lagen.
EU-domstolen

Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 28 april 2022

CELEX
62020CC0585
Typ
EU-domstolen

Källa

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 februari 2011 (EUT L 48, 2011, s. 1 och rättelse EUT L 233, 2012, s. 3). Genom detta direktiv upphävdes och ersattes Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, 2000, s. 35), med verkan från och med den 16 mars 2013.

3 Se artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 2011/7.

4 Domstolen har tidigare tolkat artikel 6 i direktiv 2011/7 i dom av den 16 februari 2017, IOS Finance EFC ( C‑555/14, nedan kallad domen IOS Finance, EU:C:2017:121), dom av den 1 juni 2017, Zarski ( C‑330/16, nedan kallad domen Zarski, EU:C:2017:418), dom av den 13 september 2018, Česká pojišťovna ( C‑287/17, nedan kallad domen Česká pojišťovna, EU:C:2018:707), och dom av den 9 juli 2020, RL (Direktiv om bekämpande av sena betalningar) ( C‑199/19, nedan kallad domen RL, EU:C:2020:548), och beslut av den 11 april 2019, Gambietz ( C‑131/18, EU:C:2019:306). Artikel 3.1 c i direktiv 2000/35, som har ersatts av artikel 6.3 i direktiv 2011/7, har också varit tolkats av domstolen, i dom av den 3 april 2008, 01051 Telecom ( C‑306/06, EU:C:2008:187), och i dom av den 15 december 2016, Nemec ( C‑256/15, nedan kallad domen Nemec, EU:C:2016:954). Artikel 6 i direktiv 2011/7 är föremål för en begäran om förhandsavgörande i det pågående målet C‑370/21 Domus-software-AG/Marc Braschoß Immobilien GmbH.

5 Domstolen har tolkat artikel 4 i direktiv 2011/7 i dom IOS Finance och i dom av den 28 januari 2020, kommissionen/Italien (Direktiv om bekämpande av sena betalningar) ( C‑122/18, nedan kallad domen kommissionen/Italien, EU:C:2020:41).

6 Domstolen har tolkat några andra led i artikel 2 i direktiv 2011/7 i domen Zarski, domen kommission/Italien, domen RL, dom av den 18 november 2020, Techbau ( C‑299/19, EU:C:2020:937), och i dom av den 13 januari 2022, New Media Development & Hotel Services ( C‑327/20, EU:C:2022:23).

7 BOE nr 314 av den 30 december 2004, s. 42334 (nedan kallad lag nr 3/2004).

8 Ley 9/2017, de Contratos del Sector Público, por la que se transponen al ordenamiento jurídico español las Directivas del Parlamento Europeo y del Consejo 2014/23/EU y 2014/24/EU, de 26 de febrero de 2014 (lag nr 9/2017 om offentlig upphandling, genom vilken Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU och 2014/24/EU av den 26 februari 2014 införlivas i den spanska rättsordningen), av den 8 november 2017 (BOE nr 272 av den 9 november 2017, s. 107714).

9 I målet IOS Finance EFC var det också fråga om ett krav på indrivning av flera fordringar som hade samlats ihop av ett inkassobolag som hade övertagit dessa fordringar av flera bolag. I den domen prövade domstolen visserligen inte frågan om det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2011/7, men det faktum att domstolen besvarade frågorna om tolkning av direktivets bestämmelser förutsätter att domstolen ansåg att det aktuella fallet omfattades av direktivets materiella tillämpningsområde.

10 Domen RL (punkterna 22 och 23 samt där angiven rättspraxis).

11 För det fall att den förstnämnda tolkningen antas, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det är en förutsättning för att 40 euro ska få tas ut per faktura att borgenären först specificerat dessa fakturor i alla krav, antingen i ett administrativt förfarande eller i ett förvaltningsrättsligt förfarande, eller om det räcker med ett samlad allmänt krav för att sedan kunna kräva 40 euro per faktura.

12 I och med att det rör sig om en minimiharmonisering står det medlemsstaterna fritt att föreskriva fasta avgifter för ersättning av indrivningskostnader som är högre än 40 euro och därmed fördelaktigare för borgenären (se skäl 21 i direktiv 2011/7).

13 Se, för ett liknande, domen kommissionen/Italien (punkt 39 och där angiven rättspraxis).

14 I skäl 16 i direktiv 2011/7 anges nämligen att direktivet [inte bör] tvinga en borgenär att begära ränta för sen betalning. Direktivet bör medge att en borgenär vid sen betalning tar ut ränta vid sen betalning utan någon föregående betalningspåminnelse eller annat liknande meddelande till gäldenären om dennes betalningsskyldighet.

15 Se dom Česká pojišťovna (punkterna 18, 20 och 21).

16 Se domen Česká pojišťovna (punkt 22).

17 Se domen Česká pojišťovna (punkterna 22 och 23).

18 Se artikel 2.4 och 2.8 i direktiv 2011/7.

19 Se ovan punkt 40.

20 Se domen Česká pojišťovna (punkt 25) och domen IOS Finance EFC (punkt 24).

21 Se domen Česká pojišťovna (punkt 26) och domen Nemec (punkt 50).

22 Se domen Česká pojišťovna (punkt 26).

23 Min kursivering.

24 Se artikel 4 i kommissionens förslag till omarbetning av direktiv 2000/35 [KOM(2009) 126 slutlig.] Principen om att föreskriva ett fast belopp avsett att ersätta kostnaderna för att driva in obetalda belopp fanns nämligen i artikel 4 (med rubriken Ersättning för indrivningskostnader) i kommissionens ursprungliga förslag, men med en strängare förpliktelse. I den ursprungliga bestämmelsen avsåg schablonbeloppet på 40 euro endast skulder på mindre än 1000 euro. För skulder mellan 1000 och 10000 euro föreskrevs i stället ett schablonbelopp på 70 euro i artikel 4 i kommissionens förslag och slutligen ett belopp motsvarande 1 procent av det belopp för vilket dröjsmålsränta skulle betalas för skulder på mer än 10000 euro. Europaparlamentet framförde önskemål om att mildra denna ursprungliga bestämmelse och föreslog en ändring som huvudsakligen innebar att ett fast belopp för indrivning av indrivningskostnaderna skulle fastställas per gäldenär, i stället för per faktura. Parlamentet drog sedan tillbaka detta ändringsförslag (se ändringsförslag nr 29 i betänkandet om kommissionens förslag av den 4 maj 2010) och kom överens med rådet om att dessa kostnader skulle betalas för varje faktura.

25 Domen IOS Finance (punkt 27).

26 Domen kommissionen/Italien (punkt 38).

27 Domen kommissionen/Italien (punkterna 40, 43 och 53). I denna dom slog domstolen fast att en genomsnittlig betalningsperiod för offentliga myndigheter på 50 jours för hela 2016 var att betrakta som ett kontinuerligt och systematiskt överskridande av betalningsperioderna i artikel 4 i direktiv 2011/7 och ett åsidosättande av denna bestämmelse (se punkterna 16, 22, 57, 59, 62 och 66).

28 Se skäl 24 i direktiv 2011/7.

29 Se skäl 25 i direktiv 2011/7.

30 Min kursivering.

31 Domen kommissionen/Italien (punkt 44, min kursivering).

32 Se ovan punkt 1.

33 Domen kommissionen/Italien (punkt 46).

34 Se ovan punkterna 38 och 42.

35 Se, för ett liknande resonemang, domen IOS Finance (punkt 21 och där angiven rättspraxis).

36 Min kursivering.

37 Rådets direktiv av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1).