Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou föredraget den 3 februari 2022

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 september 2009 (EUT L 284, 2009, s. 1).

3 Rådets förordning av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 57).

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1).

5 PVA har vid domstolen förklarat att den vid beräkningen av klagandens pensionsrättigheter inkluderade den tid hon bott i Förenade kungariket (från den 1 januari 1993 till den 8 februari 1993), eftersom hon ursprungligen hade uppgett att hon återvänt till Österrike den 31 december 1992. Denna period räknades därför med bland de perioder för vård av barn som fullgjorts i Österrike och ingår således inte i de omtvistade perioderna för vård av barn, såsom dessa definieras i punkt 21 i detta förslag till avgörande.

6 Dom av den 19 juli 2012 ( C‑522/10, EU:C:2012:475) (nedan kallad domen Reichel-Albert).

7 Dom av den 23 november 2000 ( C‑135/99, EU:C:2000:647) (nedan kallad domen Elsen).

8 Dom av den 7 februari 2002 ( C‑28/00, EU:C:2002:82) (nedan kallad domen Kauer).

9 Artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 återspeglar den allmänna likabehandlingsprincipen som artikel 5 i förordning nr 883/2004 är avsedd att kodifiera (se, för ett liknande resonemang, även skäl 5 i sistnämnda förordning).

10 Det ska i förbigående påpekas att av artikel 44.3 i förordning nr 987/2009 framgår att den skyldighet som föreskrivs i punkt 2 i samma artikel inte är tillämplig, om den berörda personen omfattas eller börjar omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat på grund av att personen har anställning eller bedriver verksamhet som egenföretagare.

11 Se punkterna 26 och 27 i domen.

12 Punkt 29 och följande punkter.

13 Ibidem, punkt 25.

14 Ibidem, punkt 26.

15 Se domen Kauer, punkt 32 och följande punkter.

16 Det kan vara intressant att notera att i domen Kauer hade pensionssökanden de facto slutat arbeta och var arbetslös i Österrike en tid innan barnen föddes. Att domstolen konstaterade att hon ändå fortfarande omfattades av den medlemsstatens lagstiftning under perioderna för vård av barn i Belgien beror enligt min mening på att hon bosatte sig i den medlemsstaten först efter det yngsta barnets födelse.

17 Domen Reichel-Albert meddelades efter det att artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 hade trätt i kraft, men domstolen fann att det var det tidigare instrumentet om samordning av de sociala trygghetssystemen, det vill säga förordning nr 1408/71, och inte förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009, som var tidsmässigt tillämpligt (ratione temporis) på omständigheterna i det målet.

18 Se domen Reichel-Albert, punkt 35.

19 Ibidem.

20 Ibidem, punkterna 40–42.

21 Som domstolen erinrade om i domen Reichel-Albert (i punkterna 25 och 26) har unionslagstiftaren i artikel 97 i förordning nr 987/2009 fastställt att förordningen ska träda i kraft den 1 maj 2010. Det beslut som CC har överklagat i det nationella målet fattades av PVA den 29 december 2017, långt efter det att förordning nr 987/2009 hade trätt i kraft. Samma förordning var tillämplig redan när CC ansökte om pension vid PVA.

22 Se, exempelvis, domen Reichel-Albert, punkterna 27 och 28.

23 Vid förhandlingen förklarade PVA att enligt 231 § punkt 3 ASVG börjar perioder för vård av barn beaktas från och med den första hela kalendermånaden efter den dag då de villkor som fastställs i 227a § eller 228a § i lagstiftningen i fråga är uppfyllda. Av handlingarna i målet framgår att klagandens första barn föddes i december 1987.

24 Det framgår klart och tydligt av domarna Elsen (punkterna 33–36), Kauer (punkterna 43 och 44) och Reichel-Albert (punkterna 38–44).

25 I jämförelse med de situationer som skulle ha omfattats av kriteriet ett tillräckligt nära samband, som domstolen använde sig av inom ramen för tillämpningen av förordning nr 1408/71.

26 I detta hänseende delar jag fullständigt kommissionens synsätt att förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 antogs i syfte att fastställa särskilda behörighetsregler för att främja unionsmedborgarnas fria rörlighet och inte för att begränsa den. Detta är förvisso riktigt och domstolen har de facto upprepade gånger påpekat att det är i syfte att säkerställa fri rörlighet för anställda och egenföretagare inom unionen och samtidigt iaktta principen om likabehandling av dessa personer enligt medlemsstaternas olika lagstiftningar som det i förordning nr 1408/71 och därefter i förordning nr 883/2004 har införts ett samordningssystem för att bland annat bestämma vilken eller vilka lagar som ska tillämpas på dem (se dom av den 23 januari 2019, Zyla, C‑272/17, EU:C:2019:49, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

27 Detta innebär naturligtvis inte att de villkor enligt vilka en medlemsstats lagstiftning blir tillämplig på ett särskilt gränsöverskridande fall avseende social trygghet i sig kan medföra otillbörliga begränsningar av unionsmedborgarnas fria rörlighet. Man får emellertid inte glömma bort att artikel 21 FEUF, som det framgår av punkt 1 däri, grundar sig på logiken att [v]arje unionsmedborgare ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen (min kursivering). Även om denna bestämmelse inte är en öppen inbjudan till lagstiftaren att ingripa i grundsatserna för denna rättighet, är det enligt min mening ganska klart att lagstiftaren inom området social trygghet mycket väl kan omdefiniera de rättsliga kriterier enligt vilka en person som har utövat sin rätt till fri rörlighet är berättigad att göra gällande att lagstiftningen i hans eller hennes ursprungsmedlemsstat fortfarande är tillämplig på honom eller henne.

28 Se skälen 12 och 14 i förordning nr 987/2009. Se även skäl 13 i Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 9 juli 2008 inför antagandet av förordningen (P6_TC1-COD(2006)0006).

29 I kommissionens ursprungliga förslag verkar artikel 44 ha avvikit än mer från den rättsliga lösningen i domarna Elsen och Kauer, eftersom den hade följande lydelse: [u]tan att det påverkar behörigheten för den medlemsstat som fastställts enligt bestämmelserna i avdelning II i förordning (EG) nr 883/2004, skall institutionen i den medlemsstat där pensionstagaren har varit bosatt den längsta tiden under de tolv månaderna efter barnets födelse beakta barnperioder i en annan medlemsstat, såvida inte någon annan medlemsstats lagstiftning blir tillämplig på den berörda personen med anledning av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare (min kursivering) (se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (KOM(2006) 16 slutlig).

30 Se, exempelvis, domstolens resonemang i domen av den 11 april 2013, Jeltes m.fl. ( C‑443/11, EU:C:2013:224, punkt 32). Det målet rörde tolkningen av artikel 65 i förordning nr 883/2004 och huruvida den bestämmelsen syftar till att återspegla eller avvika från domstolens praxis avseende den tidigare tillämpliga bestämmelsen (det vill säga artikel 71 i förordning nr 1408/71).

31 För en allmän förklaring av lagvalsreglerna i förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009, se Lhernould, J.P., New rules on conflicts: regulations 883/2004 and 987/2009, ERA Forum, volym 12, 2011, s. 25–38.

32 Se Jorens, Y. och Van Overmeiren, F., General Principles of Coordination in Regulation 883/2004, European Journal of Social Security, volym 11, 2009, s. 66.

33 Se dom av den 5 mars 2020, Pensionsversicherungsanstalt (Förmån som avser rehabilitering) ( C‑135/19, EU:C:2020:177, punkt 46). Det har hävdats att systemet för samordning i avdelning II i förordning nr 883/2004 har en uteslutande verkan, eftersom ingen annan lagstiftning än den som anges däri kan vara tillämplig. Se Jorens, Y. och Van Overmeiren, F., General Principles of Coordination in Regulation 883/2004, European Journal of Social Security, volym 11, 2009, s. 72.

34 Se dom av den 23 januari 2019, Zyla ( C‑272/17, EU:C:2019:49, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

35 Se skäl 1 i förordning nr 883/2004. Det system av lagvalsregler som fastställs däri får som verkan att lagstiftaren i varje medlemsstat undandras endast behörigheten att efter eget skön fastställa omfattningen av och villkoren för tillämpningen av den nationella lagstiftningen, både i fråga om den personkrets på vilken den är tillämplig och i fråga om dess territoriella tillämpningsområde (se dom av den 23 januari 2019, Zyla, C‑272/17, EU:C:2019:49, punkt 38 och där angiven rättspraxis). I enlighet med artikel 48 FEUF påverkas i övrigt inte medlemsstaternas befogenheter inom detta område, under förutsättning att de agerar i enlighet med unionsrätten, och i synnerhet i enlighet med syftet med nämnda förordningar och bestämmelserna i EUF-fördraget om fri rörlighet för personer.

36 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Reichel-Albert ( C‑522/10, EU:C:2012:114, punkterna 43, 45 och 46).

37 EGT C 241, 1994, s. 9, och EGT L 1, 1995, s. 1.

38 Se domen Kauer, punkt 45. Det ska erinras om att domstolen i det målet konstaterade att den nationella lagstiftningen i fråga faktiskt medförde en skillnad i behandling, eftersom perioder för vård av barn som fullgjorts i Österrike beaktades automatiskt, medan det avseende perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat (Belgien) krävdes att det enligt österrikisk rätt förelåg eller hade förelegat en rätt till moderskapsersättning eller liknande ersättning. Som generaladvokaten Sharpston har hävdat i ett annat mål var domstolen underförstått beredd att anse att Liselotte Kauer hade utövat rätten till fri rörlighet inom unionen, trots att den aktuella rörligheten ägde rum före Österrikes anslutning till Europeiska unionen (se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Wieland och Rothwangl, C‑465/14, EU:C:2016:77, punkterna 50 och 51).

39 Se, analogt, dom av den 30 november 2000, Österreichischer Gewerkschaftsbund ( C‑195/98, EU:C:2000:655, punkterna 53 och 54). I sitt förslag till avgörande i det målet (C‑195/98, EU:C:2000:50, punkt 147) påpekade generaladvokaten Jacobs, enligt min mening helt korrekt, att en annan uppfattning skulle innebära en ologisk nackdel för de arbetstagare som vill arbeta i en ny medlemsstat eller lämna den staten för att arbeta i en gammal medlemsstat, jämfört med arbetstagare som flyttar inom ett område som består av gamla medlemsstater.

40 Se, exempelvis, dom av den 16 maj 1979, Tomadini ( 84/78, EU:C:1979:129, punkt 21), och dom av den 6 oktober 2015, kommissionen/Andersen ( C‑303/13 P, EU:C:2015:647, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

41 Se dom av den 6 oktober 2015, kommissionen/Andersen ( C‑303/13 P, EU:C:2015:647, punkt 50). Se även den sammanfattning av rättspraxis som generaladvokaten Bobek gjorde i sitt förslag till avgörande i målet E.B. ( C‑258/17, EU:C:2018:663, punkt 47). Det kan i förbigående påpekas att generaladvokaten Bobek i punkt 48 i sitt förslag fann att samma synsätt också återkommer i samband med en ny medlemsstats anslutning till unionen, med avseende på nationell tillämpning av (nya) EU‑regler: tidigare omständigheter (det vill säga omständigheter som i tiden föregår anslutningen) kan beaktas om de är relevanta och behöver (på nytt) bedömas vid tillämpningen av ny lagstiftning efter anslutningen.

42 Å andra sidan föreskrivs i artikel 87.5 i förordning nr 883/2004 att [r]ättigheter för en person som erhållit pension före den dag då denna förordning börjar tillämpas i en medlemsstat, får på begäran av den berörda personen omprövas med beaktande av denna förordning (min kursivering).

43 Se domen Reichel-Albert, punkterna 35 och 45 och domslutet.

44 Jag anser att detta argument är mer övertygande än det som har anförts av den spanska regeringen. Enligt denna är det som skiljer målet Reichel-Albert från förevarande mål att Doris Reichel-Albert, till skillnad från klaganden i det nationella målet, uppbar arbetslöshetsersättning efter det att hon hade slutat arbeta i Tyskland. Jag anser inte att enbart denna omständighet borde göra någon skillnad i hur det båda situationerna förhåller sig till varandra. Det är riktigt att i domen Reichel-Albert var pensionssökanden arbetslös från den 30 juni 1980 och uppbar arbetslöshetsersättning från Tyskland till och med oktober 1980. Hon hade dock bosatt sig i Belgien i juli 1980 (medan hon fortfarande uppbar arbetslöshetsersättning). Detta ändrar emellertid inte den omständigheten att hon fick barn och började ägna sig åt vård av sina barn först den 25 maj 1981, flera månader efter det att hon hade slutat få arbetslöshetsersättning.

45 C‑522/10, EU:C:2012:114.

46 Se punkt 67 i det förslaget till avgörande.