Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 14 oktober 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299/RIF (EGT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

3 Jag erinrar om att samtycket till utvidgningen av brotten eller till det efterföljande överlämnandet (nedan, utan åtskillnad, kallat det kompletterande samtycket) återfinns bland undantagen till regeln om att en överlämnad person inte får åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott som begåtts före överlämnandet än det brott för vilket personen överlämnades (nedan kallad specialitetsbestämmelsen).

4 Stb. 2004, nr 195.

5 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang hänvisat till förslaget till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:494, punkt 87).

6 För fullständighetens skull påpekar jag att även om denna rätt erkändes av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i hans förslag till avgörande i målet Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:494, punkterna 84–89), uttalade sig EU-domstolen inte om denna fråga i sin dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953).

7 Se skälen 5, 6 och 10 i rambeslut 2002/584.

8 Se skäl 12 i rambeslut 2002/584.

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

10 Dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 60).

11 Dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 62).

12 En tolkning av artiklarna 27 och 28 i rambeslut 2002/584 som innebär att dessa inte ger den överlämnade personen rätt att yttra sig över en framställan om kompletterande samtycke, medan artikel 14 i rambeslutet ger den eftersökta personen en sådan rätt i samband med en (första) framställan om överlämnande, skulle för övrigt skapa omotiverade skillnader för den berörda personen mellan två jämförbara och lika bestraffande situationer, och skulle det kunna ifrågasättas huruvida dessa bestämmelser är förenliga med den överlämnade personens grundläggande rättigheter.

13 Detta framgår även underförstått av beskrivningen av de möjliga tolkningar som den hänskjutande domstolen har angett, enligt vilka den överlämnade personen i mål C‑428/21 PPU kan utöva sin rätt att höras i den medlemsstat som tidigare har överlämnat honom eller henne och att denna rätt utövas om den verkställande rättsliga myndigheten … kan ta del av ett … förhörsprotokoll (i den utfärdande medlemsstaten).

14 Såsom generaladvokaten Cruz Villalón påpekade i sitt ställningstagande i målet West ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:322, punkt 87) är syftet med kravet på att den verkställande staten ska lämna sitt samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden, i den enkla situationen som uttryckligen föreskrivs i artikel 28.2 i rambeslut 2002/584, huvudsakligen att möjliggöra för denna stat att bibehålla kontrollen över syftet med överlämnandet av en person till en annan medlemsstat, framför allt i egenskap av medlemsstat som i första instans garanterar att den överlämnade personens fri- och rättigheter och de begränsningar, som överlämnandet oundvikligen innebär, iakttas. Även om detta ställningstagande avser samtycke till ett efterföljande överlämnande anser jag att samma princip bör tillämpas vid samtycke till en utvidgning av brotten.

15 Av samma skäl anser jag att generaladvokaten Campos Sánchez-Bordonas ståndpunkt i hans förslag till avgörande i målet Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:494, punkt 90), nämligen att iakttagandet av rätten till försvar inom ramen för en framställan om kompletterande samtycke skulle kunna ha formen av ett förhör i den utfärdade medlemsstaten inom ramen för det förfarande som avses i artikel 27 i rambeslut 2002/584 eller en möjlighet att invända mot denna utvidgning hos den utfärdande myndigheten, som en första åtgärd innan den utfärdande myndigheten skickar sin framställan till den verkställande rättsliga myndigheten, ska förstås så, att eftersom den verkställande rättsliga myndigheten är behörig i fråga om förfarandet om kompletterande samtycke kan den överlämnande personens rätt att höras inte utan vidare utövas vid de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten utan den verkställande rättsliga myndigheten måste åtminstone vara involverad i förfarandet.

16 Se artikel 27.3 f i rambeslut 2002/584 – som är tillämplig om en person inte redan har avstått från att utnyttja specialitetsbestämmelsen inför den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med artikel 13.1 i rambeslutet – respektive artikel 28.2 b i densamma.

17 Se artikel 13.1 i rambeslut 2002/584.

18 Se bland annat, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Van Ameyde España ( C‑923/19, EU:C:2021:125, punkterna 49 och 50).

19 Se, exempelvis, artiklarna 22.5 och 24.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1).

20 Se skälen 6 och 10 i rambeslut 2002/584.

21 Mot bakgrund av att den verkställande rättsliga myndigheten är behörig i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning, vad gäller beslutet om kompletterande samtycke.

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2020, Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof (Specialitetsbestämmelsen) ( C‑195/20 PPU, EU:C:2020:749, punkt 35).

23 Enligt artiklarna 27.3 f respektive 28.2 b i rambeslut 2002/584.

24 Se punkt 52 i förevarande förslag till avgörande.

25 Se punkterna 53–55 i förevarande förslag till avgörande.

26 Jag erinrar om att enligt artiklarna 27.4 och 28.3 c i rambeslut 2002/584 ska beslutet om en framställan om kompletterande samtycke fattas senast 30 dagar efter det att framställan har mottagits.

27 Oberoende av huruvida detta direktiv är tillämpligt i förevarande mål, vilket de nederländska myndigheterna och kommissionen har bestritt i sina yttranden, anser jag att det inte finns något som hindrar de nationella myndigheterna från att använda detta instrument i sina förfaranden för tillämpning av systemet med en europeisk arresteringsorder.

28 Jag konstaterar att digitaliseringen av rättskipningen, inbegripet användning av teknik för distanskommunikation, såsom videokonferens, ingår bland unionens mål för att stärka rättssystemens motståndskraft och öka deras kapacitet att arbeta på nätet och att kommissionen avser att göra det digitala alternativet till förstavalet i det gränsöverskridande rättsliga samarbetet mellan unionens medlemsstater (se bland annat kommissionens meddelande COM(2020) 710 till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, av den 2 december 2020, Digitalisering av rättskipningen i Europeiska unionen – En verktygslåda med möjligheter). I handlingsplanen för europeisk e-juridik 2019–2023 (EUT C 96, 2019, s. 9) anges dessutom användningen av videokonferenser i gränsöverskridande förfaranden som ett av de områden som ska prioriteras.

29 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

30 Se förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT, C 303, 2007, s. 17).

31 Se bland annat, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 4 september 2014, Trabelsi mot Belgien (CE:ECHR:2014:0904JUD000014010, § 160 och där angiven rättspraxis).

32 Så är bland annat fallet i ärenden som inte rör frågan om trovärdighet eller där det inte råder sådan oenighet om de faktiska omständigheterna att en muntlig förhandling behövs och i vilka domstolarna på ett rättvist och rimligt sätt kan avgöra saken på grundval av parternas yrkanden och andra handlingar (Europadomstolen, 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § 41).

33 Se dom av den 4 juni 2015, Andechser Molkerei Scheitz/kommissionen ( C‑682/13 P, ej publicerad, EU:C:2015:356, punkt 44).

34 I förevarande mål rör det sig i synnerhet om de nya anklagelser som ligger till grund för framställan om en utvidgning av de lagförda brotten eller framställan om ett efterföljande överlämnande.

35 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1). I artikel 1 i detta direktiv fastställs bland annat minimiregler om rättigheterna för personer som är föremål för ett förfarande i samband med en europeisk arresteringsorder att få tillgång till en försvarare.

36 Jag anser inte att unionsrätten utgör hinder för att detta anges i samma protokoll som protokollet om ett eventuellt avstående från utnyttjandet av specialitetsbestämmelsen eller om godtagande av det efterföljande överlämnandet, förutsatt att det görs en tydlig åtskillnad mellan dessa två aspekter.