Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 29 april 2021
1 Originalspråk: spanska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107) (nedan kallad förordningen). Den är tillämplig i alla medlemsstater utom Irland och Danmark.
3 Dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2018:138), och dom av den 17 januari 2019, Brisch ( C‑102/18, EU:C:2019:34).
4 I beslutet att begära förhandsavgörande och i själva förordningen används uttrycket giltighetstid för kopian. Det kanske vore att föredra att förbehålla ordet giltighet för avsaknad av fel som medför att en handling blir ogiltig och använda begreppet verkan för att beteckna den egenskap hos handlingen som gör att den kan få rättsverkan under en viss tid. När den tiden har löpt ut upphör handlingens verkan även om det inte har funnits några grunder för ogiltighet. Jag kommer emellertid att använda båda begreppen som om de vore synonymer i detta förslag till avgörande.
5 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkterna 7 och 8. I doktrinen, med representativa hänvisningar till de olika uppfattningarna, se Bergquist, U., Muss ein Europäisches Nachlasszeugnis nicht nur im Zeitpunkt der Antragsstellung bei dem Grundbuchamt, sondern auch bei Vollendung der Grundbucheintragung gültig sein?, IPRax, 2020, s. 232. Diskussionen, i synnerhet i Österrike och Tyskland, handlar bland annat om tillträdet till fastighetsregistret.
6 Insättaren var en bank (Vorarlberger Landes- und Hypotheken-Bank AG, 6900 Bregenz (Österrike)) som hade begärt att depositionen (bestående av pengar och värdepapper) skulle tas i beslag eftersom det förelåg konkurrerande anspråk på depositionen och det var oklart om motparternas anspråk var berättigade. Enligt österrikisk lag får de beslagtagna värdena endast lämnas ut på grundval av en gemensam skriftlig ansökan från motparterna eller ett lagakraftvunnet domstolsbeslut.
7 Kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 9 december 2014 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 650/2012 (EGT L 359, 2014, s. 30).
8 I den spanska versionen av formuläret är adjektivet således böjt i maskulinum (Es válido hasta), vilket kanske kan skapa osäkerhet om huruvida det är kopians eller själva intygets giltighetstid som ska anges. Så är inte fallet i andra versioner, som den franska, den italienska eller den portugisiska (elle est valable, ”è valida fino al, respektive válida até).
9 Den tidsbegränsning som nämns i den bestämmelsen avser i själva verket kopian och inte intyget (se fotnot 8 i detta förslag till avgörande).
10 Mot bakgrund av att det inte är intyget som cirkulerar utan kopian av det (se punkt 37 i detta förslag till avgörande), finns det bestämmelser i förordningen rörande intygets syfte eller dess rättsverkningar som i praktiken kan tillämpas på kopian, som en avspegling av intyget. Detta gäller emellertid inte giltighetstiden för de båda handlingarna: kopian upphör att gälla sex månader efter att den utfärdades, även om intyget fortfarande är giltigt.
11 Dom av den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755, punkt 59), och dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 36).
12 Kapitel VI i förordningen, artiklarna 62–73.
13 Formulär IV i bilaga 4 till genomförandeförordning nr 1329/2014. Användandet av detta formulär är inte obligatoriskt: dom av den 17 januari 2019, Brisch ( C‑102/18, EU:C:2019:34).
14 Med andra ord är det unionslagstiftaren som fastställer intygets rättsverkningar, vilket innebär att det inte uppkommer någon sådan fråga som är typisk vid spridning av utländska beslut och bestyrkta handlingar, nämligen huruvida det är lämpligt att likställa den utländska produkten med de inhemska, eller om man ska välja att respektera den rättsverkan som det har i ursprungsstaten, oavsett om dess rättsverkan motsvarar den rättsverkan som tillerkänns liknande instrument i den mottagande staten.
15 Till exempel det intyg som avses i artikel 53 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) eller det som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 2004, s. 15). Jämförelsen ska uppfattas så att den inte förutsätter att de olika europeiska handlingar som gemensamt betecknas som intyg är av identisk karaktär eller har identiska syften eller rättsverkningar.
16 Till exempel det tyska Erbschein.
17 Artikel 70.1 och skäl 72 i förordningen.
18 Skäl 69 i förordningen. Intyget måste heller inte användas i första hand. Det ankommer bara på den person som har intresse att använda det att välja om det europeiska eller det nationella intyget ska användas.
19 Skäl 71 i förordningen.
20 Artikel 70.3 i förordningen.
21 Artiklarna 71.3 och 73.2 samt skäl 72 in fine i förordningen. Några andra personer underrättas däremot inte (se punkt 54 i detta förslag till avgörande).
22 Artikel 70.3 i förordningen.
23 Den österrikiska regeringens skriftliga yttrande, punkt 41 och följande punkter, och den ungerska regeringens skriftliga yttrande, punkt 18. I doktrinen förespråkas denna ståndpunkt bland annat i Schmitz, S.D., Das Europäische Nachlasszeugnis, RNotZ, 2017, s. 269, i synnerhet s. 286.
24 Denna tolkning förespråkas, med avseende på tillträdet till fastighetsregistret, i Schmidt, J., Artikel 70 EuErbVO, beck-online Grosskommentar, 2020, marg. 17.5; Perscha, A., Art 70 EuErbVO. Beglaubigte Abschriften des Zeugnisses, i Deixler-Hübner, A. och Schauer, M. (red.), Kommentar zur EU-Erbrechtsverordnung, Manz’sche Verlags- und Universitätsbuchhandlung, 2020, marg. 19; samt generellt i Dutta, A., Artikel 69 EuErbVO, MünchKomm zum BGB, vol. 11, 2020, marg. 4. I förevarande mål är detta den ståndpunkt som intagits av kommissionen och den spanska och den tyska regeringen (om än med vissa nyanseringar i det sistnämnda fallet).
25 Med undantag av Irland och Danmark.
26 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 22, och den tyska regeringens skriftliga yttrande, punkt 28.
27 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 25, och den spanska regeringens skriftliga yttrande, punkt 45.
28 Förutom att hänvisningen, till följd av sin systematiska placering (i ett skäl), saknar normativt värde i egentlig mening.
29 Till skillnad från de personer till vilka bestyrkta kopior lämnas i enlighet med artikel 70.1.
30 Förutom om de, när de genomför betalningen eller transaktionen, på något sätt får kännedom om ifrågasättandet av intyget, eller inte har kännedom om det på grund av grov oaktsamhet: se artikel 69.3 och 69.4 in fine.
31 I doktrinen, bland annat de som nämns i fotnot 24 i detta förslag till avgörande. Även den tyska regeringens skriftliga yttrande, punkterna 25, 26 och 29, samt kommissionens skriftliga yttrande, som visserligen är mindre utvecklat, punkt 26.
32 Skäl 7 och 67 i förordningen.
33 Ett intyg som utfärdas i en medlemsstat för att användas i en annan får i den förstnämnda staten de verkningar som föreskrivs i förordningen, enligt artikel 62.3 i den.
34 Som jag tidigare nämnt regleras inte förfarandet för förlängning i förordningen. Det är logiskt att tänka sig att i den mån intyget inte har ändrats eller återkallats, sker förlängningen automatiskt om inte den utfärdande myndigheten har information som tyder på motsatsen. Det ankommer emellertid på medlemsstaterna att reglera detta, med iakttagande av likvärdighets- och effektivitetsprincipen.
35 Punkt 26 i dess skriftliga yttrande.
36 Normalt sett måste dessa ändringar också styrkas. Om så är fallet kan denne ansöka om en kopia av intyget i egenskap av en person med legitimt intresse i den mening som avses i artikel 70.1 i förordningen.
37 Punkt 41 i detta förslag till avgörande.
38 Det finns inga begränsningar för denna skyldighet i förordningen. Jag anser inte att myndigheten befrias från skyldigheten efter sex månader. Det finns inget skäl till att ansökan om förlängning av giltighetstiden för kopian måste ske efter att den har upphört att gälla.
39 När de väl har blivit underrättade om denna omständighet, behöver de personer till vilka den giltiga kopian (som ännu inte har upphört att gälla) har utfärdats inte vänta på att sexmånadersperioden har löpt ut innan de ansöker om en ny, på grund av att den tidigare har blivit ogiltig.
40 Även om förordningen inte innehåller några bestämmelser om detta, förefaller det rimligt att en förlängning av kopians giltighetstid söks när intyget inte har ändrats och att en ny kopia söks när det har ändrats. Det finns dock inget som hindrar att man väljer det andra alternativet även om originalintyget inte har ändrats.
41 Till skillnad från vad som är fallet vid ett utfärdande för en period som är längre än sex månader, vilket är möjligt, men bara i vederbörligen motiverade undantagsfall, enligt artikel 70.3 i förordningen. Det finns inga närmare uppgifter om i vilka fall detta undantag får tillämpas. Att det redan från början har gjorts en bedömning att förfarandet kommer att ta mer än sex månader, bör enligt min uppfattning inte vara ett sådant fall. Det lär knappast vara ovanligt att den genomsnittliga tiden för arvsrättsliga förfaranden överstiger sex månader, i synnerhet i vissa medlemsstater.
42 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (COM(2009) 154 final).
43 Se Crône, R., Le certificat successoral européen, i Khairallah, G. och Revillard, M., Perspectives du droit des successions européennes et internationales, Defrénois, Lextenso éditions, 2010, s. 155, i synnerhet s. 168. Se även den ståndpunkt som intogs av Conseil des Notariats de l’Union Européenne den 11 december 2009, med anledning av kommissionens förslag. Den finns på http://www.notaries-of-europe.eu/index.php?pageID=4976, s. 6. Ett av de alternativ som övervägdes var att inrätta elektroniska arvsintyg och främja en sammankoppling av de nationella registren för arvshandlingar. Om myndigheterna skulle få omedelbar tillgång till information, skulle det inte vara nödvändigt att föreskriva en giltighetstid för kopian. Kommissionen har gett sitt stöd för utredningar om detta, vars resultat finns på Europeiska e-juridikportalen (https://e-justice.europa.eu/content_general_information-166-es.do?init=true). I nuläget finns det dock bara några få nationella register för europeiska arvsintyg som är sammankopplade.