Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 2 september 2021
1 Originalspråk: engelska.
2 EUT L 76, 2005, s. 16.
3 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott (EUT L 68, 2015, s. 9).
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1).
5 Se, i detta avseende, bland annat skäl 7 och 9 och artikel 11 i direktiv 2015/413.
6 Min kursivering.
7 Min kursivering.
8 Min kursivering.
9 Se dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 28) och dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 30).
10 Se, i synnerhet, artikel 4 däri, som är den huvudsakliga bestämmelsen om formaliteter som ska uppfyllas och de handlingar som ska överlämnas.
11 Se dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 27) och dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 29). Min kursivering. Se också, mer nyligen, förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet LU ( C‑136/20, EU:C:2021:412, punkterna 85 och 86).
12 Se dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 29) och dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 31). Min kursivering.
13 Detta återspeglar unionslagstiftarens generella inställning som tillämpas i ett antal instrument som antagits på detta område. Samtliga nyttjar ett standardformulär eller intyg som biläggs det rättsliga instrumentet i fråga vilket såvitt gäller erkännande och verkställighet i praktiken ersätter det underliggande beslutet. Valet att grunda dessa system på ett standarddokument som innehåller de centrala momenten i det underliggande beslutet syftar just till att undvika de problem och svårigheter som uppkommer på grund av Europeiska unionens mångspråkighet.
14 Min kursivering.
15 Se mitt förslag till avgörande i målet BV ( C‑129/19, EU:C:2020:375, punkterna 117–123).
16 Skäl 22 och artikel 3 i direktiv 2010/64.
17 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 (EUT L 142, 2012, s. 1). Inte heller detta direktiv är tillämpligt i detta mål. Artikel 2.2 föreskriver faktiskt att när det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs att en påföljd för mindre förseelser kan åläggas av en annan myndighet än en domstol som är behörig i brottmål, och beslutet att ålägga en sådan påföljd kan överklagas till en sådan domstol, ska detta direktiv endast tillämpas på förfaranden vid den domstolen efter ett sådant överklagande.
18 Artikel 4 i direktiv 2012/13.
19 Artikel 43.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
20 Artikel 5 i direktiv 2015/413.
21 Domstolens dom i målet Sleutjes, vartill några parter hänvisat, saknar betydelse i förevarande mål. I denna dom tillämpade domstolen endast bestämmelserna i direktiv 2010/64 på ett mål som till skillnad från förevarande mål omfattades av tillämpningsområdet för detta direktiv på grund av att straffet påfördes av ett domstolsorgan. Se dom av den 12 oktober 2017 ( C‑278/16, EU:C:2017:757, punkterna 10, 25 och 27).
22 Se rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24).
23 Se, till exempel, avsaknad av en bestämmelse rörande följderna av ett åsidosättande av myndigheterna i medlemsstaterna av deras skyldigheter enligt artikel 5 i direktiv 2015/413, enligt artikel 3 i direktiv 2010/64 eller enligt artiklarna 4 och 5 i direktiv 2012/13.
24 Jämför bestämmelserna i rambeslut 2005/214 med exempelvis artiklarna 9 och 12 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1784 av den 25 november 2020 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) (omarbetning) (EUT L 405, 2020, s. 40) och med artikel 22 i rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (EUT L 84, 2010, s. 1).
25 Se artikel 3.1 och 3.2 däri.
26 Se skäl 7 däri.
27 För mer detaljer och med specifika hänvisningar till rättspraxis, se mitt förslag till avgörande i målet An tAire Talmhaíochta Bia agus Mara, Éire agus an tArd-Aighne ( C‑64/20, EU:C:2021:14, punkterna 71–82).
28 I detta avseende kan det också nämnas att skäl 5 i rambeslut 2005/214 anger bland annat att detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i Fördraget och återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt kapitel VI i denna (fotnoten utelämnad). Dessutom föreskriver artikel 3 i rambeslut 2005/214 att detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i Fördraget.
29 Det anges dessutom i förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) att artikel 48.2 i stadgan motsvarar artikel 6.3 i Europakonventionen och har samma innebörd och räckvidd som denna. Se också dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 105).
30 Dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning) ( C‑439/19, EU:C:2021:504, punkterna 86–93).
31 Se, bland annat, Europadomstolen, 21 februari 1984, Öztürk/Tyskland (CE:ECHR:1984:0221JUD000854479, § 46–54) och beslut av den 19 oktober 2004, Falk/Nederländerna (CE:ECHR:2004:1019DEC006627301, s. 7). Min kursivering. För ett liknande resonemang på senare tid, se dom från Europadomstolen, 8 oktober 2020, Bajčić/Kroatien (CE:ECHR:2020:1008JUD006733413, § 27 och 28).
32 Se, till exempel, Europadomstolen, 20 oktober 2015, Dvorski/Kroatien (CE:ECHR:2015:1020JUD002570311, § 76 och där angiven rättspraxis).
33 Se Europadomstolen, 25 mars 1999, Pélissier och Sassi/Frankrike (CE:ECHR:1999:0325JUD002544494, § 51).
34 Ibidem.
35 Se Europadomstolen, 24 februari 2009, Protopapa/Turkiet (CE:ECHR:2009:0224JUD001608490, §80) och Europadomstolen, 19 december 1989, Kamasinski/Österrike (CE:ECHR:1989:1219JUD000978382, § 74).
36 Se, bland annat, Europadomstolen, 25 juli 2000, Mattoccia/Italien (CE:ECHR:2005:0224DEC001891303, § 60).
37 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 28 augusti 2018, Vizgirda/Slovenien (CE:ECHR:2018:0828JUD005986808, § 90).
38 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 19 december 1989, Brozicek/Italien (CE:ECHR:1989:1219JUD001096484, § 41).
39 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 18 oktober 2006, Hermi/Italien (CE:ECHR:2006:1018JUD001811402, § 68).
40 Ibidem, § 71.
41 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 28 augusti 2018, Vizgirda/Slovenien (CE:ECHR:2018:0828JUD005986808, § 84).
42 Se Europadomstolen, 17 februari 2004, Tabaï/Frankrike (CE:ECHR:2004:0217DEC007380501, p. 4).
43 Se Europadomstolen, 18 oktober 2006, Hermi/Italien (CE:ECHR:2006:1018JUD0018, § 68).
44 Ibidem, §§ 69 och 70.
45 Ibidem, § 70.
46 Se, i synnerhet, Europadomstolen, 23 november 2006, Jussila/Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § 43).
47 Kravet på flexibilitet och att en bedömning från fall till fall av omständigheterna i varje fall ska göras vid den materiella bedömningen är en nödvändig konsekvens av en överdriven utvidgning av begreppet brott i Europadomstolens praxis vid prövningen av frågan om upptagande till sakprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen, som började med det välkända målet Engel (Europadomstolen, 8 juni 1976, Engel m.fl./Nederländerna (CE:ECHR:1976:0608JUD000510071, §§ 80–82)). Om även mindre lagöverträdelser som förskyller ganska lindriga straff såsom trafikförseelsen i förevarande mål betecknas som brottsliga följer därav helt naturligt att vid prövningen av en påstådd kränkning av en grundläggande rättighet för den anklagade blir det nödvändigt att göra åtskillnad mellan överträdelser av olika slag och svårighetsgrad som måste återinföras senare för att införa något slag av rimlig balans i systemet. Det är att anföra det uppenbara att medlemsstaterna har rätt att tillhandahålla mer garantier (som väl kan bli kostsamt och medföra en stor administrativ börda för förvaltningen) för personer som anklagas för brott som mord eller terrorism än för personer som fått en parkeringsbot eller fälls för att köra med däck med för lågt mönsterdjup.
48 Se, bland annat, dom av den 13 juni 2019, Moro ( C‑646/17, EU:C:2019:489, punkt 55) och dom av den 15 oktober 2015, Covaci ( C‑216/14, EU:C:2015:686, punkt 39).
49 Se, bland många, dom av den 26 juli 2017, Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 41och där angiven rättspraxis). Min kursivering.
50 Dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 35).
51 Ibidem, punkterna 42 och 50.
52 Min kursivering. Standardutformningen av intyget återges enligt artikel 4.2 i rambeslut 2005/214 i bilagan.
53 Beträffande betydelsen av intyget, se punkt 45 ovan.
54 Se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
55 Ibidem, punkt 37 och där angiven rättspraxis.
56 Se, analogt, beslut av den 28 april 2016, Alta Realitat ( C‑384/14, EU:C:2016:316, punkterna 57 och 58).
57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Staatsanwaltschaft Offenburg ( C‑615/18, EU:C:2020:376, punkterna 57 och 64) och mitt förslag till avgörande i det målet (EU:C:2020:9, punkterna 61 och 62).
58 Se, till exempel, Europadomstolen, beslut av den 4 oktober 2001, Teuschler/Tyskland (CE:ECHR:2001:1004DEC004763699). Detta är ett uttryck för en välkänd och allmänt erkänd princip, ofta uttryckt med sentensen på latin rätten står den bi som vakar, inte den som sover (vigilantibus (non dormientibus) iura(succurrunt)).
59 Se Europadomstolen, 24 februari 2009, Protopapa/Turkiet (CE:ECHR:2009:0224JUD001608490, §§ 82–86 och där angiven rättspraxis).