Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 10 november 2020
1 Originalspråk: franska.
2 Samuel, G., & Rinkes, J.G.J., The English law of obligations, Gemeinsames Privatrecht in der Europäischen Gemeinschaft, P.-C. Müller-Graff (red.), Nomos, Baden-Baden, 1999, s. 163–381, särskilt s. 206 och 207. Se även Samuel, G., & Rinkes, J.G.J., The English law of obligations in comparative context, Nijmegen, Ars Aequi Libri, 1991, s. 4–21.
3 Se tredje skälet i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 1990, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53).
4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av [Europaparlamentets och rådets] förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).
5 SI 1992/3288.
6 UK Public General Acts 1982 c. 29.
7 Av begäran om förhandsavgörande framgår att Supreme Court of the United Kingdom (Förenade kungarikets högsta domstol) har tillåtit ABTA Ltd (Association of British Travel Agents) att intervenera i målet om överklagande.
8 Det förefaller väsentligt att förklara varför den hänskjutande domstolen har ställt denna andra fråga. Som jag förstår saken, står bakgrunden till denna fråga att finna i Lord Justice Longmores skiljaktiga mening, som har nämnts i punkt 21 i detta förslag till avgörande. Av de i begäran om förhandsavgörande återgivna passagerna ur hans skiljaktiga mening framgår att han anser att hotellet tillhandahåller en tjänst som består i att det bistår sina gäster och att det ombesörjer denna tjänst via sina anställda. Härvidlag har domaren Longmore förklarat att frågan huruvida även N tillhandahöll den tjänsten har grundläggande betydelse vid prövningen av de ansvarsfrihetsgrunder som avses i artikel 5.2 i direktiv 90/314. Om det enbart var hotellet som tillhandahöll den tjänsten, skulle Kuoni med största sannolikhet befrias från ansvar, eftersom bristerna i fullgörandet inte kunde tillskrivas vare sig Kuoni eller hotellet. Då skulle bristerna i fullgörandet vara att hänföra till en händelse som varken Kuoni eller hotellet skulle ha kunnat förutse eller undvika ens om de hade iakttagit vederbörlig aktsamhet. Hotellet hade nämligen inte underlåtit att begära referenser av N och saknade skäl att anta, på grund av hans tidigare uppträdande i yrket eller på grund av andra omständigheter, att han skulle komma att våldta en hotellgäst. Om det däremot var N som tillhandahöll tjänsten att bistå hotellgästerna, i stället för eller jämte hotellet, skulle han (i egenskap av leverantör) ha kunnat förutse eller undvika sitt eget brottsliga handlande.
9 Se artikel 100a.3 i EEG-fördraget (nu i ändrad lydelse artikel 114.3 FEUF).
10 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet Leitner ( C‑168/00, EU:C:2001:476, punkterna 2 och 3).
11 Se tredje skälet i direktiv 90/314.
12 Se dom av den 8 oktober 1996, Dillenkofer m.fl. ( C‑178/94, C‑179/94 och C‑188/94–C‑190/94, EU:C:1996:375, punkt 39). Se även fjärde skälet i direktiv 90/314.
13 Se, bland annat, dom av den 8 oktober 1996, Dillenkofer m.fl. ( C‑178/94, C‑179/94 och C‑188/94–C‑190/94, EU:C:1996:375, punkt 39), dom av den 12 mars 2002, Leitner ( C‑168/00, EU:C:2002:163, punkt 22), dom av den 16 februari 2012, Blödel-Pawlik ( C‑134/11, EU:C:2012:98, punkt 24), och beslut av den 16 januari 2014, Baradics m.fl. ( C‑430/13, EU:C:2014:32, punkt 36).
14 Se Machnikowski, P., & Szpunar, M., Chapter 8: Remedies. General Provisions, Contract II. General Provisions, Delivery of Goods, Package Travel and Payment Services, Research Group on the Existing EC Private Law (Acquis Group), Sellier, München, 2009, s. 401–404, särskilt s. 403, art. 8:101, 5.
15 Genom den aktuella definitionen av termen resepaket preciseras tillämpningsområdet för de regler som rör brister i fullgörandet av paketreseavtal. Se Machnikowski, P., Chapter 7: Performance of Obligations. Specific Provisions – Part E: Package Travel Contracts, Contract II. General Provisions, Delivery of Goods, Package Travel and Payment Services, a.a., s. 380–398, särskilt s. 384, art. 7:E-02, 6.
16 Artikel 1 i direktiv 90/314 avser resepaket som säljs eller bjuds ut till försäljning inom [unionens] territorium. Termen arrangör av resepaket definieras i artikel 2 led 2 i direktiv 90/314 som en person som inte enbart i enstaka fall anordnar resepaket och som direkt eller genom en återförsäljare säljer eller bjuder ut dem till försäljning. Härvidlag noterar jag att eftersom det i engelsk obligationsrätt görs tydlig åtskillnad mellan försäljning av varor (sale of goods) och tillhandahållande av tjänster (supply of services), beror distinktionen mellan fel (fault) och strikt ansvar (strict liability) till stor del på åtskillnaden mellan tjänsteavtal (section 13 i 1982 års lag) och varuleveransavtal (section 14 i 1982 års lag). Se Samuel, G., & Rinkes, J.G.J., The English law of obligations, a.a., s. 209, och Montanier, J.-C., & Samuel, G., Le contrat en droit anglais, PUG, 1999, s. 92. Som jag har påpekat i inledningen till detta förslag till avgörande är det emellertid just sådana skillnader mellan olika medlemsstaters lagstiftning och praxis i fråga om paketresor som lagstiftaren har åberopat i direktiv 90/314 till grund för att fastställa åtminstone några [för samtliga medlemsstater] gemensamma regler. Se andra skälet i det direktivet.
17 Såvitt avser begreppet konsument i den mening som avses i direktiv 90/314, se artikel 2.4 i detta.
18 Se även artonde skälet i direktiv 90/314.
19 I artonde skälet anges bland annat att den arrangör som är part i avtalet bör svara inför konsumenten för att åtagandena enligt avtalet fullgörs på ett korrekt sätt.
20 Förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet Leitner ( C‑168/00, EU:C:2001:476, punkt 4). Min kursivering.
21 Det begrepp försäljning av tjänster som används i artikel 1 och artikel 2 led 2 i direktiv 90/314 innebär nämligen att de tjänster som bjuds ut till försäljning till konsumenter behandlas som en helhet, vilket gör det lättare för konsumenter att vidta åtgärder vid brister i fullgörandet av avtalet genom att de får en enda nationell motpart oavsett vilka tjänster det är som inte har utförts eller har utförts på ett felaktigt sätt. Se, för ett liknande resonemang, Poillot, E., La vente de services en droit communautaire (directive 90/314/CEE sur les voyages, vacances et circuits à forfait), Uniform Terminology for European Contract Law, Nomos, 2005, s. 359–382, särskilt s. 381. Se även Machnikowski, P., Chapter 7. Performance of Obligations. Specific Provisions – Part E: Package Travel Contracts, a.a., s. 380–398, särskilt s. 383, art. 7:E-02, 3.
22 Se även punkt 43 i detta förslag till avgörande.
23 Se även punkt 34 i detta förslag till avgörande.
24 Med avtal avses enligt artikel 2 led 5 i direktiv 90/314 en överenskommelse mellan konsumenten och arrangören respektive återförsäljaren.
25 Att avtalsenliga åtaganden inte fullgörs kan följaktligen medföra att arrangörens ansvar inträder. Se, för ett liknande resonemang, Machnikowski, P., a.a., särskilt s. 402, art. 8:101, 3. Se även Kleinschmidt, J., Article 8:101: Remedies Available, Commentaries on European Contract Laws, Nils, J., & Zimmermann, R. (red.), Oxford, s. 1108.
26 Mina kursiveringar. Direktiv 90/314 innehåller visserligen ingen bestämmelse om tillämplig lag, men av artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) följer i princip att lagen i den medlemsstat där konsumenten har sin vanliga vistelseort ska tillämpas.
27 Enligt doktrinen är artiklarna 5.2, 5.3 och 8 i direktiv 90/314 att anse som tvingande rättsregler. Se Machnikowski, P., a.a., särskilt s. 465, art. 8:E-01, 2.
28 Se även nittonde skälet i direktiv 90/314.
29 Se punkt 38 i detta förslag till avgörande.
30 Se punkterna 36–43 i detta förslag till avgörande.
31 I princip kan en medlemsstat föreskriva en högre skyddsnivå. Således var det möjligt för medlemsstaterna att i samband med att de införlivade direktiv 90/314 föreskriva ansvarsfrihetsgrunder som var mer restriktiva än de grunder som anges i artikel 5.2 i det direktivet.
32 Se punkt 13 i detta förslag till avgörande. Av de tillämpliga bestämmelser som hänvisas till i begäran om förhandsavgörande framgår att tjänsteleverantören i enlighet med section 13 i 1982 års lag var skyldig att utföra de tjänster som angavs i avtalet med rimlig omsorg och skicklighet.
33 Se, bland annat, dom av den 16 juli 2020, Novo Banco ( C‑253/19, EU:C:2020:585, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
34 Det förefaller i själva verket som om uttryck liknande det franska prestataire de services används i samma betydelse även i andra språkversioner, bland annat den spanska (prestador de servicios), den tyska (Dienstleistungsträger), den engelska (supplier of services), den italienska (prestatore di servizi), den polska (usługodawca), den portugisiska (prestador de serviços) och den rumänska (furnizor de servicii).
35 Se även artonde skälet i direktiv 90/314.
36 Se även punkt 40 i detta förslag till avgörande.
37 Dessa till inkvarterings- eller transporttjänster direkt knutna åtaganden är i själva verket att anse som en följd av dessa tjänsters inneboende kännetecken.
38 Exempelvis om hotellets chaufförer eller andra anställda ombesörjer en tjänst i fråga om transport från hotellet till en flygplats.
39 Även om det inte uttryckligen sägs något i direktiv 90/314, ankommer det självklart på arrangören eller tjänsteleverantören att styrka att dessa ansvarsfrihetsgrunder föreligger. Se Rüfner, T., Article 8:108: Excuse Due to an Impediment, Commentaries on European Contract Laws, Nils, J., & Zimmermann, R. (red.), Oxford, s. 1164–1177, särskilt s. 1174.
40 Min kursivering.