Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 8 oktober 2020

I mål C‑644/19, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Alba Iulia (Appellationsdomstolen i Alba Iulia, Rumänien) genom beslut av den 27 maj 2019, som inkom till domstolen den 28 augusti 2019, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden N. Wahl, samt domarna F. Biltgen (referent) och L.S. Rossi, generaladvokat: M. Bobek, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: FT, genom D. Târşia, avocat, Rumäniens regering, genom E. Gane, A. Rotăreanu och S.-A. Purza, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. van Beek och C. Gheorghiu, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2000/78

Direktiv 1999/70

Ramavtalet

Rumänsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den första frågans första del

Den första frågans andra del

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1, 2.2 b och 3 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16) och klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet), som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan FT, å ena sidan, och Universitatea Lucian Blaga Sibiu (nedan kallat universitetet), GS m.fl., HS och Ministerul Educaţiei Naţionale (utbildningsministeriet, Rumänien), å andra sidan. Målet rör anställningsvillkoren för FT:s tjänst vid universitetet efter det att FT uppnått den lagstadgade pensionsåldern.

3 Enligt artikel 1 i direktiv 2000/78 är syftet med detta direktiv att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling ska kunna genomföras i medlemsstaterna.

4 I artikel 2.1 och 2.2 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs följande:

6 I skäl 17 i direktiv 1999/70 anges följande:

7 Klausul 3 i ramavtalet har följande lydelse:

8 Klausul 4 i ramavtalet har rubriken Principen om icke-diskriminering och där anges följande i punkt 1:

9 I artikel 118.1 och 118.2 i legea nr 1/2011 a educației naționale (lag nr 1/2011 om nationell utbildning) av den 5 januari 2011 (Monitorul Oficial, del I, nr 18 av den 10 januari 2011), i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad lag nr 1/2011), föreskrivs följande:

10 I artikel 123.2 i lag nr 1/2011 anges följande:

11 I artikel 289 i lag 1/2011 anges följande:

12 Under åren 1994–2015 innehade FT en fast tjänst som universitetslektor vid universitetet på grundval av ett avtal om tillsvidareanställning.

13 Trots att FT uppnådde den lagstadgade pensionsåldern, som fastställts till 65 år, den 11 juni 2015, kunde FT, med stöd av ett beslut fattat av universitetet, behålla sin ställning som fast anställd lärare för perioden från detta datum till den 30 september 2015, under läsåret 2014/2015.

14 I ett senare skede avslog universitetets styrelse FT:s begäran om att få behålla sin ställning som fast anställd lärare för läsåret 2015/2016, med motiveringen att ansökan inte var förenlig med metoden för godkännande av bibehållande av ställningen som fast anställd lärare för lärare som uppnått 65 års ålder (nedan kallad metoden), vilken antagits av universitetet genom beslut nr 3655 av den 28 september 2015. Enligt metoden var möjligheten att behålla sin ställning som fast anställd lärare efter nämnda ålder enligt artikel 289.6 i lag nr 1/2011 förbehållen lärare med titeln doktorandhandledare. Till följd av en ändring av nämnda metod avskaffades denna möjlighet för de sistnämnda från och med den 1 oktober 2016.

15 Eftersom FT:s begäran avslagits valde hon att från och med år 2016 ingå ett antal på varandra följande visstidsanställningskontrakt med universitetet för samma typ av arbete som tidigare enligt systemet för timlön, vilket ger lägre inkomster än vad som betalas till fast anställda lärare.

16 FT väckte vid Tribunalul Sibiu (Förstainstansdomstolen i Sibiu, Rumänien) talan i ett arbetsrättsligt mål och bestred universitetets beslut, varvid hon konstaterade att hennes ställning som fast anställd lärare hade upphört den 1 oktober 2015 på grund av att hon hade uppnått den lagstadgade pensionsåldern. Nämnda domstol ogillade talan med hänvisning till att det inte förelåg någon diskriminering enligt direktiv 2000/78, såsom FT hade gjort gällande. Denna dom vann laga kraft efter att ha fastställts av Curtea de Apel Alba Iulia (Appellationsdomstolen i Alba Iulia, Rumänien).

17 Tribunalul Alba (Förstainstansdomstolen i Alba, Rumänien) ogillade dessutom FT:s förvaltningsprocessrättsliga överklagande, varigenom FT hade yrkat ogiltigförklaring av de förvaltningsbeslut som låg till grund för universitetets beslut att avslå hennes begäran att få bibehålla sin ställning som fast anställd lärare.

18 Den hänskjutande domstolen, till vilken detta avgörande har överklagats, har påpekat att det nationella målet avser den omständigheten att möjligheten att behålla sin ställning som fast anställd lärare efter att ha uppnått den lagstadgade pensionsåldern enligt metoden endast är förbehållen lärare som har titeln doktorandhandledare. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida fastställandet av ett sådant restriktivt kriterium utgör indirekt diskriminering, med hänsyn till att tillämpningen av detta kriterium även leder till att det ingås på varandra följande visstidsanställningar med en lägre lönenivå. Om så är fallet önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den kan bortse från rättsverkningarna av ett lagakraftvunnet avgörande från en nationell domstol, i vilket det slagits fast att situationen i det nationella målet inte innebar en diskriminering som strider mot direktiv 2000/78.

19 Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Alba Iulia (Appellationsdomstolen i Alba Iulia) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

20 Den rumänska regeringen har i sitt skriftliga yttrande bestritt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. Den anser dels att den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen har begärt inte är nödvändig för att den ska kunna avgöra målet, vilket skulle kunna avgöras uteslutande på grundval av de nationella bestämmelser genom vilka unionsrätten har införlivats, dels att nämnda domstol inte har gett en tillräcklig förklaring till varför den begärt tolkning av just dessa unionsrättsliga bestämmelser eller vilket samband som den anser föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

21 Det framgår härvidlag av EU-domstolens fasta praxis att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

22 Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

23 I förevarande fall är det inte uppenbart att de unionsrättsliga bestämmelser som nämns i den hänskjutande domstolens frågor, vilka avser diskriminering som är förbjuden inom ramen för anställnings- och arbetsförhållanden, saknar samband med det nationella målet. Frågan huruvida den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och det sätt på vilket universitetet har genomfört den innebär sådan diskriminering är däremot en fråga som rör målet i sak.

24 Visserligen är motiveringen till begäran om förhandsavgörande kortfattad, men den gör det ändå möjligt att förstå att det nationella målet avser en påstådd skillnad i behandling mellan de lärare vid universitetet som fortsätter att arbeta efter att ha uppnått den lagstadgade pensionsåldern, beroende på om de har titeln doktorandhandledare eller inte, och om en sådan skillnad i behandling strider mot de unionsrättsliga bestämmelser som det hänvisas till i den första tolkningsfrågan. Dessutom innehåller begäran om förhandsavgörande en tillräcklig redogörelse för de faktiska omständigheterna och relevanta nationella bestämmelser, varför den i förevarande fall uppfyller kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler.

25 Av vad ovan anförts följer att tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning.

26 Den hänskjutande domstolen önskar genom den första delen av den första frågan få klarhet i huruvida artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att de utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning enligt vilken, bland de lärare vid ett universitet som fortsätter att utöva sitt yrke där efter att ha uppnått den lagstadgade pensionsåldern, endast lärare som har titeln doktorandhandledare kan behålla sin ställning som lärare med fast anställning, medan lärare som inte har ställning som doktorandhandledare endast kan ingå avtal om visstidsanställning med detta universitet, varvid lönen blir lägre än för fast anställda universitetslärare.

27 Det framgår vidare av artikel 3.1 c i direktiv 2000/78 att detta, inom ramen för Europeiska unionens befogenheter, ska tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga såväl som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om bland annat anställnings- och arbetsvillkor, inklusive villkor för avskedande och löner.

28 Av detta följer att FT:s situation, vad avser de anställningsavtal som hon ingått med universitetet och den lön som hon erhållit enligt dessa avtal, omfattas av denna bestämmelse.

29 Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att den skillnad i behandling i fråga om anställnings- och arbetsvillkor som är i fråga i det nationella målet, vad avser universitetslärare som fortsätter att utöva sitt yrke vid universitetet efter att ha uppnått den lagstadgade pensionsåldern, är avhängig av huruvida lärarna har eller inte har titeln doktorandhandledare, eftersom tjänstemän som inte innehar denna titel missgynnas i förhållande till fast anställda lärare.

30 Enligt fast rättspraxis framgår det såväl av rubriken och ingressen som av innehållet och syftet med direktiv 2000/78 att ändamålet med detsamma är att inrätta en allmän ram för att säkerställa likabehandling i arbetslivet av alla personer, genom att erbjuda ett effektivt skydd mot diskriminering på de grunder som anges i artikel 1 i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2009, Hütter, C‑88/08, EU:C:2009:381, punkt 33, och dom av den 15 januari 2019, E.B., C‑258/17, EU:C:2019:17, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

31 Domstolen har i detta avseende understrukit att i enlighet med artikel 2.1 i nämnda direktiv anges de grunder som omfattas av artikel 1 i samma direktiv på ett uttömmande sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2017, Milkova, C‑406/15, EU:C:2017:198, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

32 Den skillnad i behandling som är aktuell i det nationella målet omfattas emellertid inte av någon av de grunder som räknas upp i nämnda artikel 1. En sådan skillnad i behandling får i synnerhet inte ens indirekt grundas på ålder, eftersom såväl de gynnade personerna som de personer som missgynnas av den nationella lagstiftningen tillhör samma åldersgrupp, det vill säga personer som har uppnått lagstadgad pensionsålder.

33 Den skillnad i behandling som beror på huruvida en person innehar titeln doktorandhandledare är avhängig de berörda personernas yrkeskategori. Domstolen har emellertid redan slagit fast att direktiv 2000/78 inte avser diskriminering på grund av ett sådant kriterium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2015, SCMD, C‑262/14, ej publicerad, EU:C:2015:336, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

34 Härav följer att en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet inte omfattas av den allmänna ram som fastställs i artikel 2.2 i direktiv 2000/78 för att bekämpa vissa former av diskriminering på arbetsplatsen.

35 Den första delen av den första frågan ska således besvaras enligt följande. Artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att de inte är tillämpliga på en nationell lagstiftning enligt vilken, bland de lärare vid ett universitet som fortsätter att utöva sitt yrke där efter att ha uppnått den lagstadgade pensionsåldern, endast lärare som har titeln doktorandhandledare kan behålla sin ställning som lärare med fast anställning, medan lärare som inte har ställning som doktorandhandledare endast kan ingå avtal om visstidsanställning med detta universitet, varvid lönen blir lägre än för fast anställda universitetslärare.

36 Den hänskjutande domstolen önskar genom den andra delen av den första frågan få klarhet i huruvida klausul 4.1 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning enligt vilken, bland de lärare vid ett universitet som fortsätter att utöva sitt yrke där efter att ha uppnått den lagstadgade pensionsåldern, endast lärare som har titeln doktorandhandledare kan behålla sin ställning som lärare med fast anställning, medan lärare som inte har ställning som doktorandhandledare endast kan ingå avtal om visstidsanställning med detta universitet, varvid lönen blir lägre än för fast anställda universitetslärare.

37 Det ska erinras om att det i klausul 4.1 i ramavtalet, när det gäller anställningsvillkor, föreskrivs ett förbud mot att behandla visstidsanställda mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder.

38 Syftet med klausul 4 i ramavtalet är att tillse att principen om icke‑diskriminering tillämpas på visstidsanställda för att förhindra att arbetsgivare använder denna anställningsform för att frånta visstidsanställda rättigheter som tillkommer tillsvidareanställda (dom av den 21 november 2018, de Diego Porras, C‑619/17, EU:C:2018:936, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

39 Det följer av ordalydelsen i och syftet med klausul 4 att den inte avser själva valet att ingå avtal om visstidsanställning i stället för avtal om tillsvidareanställning, utan anställningsvillkoren för arbetstagare som ingått den första typen av avtal jämfört med anställningsvillkoren för arbetstagare som är anställda enligt den andra typen av avtal, eftersom begreppet anställningsvillkor innefattar åtgärder som hänför sig till anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui, C‑72/18, EU:C:2019:516, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

40 Domstolen ska därför pröva huruvida, med hänsyn till anställningsvillkoren för lärare som innehar yrkestiteln doktorandhandledare och som utövar sitt yrke efter att ha uppnått lagstadgad pensionsålder, sådana anställningsvillkor som följer av de avtal om visstidsanställning som FT har ingått, i synnerhet de lägre löner som är knutna till dessa, utgör en skillnad i behandling som strider mot klausul 4.1 i ramavtalet.

41 Det ska i detta hänseende för det första fastställas huruvida de lärare som innehar titeln doktorandhandledare, med vilka FT:s situation ska jämföras, omfattas av begreppet jämförbara tillsvidareanställda, i den mening som avses i denna bestämmelse. Enligt klausul 3.2 i ramavtalet avser detta begrepp arbetstagare med ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande som gäller tills vidare och som på samma arbetsplats utför samma arbete eller ett liknande arbete, med vederbörlig hänsyn tagen till kvalifikationer/yrkeskunnande.

42 Eftersom begreppet tillsvidareanställning inte definieras på ett specifikt sätt i ramavtalet, ska det, såsom anges i skäl 17 i direktiv 1999/70, definieras av medlemsstaterna i enlighet med nationell lagstiftning och praxis, förutsatt att den valda definitionen överensstämmer med innehållet i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, Sibilio, C‑157/11, ej publicerad, EU:C:2012:148, punkterna 42–45).

43 Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande uttryckt tvivel om huruvida de lärare som innehar titeln doktorandhandledare och som har uppnått lagstadgad pensionsålder arbetar enligt ett avtal om tillsvidareanställning, eftersom det framgår av den nationella lagstiftningen att de, för att få behålla sin ställning som fast anställd universitetslektor, måste utvärderas och godkännas årligen av universitetet. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida dessa lärare är anställda enligt ett sådant avtal om tillsvidareanställning på grundval av de kriterier som nämns i föregående punkt i denna dom.

44 Om det antas att nämnda universitetslektorer är tillsvidareanställda, ska det prövas huruvida de är jämförbara tillsvidareanställda, i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet. Det ska härvidlag erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att principen om icke-diskriminering – som kommer till särskilt uttryck i denna bestämmelse – innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 21 november 2018, de Diego Porras, C‑619/17, EU:C:2018:936, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

45 Principen om icke-diskriminering har således genomförts och konkretiserats genom ramavtalet endast såvitt avser skillnader i behandling mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda som befinner sig i en jämförbar situation (dom av den 21 november 2018, de Diego Porras, C‑619/17, EU:C:2018:936, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

46 För att bedöma huruvida de berörda personerna utför samma eller liknande arbete, i den mening som avses i ramavtalet, ska det, i enlighet med klausulerna 3.2 och 4.1 i ramavtalet, prövas huruvida dessa personer – med hänsyn tagen till en rad omständigheter, såsom arbetets art, utbildningsvillkoren och arbetsvillkoren – kan anses befinna sig i en jämförbar situation (dom av den 21 november 2018, de Diego Porras, C‑619/17, EU:C:2018:936, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

47 Vad beträffar det nu aktuella fallet ankommer det på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna, att fastställa huruvida FT, när hon anställdes av universitetet enligt en rad avtal om visstidsanställning, befann sig i en situation som var jämförbar med situationen för lärare med titeln universitetslektor som fortsatt att vara tillsvidareanställda hos samma arbetsgivare efter det att även de har uppnått pensionsåldern (se, analogt, dom av den 21 november 2018, de Diego Porras, C‑619/17, EU:C:2018:936, punkt 63).

48 I detta sammanhang ska det bland annat prövas huruvida den omständigheten att de sistnämnda lärarna har titeln doktorandhandledare innebär att deras arbete och utbildningskrav skiljer sig från dem som gäller för en lärare som FT.

49 Eftersom situationen för dessa båda kategorier av lärare anses vara jämförbar, ska det för det andra prövas huruvida det föreligger en objektiv grund, i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet, som kan motivera särbehandlingen dem emellan avseende bland annat deras löner.

50 Enligt fast rättspraxis innebär begreppet objektiva grunder ett krav på att den skillnad i behandling som konstaterats ska vara motiverad av precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för det aktuella anställningsvillkoret i det särskilda sammanhang där det förekommer och på grundval av objektiva och klara kriterier, så att det kan kontrolleras huruvida denna skillnad tillgodoser ett verkligt behov, är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och är nödvändig för att uppnå detta. Sådana omständigheter kan till exempel följa av att de arbetsuppgifter för vilkas utförande avtal om visstidsanställning har ingåtts är av ett särskilt slag och har vissa inneboende egenskaper eller, i förekommande fall, av en medlemsstats strävan efter att uppnå ett berättigat socialpolitiskt mål (dom av den 13 september 2007, Del Cerro Alonso, C‑307/05, EU:C:2007:509, punkt 53, och dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui, C‑72/18, EU:C:2019:516, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

51 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att syftet med metoden, enligt dess motivering, är att komma till rätta med den oroande ökningen av antalet undervisningstjänster som universitetsprofessorer och universitetslektorer med hänsyn till antalet undervisningstjänster för lektorer och assistenter samt till att säkerställa den ekonomiska balansen mellan hållbarhet respektive utveckling inom universitetet, på kort och medellång sikt. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida dessa skäl verkligen ligger bakom metoden.

52 Med förbehåll för denna prövning ska det erinras om att domstolen redan har slagit fast att sådana mål, som huvudsakligen avser personalförvaltning och budgethänsyn och som dessutom inte grundar sig på objektiva och öppna kriterier, inte kan anses utgöra objektiva skäl som motiverar en sådan särbehandling som den som är aktuell i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2010, Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols, C‑486/08, EU:C:2010:215, punkt 46, och beslut av den 9 februari 2017, Rodrigo Sanz, C‑443/16, EU:C:2017:109, punkterna 52 och 54).

53 Även om budgethänsyn kan ligga till grund för en medlemsstats socialpolitiska val och påverka karaktären och omfattningen av de skyddsåtgärder som staten önskar vidta, kan de emellertid inte i sig utgöra ett politiskt mål och kan följaktligen inte motivera att nationella bestämmelser tillämpas vilka ger upphov till olikabehandling till nackdel för visstidsanställda (beslut av den 9 februari 2017, Rodrigo Sanz, C‑443/16, EU:C:2017:109, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

54 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra delen av den första frågan besvaras enligt följande. Klausul 4.1 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder mot att tillämpa en nationell lagstiftning enligt vilken, bland de lärare vid ett universitet som fortsätter att utöva sitt yrke där efter att ha uppnått den lagstadgade pensionsåldern, endast lärare som har titeln doktorandhandledare kan behålla sin ställning som lärare med fast anställning, medan lärare som inte har ställning som doktorandhandledare endast kan ingå avtal om visstidsanställning med detta universitet, varvid lönen blir lägre än för fast anställda universitetslärare. Detta gäller förutsatt att den första kategorin av lärare består av arbetstagare med tillsvidareanställning som kan jämföras med arbetstagarna i den andra kategorin, och skillnaden i behandling, däribland vad gäller löner, inte motiveras av objektiva omständigheter, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.

55 Med hänsyn till svaret på den första frågans första del saknas anledning att besvara den andra frågan.

56 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: rumänska.