Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 14 juli 2022

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 190, 2002, s. 1.

3 EUT L 81, 2009, s. 24, nedan kallat rambeslut 2002/584.

4 C‑404/15 och C‑659/15 PPU, nedan kallad domen i målet Aranyosi och Căldăraru, EU:C:2016:198.

5 Nedan kallad stadgan.

6 C‑216/18 PPU, nedan kallad domen i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), EU:C:2018:586.

7 C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, nedan kallad domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), EU:C:2020:1033.

8 C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, nedan kallad domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), EU:C:2022:100.

9 Se bland annat domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 43 och där angiven rättspraxis).

10 Se beslut av domstolens vice ordförande av den 24 maj 2022, Puigdemont i Casamajó m.fl./parlamentet ( C‑629/21 P(R), EU:C:2022:413), där det fastställdes dels att beslutet av vice ordföranden för Europeiska unionens tribunal av den 30 juli 2021, Puigdemont i Casamajó m.fl./parlamentet ( T‑272/21 R, ej publicerat, EU:T:2021:497), skulle upphävas, dels förordnades om uppskov med verkställigheten av Europaparlamentets beslut P9_TA(2021)0059, P9_TA(2021)0060 och P9_TA(2021)0061 av den 9 mars 2021 om begäran om hävande av immuniteten för Carles Puigdemont i Casamajó och Antoni Comín i Oliveres samt Clara Ponsatí i Obiols.

11 Nedan kallad förstainstansdomstolen.

12 För ändamålet åberopades dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours) (de förenade målen C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077), dom av den 12 december 2019, Åklagarmyndigheten (Sverige) ( C‑625/19 PPU, EU:C:2019:1078), och dom av den 12 december 2019, Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Bryssel) ( C‑627/19 PPU, EU:C:2019:1079).

13 Förstainstansdomstolen åberopade härvid Europadomstolens dom av den 2 juni 2005, Claes m.fl. mot Belgien (CE:ECHR:2005:0602JUD004682599).

14 Nedan kallad arbetsgruppen mot godtyckliga frihetsberövanden.

15 Förstainstansdomstolen har sålunda åberopat Europadomstolens dom av den 22 juni 2000, Coëme m.fl. mot Belgien (CE:ECHR:2000:0622JUD003249296), samt dess dom av den 2 juni 2005, Claes m.fl. mot Belgien (CE:ECHR:2005:0602JUD004682599).

16 Nedan kallad appellationsdomstolen.

17 Se dom meddelad av Tribunal Constitutional (Författningsdomstolen) den 17 februari 2021 (nr 34/2021, BOE nr 69 av den 22 mars 2021, s. 32889). Den hänskjutande domstolen har angett att denna dom meddelades i ett mål om överklagande från en av de dömda personerna, som hävdade att vederbörande befann sig i samma situation som Lluís Puig Gordi.

18 Moniteur belge av den 19 december 2003, s. 60075.

19 Undertecknad i Rom den 4 november 1950, nedan kallad Europakonventionen.

20 Se bland annat dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation) (C‑649/19, nedan kallad domen i målet Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation), EU:C:2021:75 punkt 36 och där angiven rättspraxis).

21 C‑268/17, nedan kallad domen i målet AY (Europeisk arresteringsorder – Vittne), EU:C:2018:602.

22 Se domen i målet AY (Europeisk arresteringsorder – Vittne) (punkt 31).

23 Se domen i målet AY (Europeisk arresteringsorder – Vittne) (punkt 27).

24 Se bland annat domen i målet AY (Europeisk arresteringsorder – Vittne) (punkt 28 och där angiven rättspraxis).

25 Punkt 39 i nyssnämnda dom och där angiven rättspraxis.

26 Se domen i målet Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation) (punkt 38).

27 Se bland annat domen i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (punkt 41 och där angiven rättspraxis).

28 Se bland annat domen i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (punkt 42 och där angiven rättspraxis).

29 Se dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385, punkterna 63 och 64).

30 Se bland annat domen i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (punkterna 44 och 45 och där angiven rättspraxis).

31 Se domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) (punkt 38 och där angiven rättspraxis).

32 Se bland annat dom i mål av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 46 och där angiven rättspraxis), och dom av den 10 mars 2021, PI ( C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

33 Som kommissionen förklarar i sin rapport av den 2 juli 2020 till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (COM(2020) 270 final, s. 9), [har d]e allra flesta medlemsstater … uttryckligen införlivat skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna. Vissa har gjort det i allmänna ordalag medan andra specifikt hänvisar till de rättigheter som anges i skälen 12 och 13. I vissa nationella införlivandeakter hänvisas det till exempel allmänt till fördrag om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter … och/eller till artikel 6 i EU-fördraget. Några medlemsstater har införlivat artikel 1.3 i rambeslutet genom att enbart hänvisa till [Europakonventionen] och inte till [stadgan].

34 Enligt skäl 10 i rambeslutet [vilar s]ystemet med en europeisk arresteringsorder … på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 i Fördraget om Europeiska unionen, vilket fastslagits av rådet med tillämpning av artikel 7.1 i fördraget, och med de följder som avses i punkt 2 i samma artikel. I dess skäl 12 förklaras dessutom att rambeslutet respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 [FEU] och återspeglas i … stadga[n] …, särskilt kapitel VI i denna. Inget i [rambeslut 2002/584] får tolkas som ett förbud att vägra överlämna en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, om det finns objektiva skäl för att tro att den europeiska arresteringsordern har utfärdats för att lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna persons ställning kan skadas av något av dessa skäl. Dessutom avspeglas artiklarna 4 och 19.2 i stadgan av skäl 13 i rambeslutet, där det anges att [i]ngen får avvisas, utvisas eller utlämnas till en stat där de löper allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

35 Se bland annat domen i de förenade målen Aranyosi och Căldăraru (punkt 82 och där angiven rättspraxis) samt Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (punkt 43).

36 Se bland annat domen i de förenade målen Aranyosi och Căldăraru (punkt 83) samt Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (punkt 45). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:925), där denne förklarar att EU-domstolen har godtagit att utöver de fall som uttryckligen anges i rambeslutet (artiklarna 3–5) kan verkställighet av en europeisk arresteringsorder också vägras 'under exceptionella omständigheter' där – på grund av sakens allvar – principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, på vilka det straffrättsliga samarbetet vilar, begränsas (punkt 39).

37 Det bör härvid framhållas att det endast är när Europeiska rådet har fattat ett beslut, efter vilket rådet har avbrutit tillämpningen av rambeslut 2002/584 i förhållande till den berörda medlemsstaten, som den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i EU-fördraget, blir skyldig att per automatik vägra att verkställa varje europeisk arresteringsorder som utfärdas av den medlemsstaten. Se härför bland annat domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 65 och där angiven rättspraxis).

38 Se bland annat domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet (punkt 38 och där angiven rättspraxis).

39 BOE nr 282 av den 21 november 2014, s. 95437.

40 Se Europeiska unionens råd, uttalanden från Konungariket Spanien med anledning av antagandet den 20 november 2014 av lag 23/2014 om ömsesidigt erkännande av straffrättsliga avgöranden i Europeiska unionen av den 23 april 2015 (dokument nr 8138/15, s. 2, tillgängligt på följande webbplats: https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-8138–2015-INIT/sv/pdf).

41 De förenade målen C‑508/18 och C‑82/19 PPU, nedan kallade domen i målen OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), EU:C:2019:456).

42 Punkt 50 i den domen och där angiven rättspraxis.

43 Se bland annat domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet (punkt 38 och där angiven rättspraxis). Likaså har domstolen förklarat att begreppet verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584, i likhet med begreppet utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet, avser antingen en domare eller en domstol eller en rättslig myndighet, såsom åklagarmyndigheten i en medlemsstat, som deltar i rättskipningen i denna medlemsstat och som åtnjuter det oberoende i förhållande till den verkställande makten som krävs. Se bland annat dom av den 28 april 2022 C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande) ( C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

44 Se bland annat domen i målet OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) (punkt 48 och där angiven rättspraxis).

45 Se bland annat domen i målet OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) (punkt 48 och där angiven rättspraxis).

46 Se bland annat punkt 49 i nyssnämnda dom och där angiven rättspraxis.

47 Se bland annat domstolens yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 (EU:C:2014:2454, nedan kallat yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) punkt 191 och där angiven rättspraxis), samt, i fråga om den europeiska arresteringsordern, domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 40 och där angiven rättspraxis).

48 Se yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) (punkt 192, min kursivering).

49 Se bland annat domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 41).

50 Enligt vad EU-domstolen har slagit fast i sin dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft ( 11/70, EU:C:1970:114, punkt 4). För ett senare exempel, se yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) (punkt 170 och där angiven rättspraxis).

51 Se bland annat domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 42 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 28 april 2022, C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande) ( C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

52 Se bland annat domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkterna 43 och 44 samt där angiven rättspraxis).

53 Domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 45 och där angiven rättspraxis).

54 Domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 45 och där angiven rättspraxis).

55 Dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 46 och där angiven rättspraxis).

56 Se bland annat dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 50 och där angiven rättspraxis), och dom av den 13 januari 2021, MM ( C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 61 och där angiven rättspraxis). Se även dom i målet Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation), i vilken domstolen förklarade att när det gäller ett förfarande om en [europeisk arresteringsorder] omfattas säkerställandet av de grundläggande rättigheterna i första hand av den utfärdande medlemsstatens ansvar (punkt 39 och där angiven rättspraxis).

57 Domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 50 och där angiven rättspraxis). För den första bekräftelsen av att det i fråga om artikel 47 andra stycket i stadgan behövs en prövning i två steg, se domen i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (punkterna 47–75).

58 Domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 52 och där angiven rättspraxis).

59 Domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 53 och där angiven rättspraxis).

60 Se domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkterna 55–58 och där angiven rättspraxis).

61 Se domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkterna 59–62 och där angiven rättspraxis).

62 Se domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkterna 63–65 och där angiven rättspraxis).

63 EUT C 303, 2007, s. 17.

64 Se bland annat dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank (C‑132/20, nedan kallad domen i målet Getin Noble Bank, EU:C:2022:235, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

65 Se Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, 231 §).

66 Se Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, 231 och 233 §§).

67 Se bland annat domen i målet Getin Noble Bank (punkt 117 och där angiven rättspraxis). I fråga om den europeiska arresteringsordern, se även domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 56 och där angiven rättspraxis).

68 Se Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, 229 §).

69 Se bland annat domen i målet Getin Noble Bank (punkt 120 och där angiven rättspraxis).

70 Se Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, 224 §).

71 Se bland annat Europadomstolens dom av den 12 juli 2007, Jorgic mot Tyskland (CE:ECHR:2007:0712JUD007461301, 64 §).

72 Se Europadomstolens dom av den 12 juli 2007, Jorgic mot Tyskland (CE:ECHR:2007:0712JUD007461301, 64 §). I sin dom av den 22 juni 2000, Coëme m.fl. mot Belgien (CE:ECHR:2000:0622JUD003249296, 107 och 108 §§) slog Europadomstolen likaledes fast att kravet avseende domstol som har inrättats enligt lag inte var uppfyllt när Högsta domstolen i Belgien dömde andra tilltalade än ministrar för brott som hade samband med de brott för vilka ministrarna lagfördes, varvid det i lagstiftningen saknades bestämmelse om ett sådant samband.

73 Se bland annat Europadomstolens dom av 22 juni 2000, Coëme m.fl. mot Belgien (CE:ECHR:2000:0622JUD003249296, 98 §), och Europadomstolens dom av den 25 oktober 2011, Richert mot Polen (CE:ECHR:2011:1025JUD005480907, 42 §).

74 Se bland annat Europadomstolens dom av den 22 juni 2000, Coëme m.fl. mot Belgien (CE:ECHR:2000:0622JUD003249296, 98 §), och Europadomstolens dom av den 20 oktober 2009, Gorguiladzé mot Georgien (CE:ECHR:2009:1020JUD000431304, 69 §).

75 Se, analogt, domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 58 och där angiven rättspraxis).

76 Jag erinrar härvid om att [u]nionen är en rättsunion i vilken enskilda har rätt att vid domstol ifrågasätta lagenligheten av varje beslut eller annan åtgärd på nationell nivå som rör tillämpningen, i förhållande till dem, av en unionsakt. Se bland annat dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 31 och där angiven rättspraxis), samt domen i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (punkt 49).

77 För ett likartat synsätt i fråga om civilrättsligt samarbete, se dom av den 22 december 2010, Aguirre Zarraga ( C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkterna 69–74). Jag vill framhålla att det vid förhandlingen bekräftades att Lluís Puig Gordi har inlett en recurso de amparo (ett förfarande till skydd för grundläggande fri- och rättigheter) vid Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen).

78 Se bland annat dom av den 28 april 2022, C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande) ( C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

79 Se härvidlag förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:517), där denne hänvisar till en dom meddelad av Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) av den 4 maj 2007, The Minister for Justice Equality and Law Reform mot Brennan ((2007) IECH 94), i vilken den domstolen slog fast att det bara är i undantagsfall såsom vid klart påvisade grundläggande brister i den sökande medlemsstatens domstolsväsende som ett åsidosättande av de värden som skyddas i artikel 6 i Europakonventionen motiverar att överlämnande vägras med stöd av lagen om europeisk arresteringsorder (fotnot 47). Se även den dom som Cour de cassation (Författningsdomstolen, Frankrike) meddelade den 10 maj 2022 (nr 22–82.379, FR:CCASS:2022:CR000676), där den slog fast att det framgår av rättspraxis från Europeiska unionens domstol att den princip om ömsesidigt erkännande som ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder i sin tur vilar på medlemsstaternas ömsesidiga förtroende för att deras respektive nationella rättsordningar kan erbjuda ett likvärdigt och effektivt skydd av de grundläggande rättigheter som erkänns inom unionen, och att det följaktligen inte ankommer på den verkställande medlemsstaten att kontrollera iakttagandet av grundläggande rättigheter i den utfärdande medlemsstaten, såvida det inte förekommer systematiska eller allmänna brister i sistnämnda stat (punkt 14, min kursivering).

80 Se Spielmann, D., och Voyatzis, P., Le mandat d'arrêt européen entre Luxembourg et Strasbourg: du subtil exercice d'équilibriste entre la CJUE et la Cour EDH, Sa Justice – L'Espace de Liberté, de Sécurité et de Justice – Liber amicorum en hommage à Yves Bot, Bruylant, Bryssel, 2022, s. 256. Såsom författarna framhåller är en av de utmaningar som domstolen bör anta förvisso att undvika en viss banalisering av exceptionella omständigheter, vilken skulle bli till men för principen om ömsesidigt förtroende och effektiviteten i systemet med den europeiska arresteringsordern (s. 300).

81 Domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 82, min kursivering).

82 Se dom av den Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 60).

83 Se i detta avseende Billing, F., Limiting mutual trust on fundamental rights grounds under the European arrest warrant and lessons learned from transfers under Dublin III, New Journal of European Criminal Law, SAGE Journals, 2020, vol. 11(2), s. 184.

84 Som framgår av bland annat dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127), är förbudet mot omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling, som föreskrivs i artikel 4 i stadgan, av väsentlig betydelse med hänsyn till att det förbudet är absolut, eftersom det är nära förknippat med respekten för människans värdighet, vilken avses i artikel 1 i stadgan (punkt 59 och där angiven rättspraxis samt punkt 69). Domstolen har därför fastställt att överföringen av en asylsökande vars hälsotillstånd är särskilt allvarligt kan för vederbörande medföra en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, och detta även om det inte skulle finnas allvarliga skäl att anta att det förekommer systematiska brister i asylförfarandet och mottagningsvillkoren för asylsökande i Kroatien (punkterna 71 och 73). Se även dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkterna 78 och 87). I punkt 95 i denna dom förklarar domstolen att den lösning som den har valt kräver ett påvisande av exceptionella omständigheter. Det kan sålunda inte fullständigt uteslutas att en sökande av internationellt skydd skulle kunna visa på exceptionella omständigheter som är specifika för personen i fråga och som medför att vederbörande – efter att ha beviljats internationellt skydd – på grund av sin särskilda utsatthet och oberoende av egen vilja och personliga val, skulle hamna i extremt materiellt armod, … om vederbörande överfördes till den medlemsstat som normalt sett är ansvarig för att pröva ansökan om sådant skydd.

85 Den diskussion som förts vid domstolen har visat att man i fråga om den europeiska arresteringsordern kan tänka sig en mer nyanserad ståndpunkt där man är öppen för att ta icke systematiska risker när saken gäller skyddet för en absolut grundläggande rättighet, sådan som den som skyddas av artikel 4 i stadgan. Vid förhandlingen medgav kommissionen således att när fråga är om en risk för kränkning av denna grundläggande rättighet, till exempel på grund av särskilda förhållande rörande den person som begärs överlämnad, kan den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder även om det saknas systematiska brister i den utfärdande medlemsstaten. Det förefaller mig som att denna uppfattning måste ställas i relation till den möjlighet som ges i artikel 23.4 i rambeslut 2002/584, där det föreskrivs att [ö]verlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. …. Se i detta hänseende Billing, F., Limiting mutual trust on fundamental rights grounds under the European arrest warrant and lessons learned from transfers under Dublin III, New Journal of European Criminal Law, SAGE Journals, 2020, vol. 11(2), s. 197. Beträffande frågan om och i vilken mån en verkställande myndighet får vägra att överlämna en eftersökt person när vederbörande lider av en allvarlig sjukdom som skulle kunna förvärras om den europeiska arresteringsordern verkställs, se det anhängiga målet E.D.L. mot Presidente del Consiglio dei Ministri (C‑699/21).

86 Se dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 73).

87 Se dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 74).

88 Se, i fråga om artskillnaden mellan de olika grundläggande rättigheternas inverkan på resonemanget, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:547), där det förklaras att eftersom det i slutändan handlar om garantin för en absolut rättighet, som på grund av dess natur bör åtnjuta ett förebyggande skydd snarare än ett avhjälpande skydd, uppfattar jag att det är möjligt att förekomsten av ett effektivt system med överklaganden visserligen är högst relevant, men inte tillräckligt, om den verkställande domstolen hyser rimliga tvivel om eventualiteten att en viss eftersökt person omedelbart kan komma att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, oberoende av om nämnda skada senare avhjälps genom en effektiv rättslig prövning i den utfärdande staten (punkt 57). Som den belgiska regeringen förklarade vid förhandlingen är det i fråga om den grundläggande rättighet som skyddas genom artikel 4 i stadgan inte alltid möjligt att med rättsmedel avhjälpa den åberopade kränkningen eftersom denna redan kan ha inträffat.

89 Domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 67 och där angiven rättspraxis).

90 Se domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkterna 74–77).

91 Domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 52 och där angiven rättspraxis).

92 Se, bland annat, domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 68 och där angiven rättspraxis).

93 Se domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 72).

94 Se bland annat domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 73 och där angiven rättspraxis).

95 Se bland annat Europadomstolens dom av den 12 juli 2007, Jorgic mot Tyskland (CE:ECHR:2007:0712JUD007461301, 65 §). Europadomstolen har också angett att den när den undersöker om de relevanta nationella bestämmelserna har åsidosatts i ett visst mål, i princip följer de nationella domstolarnas tolkning och tillämpning av den nationella rätten, utom om dessa är godtyckliga eller uppenbart orimliga. Se Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, 251 §).

96 I fråga om påstådda åsidosättanden av kravet avseende en domstol som har upprättats enligt lag i förfarandet för att tillsätta domare, se Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, 234 §). Europadomstolen har i denna dom tillämpat tre kumulativa steg (243 §). För det första anser den att det i princip ska föreligga ett uppenbart åsidosättande av nationell rätt (244 §). För det andra ska det berörda åsidosättandet bedömas med ledning av syftet och målet med kravet på en domstol som har inrättats enligt lag, vilka är att se till att den dömande makten kan fullgöra sitt uppdrag skyddad från all oberättigad inblandning så att rättsstatligheten och maktfördelningen bevaras, vilket innebär att endast åsidosättanden som rör de grundläggande bestämmelserna inom förfarandet för att tillsätta domare – det vill säga sådana bestämmelser genom vars åsidosättande till och med rätten till domstol som har inrättats enligt lag skulle förlora sin mening – kan utgöra en kränkning (246 och 247 §§). För det tredje anser Europadomstolen att den kontroll som de nationella domstolarna vid behov har utfört avseende rättsverkningarna – vad gäller de rättigheter som var och en garanteras genom konventionen – av ett åsidosättande av de nationella bestämmelserna om tillsättning av domare har en viktig roll vid fastställelsen av om åsidosättandet innebär en kränkning av rätten till domstol som har inrättats enligt lag (248 §). Det förefaller mig vara relevant att betrakta detta tredje steg tillsammans med vad jag angett i fråga om vikten av att domstolarna i den utfärdande medlemsstaten kontrollerar iakttagandet av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, vilken garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan.

97 Se bland annat Europadomstolens dom av den 9 juli 2019, Castaño mot Belgien (CE:ECHR:2019:0709JUD000835117).

98 Se bland annat domen i de förenade målen Aranyosi och Căldăraru (punkt 89).

99 Det bör framhållas att domstolen har förklarat att utfärdande och verkställande rättsliga myndigheter, för att få till stånd ett effektivt straffrättsligt samarbete, fullt ut ska använda sig av de verktyg som föreskrivs i bland annat [artikel] … 15 i rambeslut 2002/584 på ett sådant sätt att det främjar det ömsesidiga förtroende som utgör grunden för detta samarbete. Se bland annat domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (punkt 49 och där angiven rättspraxis).

100 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet AY (Europeisk arresteringsorder – Vittne), och domen i målet Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation).

101 Se bland annat dom av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare) ( C‑509/18, EU:C:2019:457, punkt 49).