Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 17 november 2022
1 Originalspråk: franska.
2 EUT L 180, 2013, s. 31, nedan kallad Dublin III-förordningen.
3 Rådets direktiv av den 29 april 2004 om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna (EUT L 261, 2004, s. 19).
4 Stb. 1992, nr 315.
5 S.S. begärde uppskov med verkställigheten av beslutet om överföring, men drog senare tillbaka sin begäran, så att verkställigheten i praktiken inte avbröts för något beslut om överföring.
6 I domen i målet avseende S.S., som också är part i mål C‑338/21, fann domstolen i första instans att Konungariket Nederländernas frist för att genomföra överföringen av denna person redan hade löpt ut.
7 C‑180/17, EU:C:2018:775.
8 Enligt artikel 27.3 a och b i Dublin III-förordningen.
9 Enligt artikel 27.3 c i Dublin III-förordningen.
10 Enligt artikel 27.3 a i Dublin III-förordningen.
11 Enligt artikel 27.3 b i Dublin III-förordningen.
12 Enligt artikel 27.3 c i Dublin III-förordningen.
13 Enligt artikel 27.3 c i Dublin III-förordningen.
14 Se dom av den 13 november 2018, X och X ( C‑47/17 och C‑48/17, EU:C:2018:900, punkt 57).
15 Se dom av den 13 november 2018, X och X ( C‑47/17 och C‑48/17, EU:C:2018:900, punkt 69).
16 Se dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 57). Se, även, det förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat (KOM(2008) 820 slutlig), som kommissionen lade fram den 3 december 2008, särskilt punkterna 3, 6, 8 och 12.
17 Se dom av den 31 maj 2018, Hassan ( C‑647/16, EU:C:2018:368, punkterna 57 och 58).
18 C‑19/08, EU:C:2009:41. Denna dom rör tolkningen av rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1), vilken upphävts genom Dublin III-förordningen (se artikel 48 i den förordningen).
19 Se dom av den 14 januari 2021, The International Protection Appeals Tribunal m.fl. ( C‑322/19 och C‑385/19, EU:C:2021:11, punkt 88 och där angiven rättspraxis).
20 Se förlag till avgörande från generaladvokaten Pikamäe i de förenade målen Bundesrepublik Deutschland (Administrativ vilandeförklaring av överföringsbeslutet) ( C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:433, punkt 58).
21 Se dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 59).
22 Se fotnot 5 i förevarande förslag till avgörande.
23 Med undantag för S.S., som även är part i mål C‑338/21. Uppskov med verkställigheten av överföringsbeslutet beviljades nämligen i samband med en ansökan om omprövning av beslutet att inte bevilja ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd som avses i artikel 8 i direktiv 2004/81.
24 Även om jag, i likhet med generaladvokaten Sharpston i hennes förslag till avgörande i målet Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:579, fotnot 47), medger att denna bestämmelse snarare bör utgöra ett undantag än en regel.