Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 25 juni 2020

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess ändrade lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

3 Se bland annat dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (åklagarna i Lyon och i Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077; nedan kallad domen åklagarna i Lyon och i Tours), och där anförd rättspraxis.

4 Wet betreffende het Europees aanhoudingsbevel av den 19 december 2003 (Belgisch Staatsblad, 22 december 2003, s. 60075).

5 Wet van 29 april 2004 tot implementatie van het kaderbesluit van de Raad van de Europese Unie betreffende det Europees aanhoudingsbevel en de procedures van overlevering tussen de lidstaten van de Europese Unie (Stb. 2004, nr 195; nedan kallad Olw). Den ändrades den 13 juli 2019.

6 Wet op de Rechterlijke Organisatie (lagen om rättsväsendets organisation av den 18 april 1827, nedan kallad Wet RO).

7 Dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669; nedan kallad domen Leymann och Pustovarov, punkt 44).

8 Jag använder ordet samtycke i dess vedertagna betydelse, nämligen det medgivande som myndigheten i den verkställande staten ger, enligt artikel 27 i rambeslutet, till att den redan överlämnade personen åtalas, döms eller frihetsberövas för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

9 Domen åklagarna i Lyon och i Tours, punkt 51 och där angiven rättspraxis.

10 Se bland annat dom av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare) (mål C‑509/18, EU:C:2019:457; nedan kallad domen Litauens riksåklagare, punkt 28).

11 Dom av den 10 november 2016, Poltorak ( C‑452/16 PPU, EU:C:2016:858; nedan kallad domen Poltorak, punkt 33).

12 Dom av den 27 maj 2019, OG och PI (åklagarmyndigheterna i Lübeck och i Zwickau), ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456; nedan kallad domen åklagarmyndigheterna i Lübeck och i Zwickau, punkt 52) (min kursivering).

13 Ibidem, punkt 54.

14 Ibidem, punkt 62.

15 Dom av den 10 november 2016, Kovalkovas ( C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861; nedan kallad domen Kovalkovas, punkt 27): det ömsesidiga förtroendet och det ömsesidiga erkännandet gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, en skyldighet för var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, att utgå ifrån att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten.

16 Domen åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau, punkt 74 (min kursivering).

17 Ibidem, punkt 74.

18 Detta krav utgör [inte] ett villkor för att denna myndighet ska kunna anses vara en utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584. Ett sådant krav avser inte [heller] de stadgeenliga och organisatoriska regler som gäller för nämnda myndighet, utan förfarandet för att utfärda en sådan. (domen åklagarna i Lyon och i Tours, punkt 48).

19 Detta gäller strängt taget utfärdande av en europeisk arresteringsorder som syftar till lagföring för brott. När det gäller en europeisk arresteringsorder för verkställighet av ett straff, har domstolen slagit fast att det inte är nödvändigt att åklagarens beslut ska kunna överklagas till domstol. Se dom av den 12 december 2019, Openbaar Ministerie ( C‑627/19 PPU, EU:C:2019:1079; nedan kallad domen Openbaar Ministerie, punkt 39).

20 Domstolen godtog i dom av den 9 oktober 2019, NJ (åklagaren i Wien) ( C‑489/19 PPU, EU:C:2019:849) att en domstol godkänner en europeisk arresteringsorder som har utfärdats av en åklagarmyndighet som är underställd den verkställande makten. Det innebär emellertid inte att medlemsstaterna får dela upp behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder mellan två olika myndigheter. Det innebär helt enkelt att den utfärdande myndigheten bara är den som har godkänt åklagarmyndighetens beslut. På samma sätt får medlemsstaterna låta en annan myndighet än den som har verkställt den europeiska arresteringsordern medverka i samtyckesförfarandet enligt artikel 27 i rambeslutet, men det ska vara den sistnämnda myndigheten som formellt sett samtycker.

21 Se punkterna 43–53 i detta förslag till avgörande.

22 Domen åklagarmyndigheterna i Lübeck och i Zwickau, punkt 68.

23 Dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385, punkterna 55–57). I själva verket skulle förfarandet för utfärdande av en europeisk arresteringsorder kunna anses ha ett skydd på tre nivåer, nämligen dels de två som finns i förfarandet för utfärdande av en europeisk arresteringsorder och dels den nivå som utgörs av förfarandet för verkställighet.

24 Domen åklagarmyndigheterna i Lübeck och i Zwickau, punkt 73.

25 Domen åklagarna i Lyon och i Tours, punkt 62: När behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten tillkommer en myndighet som deltar i rättskipningen i medlemsstaten men som inte är en domstol, så ska beslutet att utfärda en sådan arresteringsorder – bland annat vad avser frågan om beslutet är proportionerligt eller ej – i medlemsstaten kunna överklagas till domstol på ett sätt som till fullo uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd.

26 Ibidem, punkt 63.

27 Det skulle i annat fall innebära att man frångick modellen i rambeslutet som ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter utan annat deltagande av myndigheten än det rent instrumentella och administrativa (dom av den 28 juni 2012 West, C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 54).

28 En sådan begäran ska inte förväxlas med en begäran om att få göra rent deskriptiva ändringar eller ändringar av oavsiktliga fel beträffande de brott som beskrivs i den redan verkställda europeiska arresteringsordern. Domstolen medger ändringar som inte påverkar det ursprungliga brottets art och som inte innebär något skäl till att inte verkställa den (domen Leymann och Pustovarov, punkt 57).

29 Den nederländska regeringen har gjort gällande att det finns ett sådant rättsmedel i den nationella rätten, men att AZ inte använde sig av det.

30 Domen Kovalkovas, punkt 52 och där angiven rättspraxis.