Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella Föredraget den 19 november 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Se, för en jämförande studie, van Kalmthout, A.M., Knapen, M.M. och Morgenstern, C., (red.), Pre-trial Detention in the European Union, Wolf Legal Publishers 2009, s 994.

3 EUT L 65, 2016, s. 1.

4 För att använda den formulering som Europaparlamentet använde i punkt 5 i sin resolution av den 27 februari 2014 med rekommendationer till kommissionen om översynen av den europeiska arresteringsordern (P7_TA(2014)0174).

5 CE:ECHR:2019:0827JUD003263109.

6 Såsom kommissionen påpekade under förhandlingen innehåller artikel 270 i den bulgariska straffprocesslagen emellertid varken någon definition av försvarets och åklagarens roller eller vilka beviskrav som ska vara uppfyllda, eller vilka omständigheter som kan anses vara nya i den mening som avses i denna bestämmelse. Enligt min mening ger detta den nationella domstolen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när den tillämpar denna bestämmelse, såvitt inte andra nationella bestämmelser som inte har åberopats i målet utgör hinder för detta.

7 Detta gäller i ännu högre grad eftersom jag medger att detta val naturligtvis även dikteras av behovet av att värna allmänhetens säkerhet och trygghet.

8 För att låna ett uttryck från Georges Vedel.

9 Artikel 2 i direktiv 2016/343.

10 Se artikel 2 i direktiv 2016/343

11 Se, analogt, dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 40).

12 Se, bland annat, artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343, som handlar om rätten att närvara vid rättegången respektive rätten till en ny rättegång.

13 Se artikel 3 i direktiv 2016/343.

14 Se artikel 4.1 i direktiv 2016/343.

15 Artikel 4.1 i direktiv 2016/343. Min kursivering.

16 Skäl 16 i direktiv 2016/343. Min kursivering.

17 Artikel 6.1 i direktiv 2016/343.

18 Artikel 6.2 i direktiv 2016/343.

19 Skäl 22 i direktiv 2016/343. Det tydliga sätt som detta skäl är formulerat på står i kontrast till de vagare formuleringarna i artikel 6 i direktiv 2016/343, där de presumtioner som anges i ingressen inte nämns.

20 Som vi lärde oss i skäl 16 i direktiv 2016/343.

21 Ordalydelsen i skälen 36 och 37 tycks bekräfta att lagstiftarens andemening är att ett avgörande om den misstänktes eller tilltalades skuld eller oskuld i princip ska vara det avgörande som meddelas vid rättegången.

22 Tillämpningsområdet för artikel 4 i direktiv 2016/343 skiljer sig alltså tydligt från tillämpningsområdet för artikel 6 i samma direktiv. Artikel 4 i direktiv 2016/343 ska tillämpas på offentliga uttalanden från myndigheter och rättsliga avgöranden utöver dem som avser skuldfrågan, men inbegripet avgöranden av processuell karaktär, däribland beslut om häktning. Artikel 6 i direktivet är däremot endast avsedd att tillämpas på beslut som enligt min mening i sak fastställer skuldfrågan. För en annan illustration av denna skillnad, se dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (oskuldspresumtion) ( C‑377/18, EU:C:2019:670, punkterna 34 och 35).

23 Det skulle i så fall i huvudsak röra sig om häktning vid flagranta brott eller ovedersägliga erkännanden, om det ens finns något sådant som ovedersägliga erkännanden. I Europakonventionen är emellertid enbart en skälig misstanke om att en person har gjort sig skyldig till en överträdelse – och inte att detta med säkerhet har fastställts – ett av villkoren för tillämpning av undantaget från rätten till frihet och säkerhet. Se artikel 5.1 c i Europakonventionen.

24 COM(2013) 821 final.

25 Såvitt jag vet har grönboken av den 14 juni 2011 Stärkande av det ömsesidiga förtroendet inom det europeiska rättsliga området – en grönbok om tillämpningen av EU:s straffrättsliga lagstiftning på frågor som rör frihetsberövande (KOM(2011) 327 slutlig) inte lett till några konkreta åtgärder. I punkt 16 i motiveringen hänvisade kommissionen även till förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden (COM/2013/0821 final) och rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (EUT L 294, 2009, s. 20). Syftet med detta rambeslut är, som titeln antyder, att främja ett ömsesidigt erkännande av alternativ till tillfälligt frihetsberövande, och inte att reglera själva häktningsförfarandet. I beslutet konstateras också att rätten för en person till icke frihetsberövande åtgärder som alternativ till frihetsberövande under straffrättsliga förfaranden är en fråga som ska regleras genom lagstiftning och förfaranden i den medlemsstat där de straffrättsliga förfarandena äger rum (artikel 2.2 i rambeslut 2009/829).

26 Se ändringsförslag 41 i Europaparlamentets betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden (A8–0133/2015).

27 Se skälen 2 och 4 i direktiv 2016/343.

28 Det vill säga artikel 82 FEUF. Enligt den andra punkten i denna artikel får minimiregler fastställas om detta är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension. I dessa minimiregler ska skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem beaktas och antagandet av minimireglerna ska inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa en högre skyddsnivå.

29 Se skälen 4 och 9 och artikel 1 i direktiv 2016/343.

30 Dom av den 27 oktober 2016 ( C‑439/16 PPU, EU:C:2016:818).

31 Se dom av den 27 oktober 2016, Milev ( C‑439/16 PPU, EU:C:2016:818, punkterna 29–32).

32 I enlighet med de formuleringar som används i punkt 35 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Milev ( C‑439/16 PPU, EU:C:2016:760).

33 Dom av den19 september 2018 ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732).

34 Se dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 38).

35 Dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 45).

36 Dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 46).

37 Dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 47).

38 Dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 49).

39 Dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 48). Min kursivering.

40 Dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 49).

41 Beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110).

42 Beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 49).

43 Jämfört med domen av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732).

44 Beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 52).

45 Beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 57).

46 Beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 59).

47 Beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 60). Min kursivering.

48 För en sådan tolkning talar den omständigheten att domstolen meddelade detta beslut med stöd av artikel 99 i sina rättegångsregler och att den i beslutet erinrade om domen Milev (av den 19 september 2018 ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732)), i vilken en liknande fråga togs upp.

49 Vid första anblicken kan det te sig märkligt att komplettera tolkningen av artikel 4 i direktiv 2016/343 – som endast avser andra domstolsavgöranden än sådana som avser skuldfrågan – med en hänvisning till artikel 6 i samma direktiv, som omfattar beslut om fastställande av misstänkta eller tilltalade personers skuld.

50 Se skäl 1 i direktiv 2016/343.

51 Se dom av den 16 juli 2009, Rubach ( C‑344/08, EU:C:2009:482, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

52 Artikel 13 i direktiv 2016/343.

53 I denna anges att [v]ar och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1 c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången. Artikel 5 i Europakonventionen motsvarar artikel 6 i stadgan (se förklaringen till artikel 6 i stadgan. För domstolen syn på frågan om häktning utifrån artikel 6 i stadgan, se dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 54 och följande punkter)).

54 Europadomstolen, 27 augusti 2019 (CE:ECHR:2019:0827JUD003263109).

55 Europadomstolen, 5 juli 2016, Buzadji mot Moldavien (CE:ECHR:2016:0705JUD002375507, § 86). Europadomstolen har emellertid inte fastställt en längsta tidsgräns för hur länge någon kan sitta häktad: se den rapport som Pedro Agramunt upprättat för utskottet för juridiska frågor och mänskliga rättigheter vid Europarådets parlamentariska församling med rubriken Missbruk av häktning i de stater som är parter i [Europakonventionen] (dokument 13863 av den 7 september 2015, punkt 22). Se även Europadomstolen, 3 oktober 2006, McKay mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2006:1003JUD000054303, § 45). I denna dom har Europadomstolen motiverat avsaknaden av en längsta tidsgräns för hur länge någon kan sitta häktad med den betydelse som, den vid sin prövning, har fäst vid de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.

56 Se, bland annat, Europadomstolen, 17 mars 2016, Rasul Jafarov mot Azerbajdzjan (CE:ECHR:2016:0317JUD006998114, § 119 och där angiven rättspraxis).

57 Se Europadomstolen, 5 juli 2016, Buzadji mot Moldavien (CE:ECHR:2016:0705JUD002375507, § 87).

58 Se Europadomstolen, 5 juli 2016, Buzadji mot Moldavien (CE:ECHR:2016:0705JUD002375507, § 87).

59 Se, bland annat, Europadomstolen, 5 juli 2016, Buzadji mot Moldavien (CE:ECHR:2016:0705JUD002375507, § 87).

60 Se Europadomstolen, 5 juli 2016, Buzadji mot Moldavien (CE:ECHR:2016:0705JUD002375507, § 88).

61 Se Europadomstolen, 5 juli 2016, Buzadji mot Moldavien (CE:ECHR:2016:0705JUD002375507, § 89 och 90).

62 Se Europadomstolen, 5 juli 2016, Buzadji mot Moldavien (CE:ECHR:2016:0705JUD002375507, § 91).

63 Europadomstolen, 27 augusti 2019 (CE:ECHR:2019:0827JUD003263109).

64 Europadomstolen, 27 augusti 2019, Magnitskiy m.fl. mot Ryssland (CE:ECHR:2019:0827JUD003263109, § 222).

65 Se, särskilt, Europadomstolen, 24 mars 2016, Zherebin mot Ryssland (CE:ECHR:2016:0324JUD005144509, § 51, 60 och 62).

66 Europadomstolen har således inte kompromissat genom att hävda att principen om oskuldspresumtion åsidosätts så snart bevisbördan övergår från åklagarsidan till försvaret (Europadomstolen, 31 mars 2009, Natunen mot Finland, (CE:ECHR:2009:0331JUD002102204, § 53)), vilket överensstämmer med uppfattningen att en sådan övergång inte i sig utgör ett åsidosättande av artikel 5.3 i Europakonventionen.

67 Se Europadomstolen, 6 december 1988, Barberà, Messegué och Jabardo mot Spanien (CE:ECHR:1988:1206JUD001059083, § 76).

68 Se Europadomstolen, 26 juli 2001, Ilijkov mot Bulgarien (CE:ECHR:2001:0726JUD003397796 § 86 och 87) och Europadomstolen, 19 mars 2014, Pastukhov och Yelagin mot Ryssland (CE:ECHR:2013:1219JUD005529907, § 40). I sin dom av den 10 mars 2009, Bykov mot Ryssland (CE:ECHR:2009:0310JUD000437802, §§ 64 och 65), fann Europadomstolen, efter att ha erinrat om sin principiella ståndpunkt i fråga om omvänd bevisbörda vid fastställandet av kravet på frigivning, att artikel 5.3 i Europakonventionen hade åsidosatts, eftersom tio ansökningar om frigivning rörande en och samma misstänkta person hade avslagits och detta trots att vart och ett av de tio besluten om avslag begränsades till att räkna upp de lagliga skälen till kvarhållande i häkte, utan att dessa hade styrkts med relevanta och tillräckliga grunder och utan att hänsyn hade tagits till utvecklingen av situationen (se § 64 och 65 i nämnda dom).

69 Se, för en presumtion som anses förenlig med artikel 5.3 i Europakonventionen, Europadomstolen, 24 augusti 1998, Contrada mot Italien (CE:ECHR:1998:0824JUD002714395, § 58). Se, för det motsatta, Europadomstolens dom av den 26 juli 2001, Ilijkov mot Bulgarien (CE:ECHR:2001:0726JUD003397796 §§ 84 och följande punkter.). I den sistnämnda domen har Europadomstolen framhållit att beslutets motivering är bristfällig (se, särskilt, § 86 i nämnda dom).

70 I sammanfattningen av konsekvensbedömningen framhålls att det övergripande målet i direktiv 2016/343 är att garantera rätten till en rättvis rättegång i brottmål och att det inte kan vara tal om en rättvis rättegång om oskuldspresumtionen inte iakttas. [se punkt 1 i den sammanfattning av konsekvensbedömningen som utgör följedokument till dokumentet Förslag till åtgärder om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfarande, SWD(2013) 479 final av den 27 november 2013]. Frågan om rätten till frihet förefaller därför ha hamnat utanför direktiv 2016/343.