Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar av den 24 mars 2022

1 Originalspråk: polska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (EGT L 9, 2003, s. 3).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (omarbetning) (EUT L 26, 2016, s. 19).

4 Se R.H. Jerry, D.R. Richmond, Understanding Insurance Law, LexisNexis, New Providence, 2018, s. 791, fotnot 1.

5 Se dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-Linked försäkringsavtal) ( C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkterna 87 och 88).

6 Den hänskjutande domstolen använder sig visserligen i sin fråga om förhandsavgörande av begreppen kunder och konsumenter. Mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet ska det dock anses röra sig om samma personer.

7 Se skäl 12 i direktiv 2016/97.

8 Det ska emellertid beaktas att verksamhet som utgör försäkringsförmedling redan enligt direktiv 2002/92 har beskrivits på ett omfattande sätt (se dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl. ( C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 53). I själva direktivet hänvisades även till skyldigheten att ge råd i förenklad form (artikel 12.3).

9 Detta begrepp fanns redan i direktiv 2002/92. Enligt det direktivet omfattade begreppet försäkringsförmedling emellertid inte verksamhet som bedrivs av ett försäkringsföretag eller av en anställd vid ett försäkringsföretag som [handlade] på företagets ansvar (artikel 2.3 andra stycket i direktivet). Vad gäller räckvidden av detta undantag se dom av den 17 oktober 2013, EEAE m.fl. ( C‑555/11, EU:C:2013:668).

10 Däremot återfanns detta begrepp inte i direktiv 2002/92, utan det rörde sig om ett undantag som anknöt till försäkringsavtalens kompletterande karaktär. Se punkt 48 i detta förslag till avgörande.

11 Även om den hänskjutande domstolen inte uttryckligen hänvisar till denna bestämmelse verkar det tvärtom av 34d § 8 GewO följa att endast en sådan försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet för vilken de villkor som anges i artikel 2.1 punkt 3 i direktiv 2016/97 är uppfyllda är undantagen från kravet på tillstånd. Se punkterna 48‐50 i förevarande förslag till avgörande.

12 Se punkt 44 i detta förslag till avgörande.

13 Se punkt 55 i detta förslag till avgörande.

14 Se punkterna 8 och 9 i detta förslag till avgörande.

15 Se artikel 1.2 e i direktiv 2002/92 och artikel 1.3 a i direktiv 2016/97.

16 Den hänskjutande domstolen har visserligen påpekat att det är fråga om att ingå ett avtal inte i de försäkrades intresse, utan i den persons intresse som ingår avtalet. I de exempel som anges har den hänskjutande domstolen emellertid klargjort att det bland annat rör sig om situationer där gruppförsäkringsavtalet ingås inte bara i [de försäkrades] intresse.

17 De som instämmer i den uppfattning som beskrivs av den hänskjutande domstolen hävdar att det rör sig om ett agerande i eget ekonomiskt intresse om försäkringstagaren erhåller en ersättning för varje anslutning till gruppförsäkringen (ramavtalet), eftersom denne har ett eget ekonomiskt intresse av att uppmuntra nya personer att ansluta sig till försäkringen. En sådan situation föreligger när det gäller det av bankerna föreslagna ramavtalet avseende risken för att det blir omöjligt att återbetala ett lån till följd av dödsfall eller invaliditet. Det rör sig däremot inte om ingående av ett gruppförsäkringsavtal i försäkringstagarens ekonomiska intresse i fråga om en sjuk- eller pensionsförsäkring som ingås för medlemmar i den berörda arbetsgivarens förening eller anställda. Det rör sig här nämligen inte om att dra fördel av att låta dessa personer omfattas av ett försäkringsskydd, utan om att förhandla fram bästa möjliga villkor för ett sådant skydd till förmån för dessa personer.

18 Se bilagan till informationsmeddelandet från rådets generalsekretariat av den 27 november 2015, 2021/0175 (COD).

19 I andra meningen i skäl 49 i direktiv 2016/97 anges dessutom att [g]ruppens företrädare bör i tillämpliga fall, utan dröjsmål efter införlivande av en medlem i gruppförsäkringen, tillhandahålla försäkringsproduktens faktablad samt informationen om distributörens affärsverksamhet.

20 Se även M.D. Weinberger, Scope of Protection: Is there a Ground for a Single Criterion?, European Financial Regulation: Levelling the Cross-Sectoral Playing Field, utgivare V. Colaert, D. Busch, T. Incalza, Hart Publishing, Oxford - London - New York - New Delhi – Sydney, 2019, s. 299.

21 Se fotnot 19 i detta förslag till avgörande.

22 För att bemöta de tvivel som bygger på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen som syftar till att visa att åtskillnaden mellan en gruppförsäkring med avseende på vilken en anslutning är obligatorisk och en gruppförsäkring med avseende på vilken en anslutning är frivillig är konstlad, är den argumentation som hänvisar till motpartens affärsmodell och som grundar sig på påståendet att anslutningen till gruppförsäkringen är av obligatorisk karaktär, på så sätt att den är obligatorisk för alla dess kunder som har ingått ett avtal med motparten, och som ger upphov till förmåner som inte är av försäkringskaraktär (tillgång till en larmcentral etcetera), inte övertygande. En sådan argumentation måste grunda sig på övertygelsen om att den omständighet eller den egenskap som är gemensam för personer som kommer i åtnjutande av försäkringsskydd är att ett avtal har ingåtts med motparten, bland annat för att erhålla försäkringsskydd. Detta skulle i huvudsak betyda att den obligatoriska karaktären av anslutning är en följd av ett frivilligt beslut att ingå avtalet just i syfte att erhålla detta skydd. Det är därför svårt att dela den ovan beskrivna uppfattningen som anknyter till motpartens affärsmodell.

23 Såsom även den italienska regeringen har påpekat stämmer det att gruppförsäkringsavtalen inte utgör en homogen kategori. Ett gruppförsäkringsavtal är i huvudsak en produkt av praxis och har olika former. Den uppdelning som beskrivs ovan som är mer eller mindre nyanserad verkar däremot åtminstone delvis godtas i många nationella rättssystem, till exempel i Tyskland (se F. Herdter, Der Gruppenversicherungsvertrag: Grundlagen und ausgewählte Problemfelder, VVW GmbH, Karlsruhe 2010, s. 14), Frankrike [J. Bigot, i: utgivare J. Bigot, Traité de Droit des assurances. Le contrat d'assurance. Volym 3, LGDJ, Issy-les-Moulineaux Cedex, s. 6 och där angiven litteratur] eller Polem (se M. Fras, Umowa ubezpieczenia grupowego. Aspekty prawne, Wolters Kluwer, Warszawa 2015, s. 136 och följande sidor, se även dom från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) av den 12 januari 2018, II CSK 222/17, LEX nr 2446838).

24 Se Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR). Outline Edition, Ch. Von Bar, E. Clive, H. Schulte-Nölke m.fl. (utgivare), Sellier European Law Publishers, München, 2009, s. 7.

25 Principles of European Insurance Contract Law (PEICL), J. Basedow, J. Birds, M. Clarke, H. Cousy, H. Heiss, L. Loacker (utgivare), Verlag Dr. Otto Schmidt, 2016, s. 57 och följande sidor. När det gäller denna modellreglering och dess relevans för nationell lagstiftning om försäkringsavtal, se särskilt D. Fuchs, Consistency of the European project PEICL with the Polish Civil Code in view of art. 807, Acta Iuris Stetinensis, 2019, nr 4, s. 90 och följande sidor.

26 Denna aktör kan på motsvarande sätt även betecknas som tillhandahållare av (avtalet om) försäkring.

27 Se även den litteratur som nämns i fotnot 23.

28 Se punkt 60 i detta förslag till avgörande.

29 Dom av den 31 maj 2018 r., Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl. ( C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 53).

30 När det gäller begreppet försäkringsförmedling i artikel 2.3 i direktiv 2002/92, se följande domar: av den 17 oktober 2013, EEAE m.fl. ( C‑555/11, EU:C:2013:668, punkt 21) och av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl. ( C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 39).

31 Det rör sig här om att undvika konflikter mellan förmedlaren och försäkringsgivaren när det finns kopplingar mellan dessa personer. Detta är i viss mån tillåtet enligt själva direktiv 2016/97, eftersom även ett försäkringsföretag kan vara en försäkringsdistributör.

32 När det gäller tysk lagstiftning har försäkringsförmedlarnas skyldigheter (i vid bemärkelse, personer som ägnar sig åt försäkringsförmedling), såsom framgår av litteraturen, utanför GewO reglerats i förhållande till försäkringstagare och försäkringsgivare. Se R. Koch, Insurance Law in Germany, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn 2018, s. 269.

33 Se även punkt 65 i detta förslag till avgörande.

34 Detta skulle kunna leda till slutsatsen att det i en sådan situation rör sig om verksamhet som ska betraktas som försäkringsförmedling och försäkringsdistribution. Under alla omständigheter räcker detta inte i sig för att ålägga en person som bedriver denna verksamhet samtliga skyldigheter som föreskrivs i direktiven. Dessa skyldigheter åläggs försäkringsförmedlare som bedriver sådan verksamhet mot ersättning. Se punkt 128 i detta förslag till avgörande.

35 Se artikel 4.4 i direktiv 2002/92 och artikel 10.6 i direktiv 2016/97.

36 Se punkt 13 i detta förslag till avgörande.

37 Se dom av den 17 oktober 2013, EEAE m.fl. ( C‑555/11, EU:C:2013:668, punkt 28). Se även dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl. ( C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 42).

38 Se dom av den 17 oktober 2013, EEAE m.fl. ( C‑555/11, EU:C:2013:668, punkt 29).

39 Se dom av den 17 oktober 2013, EEAE m.fl. ( C‑555/11, EU:C:2013:668, punkt 27).

40 Dom av den 17 oktober 2013, EEAE m.fl. ( C‑555/11, EU:C:2013:668, punkt 30).

41 Se analogt dom av den 17 oktober 2013, EEAE m.fl. ( C‑555/11, EU:C:2013:668, punk 29).

42 Se punkterna 89 och 99 i förevarande förslag till avgörande.

43 Se punkt 100 i förevarande förslag till avgörande.

44 Se punkterna 103–105 i förevarande förslag till avgörande.

45 Se punkterna 56–59 i förevarande förslag till avgörande.

46 Se punkt 60 i förevarande förslag till avgörande.

47 Se även punkt 79 i detta förslag till avgörande.

48 Denna slutsats följer för övrigt redan per definition av de begrepp som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av. Av artikel 2.1 tredje stycket i direktiv 2002/92 framgår nämligen att försäkringsförmedling är en verksamhet som syftar till att bistå kunden. I denna bestämmelse föreskrivs att [t]illhandahållande av information i enskilda fall inom ramen för annan yrkesverksamhet förutsatt att denna verksamhet inte syftar till att bistå kunden med ingåendet eller fullgörandet av ett försäkringsavtal … Min kursivering. En liknande slutsats följer av definitionen av försäkringsdistribution i direktiv 2016/97.

49 Se dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-Linked försäkringsavtal) ( C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkterna 87 och 91).

50 Dom av den 17 oktober 2013, EEAE m.fl. ( C‑555/11, EU:C:2013:668, punkt 30).

51 Dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl. ( C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 50).

52 Se skäl 11 i direktiv 2002/92 och artikel 2.1 punkt 9 i direktiv 2016/97.

53 Se punkt 106 i detta förslag till avgörande.

54 Se punkt 127 i detta förslag till avgörande.