Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 20 oktober 2022
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (EUT L 189, 2014, s. 59, och rättelse i EUT L 307, 2014, s. 84).
3 Dom av den 7 november 2019, K.H.K. (Kvarstad på bankmedel) ( C‑555/18, EU:C:2019:937, punkt 40).
4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
5 Moniteur belge av den 31 oktober 1967.
6 Det ska påpekas att texten till de relevanta nationella bestämmelserna inte finns med i beslutet om hänskjutande. Texten finns emellertid med i den belgiska regeringens och kommissionens skriftliga yttranden.
7 Det framgår av de skriftliga yttrandena från berörda parter att det förfarande i vilket dessa avgöranden meddelades inte hade inletts av Starkinvest. Starkinvest framställde nämligen sina yrkanden som genkäromål inom ramen för ett mål som inleddes mot Starkinvest och dess företagsledare av de två berörda bolagen. Bolagen yrkade att domstolen i första instans skulle fastställa att ansökan om registrering av varumärken och andra logotyper var ogiltig och hade ingetts i ond tro samt fastställa att användningen av vissa varumärken stred mot lojal marknadspraxis. Inom ramen för genkäromålen yrkade Starkinvest och dess företagsledare bland annat att det skulle fastställas att det skett ett intrång i deras ensamrätt och upphovsrätt, att det skulle utfärdas ett förbudsföreläggande för att få intrånget att upphöra vid äventyr av vite och att nämnda bolag skulle förpliktas att betala skadestånd.
8 Närmare bestämt framgår det av de bilagor som har ingetts av Starkinvest att domstolen i första instans fastställde vitesbeloppet till 1000 euro per konstaterad överträdelse och för varje dags dröjsmål, medan domstolen i andra instans fastställde detta belopp till 2500 euro per överträdelse. I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen angett att Starkinvest grundar sin fordran på viten på den dom som meddelades av domstolen i andra instans.
9 Se punkt 3 i förevarande förslag till avgörande.
10 I artikel 39 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs nämligen att [e]n dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den medlemsstaten ska vara verkställbar i andra medlemsstater utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring och i artikel 55 i nämnda förordning föreskrivs att [e]n dom som meddelats i en medlemsstat och varigenom någon förpliktas att betala vite ska vara verkställbar i den anmodade medlemsstaten endast om vitesbeloppet slutligt har fastställts av domstol i ursprungsmedlemsstaten.
11 Dom av den 7 november 2019, K.H.K. (Kvarstad på bankmedel) ( C‑555/18, EU:C:2019:937).
12 Se punkt 22 i förevarande förslag till avgörande.
13 Se punkt 18 i förevarande förslag till avgörande.
14 Det ska påpekas att den första delen av denna definition behandlar en förpliktelse som avser betalning av ett belopp som är förfallet till betalning och den andra delen behandlar en förpliktelse som avser betalning av ett belopp som ännu inte har förfallit till betalning, såsom framgår av skäl 12 i förordning nr 655/2014. Även om Starkinvest har hävdat att den andra delen av denna definition också är relevant, tycks emellertid bolaget inte ha gjort gällande att dess rätt till betalning av en multipel av ett grundbelopp för vitet ännu inte har förfallit till betalning.
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2019, Planta Tabak ( C‑220/17, EU:C:2019:76, punkt 67).
16 I linje med detta används begreppet fordran, i samma betydelse, i artikel 4 punkterna 6 och 7 i förordning nr 655/2014, för att definiera begreppen fordringsägare och gäldenär som en person som ansöker om eller redan har ett europeiskt beslut om kvarstad som avser en fordran respektive en person mot vilken fordringsägaren ansöker om eller redan har ett sådant beslut om kvarstad som avser en fordran.
17 I den bestämmelsen föreskrivs att om fordringsägaren har en dom, en förlikning inför domstol eller en officiell handling, [omfattar ansökan om ett europeiskt beslut om kvarstad] det belopp som huvudfordran uppgår till enligt domen, förlikningen inför domstol eller den officiella handlingen eller del därav samt den ränta och de kostnader som följer av artikel 15 (min kursivering).
18 I den tredje meningen i det skälet anges att [f]ordringsägaren bör ges möjlighet att begära att [det europeiska] beslutet om kvarstad meddelas med det belopp som den huvudsakliga fordran uppgår till eller till ett lägre belopp.
19 Min kursivering.
20 Se Cuniberti, G., Migliorini, S., L’ordonnance européenne de saisie conservatoire des comptes bancaires. Commentaire du règlement UE no 655/2014. Belgique, France, Luxembourg, Legitech, 2021, s. 130.
21 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1823 av den 10 oktober 2016 om upprättande av de formulär som avses i förordning nr 655/2014 (EUT L 283, 2016, s. 1).
22 Cuniberti, G., Migliorini, S., a.a., s. 137.
23 För fullständighetens skull ska det påpekas att enligt den belgiska lagstiftningen är det, förutom grundbeloppet, endast det belopp utöver vilket förpliktelsen att betala viten inte längre har någon verkan som kan fastställas i ett sådant rättsligt avgörande (se punkt 11 i förevarande förslag till avgörande). Vid förhandlingen bekräftade dock den belgiska regeringen att de nationella domstolarna, under de omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen, inte hade använt sig av denna möjlighet.
24 Villamarín López, M. L., ”Article 4: Definition, The European Account Preservation Order. A Commentary on Regulation (EU) No 655/2014, D’Alessandro, E., Gascón Inchausti, F. (dir.), 2022, s. 53 och 54.
25 Min kursivering.
26 Vad beträffar den första situationen, beskrivs den i skäl 11 i förordning nr 655/2014 som att den avser situationen med en fordringsägare som vill säkra verkställighet av en senare dom i ärendet i sak, innan förfarandet för prövning av ärendet i sak inleds och närsomhelst under ett sådant förfarande.
27 Se dom av den 7 november 2019, K.H.K. (Kvarstad på bankmedel) ( C‑555/18, EU:C:2019:937, punkt 47).
28 I skäl 13 andra och tredje meningen i förordning nr 655/2014 anges följande: Förfarandet för prövning av ärendet i sak bör enligt denna förordning omfatta alla förfaranden som syftar till att erhålla ett verkställbart avgörande rörande den bakomliggande fordran, inbegripet summariska processer rörande betalningsförelägganden och förfaranden såsom det franska procédure de référé. Om gäldenären är en konsument med hemvist i en medlemsstat, bör behörigheten att meddela beslut om kvarstad endast ligga hos domstolarna i den medlemsstaten.
29 Cuniberti, G., Migliorini, S., a.a., s. 151 och 152.
30 För fullständighetens skull ska det påpekas att det förfarande inom ramen vilket avgörandet av den 3 september 2013 och domen av den 6 januari 2015 meddelades bland annat syftade till att utverka ett förbudsföreläggande och utdöma skadestånd. Se fotnot 7 i förevarande förslag till avgörande.
31 I artikel 33.1 g i förordning nr 655/2014 föreskrivs att [e]tt beslut om kvarstad ska upphävas eller, i förekommande fall, ändras av behörig domstol i ursprungsmedlemsstaten efter ansökan från gäldenären om … domen i ärendet i sak, eller förlikningen inför domstol eller den officiella handlingen, vars verkställighet fordringsägaren försökte säkra med stöd av beslutet om kvarstad, har upphävts eller ogiltigförklarats.
32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2015, Bohez ( C‑4/14, EU:C:2015:563, punkt 57), som avsåg verkställighet av ett vite som beslutats av en belgisk domstol inom ramen för bestämmelserna om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar.