefattar rapport från den av FN:s råd för mänskliga rättigheter inrättade oberoende internationella undersökningskommissionen om Syrien, A/HRC/39/65, av den 9 augusti 2018; Förenta Nationernas generalförsamlings resolution om situationen för mänskliga rättigheter i Syrien, A/HRC/38/L20 av den 2 juli 2018 och ett dokument från den av FN:s råd för mänskliga rättigheter inrättade oberoende internationella undersökningskommissionen om Syrien kallad missbruk av mänskliga rättigheter och kränkning av internationell humanitär rätt i Syrien tiden den 21 juli 2016 till den 28 februari 2017, A/HRC/34/CRP.3 av den 10 mars 2017.
39 Se skäl 12 i kvalificeringsdirektivet.
40 Artikel 3 i kvalificeringsdirektivet.
41 Artikel 9.3 korshänvisar till artikel 9.1 men – kanske märkligt – nämner inte den (icke uttömmande) förteckningen över specifika handlingar som utgör förföljelse i artikel 9.2. Se vidare punkt 45 nedan.
42 Se punkt 28 ovan.
43 Min kursivering.
44 Se vidare punkt 45 nedan.
45 Dom av den 5 september 2012, Y och Z, C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518, punkt 53.
46 Se punkt 44 ovan.
47 Se punkt 45 ovan.
48 Se skäl 24 i kvalificeringsdirektivet.
49 Se kommissionens förslag COM(2009) 551 final av den 21 oktober 2009, sidorna 7 och 8: I många fall där förföljelsen härrör från icke-statliga aktörer, såsom milisförband, klaner, kriminella nätverk, lokalsamhällen eller familjer, begås förföljelsen inte av orsaker som omfattas av Genèvekonventionen, utan exempelvis i syfte att begå brott eller av hämndbegär. Ofta händer det dock i sådana situationer att staten inte kan eller inte vill ge skydd till den berörda individen av skäl som omfattas av Genèvekonventionen (till exempel religion, kön, etnisk tillhörighet etcetera). För att komma till rätta med eventuella luckor i skyddet framgår det uttryckligen av förslaget att kravet på ett samband mellan förföljelsen och skälen till förföljelse är uppfyllda också när det finns ett samband mellan förföljelsen och avsaknaden av skydd mot sådana gärningar (kursiveringen som i den ursprungliga texten).
50 Dom av den 5 september 2012, Y och Z, C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518, punkt 55, rörande religion, och dom av den 2 december 2014, A m.fl., C‑148/13–C‑150/13, EU:C:2014:2406, punkt 60, rörande sexuell läggning.
51 Se skäl 29 i kvalificeringsdirektivet som betonar att förekomsten av ett sådant orsakssamband är ett av villkoren för att kunna betraktas som flykting i den mening som avses i artikel 1 A i Genèvekonventionen.
52 Se vidare punkt 83 nedan.
53 Se förslag till avgörande av framlidne och min uppskattade vän och kollega generaladvokaten Bot i de förenade målen Y och Z, C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:224, punkterna 21 och 22.
54 Se punkterna 31–33 ovan.
55 Se också, analogt, dom av den 25 januari 2018, F, C‑473/16, EU:C:2018:36, punkterna 31 och 32.
56 Se UNHCR:s riktlinjer nr 10, punkt 51.
57 Se handboken, punkterna 80–83. Se också kommentar till artikel 12 e som blev artikel 10.1 e i kvalificeringsdirektivet i motiveringen till kommissionens förslag till den första versionen av det direktivet (rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12) (i COM(2001) 510 final).
58 Se handboken, punkterna 167 och 168.
59 Både artikel 18 i Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna och artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter anger således att var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet (dessa bestämmelser anges i punkterna 8 respektive 9 i UNHCR:s riktlinjer nr 10). I punkt 3 i dessa riktlinjer definieras vapenvägran av samvetsskäl som en militärtjänstvägran som har sin grund i samvetsprinciper och samvetsskäl innefattande djup övertygelse som uppkommer av religiösa, moraliska, etiska, humanitära eller liknande skäl.
60 Europadomstolen, 26 april 2016, Izzettin Doğan m.fl. mot Turkiet [GC], ECLI:CE:ECHR:2016:0426JUD006264910, §109. Beträffande det vida tillämpningsområdet för artikel 9 i Europakonventionen, se ett äldre men välkänt avgörande, kommissionens beslut av den 12 oktober 1978, DR 19, Arrowsmith mot Förenade kungariket, nr 7050/75, rörande skyddet för både religiösa och icke-religiösa åskådningar och övertygelser som innefattar sammanhängande och uppriktiga filosofiska övertygelser såsom pacifism.
61 Europadomstolen, 7 juli 2011, Bayatyan mot Armenien, ECLI:CE:ECHR:2011:0707JUD002345903 [GC], § 110 och där angiven rättspraxis.
62 Europadomstolen, 15 september 2016, Papavasilakis mot Grekland, ECLI:CE:ECHR:2016:0915JUD006689914, § 54.
63 Se punkt 9 och fotnot 19 ovan; se vidare dom av den 2 december 2014, A m.fl., C‑148/13‑C‑150/13, EU:C:2014:2406, punkterna 50, 51 och 58.
64 Dom av den 25 januari 2018, F, C‑473/16, EU:C:2018:36, punkt 28
65 Se till exempel (avseende religiös övertygelse) förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i de förenade målen Y och Z, C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:224, punkt 28.
66 Dom av den 26 februari 2015, C‑472/13, EU:C:2015:117.
67 Dom av den 26 februari 2015, Shepherd, C‑472/13, EU:C:2015:117, punkterna 34–40.
68 Se punkt 15 ovan och dom av den 2 december 2014, A m.fl., C‑148/13–C‑150/13, EU:C:2014:2406, punkt 47 och där angiven rättspraxis.
69 Dom av den 26 februari 2015, C‑472/13, EU:C:2015:117.
70 Se till exempel, Conscientious Objection to Military Service Report prepared in pursuance of resolutions 14 (XXXIV) and 1982/30 of the Sub-Commission on Prevention of Discrimination and Protection of Minorities by Mr Asbjern Eide and Mr Chama Mubanga-Chipoya, punkt 33 (nedan kallad The Report: Conscientious Objection to Military Service).
71 Se UNHCR:s riktlinjer nr 10, punkt 44.
72 Se fotnot 25 ovan och UNHCR:s riktlinjer nr 10, punkt 52.
73 Se handboken, punkt 169.
74 The Report: Conscientious Objection to Military Service, punkt 91.
75 Se punkt 22 ovan.
76 Se punkt 65 ovan.
77 De omständigheter som anges i domstolens dom av den 26 februari 2015, Shepherd, C‑472/13, EU:C:2015:117, visar att Shepherd åberopade grunden tillhörighet till en samhällsgrupp (artikel 10.1 d i kvalificeringsdirektivet) i sin ansökan om flyktingstatus.
78 Handboken, punkt 66.
79 Se punkt 22 ovan.