Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 31 mars 2022

I mål C‑231/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) genom beslut av den 25 mars 2021, som inkom till domstolen den 12 april 2021, i målet

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J. Passer, ordföranden på andra avdelningen A. Prechal (referent) och domaren M. L. Arastey Sahún, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Österrikes regering, genom J. Schmoll, V.-S. Strasser, A. Posch och G. Eberhard, samtliga i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Den österrikiska lagstiftningen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 29.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III‑förordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan IA och Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Federala myndigheten för immigration och asyl, Österrike) (nedan kallad Bundesamt) angående överföringen av IA till Italien.

3 Skälen 4 och 5 i Dublin III‑förordningen har följande lydelse:

4 Avdelning VI i kapitel VI i Dublin III‑förordningen, vilken reglerar överföringar av sökanden till den ansvariga medlemsstaten, innehåller artikel 29 med rubriken Närmare bestämmelser och tidsfrister. Denna artikel har följande lydelse:

5 Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till förordning nr 343/2003 (EUT L 222, 2003, s. 3), i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 (EUT L 39, 2014, s. 1) (nedan kallad genomförandeförordningen), innehåller tillämpningsföreskrifter till Dublin III‑förordningen.

6 Kapitel III i genomförandeförordningen har rubriken Verkställighet av överföringen. Detta kapitel innehåller bland annat artikel 9 som har rubriken Uppskjutna och försenade överföringar och följande lydelse:

7 I 5 § i Bundesgesetz über die Gewährung von Asyl (Asylgesetz 2005) (2005 års federala lag om beviljande av asyl), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad AsylG 2005), föreskrivs följande:

8 I 46 § i Fremdenpolizeigesetz 2005 (2005 års utlänningspolislag) föreskrivs följande:

9 I 61 § i 2005 års utlänningspolislag föreskrivs följande:

10 I 3 § i Unterbringungsgesetz (lag om icke-straffrättslig placering på en psykiatrisk avdelning) (nedan kallad UbG), med rubriken Villkor för placering, föreskrivs följande:

11 I 8 § UbG, med rubriken Placering som inte sker på [den berörda personens] begäran, föreskrivs följande:

12 I 9 § i nämnda lag anges följande:

13 I 10 § 1 i samma lag föreskrivs följande:

14 I 11 § UbG föreskrivs följande:

15 I 17 § UbG, med rubriken Underrättelse till domstol, föreskrivs följande:

16 I 18 § i denna lag, med rubriken Föremålet för förfarandet, föreskrivs följande:

17 I 20 § 1 UbG föreskrivs följande:

18 I 26 § 1 i samma lag föreskrivs följande:

19 I oktober 2016 reste IA, som är marockansk medborgare, in i Italien från Libyen. I samband med detta registrerade den italienska polisen hans personuppgifter och biometriska uppgifter.

20 IA begav sig därefter till Österrike där han lämnade in en asylansökan den 20 februari 2017.

21 Den 1 mars 2017 begärde de österrikiska myndigheterna att de italienska myndigheterna skulle återta IA. Denna begäran lämnades obesvarad.

22 Den 30 maj 2017 underrättade de österrikiska myndigheterna de italienska myndigheterna om att nämnda ansökan om återtagande ansågs ha accepterats och att den maximala tidsfristen på sex månader för att genomföra överföringen hade börjat löpa den 2 maj 2017.

23 Genom beslut av den 12 augusti 2017 avvisade Bundesamt IA:s asylansökan och beslutade att han skulle avlägsnas till Italien.

24 Den 25 september 2017 överklagade IA detta beslut till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike). Han återkallade senare sitt överklagande.

25 Mellan den 20 september 2017 och den 6 oktober 2017 erhöll IA på egen begäran psykiatrisk vård på ett sjukhus i Wien (Österrike).

26 Överföringen av IA till Italien, som var planerad till den 23 oktober 2017, kunde inte genomföras eftersom han mellan den 6 oktober 2017 och den 4 november 2017, utan att själv ha begärt det, var placerad på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus i Wien. Denna placering hade förklarats vara tillåten av en distriktsdomstol i Wien, först tillfälligt, genom ett första beslut den 6 oktober 2017, och därefter, till och med den 17 november 2017, genom ett andra beslut av den 17 oktober 2017. Nämnda domstol hade gett tillstånd till placeringen av IA eftersom han på grund av psykisk sjukdom utgjorde ett allvarligt och påtagligt hot mot sig själv och mot andra.

27 Den 25 oktober 2017 underrättade de österrikiska myndigheterna de italienska myndigheterna om att tidsfristen för att överföra IA, i enlighet med artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen, hade förlängts till tolv månader på grund av att han var placerad på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus.

28 Placeringen av IA upphörde i förtid den 4 november 2017. Detta datum placerades han, på egen begäran, på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus vilken han lämnade den 6 november 2017.

29 Den 6 december 2017 transporterades IA med flyg till Italien med poliseskort och i sällskap av en läkare.

30 Den 22 december 2017 lämnade IA in en asylansökan i Italien, vilken beviljades den 24 april 2018.

31 IA ingav därefter ett klagomål till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) med anledning av att överföringen från Österrike till Italien hade ägt rum efter det att sexmånadersfristen i artikel 29.1 första stycket i Dublin III‑förordningen hade löpt ut den 2 november 2017, och därför var rättsstridig på grund av att den var försenad.

32 Genom dom av den 14 februari 2020 ogillade nämnda domstol klagomålet. Den fann att de österrikiska myndigheterna den 25 oktober 2017 hade underrättat de italienska myndigheterna om förlängningen av tidsfristen för överföring på sex månader, i enlighet med artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen, på grund av att den berörda personen var inlagd i Österrike. Denna tidsfrist för överföring, som skulle ha löpt ut den 2 november 2017, förlängdes således med sex månader till den 2 maj 2018. Överföringen av IA, som genomfördes den 6 december 2017, var således inte försenad.

33 Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) ansåg att placeringen av IA på en psykiatrisk avdelning, mot hans vilja, genom ett domstolsbeslut, i enlighet med villkoren i 3 § UbG grundades på konstaterandet att han, på grund av psykisk sjukdom, utgjorde en allvarlig och påtaglig fara för sitt eget och andras liv.

34 Enligt denna domstol utgör inläggning på sjukhus på grund av psykisk sjukdom en frihetsberövande åtgärd, såsom framgår av artiklarna 6, 52 och 53 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och av artikel 5.1 e i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950. För att förlänga fristen för överföring på grund av ett frihetsberövande, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, är det däremot inte nödvändigt vare sig att personen befinner sig i fängelse eller att inläggningen grundas på ett rättsligt avgörande i ansvarsfrågan. Det avgörande är att den överförande staten är förhindrad att genomföra överföringen av den berörda personen till den behöriga medlemsstaten, när denna person till följd av ett rättsligt avgörande har undandragits förvaltningsmyndigheternas kontroll.

35 IA överklagade denna dom från Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) till den hänskjutande domstolen, som anser att den väsentliga frågan för att avgöra huruvida överföringen av IA till Italien var lagenlig i förevarande fall är huruvida begreppet frihetsberövad, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, ett begrepp som för övrigt inte definieras i förordningen, ska förstås så, att det omfattar ett sådant frihetsberövande som det som är aktuellt i det nationella målet, det vill säga placeringen av den berörda personen på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus på grund av psykisk sjukdom, mot personens vilja eller utan personens godkännande, vilken har förklarats vara tillåten av domstol.

36 Den hänskjutande domstolen anser att denna fråga kan besvaras jakande av de skäl som Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) har angett. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att ett nekande svar också är tänkbart på grund av att en placering som inte sker på [den berörda personens] begäran, i den mening som avses i 8 § och följande paragrafer i UbG, framför allt är en medicinsk åtgärd som domstolen helt enkelt har förklarat vara tillåten. Denna åtgärd omfattas inte nödvändigtvis av begreppet Inhaftierung i den tyska språkversionen, imprisonment i den engelska språkversionen eller emprisonnement i den franska språkversionen.

37 Vidare anser den hänskjutande domstolen att allvarliga sjukdomar som tillfälligt hindrar en överföring till den ansvariga medlemsstaten inte kan ligga till grund för en förlängning av fristen för överföring i enlighet med artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, vilket bekräftas av EU-domstolens praxis (dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 89).

38 För det fall EU-domstolen skulle komma fram till att en placering på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus omfattas av begreppet frihetsberövande, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, anser den hänskjutande domstolen att det i förevarande fall är nödvändigt att fastställa med exakt hur lång tid som fristen för överföring ska förlängas.

39 I detta avseende skulle det kunna anses att fristen för överföring kan förlängas med den tidsperiod under vilken IA, mot sin vilja, faktiskt var inlagd på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus eller med den tidsperiod som han förväntades vara frihetsberövad och som hade meddelats medlemsstaten i enlighet med kravet i artikel 9.2 i genomförandeförordningen, i förekommande fall åtföljt av en rimlig tidsfrist för att organisera överföringen.

40 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

41 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att begreppet frihetsberövad i den bestämmelsen omfattar placeringen av en asylsökande på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus, vilken har tillåtits genom ett rättsligt avgörande, med anledning av att denna person, på grund av psykisk sjukdom, utgör en allvarlig fara för sig själv eller för samhället.

42 Det ska i detta hänseende erinras om att enligt EU-domstolens fasta praxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, varvid inte bara lydelsen ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 15 april 2021, The North of England P & I Association, C‑786/19, EU:C:2021:276, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

43 Domstolen konstaterar att begreppet frihetsberövad, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, inte har definierats av unionslagstiftaren och att denna bestämmelse inte heller innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde. Detta begrepp ska därför ges en självständig och enhetlig tolkning.

44 Vad för det första gäller lydelsen av artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, erinrar domstolen inledningsvis om att den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse enligt fast rättspraxis inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner (dom av den 15 april 2021, The North of England P & I Association, C‑786/19, EU:C:2021:276, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

45 I förevarande fall används termen fängslande eller den närliggande och i stor utsträckning utbytbara termen fängelsestraff i de allra flesta språkversionerna av denna bestämmelse. Så är fallet med den spanska, den tjeckiska, den danska, den engelska, den franska, den maltesiska, den nederländska, den rumänska, den slovakiska och den finska språkversionen.

46 I andra språkversioner, som uppenbart utgör en minoritet, såsom den italienska, den portugisiska och den svenska versionen, används däremot mer vidsträckta begrepp som betecknar internering, kvarhållande eller frihetsberövande, utan att dessa ord antyder någon koppling till ett fängelse eller till ett fängelsestraff.

47 Vad gäller uttrycket Inhaftierung, som används i den tyska språkversionen, har den österrikiska regeringen hävdat att det i vanligt språkbruk bland annat omfattar fråntagande av frihet och således inte kan reduceras till ett fängelsestraff som beslutats av en domstol inom ramen för ett straffrättsligt förfarande, medan den tyska regeringen anser att detta begrepp kan tolkas på detta mer begränsade sätt.

48 Vad fortfarande gäller en bokstavlig tolkning av artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, framgår det av den gängse betydelsen av begreppet fängslande eller fängelsestraff, vilken, såsom konstaterats i punkt 45 ovan, följer av de allra flesta språkversionerna av denna bestämmelse, att detta i huvudsak innebär ett frihetsberövande straff som utdöms i ett straffrättsligt förfarande på grund av ett brott som den berörda personen är skyldig till eller misstänks ha begått.

49 Närmare bestämt innebär detta begrepp, i dess vanliga betydelse, ett frihetsberövande straff som i allmänhet ska avtjänas i fängelse och som utdöms av en domstol när den, efter ett straffrättsligt förfarande, slår fast att en person kan hållas ansvarig för ett brott. Enligt dess vanliga betydelse omfattar detta begrepp även häktning av en person som misstänks ha begått ett brott, vilket i princip beslutas i ett rättsligt avgörande i ett straffrättsligt förfarande.

50 Med hänsyn till denna normala betydelse kan tvångsplaceringen av en person på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus, vilken en domstol tillåtit med motiveringen att personen lider av en psykisk sjukdom som innebär att personen är särskilt farlig för sig själv eller för samhället, inte kvalificeras som frihetsberövande, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen.

51 Det ska i detta hänseende konstateras att en tvångsplacering enligt UbG sker utan att den berörda personen har dömts för att ha begått ett brott eller misstänks ha begått ett brott.

52 En sådan placering skiljer sig således fundamentalt från ett beslut om inspärrning för sluten psykiatrisk vård av det skälet att personen i fråga har begått ett brott för vilket han eller hon emellertid inte kan ställas till straffrättsligt ansvar på grund av en psykisk sjukdom som vederbörande led av vid tiden för de gärningar som han eller hon anklagas för.

53 För det andra utgör det sammanhang som artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen ingår i och de mål som eftersträvas med denna förordning inte hinder för en tolkning av begreppet frihetsberövad, i den mening som avses i denna bestämmelse, som endast omfattar fråntaganden av frihet som beslutats genom ett rättsligt avgörande inom ramen för ett straffrättsligt förfarande på grund av ett brott som den asylsökande gjort sig skyldig till eller vilket vederbörande misstänks vara skyldig till.

54 Det ska i detta hänseende erinras om att det enligt artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen i undantagsfall är tillåtet att förlänga fristen för överföring på sex månader enligt artikel 29.1 och 29.2 första meningen i förordningen, för att ta hänsyn till att det är materiellt omöjligt för den anmodande medlemsstaten att överföra den berörda personen på grund av att vederbörande är frihetsberövad eller håller sig undan (dom av den 19 mars 2019, Jawo, C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 60).

55 En vid tolkning av begreppet frihetsberövad, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, på så sätt att det omfattar alla frihetsberövande åtgärder, inbegripet sådana som inte följer av ett straffrättsligt förfarande på grund av ett brott som begåtts av den berörda personen eller som vederbörande misstänkts ha begått, skulle strida mot den karaktär av undantag som en sådan förlängning har, vilken har betonats av domstolen.

56 Artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen ska nämligen, i och med att den föreskriver ett undantag från huvudregeln i artikel 29.1 och 29.2 första meningen i Dublin III‑förordningen i två specifika fall, enligt en princip som slagits fast i domstolens fasta praxis, tolkas restriktivt (se, bland annat, dom av den 20 maj 2021, X (Tankfordon för gasol), C‑120/19, EU:C:2021:398, punkt 50).

57 Det är dessutom riktigt att domstolen i punkterna 61 och 62 i domen av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218), underkände en tolkning av begreppet hålla sig undan, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, som kräver bevis för att den berörda personen hade för avsikt att undandra sig de behöriga nationella myndigheterna, för att undvika risken för att dessa myndigheter stöter på eventuella betydande svårigheter eller inte kan säkerställa att Dublinsystemet fungerar effektivt och att syftena med det uppnås.

58 En tolkning av begreppet frihetsberövad, i den mening som avses i samma bestämmelse, som är begränsad till fråntaganden av frihet vilka följer av rättsliga avgöranden i straffrättsliga förfaranden, med uteslutande av andra typer av frihetsberövande åtgärder, innebär däremot inte någon sådan risk.

59 En sådan tolkning kräver nämligen endast att en faktisk kontroll görs av om det föreligger ett frihetsberövande rättsligt avgörande som har meddelats i ett straffrättsligt förfarande mot en person som har begått ett brott eller som misstänks ha begått ett brott.

60 En sådan kontroll innebär inte några särskilda praktiska svårigheter som kan hindra Dublinsystemets effektiva funktion och uppnåendet av dess syften.

61 Denna tolkning strider således inte heller mot Dublin III‑förordningens mål, enligt dess skäl 4 och 5, om ett snabbt fastställande av ansvarig medlemsstat (dom av den 19 mars 2019, Jawo, C‑163/17, EU:C:2019:218, punkterna 58 och 59).

62 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att begreppet frihetsberövad i den bestämmelsen inte omfattar en tvångsplacering av en asylsökande på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus, vilken tillåtits genom ett rättsligt avgörande med motiveringen att personen, på grund av psykisk sjukdom, utgör en allvarlig fara för sig själv eller för samhället.

63 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för det fall den första frågan besvaras jakande. Det framgår emellertid av punkt 62 ovan att den första frågan ska besvaras nekande. Det saknas därför skäl att besvara den andra frågan.

64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.