Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 8 september 2022

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 180, 2013, s. 31, nedan kallad Dublin III-förordningen.

3 Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3), i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 (EUT L 39, 2014, s. 1).

4 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkterna 58 och 59). Se, även, skälen 4 och 5 i Dublin III-förordningen.

5 Se förslag till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat, framlagt av Europeiska kommissionen den 26 juli 2001 (KOM(2001) 447 slutlig, stycke 2.1).

6 Fråga 1 i mål C‑323/21 skiljer sig mer i sin lydelse från den enda fråga i mål C‑324/21 och fråga 1 som ställts till domstolen i mål C‑325/21, eftersom den hänskjutande domstolen fokuserar på tolkningen av begreppet anmodande medlemsstat som används i artikel 29.2 i Dublin III-förordningen. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida begreppet anmodande medlemsstat (som används i artikel 29.2 i förordningen), i en situation där den anmodande medlemsstaten inte kan verkställa överföringen av sökanden på grund av att denne har lämnat landet för att bege sig till en annan medlemsstat där han eller hon har ingett en ny ansökan om internationellt skydd och på vars territorium han eller hon befinner sig, avser den senaste medlemsstat där den nya ansökan om internationellt skydd har lämnats in och som ledde till att det har gjorts en ny framställan om återtagande.

7 C‑231/21, EU:C:2022:237 (punkterna 55 och 58).

8 C‑163/17, EU:C:2019:218 (punkterna 56 och 57).

9 Se dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 43).

10 Se, bland annat, dom av den 2 april 2019, H. och R. (C‑582/17 och C‑583/17, nedan kallad domen H. och R., EU:C:2019:280, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

11 Se dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 56).

12 Dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 39). I domen av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587), slog domstolen fast att även om bestämmelserna i artikel 21.1 i [Dublin III-förordningen om framställan av övertagande] avser att reglera förfarandet för övertagande bidrar de även, på samma sätt som kriterierna i kapitel III i nämnda förordning, till att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig i den mening som avses i den förordningen (punkt 53).

13 Det framgår dessutom av artikel 3.2 i Dublin III-förordningen att om ansvarig medlemsstat inte kan fastställas på grundval av kriterierna i denna förordning, ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd först lämnades in ansvara för prövningen.

14 Se domen H. och R. (punkterna 59–64).

15 Se domen H. och R. (punkterna 47–50).

16 Se domen H. och R. (punkterna 59–61).

17 Se domen H. och R. (punkt 50). Jag vill även understryka att enligt artikel 28.1 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) (nedan kallat förfarandedirektivet), med rubriken Förfarande om sökanden implicit återkallar eller avstår från sin ansökan, får medlemsstaterna förutsätta att sökanden implicit har återkallat eller avstått från sin ansökan om internationellt skydd, i synnerhet om det har kunnat fastställas att … sökanden har avvikit eller utan tillstånd lämnat den plats där han eller hon bodde eller hölls i förvar utan att inom skälig tid kontakta den behöriga myndigheten eller han eller hon har underlåtit att inom skälig tid fullgöra sin anmälningsskyldighet eller annan skyldighet att meddela sig om sökanden inte kan visa att detta berodde på omständigheter som han eller hon inte rådde över (b).

18 Se dom av den 10 december 2013, Abdullahi ( C‑394/12, EU:C:2013:813, punkt 53 och där angiven rättspraxis). Se, även, domen H. och R. (punkt 77 och där angiven rättspraxis).

19 För att bland annat säkerställa en effektiv tillämpning av dessa bestämmelser föreskrivs i artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 2013, s. 1) att fingeravtryck av varje person som ansöker om asyl i princip bör överföras till Eurodacsystemet senast 72 timmar efter det att hans eller hennes ansökan om internationellt skydd som avses i artikel 20.2 i Dublin III-förordningen lämnats in. Se, även, artikel 6.4 i förfarandedirektivet.

20 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).

21 Dublinsystemet omfattar Dublin III-förordningen, förordning nr 603/2013 och förordning nr 1560/2003.

22 Se dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 93) och domen H. och R. (punkt 64).

23 Unionslagstiftaren har dessutom avsett att detta utgör ett avgörande kriterium i artikel 20.4 i Dublin III-förordningen. I denna bestämmelse föreskrivs att för det fall att en ansökan om internationellt skydd lämnas in i en annan medlemsstat än den medlemsstat där sökanden befinner sig, är det den sistnämnda medlemsstaten som ska fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig, varvid denna medlemsstat, med avseende på tillämpningen av denna förordning, ska anses vara den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnats in. I ett sådant fall ska sökanden skriftligen underrättas om denna ändring och om vilken dag den ägde rum. Detta krav inbegriper bestämmelserna i artikel 4.1 a och 4.2 i Dublin III-förordningen.