Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 9 september 2021

I de förenade målen C‑208/20 och C‑256/20, angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Sofiyski Rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) av den 14 maj 2020 (C‑208/20) respektive den 10 juni 2020 (C‑256/20) som inkom till domstolen den 14 maj 2020 respektive den 10 juni 2020, i målen

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen, domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta (referent) samt domaren M. Safjan, generaladvokat: M. Bobek, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Agentsia za control na prosrocheni zadalzhenia EOOD, genom Y. B. Yanakiev, Europeiska kommissionen, genom M. Heller och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Förordning nr 1206/2001

Förordning nr 1215/2012

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Mål C‑208/20

Mål C‑256/20

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan i mål C‑208/20

Den andra, den tredje och den fjärde frågan i mål C‑208/20 och de tre frågorna i mål C‑256/20

Rättegångskostnader

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 20.2 a FEUF, jämförd med artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 1.1 a i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, 2001, s. 1) och artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2 Respektive begäran har framställts i mål mellan, å ena sidan, Toplofikatsia Sofia EAD, CHEZ Elektro Bulgaria AD och Agentsia za control na prosrocheni zadalzhenia EOOD i mål C‑208/20 och Toplofikatsia Sofia i mål C‑256/20, och, å andra sidan, fysiska personer som inte är parter i målen. Målen rör indrivning av obetalda fordringar.

3 I artikel 1 i förordning nr 1206/2001 föreskrivs följande:

4 I artikel 4.1 b i denna förordning föreskrivs följande:

5 I artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:

6 I artikel 4.1 i denna förordning föreskrivs följande:

7 Artikel 5.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

8 Tre mål har anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen, Sofiyski Rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien).

9 Det första målet rör en talan som Toplofikatsia Sofia väckt för att fastställa en fordran avseende leverans av värmeenergi till ett hus beläget i Sofia (Bulgarien) i förhållande till en fysisk person, efter det att nämnda person, i samband med ett förfarande för utfärdande av ett betalningsföreläggande mot den personen, inte påträffades på den adress som angetts i ansökan. Vid de efterforskningar som nämnda domstol gjorde bekräftades att denna adress var nämnda persons fasta och aktuella adress, såsom den registrerats i folkbokföringen. Enligt en granne bor emellertid denna person i Frankrike sedan sju år tillbaka.

10 I det andra målet utfärdade den hänskjutande domstolen, på begäran av CHEZ Elektro Bulgaria, som är en elleverantör, ett betalningsföreläggande mot en fysisk person för obetalda fakturor avseende elleveranser till en fastighet belägen i Sofia och förordnade att det skulle delges denna person på den adress som CHEZ Elektro Bulgaria angett, vilken motsvarade den personens fasta och aktuella adress, såsom den angetts i folkbokföringen. Det var emellertid omöjligt att hitta den personen, som enligt uppgifter från en granne bor i Tyskland sedan ett år tillbaka.

11 I det tredje målet utfärdade den hänskjutande domstolen på begäran av ett inkassoföretag, Agentsia za control na prosrocheni zadalzhenia, ett betalningsföreläggande mot en fysisk person som inte hade återbetalat sitt lån från ett kreditinstitut som är etablerat i Sofia, och förordnade att det skulle delges vederbörande på den adress som nämnda bolag angett, vilken motsvarade den personens fasta och aktuella adress, såsom den angetts i folkbokföringen. Det var emellertid omöjligt att hitta den personen, som enligt uppgifter från vederbörandes mor bor i Tyskland sedan tre år tillbaka.

12 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den – på samma sätt som den enligt bulgarisk rätt är skyldig att ex officio kontrollera adressen i Bulgarien för de personer som ska delges en rättegångshandling – även är skyldig att utföra en sådan kontroll hos de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, när det framgår att mottagaren av ett domstolsbeslut, såsom det som är i fråga i de nationella målen, bor i denna andra medlemsstat.

13 Nämnda domstol vill även få klarhet i hur artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida denna bestämmelse – för det fall att det framstår som sannolikt eller utrett att en gäldenär inte har sin vanliga vistelseort inom dess domkrets – ska tolkas så, att den, utgör hinder för att nämnda domstol utfärdar ett betalningsföreläggande gentemot gäldenären eller att betalningsföreläggandet blir verkställbart. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida den, i ett sådant fall, enligt nämnda bestämmelse är skyldig att ex officio ogiltigförklara ett sådant betalningsföreläggande.

14 Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski Rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målen och ställa följande frågor till EU-domstolen:

15 I det här målet utfärdade Sofiyski Rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia), på begäran av Toplofikatsia Sofia, ett betalningsföreläggande mot en fysisk person för obetalda fakturor avseende leverans av värmeenergi till en fastighet belägen i Sofia och förordnade att det skulle delges denna person på vederbörandes fasta och aktuella adress. Det gjordes två försök men det var emellertid inte möjligt att få tag på nämnda person på den adressen, som enligt uppgifter från styrelsen för fastigheten bor i Tyskland och sällan vistas på den adressen.

16 Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski Rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa tre tolkningsfrågor, som har samma lydelse som den andra, den tredje och den fjärde frågan i mål C‑208/20, till EU‑domstolen.

17 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i mål C‑208/20 för att få klarhet i huruvida artikel 20.2 a FEUF, jämförd med artikel 47.2 i stadgan, principerna om icke-diskriminering och likvärdighet samt artikel 1.1 a i förordning nr 1206/2001 ska tolkas så, att om domstolarna i en medlemsstat enligt lagstiftningen i den medlemsstaten är skyldiga att ex officio inhämta information om adressen i nämnda medlemsstat till de personer som ska delges en rättegångshandling, innebär det att de även är skyldiga att, när det framgår att en person som ska delges ett domstolsavgörande är bosatt i en annan medlemsstat, inhämta information om den personens adress från de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten.

18 Vad för det första gäller den begärda tolkningen av artikel 20.2 a FEUF, jämförd med artikel 47.2 i stadgan, samt principerna om icke-diskriminering och likvärdighet, ska det inledningsvis erinras om att det i ett förfarande för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF ska finnas ett sådant samband mellan det mål som den hänskjutande domstolen har att avgöra och de unionsrättsliga bestämmelser vars tolkning begärts att tolkningen tillgodoser ett objektivt behov för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela (beslut av den 20 januari 2021, Bezirkshauptmannschaft Kirchdorf, C‑293/20, ej publicerat, EU:C:2021:44, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

19 EU-domstolen har för övrigt betonat vikten av att den nationella domstolen anger de närmare skälen till att den anser det vara oklart hur unionsrätten ska tolkas och till att den anser det nödvändigt att ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen. Den nationella domstolen måste, i själva beslutet om hänskjutande, åtminstone i någon mån förklara varför den begär tolkning av just de angivna unionsbestämmelserna samt redogöra för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den i det målet tillämpliga nationella lagstiftningen (dom av den 16 juli 2020, Adusbef m.fl., C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

20 Kraven avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande anges uttryckligen i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, vilka den nationella domstolen – inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som har införts genom artikel 267 FEUF – förväntas ha kännedom om och måste iaktta ytterst noggrant. Det erinras om dessa krav i punkt 15 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1) (dom av den 16 juli 2020, Adusbef m.fl., C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

21 I förevarande fall framgår det emellertid inte på något sätt av beslutet om hänskjutande i mål C‑208/20 att de nationella målen har något samband till artikel 20.2 a FEUF, jämförd med artikel 47.2 i stadgan, eller till principerna om icke-diskriminering och likvärdighet.

22 Den hänskjutande domstolen har vidare inte angett skälen till att den anser att en tolkning av dessa bestämmelser och principer är nödvändig för att avgöra nämnda mål och har inte heller redogjort för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den aktuella nationella lagstiftningen.

23 Den första frågan kan följaktligen inte tas upp till prövning i den del den avser tolkningen av nämnda bestämmelser och principer.

24 Vad för det andra gäller tolkningen av artikel 1.1 a i förordning nr 1206/2001 ska det erinras om att förordningen enligt denna bestämmelse ska tillämpas i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, när en domstol i en medlemsstat enligt sin nationella lagstiftning anmodar den behöriga domstolen i en annan medlemsstat att ta upp bevis.

25 Den omständigheten att information inhämtas om adressen till en person som ska delges ett domstolsavgörande kan emellertid inte likställas med att ta upp bevis, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, vilket omfattas av förordningens tillämpningsområde.

26 Enligt artikel 4.1 b i samma förordning ska framställningen bland annat innehålla parternas namn och adress.

27 Härav följer att en framställning från en domstol i en medlemsstat om att det i en annan medlemsstat ska inhämtas information om adressen till en person som ska delges ett domstolsavgörande, inte regleras i förordning nr 1206/2001, vilket innebär att förordningen inte är tillämplig i en sådan situation som den aktuella.

28 Mot denna bakgrund ska den första frågan i mål C‑208/20 besvaras enligt följande. Artikel 1.1 a i förordning nr 1206/2001 ska tolkas så, att den inte är tillämplig i en situation där en domstol i en medlemsstat, inhämtar information i en annan medlemsstat om adressen till en person som ska delges ett domstolsavgörande.

29 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra, den tredje och den fjärde frågan i mål C‑208/20 och de tre frågorna i mål C‑256/20 för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat utfärdar ett betalningsföreläggande mot en gäldenär och, i förekommande fall, att betalningsföreläggandet blir verkställbart, eller ålägger nämnda domstol att ogiltigförklara betalningsföreläggandet när det framstår som sannolikt eller utrett att gäldenären inte har sin vanliga vistelseort inom denna domstols domkrets.

30 Enligt denna bestämmelse får talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i kapitel II i denna förordning.

31 Det ska inledningsvis påpekas, såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF, att det begärda förhandsavgörandet ska vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som är anhängigt vid den. Förfarandet med förhandsavgörande förutsätter således bland annat att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål ska meddela ett avgörande och därvid kan beakta förhandsavgörandet (dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning), C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

32 I förevarande fall framgår det av besluten om hänskjutande att den hänskjutande domstolen redan hade utfärdat betalningsförelägganden gentemot svarandena i de nationella målen och att det var först i samband med att svarandena skulle delges betalningsföreläggandena som nämnda domstol konstaterade att de inte längre var bosatta inom dess domkrets, utan sannolikt i en annan medlemsstat, på okända adresser.

33 Under dessa omständigheter framstår det följaktligen inte som uppenbart att en tolkning av artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012 är nödvändig för att den hänskjutande domstolen ska kunna fastställa sin behörighet att utfärda dessa betalningsförelägganden, eftersom nämnda domstol redan har utfärdat dessa och den således, innan den utfärdade dem, med nödvändighet har erkänt sin behörighet.

34 Härav följer att den andra frågan i mål C‑208/20 och den första frågan i mål C‑256/20 inte kan tas upp till prövning, i den mån de avser frågan huruvida denna bestämmelse utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat under sådana omständigheter utfärdar ett betalningsföreläggande mot en gäldenär, när det framstår som sannolikt eller utrett att gäldenären inte har sin vanliga vistelseort inom denna domstols domkrets.

35 Vad gäller frågorna huruvida artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012, under sådana omständigheter som de som är aktuella, ska tolkas så, att den utgör hinder för att de betalningsförelägganden som utfärdats av den berörda domstolen blir verkställbara, eller ålägger den domstolen att ogiltigförklara dessa betalningsförelägganden, räcker det att konstatera att denna bestämmelse inte har något samband med de processuella regler i medlemsstaterna som reglerar dels villkoren för när domstolsavgöranden kan verkställas, dels giltigheten av dessa avgöranden.

36 Förordning nr 1215/2012 har inte som mål att göra medlemsstaternas processuella regler mer enhetliga, utan den har som mål att reglera domstolarnas behörighet att lösa privaträttsliga tvister i relationerna mellan dessa stater och att underlätta verkställigheten av domstolsavgöranden (dom av den 31 maj 2018, Nothartová, C‑306/17, EU:C:2018:360, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

37 Eftersom förordningen varken fastställer villkoren för när domstolsavgöranden kan verkställas eller villkoren för domstolsavgörandenas giltighet, omfattas dessa villkor således av medlemsstaternas processuella autonomi (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2018, Nothartová, C‑306/17, EU:C:2018:360, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

38 Eftersom artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012 inte är tillämplig i en situation såsom den som är i fråga i de nationella målen, kan det inte heller anses att det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela avseende verkställbarheten eller giltigheten av ett betalningsföreläggande i en sådan situation, innebär att tillämpningen av bestämmelsen förlorar sin ändamålsenliga verkan.

39 Mot denna bakgrund ska den andra, den tredje och den fjärde frågan i mål C‑208/20 och de tre frågorna i mål C‑256/20 besvaras enligt följande. Artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att den inte vare sig utgör hinder för att ett betalningsföreläggande mot en gäldenär blir verkställbart eller innebär att ett sådant betalningsföreläggande ska ogiltigförklaras.

40 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.