Domstolens dom (nionde avdelningen) den 2 december 2021

I mål C‑484/20, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München, Tyskland) genom beslut av den 1 oktober 2020, som inkom till domstolen samma dag, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av ordföranden på tredje avdelningen K. Jürimäe, tillika tillförordnad ordförande på nionde avdelningen, samt domarna S. Rodin och N. Piçarra (referent), generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Vodafone Kabel Deutschland GmbH, genom L. Stelten, Rechtsanwalt, Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände – Verbraucherzentrale Bundesverband e. V., genom C. Hillebrecht, Rechtsanwältin, Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och U. Bartl, samtliga i egenskap av ombud, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. Meloncelli, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom H. Tserepa-Lacombe och T. Scharf, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Den tyska lagstiftningen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 62.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 2015, s. 35, och rättelse i EUT L 102, 2018, s. 97).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Vodafone Kabel Deutschland GmbH (nedan kallat Vodafone) och Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände – Verbraucherzentrale Bundesverband e. V. (Federala förbundet för konsumentcentra och konsumentföreningar, Tyskland) (nedan kallat Federala förbundet) rörande uttaget av en schablonavgift vid användningen av vissa betalningsinstrument för att genomföra betalningstransaktioner enligt avtal som ingåtts mellan Vodafone och konsumenterna.

3 I skälen 6, 53 och 66 i direktiv 2015/2366 anges följande:

4 Artikel 4 i detta direktiv, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

5 I artikel 62 i nämnda direktiv, med rubriken Tillämpliga avgifter, föreskrivs följande i punkterna 3–5:

6 I artikel 107 i samma direktiv, med rubriken Fullständig harmonisering, föreskrivs följande i punkt 1:

7 I artikel 115 i direktiv 2015/2366, med rubriken Införlivande, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

8 I 270a § i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen), i den lydelse som är tillämplig från och med den 13 januari 2018 (nedan kallad BGB), föreskrivs följande:

9 I artikel 229 § 45 i Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuche (lagen om införande av civillagen) (nedan kallad EGBGB) föreskrivs följande:

10 Vodafone är kabelnätoperatör och internetleverantör som bedriver sin verksamhet i Tyskland. Alltsedan införlivandet av direktiv 2015/2366 med tysk rätt, från och med den 13 januari 2018, har Vodafone gjort åtskillnad mellan avtal om telekommunikationstjänster och kabel-tv-tjänster som ingåtts före detta datum och sådana avtal som ingåtts detta datum eller senare. På den första avtalskategorin tillämpar Vodofone, med stöd av en allmän avtalsklausul, ett engångsbelopp som kallas Selbstzahlerpauschale (schablonbelopp som tas när kunden betalar själv) på 2,50 euro per betalningstransaktion för kunder som inte godkänner autogirering, utan själva betalar sina fakturor genom en Sepa-betalning. Denna klausul förekommer däremot inte längre i den prislista som är tillämplig på den andra avtalskategorin.

11 Vodafone anser sig ha rätt att tillämpa nämnda klausul på betalningstransaktioner som initierats för att genomföra avtal som ingåtts före den 13 januari 2018 och, således, att ta ut nämnda schablonavgift för dessa transaktioner även efter detta datum. Enligt Vodafone är förbudet mot att ta ut ytterligare avgifter i 270a § BGB endast tillämpligt på avtal på obestämd tid som ingåtts den 13 januari 2018 eller senare. Eftersom det i artikel 229.45 stycke 5 EGBGB hänvisas till förpliktelser som uppkommit den 13 januari 2018 eller senare kan en retroaktiv tillämpning av 270a § BGB på avtal som ingåtts före detta datum inte komma i fråga, även om de betalningstransaktioner som grundar sig på dessa avtal initierats först nämnda datum eller senare.

12 Federala förbundet har gjort gällande att förbudet i 270a § BGB mot att ta ut ytterligare avgifter från den 13 januari 2018 även är tillämpligt på betalningstransaktioner som initierats efter detta datum för att genomföra avtal som ingåtts före detta datum, eftersom artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 syftar till att införa identiska villkor på den inre marknaden för betaltjänster den 13 januari 2018. Övergångsbestämmelsen i artikel 229.45 EGBGB ska dessutom, enligt stycke 3 i samma paragraf, tolkas så, att den nya lagstiftningen från och med den 13 januari 2018 ska tillämpas på alla betalningstransaktioner som initierats från detta datum, inbegripet sådana betalningstransaktioner som grundar sig på avtal som ingåtts före nämnda datum.

13 Mot denna bakgrund väckte Federala förbundet talan och yrkade att Vodafone skulle föreläggas att upphöra att tillämpa schablonbeloppet på alla betalningstransaktioner som initierats den 13 januari 2018 eller senare och som utgjorde betalningar av kunden själv. Talan bifölls.

14 Vodafone överklagade domen till Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München, Tyskland) som håller för troligt att 270a § BGB, genom vilken artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 har införlivats med tysk rätt, även är tillämplig när den avtalsförpliktelse som ligger till grund för betalningstransaktionerna uppkom före den 13 januari 2018, men transaktionerna, vilka ska ske regelbundet, i allmänhet månadsvis, initieras först efter detta datum.

15 Enligt den hänskjutande domstolen har nämligen, från och med den 13 januari 2018 och oberoende av den tidpunkt då avtal på obestämd tid ingicks, ett enhetligt system för avgifter på marknaden för betalningsmedel införts i unionen, vilket innebär att förbudet mot att ta ut ytterligare avgifter i denna bestämmelse även är tillämpligt på avtal på obestämd tid som ingåtts före den 13 januari 2018.

16 Nämnda domstol har även påpekat att artikel 229.45 stycke 5 EGBGB, som endast hänvisar till avtalsförpliktelsens uppkomst, trots att den inte omfattas av direktiv 2015/2366, innebär ett ifrågasättande av den fulla tillämpningen av förbudet mot att ta ut ytterligare avgifter för betalningstransaktioner som initierats den 13 januari 2018 eller senare, när den underliggande avtalsförpliktelsen för dessa transaktioner uppkom före detta datum.

17 Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

18 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis enligt vilka, inom ramen för avtal på obestämd tid som ingåtts med konsumenter, förbudet mot att kräva avgifter för användning av sådana betalningsinstrument och betaltjänster som avses i denna bestämmelse endast är tillämpligt på betalningstransaktioner som initierats enligt avtal som ingåtts efter den 13 januari 2018, vilket innebär att dessa avgifter fortsätter att vara tillämpliga på betalningstransaktioner som initierats efter detta datum enligt avtal på obestämd tid som ingåtts före detta datum.

19 Enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk, C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 26, och dom av den 26 januari 2021, Szpital Kliniczny im. dra J. Babińskiego Samodzielny Publiczny Zakład Opieki Zdrowotnej w Krakowie, C‑16/19, EU:C:2021:64, punkt 26).

20 I artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att betalningsmottagaren, i den mening som avses i artikel 4 led 9 i direktivet, inte tar ut avgifter för användning av betalningsinstrument vars förmedlingsavgifter regleras i kapitel II i förordning 2015/751 och för de betalningstjänster som förordning nr 260/2012 tillämpas på. Ingen precisering vad gäller förbudets tillämplighet i tiden kan utläsas av bestämmelsens lydelse.

21 Under dessa omständigheter ska hänsyn tas till det sammanhang i vilket förbudet mot att kräva avgifter för användning av sådana betalningsinstrument och betaltjänster som avses i artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 ingår samt till de mål som eftersträvas med direktivet.

22 Vad gäller det sammanhang i vilket artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 ingår ska det för det första påpekas att det av artikel 115.1 och 115.2 första stycket i direktivet följer att även om medlemsstaterna före den 13 januari 2018 ska anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa direktivet, ska dessa bestämmelser tillämpas först från och med detta datum.

23 För det andra kan medlemsstaterna, eftersom artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 innehåller harmoniserade bestämmelser, enligt artikel 107.1 i direktivet varken behålla eller införa andra bestämmelser än de som föreskrivs i direktivet från den dag som anges i artikel 115.2 första stycket i direktivet.

24 För det tredje, eftersom förbudet mot att kräva betalning av avgifter för användning av de betalningsinstrument och betaltjänster som avses i artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 är tillämpligt på betalningstransaktioner, i den mening som avses i artikel 4 led 5 i detta direktiv, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren, är det relevanta datumet för tillämpningen av detta förbud det datum då betalningstransaktionen initierades och inte det datum då den underliggande förpliktelsen för betalningstransaktionen uppkom.

25 Det framgår således av en systematisk tolkning av artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 att förbudet mot att kräva betalning av avgifter för användning av de betalningsinstrument och betaltjänster som avses i denna bestämmelse är tillämpligt på alla betalningstransaktioner som initierats den 13 januari 2018 eller senare.

26 Angående målsättningarna med direktiv 2015/2366 ska det noteras att direktivet syftar till ytterligare integrering av den inre marknaden för betaltjänster och till att skydda betaltjänstanvändarna och i synnerhet till att säkerställa ett starkt konsumentskydd, såsom bland annat framgår av skälen 6 och 53 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2020, DenizBank, C‑287/19, EU:C:2020:897, punkt 102 och där angiven rättspraxis). Konsumentskyddet i unionens politik har dessutom stadfästs i artikel 169 FEUF och artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se, analogt, dom av den 2 mars 2017, Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs Frankfurt am Main, C‑568/15, EU:C:2017:154, punkt 28).

27 Såsom framgår av skäl 66 i direktiv 2015/2366 avsåg unionslagstiftaren att genom det förbud som föreskrivs i artikel 62.4 i direktivet övervinna fragmenteringen av nationell praxis för avgiftsuttag vid användning av vissa betalningsinstrument, en fragmentering som har lett till att unionens betalningsmarknad är ytterst heterogen och blivit en källa till förvirring för konsumenterna, särskilt när det gäller e-handel och i gränsöverskridande sammanhang.

28 En differentierad tillämpning av detta förbud, beroende på om de underliggande förpliktelserna för betalningstransaktioner som initierats den 13 januari 2018 eller senare uppkommit före eller efter detta datum, skulle äventyra den harmonisering på unionsnivå som föreskrivs i artikel 62.4 i direktiv 2015/2366, jämförd med artikel 107.1 i samma direktiv, och direktivets syfte att skydda konsumenterna på den inre marknaden för betaltjänster skulle försvagas.

29 I detta sammanhang kan domstolen inte heller godta det argument som Vodafone har framfört i sitt skriftliga yttrande, nämligen att principen om förbud mot retroaktiv lagstiftning och principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts på grund av den tidsmässiga räckvidd som således erkänns i artikel 62.4 i direktiv 2015/2366.

30 Det ska härvidlag erinras om att en ny rättsregel i princip ska tillämpas från och med den tidpunkt då den rättsakt i vilken den ingår träder i kraft och att en sådan rättsregel, även om den inte är tillämplig på en rättslig ställning som uppkommit och blivit slutligt förvärvad innan den nya rättsakten trädde i kraft, är direkt tillämplig på framtida verkningar av en situation som uppstått när den äldre lagen gällde, liksom på nya situationer, såvida det inte tydligt framgår av bestämmelsens ordalydelse, systematik eller syfte att den ska ges retroaktiv verkan. Det förhåller sig bland annat så när nämnda rättsregel åtföljs av specialbestämmelser som särskilt reglerar dess tillämpning i tiden genom att ge rättsregeln sådan verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Azienda Municipale Ambiente, C‑15/19, EU:C:2020:371, punkterna 56 och 57 och där angiven rättspraxis).

31 Eftersom artikel 62.4 i direktiv 2015/2366, såsom framgår av punkt 25 ovan, inte avser betalningstransaktioner som genomförts före den 13 januari 2018, avser denna bestämmelse inte rättsliga situationer som slutgiltigt har förvärvats före detta datum och den har således inte retroaktiv verkan. Vad gäller betalningstransaktioner som initierats den 13 januari 2018 eller senare för att genomföra avtal på obestämd tid som ingåtts före detta datum, utgör artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 endast ett fall där en ny rättsregel tillämpas på framtida verkningar av en situation som har uppkommit under den gamla regelns giltighetstid.

32 Det ska slutligen tilläggas att eftersom den hänskjutande domstolen anser att artikel 229.45 stycke 5 EGBGB innebär ett ifrågasättande av den fulla tillämpningen av förbudet mot att ta ut ytterligare avgifter för betalningstransaktioner som initierats den 13 januari 2018 eller senare, när dessa transaktioner följer av en avtalsförpliktelse som uppkommit före detta datum, ankommer det, i enlighet med fast rättspraxis, på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida denna bestämmelse kan bli föremål för en tolkning som är förenlig med artikel 62.4 i direktiv 2015/2366, såsom den tolkats i punkt 25 ovan, för att säkerställa att unionsrätten ges full verkan när den avgör det mål som är anhängigt vid den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2020, Association française des usagers de banques, C‑778/18, EU:C:2020:831, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

33 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 62.4 i direktiv 2015/2366 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis enligt vilka, inom ramen för avtal på obestämd tid som ingåtts med konsumenter, förbudet mot att kräva avgifter för användning av sådana betalningsinstrument och betaltjänster som avses i nämnda artikel 62.4 endast är tillämpligt på betalningstransaktioner som initierats enligt avtal som ingåtts efter den 13 januari 2018, vilket innebär att dessa avgifter fortsätter att vara tillämpliga på betalningstransaktioner som initierats efter detta datum enligt avtal på obestämd tid som ingåtts före detta datum.

34 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.