Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 6 augusti 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

3 Se, med avseende på de olika kategorierna av undantag från specialitetsbestämmelsen, dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkterna 67–73).

4 Artikel 27.3 g i rambeslut 2002/584. Se även, i en logik som även bygger på staternas principiella samtycke till att avstå från en del av sin suveränitet på det straffrättsliga området, artikel 27.1 i nämnda rambeslut, som innehåller ett mer allmänt undantag genom vilket varje medlemsstat kan besluta att samtycke till att utvidga åtalet ska anses ha lämnats utan medverkan av den verkställande myndigheten eller den berörda personen. Såsom kommissionen har påpekat är detta undantag inte aktuellt i förevarande mål, eftersom de berörda medlemsstaterna inte har anmält att detta undantag ska tillämpas.

5 Vad gäller begreppet annat brott än det brott för vilket personen överlämnades, i den mening som avses i artikel 27.2 i rambeslut 2002/584, se dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 57) och dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkterna 58–61).

6 Detta säger jag dock med förbehåll för den annorlunda situation som avses inte i artikel 27 utan i artikel 28 i rambeslut 2002/584 (efterföljande överlämnanden), såsom den tolkats bland annat i domen av den 28 juni 2012, West ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 80). Se, i detta hänseende, punkterna 62–64 i detta förslag till avgörande.

7 Dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 44) och dom av den 19 september 2018, RO ( C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 53).

8 Angående denna bestämmelses olika ändamål i klassisk internationell rätt, se bland annat Morvillo, C.J., Individual Rights and the Doctrine of Speciality: The Deteriorations of the United States v. Rauscher, Fordham International Law Journal, 1990, band 14, s. 987; Bouloc, B., Le principe de la spécialité en droit pénal international, Mélanges dédiés à Dominique Holleaux, Litec, Paris, 1990, s. 7, och Zaïri, A., Le principe de la spécialité de l’extradition au regard des droits de l’homme, LGDJ, Paris, 1992. Se även, med avseende särskilt på den europeiska arresteringsordern, Lagodny, O., Rosbaud, C., Speciality rule, i Keijzer, N., van Sliedregt, E. (utg.), The European Arrest Warrant in Practice, T.M.C. Asser, Haag, 2009, s. 265.

9 Det kan gärna medges att ett sådant synsätt snarare vittnar om ömsesidig misstro än en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna som förmodas ligga till grund för rambeslut 2002/584 (se skäl 10).

10 En europeisk arresteringsorder förblir ett tvångsmedel trots att den berörda personen eventuellt har samtyckt till överlämnandet.

11 Se punkterna 42 och 43 i förevarande förslag till avgörande.

12 Dom av den 28 juni 2012, ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 78), i vilken domstolen tolkade den motsvarande bestämmelsen i artikel 28.2 a i rambeslut 2002/584 avseende efterföljande överlämnanden.

13 Det framgår tydligt av andra språkversioner än den franska versionen att den berörda personen återvändande ska vara frivilligt, bland annat den engelska språkversionen, has returned to that territory after leaving it och inte has been returned, den tyska, nach Verlassen dieses Gebiets dorthin zurückgekehrt ist, den italienska, ha fatto ritorno dopo averlo lasciato, den spanska, haya vuelto a dicho territorio después de haber salido del mismo, och den tjeckiska, vrátila-li se na území tohoto státu poté, co ho opustila. Dessa olika språkversioner tyder på att den berörda personen fattar ett aktivt beslut att återvända.

14 Se punkterna 39–42 i detta förslag till avgörande.

15 Se punkterna 35 och 39 i förevarande förslag till avgörande.

16 Ett än mer absurt scenario vore det fallet att Republiken Portugal hade utfärdat den andra europeiska arresteringsordern för att få tillbaka den berörda personen för att döma honom i Portugal för gärningarna C. Skulle de portugisiska myndigheter som utfärdat den andra europeiska arresteringsordern då vända sig till de portugisiska myndigheter som verkställt den första europeiska arresteringsordern för att få rätt att utvidga området för lagföring?

17 Se, bland annat, dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 42), dom av den 28 juni 2012, West ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 56) och dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 38).

18 Dom av den 28 juni 2012, West ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 77).

19 Under förutsättning att inget annat av de undantag som föreskrivs i artikel 27.3 i rambeslut 2002/584 med framgång har åberopats.

20 Dom av den 28 juni 2012, West ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 80).

21 Dom av den 28 juni 2012 ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404).

22 I förevarande mål har det inte gjorts gällande att de tyska myndigheterna har översänt beslutet om prövotid till myndigheterna i en annan medlemsstat i syfte att detta beslut ska erkännas och kontrolleras. Vi ska således inte uppehålla oss vid den eventuella inverkan av rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102).

23 Artikel 27.3 a i rambeslut 2002/584.