Domstolens dom (första avdelningen) den 29 april 2021

I mål C‑56/20, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgerichtshof Baden-Württemberg (Förvaltningsöverdomstolen i Baden-Württemberg, Tyskland) genom beslut av den 30 januari 2020, som inkom till domstolen den 4 februari 2020, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot samt domarna L. Bay Larsen, C. Toader, M. Safjan och N. Jääskinen (referent), generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: AR, genom B. Ehrle, Rechtsanwalt, Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och M. Winkler-Unger, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom R. Pethke och N. Yerrell, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort (EUT L 403, 2006, s. 18), i dess lydelse enligt kommissionens direktiv 2011/94/EU av den 28 november 2011 (EUT L 314, 2011, s. 31) (nedan kallat direktiv 2006/126).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan AR, som är österrikisk medborgare och innehavare av ett körkort utfärdat i Österrike, och Stadt Pforzheim (staden Pforzheim, Tyskland), angående de behöriga tyska myndigheternas beslut att på AR:s österrikiska körkort införa en uppgift om förbud mot att framföra motorfordon på tyskt territorium.

3 I artikel 4 i direktiv 2006/126 föreskrivs följande:

4 I skäl 16 i samma direktiv anges följande:

5 Artikel 1.1 i nämnda direktiv har följande lydelse:

6 I artikel 2 i direktiv 2006/126 föreskrivs följande:

7 I artikel 7 i direktivet föreskrivs följande:

8 Artikel 11 i direktivet har följande lydelse:

9 Artikel 12 första stycket i direktiv 2006/126 har följande lydelse:

10 Artikel 15 i detta direktiv har följande lydelse:

11 Bilaga I till nämnda direktiv har rubriken Bestämmelser avseende EU:s körkortsmodell. I punkt 3 i denna bilaga föreskrivs följande:

12 I punkt 4 a i nämnda bilaga föreskrivs följande:

13 I 3 § i Straßenverkehrsgesetz (vägtrafiklagen) (nedan kallad StVG) föreskrivs följande:

14 I 46 § i Verordnung über die Zulassung von Personen zum Straßenverkehr – Fahrerlaubnis-Verordnung (förordningen om personers tillträde till vägtrafik) av den 13 december 2010 (BGBl. 2010 I, s. 1980), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad FeV), föreskrivs följande:

15 47 § FeV har följande lydelse:

16 AR är en österrikisk medborgare med permanent bosättningsort, i den mening som avses i artikel 12 första stycket i direktiv 2006/126, i Österrike. Den 29 augusti 2008 erhöll han i Österrike ett körkort för kategorierna A och B.

17 Genom beslut av den 10 augusti 2015 återkallade körkortsmyndigheten i staden Pforzheim tillståndet för AR att framföra motorfordon i Tyskland, med motiveringen att han den 26 juni 2014 hade framfört ett motorfordon i Tyskland under narkotikapåverkan. Myndigheten ålade också AR att utan dröjsmål överlämna sitt österrikiska körkort för att det skulle kunna anges på körkortet att det var ogiltigt för Förbundsrepubliken Tyskland. Detta skulle ske genom att ett rött D överstruket med ett snedstreck placerades på körkortet. Genom samma beslut förordnade nämnda domstol om omedelbar verkställighet av dessa åtgärder. För det fall kravet på överlämnande av körkortet senast den 28 augusti 2015 inte iakttogs skulle körkortet dras in tillfälligt. Myndigheten preciserade att körkortet skulle återlämnas till AR efter det att körkortet hade försetts med uppgiften att det var ogiltig.

18 AR begärde omprövning av detta beslut och överklagade därefter till domstol, i båda fallen utan framgång. Han överklagade därefter domen från första instans till Verwaltungsgerichtshof Baden-Württemberg (Förvaltningsöverdomstolen i Baden-Württemberg, Tyskland), vid vilken han ifrågasätter beslutet av den 10 augusti 2015, i den del han ålades att överlämna sitt körkort så att det kunde förses med en uppgift om att körkortet var ogiltigt för Tyskland, samt det angavs att körkortet tillfälligt skulle dras in för det fall han inte uppfyllde denna skyldighet. Beslutet vann således laga kraft i den del det avsåg att i Tyskland inte erkänna giltigheten av rätten att framföra motorfordon på grundval av det österrikiska körkortet.

19 Till stöd för sitt överklagande gjorde AR i huvudsak gällande att utfärdande och senare ändring av körkort, i enlighet med direktiv 2006/126, omfattas av den medlemsstats i vilken körkortsinnehavaren har sin permanenta bosättningsort, i den mening som avses i artikel 12 första stycket i detta direktiv, exklusiva behörighet. Den medlemsstat där körkortsinnehavaren tillfälligt uppehåller sig har inte någon sådan behörighet, eftersom denna medlemsstat bland annat inte kan föra in uppgifter på körkortet, såsom en uppgift om förbud mot att framföra motorfordon. AR anser nämligen att en sådan behörighet skulle strida mot principen om ömsesidigt erkännande av körkort och mot syftet med direktivet, vilket är att skapa en enda körkortsmodell inom Europeiska unionen.

20 AR anser vidare att det även framgår av ordalydelsen av och av det sammanhang som bestämmelserna i punkterna 3 och 4 a i bilaga I till direktiv 2006/126 ingår i att det endast är den medlemsstat som utfärdar körkortet som får föra in uppgifter på körkortet. På samma sätt utesluter de detaljerade bestämmelserna om skyddsåtgärder mot förfalskning av körkort i form av ett plastkort, vilka bland annat föreskrivs i artikel 3 och punkterna 1 och 2 i bilaga I till detta direktiv, med hänsyn till deras innebörd och syfte, att uppgifterna på det plastkort som är skyddat mot förfalskning kan ändras genom att andra uppgifter skrivs in varaktigt eller klistras på körkortet i form av klistermärken (som lätt kan avlägsnas) av den medlemsstat där körkortsinnehavaren tillfälligt uppehåller sig. Det ska även beaktas att rubrik 13 i körkortet enligt nämnda direktiv är förbehållen upplysningar vilka har förts in av den medlemsstat som utfärdat körkortet och att en upplysning som denna medlemsstat har fört in inte bara kan täckas över av en annan upplysning.

21 AR har även gjort gällande att fullgörandet av skyldigheten att överlämna körkortet för att det ska förses med uppgiften att det är ogiltigt i Tyskland strider mot hans fria rörlighet och senare i praktiken skulle kunna ge upphov till betydande problem vad gäller transparens, exempelvis för det fall ordningsmakten vid en trafikkontroll i en annan medlemsstat inte känner till den slags uppgift som anges i unionens körkort, vilket skulle kunna ge upphov till förvirring. På grund av dessa krav och olägenheter behövdes enligt AR en uttrycklig regel i detta hänseende i direktiv 2006/126.

22 Enligt AR föreskrivs i direktiv 2006/126 att endast den behöriga utfärdande medlemsstaten eller värdmedlemsstaten, enligt bestämmelsen om ömsesidiga bistånd i artikel 15 i direktivet, får föra in uppgifter i körkortet och utfärda ett nytt körkort.

23 Det är dessutom lätt för den medlemsstat i vilken den berörda tillfälligt uppehåller sig att på elektronisk väg, vid en trafikkontroll på dess territorium, kontrollera huruvida personen i fråga har rätt att framföra ett motorfordon där.

24 Staden Pforzheim anser för sin del att direktiv 2006/126, genom att inte ge den medlemsstat där den berörde tillfällig uppehåller sig behörighet att föra in uppgifter i ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat efter det att ett beslut om att inte erkänna giltigheten av detta körkort i den förstnämnda medlemsstaten har tagits, innehåller en lucka i lagstiftningen som bör avhjälpas genom att direktivets bestämmelser för den medlemsstat i vilken den berörda har permanent bosättningsort tillämpas analogt på den medlemsstat där personen tillfälligt uppehåller sig.

25 Staden Pforzheim anser att den tolkning som domstolen gjorde i domen av den 23 april 2015, Aykul ( C‑260/13, EU:C:2015:257), enligt vilken den medlemsstat där innehavaren av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat vistas tillfälligt under vissa omständigheter har rätt att vägra att erkänna giltigheten av detta körkort, kan överföras på situationen i det nationella målet. Med tillämpning av denna rättspraxis bör den medlemsstat där den berörda personen tillfälligt uppehåller sig även ha möjlighet att vidta åtgärder som hänger samman med administrationen av körkortet, såsom att föra in uppgifter på körkortet. Det rör sig om en nödvändig åtgärd som är av avgörande betydelse för det faktiska genomförandet av ett beslut att inte erkänna giltigheten av ett utländskt körkort, i den mening som avses i artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126. Tillsynsmyndigheterna bör ha möjlighet att vid en kontroll på ett fullständigt och omedelbart sätt kontrollera körkortsinnehavarens körkortsstatus.

26 Eftersom det enligt direktiv 2006/126 är tillåtet för den medlemsstat i vilken innehavaren av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat är bosatt att, vid beslut om vägran att erkänna giltigheten av detta körkort, ange motsvarande förbud mot att framföra motorfordon på nämnda körkort, i form av till exempel ett klistermärke, ska denna åtgärd som hänger samman med administrationen av körkortet även tillåtas när den körkortsinnehavare som avses i ett sådant beslut att vägra erkänna körkortet inte är bosatt i den medlemsstat i vilken kontrollen ägde rum.

27 Eftersom det i nämnda direktiv föreskrivs en möjlighet för värdmedlemsstaten att med stöd av punkt 3 tredje meningen a, rubrik 13 och punkt 4 a i bilaga I till direktiv 2006/126 ändra ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, strider en sådan ändring, bland annat genom att ett klistermärke klistras på körkortet, inte heller mot bestämmelserna om skydd mot förfalskning.

28 Staden Pforzheim har slutligen påpekat att eftersom AR själv genom sitt agerande har gett upphov till införandet av uppgiften att han fråntagits rätten att framföra motorfordon i Tyskland, ska hans påstående att uppgiften har en stigmatiserande effekt inte godtas med hänsyn till att dess syfte är att bevara trafiksäkerheten.

29 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida en medlemsstat som, liksom i det mål som gav upphov till domen av den 23 april 2015, Aykul ( C‑260/13, EU:C:2015:257), har fattat ett beslut om att inte erkänna giltigheten av ett körkort som har utfärdats i en annan medlemsstat med stöd av artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126 på grund av körkortsinnehavarens rättsstridiga handlande, vilket inträffade i den förstnämnda medlemsstaten efter det att nämnda körkort hade utfärdats, även har rätt att föra in en uppgift om förbud mot att framföra motorfordon på medlemsstatens territorium i nämnda körkort när körkortsinnehavaren inte har sin permanenta bosättningsort, i den mening som avses i artikel 12 i detta direktiv, där.

30 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof Baden-Württemberg (Förvaltningsöverdomstolen i Baden-Württemberg) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

31 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida direktiv 2006/126 ska tolkas så, att det utgör hinder för att en medlemsstat, som med stöd av artikel 11.4 andra stycket i direktivet har antagit ett beslut om att inte erkänna giltigheten av ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat på grund av att innehavaren gjort sig skyldig till en överträdelse som inträffat under en tillfällig vistelse i den första medlemsstaten efter det att körkortet utfärdats, även på nämnda körkort för in uppgiften att innehavaren omfattas av ett förbud mot att framföra motorfordon i nämnda medlemsstat, när körkortsinnehavaren inte har permanent bosättningsort, i den mening som avses i artikel 12 första stycket i nämnda direktiv, i denna medlemsstat.

32 Det ska i detta hänseende erinras om att domstolen, i punkt 71 i domen av den 23 april 2015, Aykul ( C‑260/13, EU:C:2015:257), slog fast att artikel 2.1 och artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126 skulle tolkas så, att de inte utgör hinder mot att en medlemsstat, inom vars territorium innehavaren av ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat uppehåller sig tillfälligt, vägrar att erkänna giltigheten av detta körkort på grund av körkortsinnehavarens lagöverträdelse på detta territorium, vilken ägt rum efter det att körkortet utfärdades och som, enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, innebär att körkortshavaren inte anses lämplig att framföra motorfordon.

33 Det framgår dessutom av punkterna 59 och 60 i denna dom att den medlemsstat där den berörde har sin permanenta bosättningsort enligt artikel 11.2 i direktiv 2006/126, vilken motsvarar artikel 8.2 i direktiv 91/439, som ersatts av direktiv 2006/126, har rätt att vidta åtgärder för begränsning, återkallande, indragning eller annullering av körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat och som har verkningar i samtliga medlemsstater. Enligt artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126 är det däremot endast tillåtet för en annan medlemsstat än den medlemsstat där den berörde har sin permanenta bosättningsort att, på grund av att innehavaren av ett körkort som tidigare erhållits i en annan medlemsstat har gjort sig skyldig till en överträdelse inom dess territorium, vidta åtgärder med tillämpning av sina nationella bestämmelser, vilkas räckvidd är begränsad till detta territorium och vilkas verkningar är begränsade till ett icke-erkännande av körkortet i denna medlemsstat.

34 Direktiv 2006/126 utgör följaktligen inte hinder för att en medlemsstat i vilken den berörde tillfälligt uppehåller sig, såsom Förbundsrepubliken Tyskland i det nationella målet, med stöd av sådana nationella bestämmelser som dem som föreskrivs i 3 § 1 StVG och 46 § 6 FeV, vägrar erkänna rätten att använda ett körkort som har utfärdats till en person av en annan medlemsstat genom att frånta personen rätten att framföra motorfordon på det nationella territoriet. Den omständigheten innebär emellertid inte att den medlemsstat i vilken den berörde tillfälligt uppehåller sig kan föra in en uppgift, såsom den som avses i 47 § 2 FeV, om förbud mot att framföra motorfordon på medlemsstatens territorium, på ett sådant körkort, vars modell, såsom framgår av artikel 1.1 i direktiv 2006/126 jämförd med skäl 16 i samma direktiv, har harmoniserats genom direktiv 2006/126 genom ett plastkort.

35 Domstolen konstaterar nämligen att direktiv 2006/126 innehåller detaljerade bestämmelser om medlemsstaternas behörighet att utfärda körkort, ändringar som påverkar detta och möjlighet att föra in upplysningar i körkort.

36 Det framgår av dessa bestämmelser att både utfärdande och senare ändringar av ett körkort och införande av upplysningar i körkortet omfattas av den exklusiva behörigheten för den medlemsstat i vilken körkortsinnehavaren har sin permanenta bosättningsort.

37 I artikel 2.2, artikel 7.1 e och 7.3 b, artikel 11.1, 11.2 och 11.5 i direktiv 2006/126 och i punkt 3 tredje meningen a, rubrikerna 13 och 14, samt i punkt 4 a i bilaga I till samma direktiv, regleras således på ett detaljerat sätt de situationer där medlemsstaten är behörig att utfärda, förnya eller byta ut ett körkort eller att föra in upplysningar i detta körkort.

38 Även om den medlemsstat där körkortsinnehavaren har sin permanenta bosättningsort i allmänhet är den medlemsstat där körkortet utfärdades, kan den medlemsstat till vilken körkortsinnehavaren har flyttat sin permanenta bosättningsort efter det att körkortet utfärdades av en medlemsstat, också, såsom bland annat framgår av artikel 11.1 i direktiv 2006/126, bli den medlemsstat i vilken vederbörande har sin permanenta bosättningsort, i den mening som avses i detta direktiv. Enligt punkt 4 a i bilaga I till direktivet får den nya permanenta bosättningsmedlemsstaten föra in sådana upplysningar på körkortet som är nödvändiga för dess administration, under förutsättning att detta slags upplysningar också förs in på de körkort som utfärdas av medlemsstaten och att det finns nödvändigt utrymme för detta ändamål.

39 Däremot finns det inte någon bestämmelse i direktiv 2006/126 som ger den medlemsstat där innehavaren av ett körkort tillfälligt uppehåller sig behörighet att föra in sådana upplysningar på körkortet som de som avses i bland annat 47 § FeV.

40 Såsom Europeiska kommissionen har understrukit i sitt skriftliga yttrande finns det inget som tyder på att avsaknaden av sådana bestämmelser i direktiv 2006/126 utgör en oavsiktlig lucka i lagstiftningen från unionslagstiftarens sida som ska fyllas genom en analog tillämpning av direktivets bestämmelser om behörigheten för den medlemsstat i vilken den berörde har sin permanenta bosättningsort.

41 Tvärtom framgår det, mot bakgrund av de detaljerade bestämmelserna i direktiv 2006/126, att endast den medlemsstat där körkortsinnehavaren har sin permanenta bosättningsort kan göra formella ändringar av körkortet, så att det enhetliga utseende för detta dokument som föreskrivs i direktiv 2006/126, såsom framgår av skälen 4 och 6 i direktivet, säkerställs.

42 Det ska även erinras om att domstolen har slagit fast att direktiv 2006/126 visserligen enbart föreskriver en minimal harmonisering av de nationella bestämmelserna om kraven för utfärdande av körkort, men att nämnda direktiv däremot medför en fullständig harmonisering av de handlingar som intygar en rätt att framföra motorfordon vilka måste erkännas av medlemsstaterna i enlighet med artikel 2.1 i detta direktiv (dom av den 26 oktober 2017, I, C‑195/16, EU:C:2017:815, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

43 Av detta följer att dessa handlingar endast kan ändras i enlighet med de bestämmelser som föreskrivs för detta ändamål i direktiv 2006/126.

44 Det ska vidare konstateras att medlemsstaterna enligt artikel 15 i direktiv 2006/126 ska bistå varandra vid genomförandet av detta direktiv och ska utbyta upplysningar om de körkort som de har utfärdat, bytt ut, ersatt, förnyat eller återkallat. De ska använda det nätverk för EU-körkort som inrättats för detta ändamål, när detta nätverk väl har tagits i drift.

45 Det ömsesidiga bistånd som föreskrivs i denna bestämmelse gör det möjligt att säkerställa att ett beslut, genom vilket den medlemsstat där den berörde tillfälligt uppehåller sig, enligt artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126, vägrar att erkänna en rätt att framföra motorfordon på sitt territorium för innehavaren av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat, verkställs på ett effektivt sätt.

46 I ett sådant fall kan nämligen den medlemsstat där personen har sin permanenta bosättningsort, på begäran av den medlemsstat där personen tillfälligt uppehåller sig och i enlighet med punkt 3 tredje meningen a i bilaga I, rubrikerna 13 och 14 samt punkt 4 a i detta direktiv, föra in eventuella uppgifter om förbud mot att framföra motorfordon i den sistnämnda medlemsstaten på körkortet.

47 Det förefaller inte heller uteslutet för den medlemsstat där den berörde tillfälligt uppehåller sig att, bland annat på elektronisk väg, vid trafikkontroller på dess territorium kontrollera huruvida den berörda personen har varit föremål för en åtgärd som berövar honom eller henne rätten att framföra motorfordon på detta territorium enligt artikel 11.4 andra stycket i direktivet.

48 Mot bakgrund av vad som har anförts ovan ska frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2006/126 ska tolkas så, att det utgör hinder för att en medlemsstat, som med stöd av artikel 11.4 andra stycket i direktivet har antagit ett beslut om att inte erkänna giltigheten av ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat på grund av att innehavaren gjort sig skyldig till en överträdelse som inträffat under en tillfällig vistelse i den första medlemsstaten efter det att körkortet utfärdats, även på nämnda körkort för in uppgiften att innehavaren omfattas av ett förbud mot att framföra motorfordon i nämnda medlemsstat, när körkortsinnehavaren inte har permanent bosättningsort, i den mening som avses i artikel 12 första stycket i nämnda direktiv, i denna medlemsstat.

49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.