Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 29 september 2022

1 Originalspråk: spanska.

2 Den reglerades inledningsvis i artikel 8 i rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 1987, s. 48).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

5 Lexitor (C‑383/18, EU:C:2019:702) (nedan kallad domen Lexitor eller lösningen i målet Lexitor).

6 Den begäran om förhandsavgörande avsåg en provision som de långivande bankerna tog ut av konsumenterna. Domstolen fastslog att i enlighet med artikel 16.1 i direktiv 2008/48 innefattar konsumentens rätt till nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden vid en förtidsåterbetalning av krediten … alla kostnader som konsumenten ska betala.

7 Av den 26 november 2015 (BGBl. I, nr 135/2015). Lydelsen har ändrats genom Bundesgesetz, mit dem das Verbraucherkreditgesetz und das Hypothekar- und Immobilienkreditgesetz geändert werden (federala lagen om ändring av lagen om konsumentkrediter och av lagen om hypoteks- och fastighetslån) av den 5 januari 2021 (BGBl. I, nr 1/2021).

8 Detta är fallet med definitionen av konsumentens sammanlagda kreditkostnad i artikel 4.13. Samma sak gäller för artikel 25.1.

9 Bland annat i dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127), i dom av den 3 september 2020, Profi Credit Polska ( C‑84/19, C‑222/19 och C‑252/19, EU:C:2020:631), och i dom av den 16 juli 2020, Soho Group ( C‑686/19, EU:C:2020:582).

10 Den slutsats som jag kommer att presentera vad gäller betydelsen av domen i målet Lexitor avseende de kostnader som betalas till tredje part innebär i själva verket att det inte är nödvändigt att analysera vilka av dem som utgör kategorin sammanlagd kreditkostnad. Jag kommer emellertid att göra denna analys för det fallet domstolen skulle vara av en annan mening och analysen då kan komma till användning.

11 I direktiv 2014/17 förefaller begreppen kostnader och avgifter vara utbytbara med varandra. I de versioner som jag har kunnat konsultera är det bara artikel 25.1 i den franska versionen som hänvisar till nedsättning av frais dus (avgifter) som hänförliga till coût [total du crédit pour le consommateur]; i de tyska, spanska, engelska, italienska och portugisiska versionerna används emellertid Kosten, costes, costs, costi respektive custos.

12 För ett liknande resonemang, se skäl 19 i direktiv 2014/17.

13 Detta följer av skäl 22 i direktiv 2014/17.

14 Den hänskjutande domstolen anger särskilt kostnaderna för värdering av fastigheten, för bestyrkande av underskrift för registrering av inteckningen i fastighetsregistret, för ansökan om plats i förmånsordningen och för registrering av inteckningen i fastighetsregistret.

15 Inte heller i förslaget till avgörande av generaladvokaten Hogan ( C‑383/18, EU:C:2019:451).

16 Det handlar om specificeringar som saknar relevans för konsumentkreditavtal, eftersom de rör delar som per definition inte avser sådana avtal.

17 Artikel 3 g i direktiv 2008/48. Se även skäl 50 i direktiv 2014/17, som också anger parametrarna för en närmare bedömning av kreditgivarens vetskap.

18 Artikel 4.13 och skäl 50 i direktiv 2014/17.

19 Detta erinras det om i domen av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 48), med avseende på direktiv 2008/48. Begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad har nämligen getts en mycket vid definition. Summan av samtliga kostnader och avgifter som konsumenten ska bära och som hänger samman med betalningar denne gjort till såväl långivaren som till tredje man ska anges på ett tydligt sätt i konsumentkreditavtalen. Min kursivering.

20 I detta sammanhang kan en kompletterande tjänst anses vara obligatorisk när erhållandet av krediten, eller erhållandet av den enligt vissa villkor, är beroende av att tjänsten köps. Artikel 3 g i direktiv 2008/48 och skäl 50 i direktiv 2014/17.

21 Skäl 50 i direktiv 2014/17.

22 När en sådan värdering krävs för att erhålla krediten, vilket det erinras om i artikel 4.13 i direktiv 2014/17.

23 Skäl 50 i direktiv 2014/17 och artikel 17.2 i direktiv 2014/17 om beräkning av den effektiva räntan. Motsvarande bestämmelse återfinns i artikel 19.2 i direktiv 2008/48. I båda fallen förefaller syftet med angivandet endast vara att bekräfta och åskådliggöra. Jag har inte funnit några tecken i förarbetena till direktiven, och det finns inte heller några argument (förutom det om den systematiska placeringen) för att anta att dessa delar ingår i den sammanlagda kreditkostnaden bara för att beräkna den effektiva räntan.

24 För ett liknande resonemang, se skäl 50 i direktiv 2014/17. Undantaget är anmärkningsvärt; även om det kan diskuteras när det gäller hypotekslån brukar det inte – till skillnad från vid konsumentkrediter – vara frivilligt att anlita en offentlig tjänsteman för att ställa eller registrera en säkerhet. Se ett försök till förklaring i fotnot 40.

25 Dessa avgifter ska inte förväxlas med avgifterna för registrering av inteckningen. Begreppet avgifter har i detta sammanhang en mycket vid innebörd.

26 Artikel 4.13 i direktiv 2014/17. I direktiv 2008/48 och antas dessa avgifter från den sammanlagda kreditkostnaden för beräkningen av den effektiva räntan, enligt artikel 19.2.

27 Det standardiserade EU-faktabladet i del A i bilaga II till direktiv 2014/17 och instruktionerna för att fylla i det, i del B i samma bilaga, stöder denna slutsats.

28 Den första definitionen anges i direktiv 87/102; den ursprungliga lydelsen ändrades senare i samband med försöken att harmonisera beräkningen av den effektiva räntan. Av dokumenten från förhandlingarna inför godkännandet av direktiv 2008/48 framgår vilka diskussioner som fördes om huruvida avgifter vilka betalas till tredje part, framför allt skatter och notariatsavgifter, skulle inkluderas eller exkluderas. I den slutliga versionen ingår skatter som en kompromisslösning, men det anges inte varför notariatsavgifter undantogs. Se Meddelande från Kommissionen till Europaparlamentet enligt artikel 251.2 andra stycket i EG-fördraget om Rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och Rådets direktiv om konsumentkreditavtal, KOM(2007) 546 slutlig, punkt 3.2.

29 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal, COM(2011) 142 final, artikel 3 k. I skäl 23 i förslaget återgavs delar av skäl 20 och artikel 3 g i direktiv 2008/48.

30 Arbetsdokument som åtföljer förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal (ej översatt till svenska), SEK(2011) 356 slutlig, volym II, s. 130 och följande.

31 Se föregående fotnot, s. 134. Några medlemsstater hade utvidgat, eller planerade att utvidga, egna bestämmelser om konsumentkrediter till att omfatta hypotekslån; se Study on the costs and benefits of the different policy options for mortgage credit, Final Report, november 2009, s. 29 och följande.

32 Första betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal [COM(2011) 0142 – C7 – 0085/2011 – 2011/0062(COD)], dokument PE469.842v04–00, ändringsförslag 48.

33 Europaparlamentets ändringar antagna av förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal [COM(2011) 0142 – C7 – 0085/2011 – 2011/0062(COD)], dokument P7_TA(2013)0341, av den 13 september 2013; se skäl 50 och artikel 4.13. Det har inte framkommit varför detta undantag uttryckligen omnämns, vilket, enligt min mening, förklaras med hänsyn till avsaknaden av en direkt koppling mellan de aktuella kostnaderna och själva krediten. Det kan vara lämpligt att erinra om det status quo som förelåg – före antagandet av den enhetliga bestämmelsen – avseende faktorerna som beaktades för beräkningen av den effektiva räntan (eller liknande koncept) i medlemsstaternas rättsordningar. Bland dessa återfanns – även om det var i en minoritet av medlemsstaterna – notariatsavgifter och skatter i samband med överlåtelsen av fastigheten; se tabell 39 i Study on the costs and benefits of the different policy options for mortgage credit, Final Report, november 2009.

34 Exkluderingen av kostnader i samband med förvärvet av fastigheten, såsom registreringsavgifter, skatter och notariatsavgifter, omnämns i olika dokument från rådet; se skäl 23 i kompromissförslaget från rådets ordförandeskap, not från delegationernas generalsekretariat av den 3 november 2011, dokument 16325/11, och skäl 34 i rådets allmänna riktlinje om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal (hypotekslånedirektivet), not från delegationernas generalsekretariat av den 30 maj 2012, dokument 10587/12.

35 Begreppen sammanlagt kreditbelopp och sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten i direktiv 2014/17 införlivar helt enkelt begreppen i direktiv 2008/48 genom hänvisningar i artikel 4.12 respektive artikel 4.14 i direktiv 2014/17. Vad gäller kopplingen mellan dessa begrepp, se dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkterna 85 och 86), och dom av den 16 juli 2020, Soho Group ( C‑686/19, EU:C:2020:582, punkterna 38 och 42).

36 Artikel 4.15 i direktiv 2014/17.

37 Vad gäller direktiv 2008/48, se dom av den 26 mars 2020, Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty ( C‑779/18, EU:C:2020:236, punkt 39), och de domar som där hänvisas till; och dom av den 16 juli 2020, Soho Group ( C‑686/19, EU:C:2020:582, punkt 31).

38 Detta mål genomsyrar texterna i sin helhet och kan uttryckligen urskiljas i skälen 1–9 i direktiv 2008/48 och i skälen 2 samt 5–8 i direktiv 2014/17.

39 Den sparsamma förekomsten av gränsöverskridande hypotekslåneavtal beror för kreditgivarnas del bland annat på risker och utmaningar förknippade med en korrekt tillämpning av utländsk lagstiftning, vilket minskar lönsamheten för gränsöverskridande transaktioner; se Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om översynen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet, COM(2021) 229 final, avsnitt 2.2.

40 Det kan i själva verket vara så, att beslutet att undanta notariatsavgifter från konsumentens sammanlagda kreditkostnad förklaras av att de skulle kunna försvåra jämförbarheten mellan produkter. Skillnaderna i notariatsarvode kan vara avsevärda, inte bara mellan olika medlemsstater, utan även inom en och samma medlemsstat, om dessa (helt eller delvis) kan förhandlas mellan notarie och kund. Också kommissionen uppgav att denna förklaring var den mest sannolika, som svar på en fråga under förhandlingen.

41 Avsnitt 4 i det standardiserade EU-faktabladet, Räntesats och andra kostnader.

42 Se föregående fotnot.

43 Artikel 13.1 h i direktiv 2014/17.

44 Såsom jag redan har påpekat (förslag till avgörande i målet DenizBank, C‑287/19, EU:C:2020:322) kan jag här inte underlåta att nämna att denna rättsliga konstruktion i själva verket står på en mycket bräcklig grund. För en stor del av hypotekslåntagarna är det extremt svårt att förstå den rättsliga kategorisering som används vid beviljande av krediter med säkerhet i fast egendom, såvida de inte besitter avancerade finansiella kunskaper.

45 Såsom jag redan har påpekat följer denna lydelse den i direktiv 2008/48, vilken i sin tur ersätter rimlig nedsättning i direktiv 87/102.

46 Om betydelsen av avgörandet i målet Lexitor för hypotekslåneavtal.

47 Det ankommer på medlemsstaterna att besluta om rättigheten ska ha sin grund i en lagbestämmelse eller i ett avtalsvillkor, liksom att införa vissa villkor för dess utövande.

48 Se emellertid medlemsstaternas möjlighet att föreskriva att utövandet av rättigheten ska vara förbundet med villkoret att konsumenten har ett legitimt intresse, i ett sådant fall som anges i artikel 25.5 i direktiv 2014/17.

49 Detta anges inte heller i skäl 66 i direktiv 2014/17, som behandlar rätten till återbetalning, nedsättning av kostnader och ersättning till kreditgivaren.

50 Alltså poster som omfattas av det sammanlagda kreditbeloppet, vilka – efter att ha lagts till den sammanlagda kostnaden – utgör det sammanlagda belopp som låntagaren är skyldig; när det gäller den ömsesidigt uteslutande naturen hos begreppen sammanlagt kreditbelopp och sammanlagd kreditkostnad, se domarna som det hänvisas till i fotnot 35.

51 Hur eller när betalningen görs är inte relevant: betalningen för en tjänst kan göras varje gång som tjänsten utförs, eller så kan det avtalas om en engångsbetalning vid inledandet eller avslutandet av utförandet, utan att detta påverkar tjänstens beskaffenhet. Om ersättningen erlades vid inledandet av utförandet omvandlas rätten till nedsättning till en rätt till återbetalning av förskottsbetalningen.

52 Domen i målet Lexitor, punkterna 24 och 25.

53 En analys av bakgrunden till bestämmelsen och dess utveckling, från den första formuleringen i artikel 8 i direktiv 87/102 (vilken var rimlig) till den nuvarande, bidrar inte till förståelsen av vilken slags kostnader som ska sättas ner. Diskussionen rörde rätten till återbetalning och kreditgivarens ersättning. Utgångspunkten var en mängd olika lösningar i medlemsstaterna och förhandlarna hade mycket avvikande uppfattningar om hur balans skulle uppnås mellan avtalsparternas intressen och om vilka följder förtidsåterbetalningen skulle få för kreditverksamheten i allmänhet.

54 Bland annat villkoret i artikel 25.5 i direktiv 2014/17, enligt vilket – i ett specifikt fall – konsumenten ska ha ett legitimt intresse av förtidsbetalningen.

55 Ersättningen tenderar att neutralisera kreditgivarens förlust. Enligt direktiv 2014/17 begränsas inte ersättningen nödvändigtvis till det räntebelopp som konsumenten skulle ha betalat under tiden mellan förtidsåterbetalningen och det avtalade datumet för avtalets slut. Information måste lämnas i förväg om villkoren för återbetalningen och en rationell konsument kommer att föredra att inte utöva sin rätt till förtidsåterbetalning om hans eller hennes skyldighet att ersätta kreditgivaren uppgår till ett så stort belopp att besparingen i själva verket uteblir.

56 Med det redan nämnda undantaget i artikel 25.5 i direktiv 2014/17.

57 I teorin skulle kreditgivaren dessutom kunna låna ut det återbetalda beloppet på nytt, eventuellt med större förtjänst än på det tidigare lånet. Denna beskrivning av verkligheten är kanske alltför enkel, vilket visas av debatten om denna aspekt i samband med direktiv 2014/17, vilken jag hänvisar till i fotnot 53.

58 Det vill säga med en annan, förmodligen lägre, räntesats och provision. Också de skatter vars beräkningsgrund utgörs av lånebeloppet hade varit andra.

59 Tekniskt sett är det varje medlemsstat som beslutar om en förtidsåterbetalning ger upphov till en uppsägning av avtalet, eller (vid delvis förtidsåterbetalning) en förnyelse eller ändring av detsamma.

60 Se artikel 25.3.

61 Detta skulle vara fallet om konsumenten genom nedsättningen skulle återbetalas, även om det skedde proportionerligt, redan betalda kostnader vars storlek hade varit densamma för alla kreditavtal.

62 Ersättningen som ska bäras av låntagaren är ett svar på de negativa konsekvenser som återbetalningen får för kreditgivaren, vars rättsliga situation ändras. Se fotnot 55.

63 Det är en annan sak att avtal med tredje part, avtal som anknyter till kreditavtalet och som ska fullgöras under samma tidsperiod, sägs upp i förtid i samband med uppsägningen av kreditavtalet och konsumenten har rätt till en nedsättning av vad som återstår att betala. I direktiv 2014/17 föreskrivs ingenting om detta.

64 Kriteriet om vem som har intresse av tjänsten från tredje part, som föreslogs under förhandlingen, förefaller inte träffa rätt (båda parter har intresse av att avtalet fullgörs) och framstår som väldigt osäkert.

65 Punkt 34 i domen i målet Lexitor.

66 Standardiserad information föreskrivs också i direktiv 2008/48; den har dock inte samma detaljnivå när det gäller kostnadernas natur.

67 Se fotnot 53.

68 Se skäl 66 i direktiv 2014/17.

69 Enligt studien Evaluation of the Mortgage Credit Directive (Directive 2014/17/EU), från Risk & Policy Analysts (RPA), 2021, bilaga I, tabell 163, hade – i oktober 2020–20 medlemsstater antagit bestämmelser om att ersätta kreditgivaren i händelse av förtidsåterbetalning, fyra hade inte gjort det och information saknades från de övriga tre. Vid förhandlingen uppgav respektive lands representant att det i Italien inte föreskrivs någon rätt till ersättning, till skillnad från i Tyskland och Österrike (i det sistnämnda landet omfattas rätten av strikta begränsningar).

70 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumentkrediter, COM(2021) 347 final, artikel 29.1: Vid beräkningen av denna nedsättning ska hänsyn tas till alla kostnader som konsumenten enligt kreditgivaren ska betala.

71 Not från Ständiga representanternas kommitté till rådet av den 7 juni 2022, dokument 9433/1/22 Rev 1, punkt 13 c: delegationerna ansåg att det var viktigt att klargöra att minskningen av den totala kreditkostnaden i händelse av förtidsbetalning gäller de kostnader som påförts av kreditgivaren, och inte de skatter eller avgifter som ska betalas till tredje parter. (Min kursivering.)

72 Punkt 4.4 i VKI:s skriftliga yttrande. Ett sådant bedrägeri är teoretiskt möjligt också när kostnaderna att betala till tredje part enligt lag åligger kreditgivaren.

73 Se dom av den 16 september 2020, Romenergo och Aris Capital ( C‑339/19, EU:C:2020:709, punkt 49), dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. ( C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 216), och dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning vid överträdelser av trafikregler) ( C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 132).