Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 16 december 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

3 De tolkningsfrågor som har ställts i förevarande mål är i allt väsentligt identiska med de som har ställts av Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) i det ännu inte avgjorda målet Minister for Justice and Equality (C‑480/21), vilket inte omfattas av förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

4 C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, nedan kallad domen Minister for Justice and Equality.

5 C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, nedan kallad domen Openbaar Ministerie.

6 Genom dessa reformer, som rör författningsdomstolen, de allmänna domstolarna, Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen) (nedan kallat KRS) och åklagarmyndigheten, har den verkställande och lagstiftande maktens inflytande över rättsväsendet förstärkts, varigenom domstolarnas oavhängighet har minskat. Jag avser framför allt de ändringar som under 2018 infogades i ustawa o Sądzie Najwyższym (lag om Högsta domstolen), vilka var föremål för domen av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531), och 2019 års ändringar av ustawa – Prawo o ustroju sądów powszechnych (lag om de allmänna domstolarnas organisation) och ustawa o Sądzie Najwyższym (lag om Högsta domstolen) samt 2017 års ändringar av ustawa o Krajowej Radzie Sądownictwa (lag om KRS), vilka var föremål för domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C‑791/19, EU:C:2021:596). Bestämmelserna om ändring av lagen om de allmänna domstolarnas organisation, lagen om Högsta domstolen och vissa andra lagar har dessutom, inom ramen för det pågående fördragsbrottsförfarandet i målet C‑204/21, kommissionen/Polen, varit föremål för beslutet av domstolens vice ordförande av den 14 juli 2021, kommissionen/Polen ( C‑204/21 R, EU:C:2021:593) (nedan kallat beslutet av den 14 juli 2021), i vilket det förordnades att tillämpningen av de nationella bestämmelserna i fråga ska upphöra, beslutet av domstolens vice ordförande av den 6 oktober 2021, Polen/kommissionen ( C‑204/21 R-RAP, EU:C:2021:834), i vilket ansökan om upphävande att beslutet av den 14 juli 2021 avslogs, och beslutet av domstolens vice ordförande av den 27 oktober 2021, kommissionen/Polen ( C‑204/21 R, ej publicerat, EU:C:2021:877), i vilket det förordnades att Republiken Polen ska betala ett vite till dess att denna medlemsstat iakttar de skyldigheter som följer av beslutet av den 14 juli 2021 eller, om så inte sker, till dess att slutlig dom meddelats i målet C‑204/21. Frågan om de polska domstolarnas oavhängighet är även föremål för förhandsavgörande i de pågående målen C‑181/21 (G) och C‑269/21 (BC och DC). Den hänskjutande domstolen har för sin del särskilt hänvisat till ustawa o zmianie ustawy o Krajowej Radzie Sądownictwa oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om KRS och vissa andra lagar) av den 8 december 2017 (Dz. U., 2018, position 3), vilken trädde i kraft 2018 och rör KRS roll vid utnämningen av ledamöter av polska domstolar, eftersom Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) i sin resolution av den 23 januari 2020 (BSA I-4110–1/20) slog fast att KRS enligt den lagstiftning som trädde i kraft 2018 inte är ett oavhängigt organ, utan är direkt underordnat den politiska makten.

7 Se dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982), dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234), dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) ( C‑824/18, EU:C:2021:153), dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798), och dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. ( C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931).

8 Dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531), dom av den 5 november 2019, kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet) ( C‑192/18, EU:C:2019:924), och dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C‑791/19, EU:C:2021:596). Ett fjärde fördragsbrottsförfarande gentemot Republiken Polen rörande det nya regelverket med disciplinåtgärder har ännu inte avgjorts av domstolen (mål C‑204/21, kommissionen/Polen, se de beslut som anges i fotnot 6 ovan).

9 Denna situation föranledde för övrigt Europeiska kommissionen att den 20 december 2017 anta ett motiverat förslag i enlighet med artikel 7.1 FEU angående rättsstatsprincipen i Polen (förslag till rådets beslut om fastslående av att det finns en klar risk för att Republiken Polen allvarligt åsidosätter rättsstatsprincipen, COM(2017) 835 final), som rådet inte ännu har yttrat sig om. Kommissionen har även mer nyligen uttryckt allvarlig oro i 2021 års rapport om rättsstatsprincipen i Europeiska unionen (COM(2021) 700 final) – i kapitlet om situation när det gäller rättsstatsprincipen i Polen (SWD(2021) 722 final). Inom ramen för Europarådet har dessutom nämnda situation varit föremål för resolution 2316 (2020) av den 28 januari 2020 från Europarådets parlamentariska församling om funktionen hos de demokratiska institutionerna i Polen och yttrande nr 977/2020 av den 22 juni 2020 från Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (nedan kallad Venedigkommissionen) om ändringarna av lagen om allmänna domstolars organisation, lagen om Högsta domstolen och vissa andra lagar i Polen (CDL-AD (2020)017). Det ska även påpekas att det europeiska nätverket för domstolsadministrationer (ENCJ) i sin generalförsamling, vilken hölls i Vilnius (Litauen) den 28 oktober 2021, beslutade att utesluta KRS ur ENCJ.

10 I den domen, varav endast domslutet för närvarande är tillgängligt, slog Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) fast att vissa grundläggande unionsrättsliga bestämmelser (nämligen artiklarna 1 första stycket, 2, 4.3 och 19.1 andra stycket FEU), framför allt i den mån de fastställer principen om unionsrättens företräde, strider mot vissa grundläggande bestämmelser i den polska konstitutionen och att det följaktligen inte är uteslutet att den kommer att använda sin behörighet och direkt pröva huruvida EU-domstolens domar är författningsenliga och även slå fast att de inte är tillämpliga i den polska rättsordningen.

11 Stb. 2004, nr 195.

12 Stb. 2021, nr 155.

13 Det rör sig om ändringar av lagstiftningen om domstolarna, bland annat ustawa r. o zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych, ustawy o Sądzie Najwyższym oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om allmänna domstolars organisation, lagen om Högsta domstolen och vissa andra lagar) av den 20 december 2019 (Dz. U. 2020, position 190). Enligt denna lagstiftning medges inte att polska domstolar prövar en grund som avser utnämningen av en domare eller lagenligheten i tjänstgöringen som domare. Se, för ett liknande resonemang, Venedigkommissionens yttrande nr 977/2020.

14 Se punkt 20 ovan.

15 Se fotnot 13 ovan.

16 Den enda frågan i mål C‑562/21 PPU.

17 Den första frågan i mål C‑563/21 PPU.

18 Den andra frågan i mål C‑563/21 PPU.

19 Den tredje frågan i mål C‑563/21 PPU.

20 Domstolen har i sin praxis preciserat att ett av syftena med detta system är att en eftersökt person som befinner sig i en annan medlemsstat än den där denne påstås ha begått ett brott inte ska undkomma straff (domen Openbaar Ministerie, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

21 Domstolen har preciserat att medan verkställighet av en europeisk arresteringsorder utgör huvudregeln, har möjligheten att vägra verkställighet utformats som ett undantag som ska tolkas strikt (se domen Minister for Justice and Equality, punkt 41 och där angiven rättspraxis, och domen Openbaar Ministerie, punkt 37).

22 Dessutom är de enda villkor som får uppställas för verkställighet av en europeisk arresteringsorder de villkor som på ett uttömmande sätt anges i artikel 5 i detta rambeslut.

23 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191) och dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 82) (nedan kallad domen Aranyosi och Căldăraru). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i de förenade målen L och P (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:925, punkt 39).

24 Se domen Aranyosi och Căldăraru (punkterna 88, 89, 92 och 94).

25 I det målet rörde det sig om en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling av frihetsberövade personer i den utfärdande medlemsstaten, i förhållande till den norm för skydd av grundläggande rättigheter som garanteras i unionsrätten, särskilt artikel 4 i stadgan.

26 Närmare bestämt medför bristande oavhängighet hos domstolarna i den utfärdande medlemsstaten till följd systembrister eller allmänna brister i denna medlemsstat (domen Minister for Justice and Equality, punkterna 61–67) en kränkning av den grundläggande rätten till en opartisk domstol och följaktligen av det väsentliga innehållet i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång (domen Minister for Justice and Equality, punkt 75).

27 Domstolen har preciserat att det är endast när det föreligger ett beslut där Europeiska rådet, under de villkor som anges i artikel 7.2 FEU, har slagit fast att de principer som fastställs i artikel 2 FEU, exempelvis de principer som ingår i rättsstatsbegreppet, allvarligt och ihållande åsidosätts i den utfärdande medlemsstaten, varefter rådet har avbrutit tillämpningen av rambeslut 2002/584 i förhållande till den medlemsstaten, som den verkställande rättsliga myndigheten blir skyldig att med automatik vägra att verkställa de europeiska arresteringsorder som utfärdas av den medlemsstaten, utan någon skyldighet att göra någon som helst konkret bedömning av den verkliga risken för en negativ inverkan på det väsentliga innehållet i den berörda personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång (se domen Minister for Justice and Equality, punkt 72, och skäl 10 i rambeslut 2002/584).

28 Se domen Minister for Justice and Equality (punkt 79).

29 Domstolen preciserade att under omständigheterna i det målet kunde den verkställande rättsliga myndigheten inte neka varje domstol i den utfärdande medlemsstaten, som till sin natur agerar helt oavhängigt den verkställande makten, ställning som utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i nämnda bestämmelse och att förekomsten av sådana brister inte nödvändigtvis påverkar de avgöranden som domstolarna i nämnda medlemsstat kan komma att fatta i varje enskilt fall (domen Openbaar Ministerie, punkterna 41 och 42).

30 Se domen Openbaar Ministerie (punkt 60).

31 Domen Minister for Justice and Equality (punkt 79). Se punkt 39 ovan.

32 Se domen Openbaar Ministerie (punkt 61).

33 Se domen Minister for Justice and Equality (punkt 59) och domen Openbaar Ministerie (punkt 61). Det ska påpekas att även om domstolen i den förstnämnda domen slog fast att situationen i fråga kan medföra att den verkställande rättsliga myndigheten undantagsvis har rätt att avstå från att vidta åtgärder med anledning av den europeiska arresteringsordern, preciserade den i den sistnämnda domen att den verkställande rättsliga myndigheten i denna situation ska avstå från att verkställa den europeiska arresteringsordern.

34 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till att domare utnämns på förslag av KRS i enlighet med lagen om ändring av lagen om KRS och vissa andra lagar av den 8 december 2017.

35 C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232 (nedan kallad domen Omprövning Simpson).

36 Se förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17).

37 Domen Omprövning Simpson (punkt 74). Se Europadomstolen, 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, § 226–228), och Europadomstolen 22 juli 2021, Reczkowicz mot Polen (CE:ECHR:2021:0722JUD004344719, § 218).

38 Domen Omprövning Simpson (punkt 75).

39 Domen Omprövning Simpson (punkt 79).

40 C‑487/19, EU:C:2021:798 (punkt 130).

41 Också det målet avser europeiska arresteringsorder som har utfärdats av polska myndigheter för lagföring och verkställighet av fängelsestraff. I sin begäran om förhandsavgörande har Supreme Court (Högsta domstolen) påpekat dels att den på grund av ett slumpmässigt system för tilldelning av mål inte har möjlighet att fastställa sammansättningen av de domstolar som de berörda kommer att ställas inför, dels att de berörda personerna inte vid domstol kommer att kunna bestrida sammansättningen av den domstol som de kommer att ställas inför, även om de skulle anse att det förkommit brister i samband med sammansättningen. Den hänskjutande domstolen vill följaktligen få klarhet i huruvida systembristerna eller de allmänna bristerna inom det polska domstolsväsendet är så omfattande att de i sig medför en kränkning av det väsentliga innehållet i rätten till en rättvis rättegång, vilket skulle innebära att den kan avstå från att vidta det andra steget i prövningen i två steg.

42 Se punkterna 37–40 ovan.

43 Se fotnot 6 ovan.

44 Se fotnot 13 ovan.

45 Det måste tyvärr konstateras att sedan begärandena om förhandsavgörande i de förevarande målen ingavs har situationen utvecklats på ett synnerligen oroväckande sätt mot bakgrund av Författningsdomstolens dom.

46 I denna praxis har domstolen nämligen konstaterat att flera aspekter av reformerna av det polska domstolsväsendet strider mot den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, eftersom vissa domstolar i denna medlemsstat inte är oavhängiga. Se, bland annat, den nyligen meddelade domen av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798).

47 Se punkt 31 ovan.

48 Det ska påpekas att en eventuell vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder inte påverkar möjligheten att, när så är möjligt enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning, lagföra den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern i fråga i den verkställande medlemsstaten för samma gärningar som de som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern eller att denna medlemsstat själv åtar sig att verkställa det straff eller den åtgärd för vars verkställighet den europeiska arresteringsordern har utfärdats. En sådan möjlighet föreskrivs för övrigt i artikel 4.2 och 4.6 i rambeslut 2002/584 bland skälen till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras.

49 Den hänskjutande domstolen har särskilt hänvisat till att domare utnämns på förslag av KRS i enlighet med lagen om ändring av lagen om KRS och vissa andra lagar av den 8 december 2017.

50 Se punkt 21 ovan.

51 Här instämmer jag inte i de argument som har anförts av X, enligt vilka det till och med i ett sådant fall för det första inte är uteslutet att en tvist eller begäran om verkställighet av fängelsestraff blir föremål för domstolsbehandling en viss tid efter överlämnandet, exempelvis till följd av en begäran om omprövning av straffet, villkorlig frigivning, uppskjutet straff eller benådning och för det andra är felaktigt att utgå från principen att det föreligger en slutlig dom, vilket han vill göra gällande vid domstol. Enligt min mening är den verkställande rättsliga myndigheten nämligen inte skyldig att vidta en allmän och hypotetisk granskning av domstolsväsendet i den utfärdande medlemsstaten i syfte att undvika att det kan föreligga en risk för att den överlämnade personens ärende i ett eventuellt efterföljande skede av ärendet inte avgörs på ett oberoende sätt.

52 Det ska preciseras att denna slutsats avser inverkan i de konkreta fallen av de systembrister eller de allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, det vill säga att domstolarna inte är oavhängiga på grund av att brister förekommit vid utnämningen av flera domare. Den avser inte de eventuella följderna i dessa samma fall av andra systembrister eller allmänna brister vad gäller domstolsväsendet i den utfärdande medlemsstaten, såsom brister vad gäller de disciplinära förfarandena gentemot domare (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596). Under antagandet att den eftersökta personen tillhandahåller uppgifter som föranleder konkreta tvivel om den inverkan som systembristerna eller de allmänna bristerna vad gäller de disciplinära förfarandena gentemot domare har i hans eller hennes situation, ankommer det i ett sådant fall på den verkställande rättsliga myndigheten att, eventuellt på basen av uppgifter som lämnats av den utfärdande medlemsstaten i enlighet med artikel 15.2 i rambeslut 2002/584, kontrollera om det med beaktande av de relevanta kriterierna finns tillräckliga skäl att tro att förekomsten av eller risken för disciplinära förfaranden kan ha påverkat det beslut (om straff eller lagföring) som den europeiska arresteringsordern grundas på. Av begärandena om förhandsavgörande framgår emellertid inte att denna fråga har uppkommit i de nationella målen.

53 Se, beträffande förvärringen av systembristerna och de allmänna bristerna, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i de förenade målen L och P (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:925, punkt 76, och domen Openbaar Ministerie,punkt 60.

54 Bedömningen hade däremot varit en annan om bristerna hade gällt en annan aspekt, exempelvis de regler som säkerställer utnämnda domares behörighet eller längden på deras förordnanden (se, för ett liknande resonemang, domen Omprövning Simpson, punkterna 77–81).

55 Jag hänvisar här framför allt till beslutet av den 14 juli 2021, i vilket det förordnades att Republiken Polen tillfälligt ska upphöra med tillämpningen av flera nationella bestämmelser rörande oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen till dess att slutlig dom meddelats i målet C‑204/21, och beslutet av domstolens vice ordförande av den 27 oktober 2021, kommissionen/Polen ( C‑204/21 R, ej publicerat, EU:C:2021:877), i vilket det förordnades att Republiken Polen ska betala ett vite, för att avskräcka denna medlemsstat från att förhala en anpassning av sitt agerande till nämnda beslut. Under förhandlingen angav Republiken Polens företrädare att tillämpningen av lagen i fråga har avbrutits till följd av beslutet av domstolens vice ordförande av den 14 juli 2021, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

56 Eftersom de brott som den hänskjutande domstolen har angett utgör icke-politiska brott och inte är brott för vilka de berörda personerna kan frukta inblandning från den verkställande makten, är det vid första anblicken – utan att det påverkar den hänskjutande domstolens konkreta bedömning – osannolikt att brottens art i sig kan medföra en verklig risk för att de berörda personerna inte kommer att dömas på ett oberoende sätt.

57 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till den lagstiftning som trädde i kraft den 14 februari 2020 (se punkt 21 ovan). Det ankommer på den att kontrollera huruvida de kontroversiella bestämmelserna i denna lagstiftning kommer att vara i kraft vid ett eventuellt överlämnande av de eftersökta personerna, mot bakgrund av de preciseringar som Republiken Polens företrädare lämnade vid förhandlingen (se fotnot 56 ovan).

58 I detta sammanhang kan det vara lämpligt att den eftersökta personen visar att han i den mån det varit möjligt har tagit upp frågan vid de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, bland annat genom att uttömma de rättsmedel som är möjliga enligt denna medlemsstats lagstiftning, och att han har visat prov på omsorg, bland annat genom att delta i rättegången vid den behöriga domstolen i nämnda medlemsstat.

59 Se fotnot 10 ovan.

60 I motsats till vissa avgöranden från författningsdomstolar i andra medlemsstater, åsyftas i Författningsdomstolens dom inte endast och enbart en kontroll av huruvida EU‑domstolen i sina domar eventuellt överskridit sin behörighet (ultra vires), utan där ifrågasätts även de särdrag som är en följd av själva karaktären av unionsrätten, bland annat principen om unionsrättens företräde (se, bland annat, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 166).

61 Jag anser nämligen att Författningsdomstolen dom inte kan ersätta en anmälan i den mening som avses i artikel 50 FEU, mot bakgrund av domen av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999) (se bland annat, för ett liknande resonemang, Repasi, R., Poland’s withdrawal from the Community of Law is no withdrawal from the EU (https://eulawlive.com/), 15 oktober 2021, och Curti Gialdino, C., In cammino verso la Polexit? Prime considerazioni sulla sentenza del Tribunale costituzionale polacco del 7 ottobre 2021, https://www.federalismi.it/; för ett motsatt resonemang se, bland annat, Hofmann, H., Sealed, Stamped and Delivered. The Publication of the Polish Constitutional Court’s Judgement on EU Law Primacy as Notification of Intent to Withdraw under Art. 50 TEU?, i Verfassungsblog, 13 oktober 2021. Det verkar för övrigt som om den polska regeringen hittills har förnekat varje avsikt att utträda ur unionen (se, bland annat, Letter from Prime Minister Mateusz Morawiecki to the Heads of Governments and the Presidents of the European Council, the European Commission and the European Parliament on relations between national law and European law av den 18 oktober 2021, som är tillgängligt på den polska regeringens webbplats, https://www.gov.pl/web/primeminister/letter-from-prime-minister-mateusz-morawiecki-to-the-heads-of-governments-and-the-presidents-of-the-european-council-the-european-commission-and-the-european-parliament-on-relations-between-national-law-and-european-law.).

62 Det ska för övrigt erinras om att Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har ifrågasatt själva kvalificeringen av Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) som en domstol som har upprättats enligt lag, på grund av bristerna vid utnämningen av vissa av dess medlemmar (se Europadomstolen, 7 augusti 2021, Xero Flor w Polsce sp. z o.o. mot Polen, CE:ECHR:2021:0507JUD000490718), och att tidigare domare vid Författningsdomstolen har bestritt att domen är lagenlig (se Statement of retired judges of the Constitutional Tribunal av den 10 oktober 2021, http://themis-sedziowie.eu/).

63 Till exempel har kommissionen inte uteslutit möjligheten att väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen (se uttalande av Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, 21/5163, Strasbourg, 8 oktober 2021). Själva den omständigheten att Författningsdomstolens dom är av fastställande karaktär, eftersom Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) i den har besvarat frågor som ställts av regeringen, har i sig föranlett väldigt kritiska kommentarer vad gäller möjligheten att denna dom är produkten av ett instrumentellt regeringsinitiativ. Vissa författare talar om ett stereotypt svar på frågor som föreslagits av den polska regeringen i syfte att provocera fram en kris inom domstolsväsendet (Atik, J., och Groussot, X., Constitutional attack or political feint? – Poland’s resort to lawfare in Case K 3/21, 18 oktober 2021 (https://eulawlive.com/)).

64 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i de förenade målen L och P (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:925, punkterna 50–52).

65 Jag avser här särskilt området för privaträttsligt samarbete, exempelvis erkännandet och verkställandet av domstolsavgöranden i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande av privaträttsliga avgöranden.

66 Med andra ord kan en nationell domstol i en sådan situation vanligen underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot unionsrätten och garantera den överlämnade personen möjligheten att göra gällande de rättigheter som föreskrivs i unionsrätten och framför allt i stadgan. Det är uppenbart att i detta fall påverkas den enhetliga och effektiva tillämpningen av systemet med den europeiska arresteringsordern inom unionen allvarligt, vilket föranleder de rättsliga verkställande myndigheterna i andra medlemsstater att ifrågasätta de polska domstolarnas oavhängighet och allt oftare vägra att verkställa europeiska arresteringsorder som utfärdats av denna medlemsstat.

67 Enligt den hänskjutande domstolen förefaller detta att vara fallet till följd av den lagstiftning som trädde i kraft den 14 februari 2020, vars tillämpning dock verkar ha avbrutits enligt vad Republiken Polens företrädare påstod vid förhandlingen (se fotnot 56 ovan), vilket det ankommer på hänskjutande domstolen att kontrollera.