Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou föredraget den 4 maj 2023

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets rambeslut av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2008/909).

3 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet om en europeisk arresteringsorder).

4 Se, särskilt, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586) (nedan kallad domen i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet)).

5 I beslutet om hänskjutande anges att beslutet grundades på artikel 83b.2 [led 2] i Gesetz über die internationale Rechtshilfe in Strafsachen (Lagen om ömsesidigt internationellt samarbete i brottmål). Den aktuella situationen faller således, såsom kommissionen likaså påpekat, under artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Enligt den bestämmelsen är det möjligt att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, om den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff enligt sin nationella lagstiftning.

6 Europeiska kommissionens förslag till rådets beslut om fastslående av att det finns en klar risk för att Republiken Polen allvarligt åsidosätter rättsstatsprincipen, COM(2017) 835 final.

7 Domen i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), dom av den 5 november 2019, kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet) ( C‑192/18, EU:C:2019:924), dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982), dom av den 2 mars 2021, A. B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) (C‑824/18, EU:C:2021:153), dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C‑791/19, EU:C:2021:596), dom av den 2 mars 2021, A. B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) (C‑824/18, EU:C:2021:153), och dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. (C‑748/19 till C‑754/19, EU:C:2021:931), samt det pågående målet C‑204/21, kommissionen/Polen.

8 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 (EU:C:2014:2454, punkt 191 och där angiven rättspraxis).

9 Se, exempelvis, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 40 och 41 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten)).

10 I samband med rambeslut 2008/909 se, för ett liknande resonemang, skäl 5 i rambeslutet och Kommissionens tillkännagivande – Handbok om överförande av dömda personer och översändande av fängelsedomar i Europeiska unionen (EUT C 403, 2019, s. 2), punkt 1.2.

11 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198) (nedan kallad domen i målet Aranyosi och Căldăraru).

12 Vilket föreskrivs i artikel 4 i stadgan.

13 I enlighet med artikel 1.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

14 Domen i målet Aranyosi och Căldăraru, punkterna 94 och 104. Se även dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589), och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857).

15 Domen i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), punkterna 61 och 68.

16 Dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, särskilt punkterna 60 och 61) (nedan kallad domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet)).

17 Domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), punkt 66.

18 Ibid., punkterna 83, 86 och 102. Såsom den nederländska regeringen har påpekat meddelades den domen efter det att begäran om förhandsavgörande i förevarande mål hade lämnats in den 30 december 2021. Se, emellertid, även domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), punkt 68.

19 Som det också förklaras i Kommissionens tillkännagivande – Handbok om överförande av dömda personer och översändande av fängelsedomar i Europeiska unionen (EUT C 403, 2019, s. 2) (nedan kallad handboken om överförande), punkterna 2.3.4 och 2.5. Enligt artikel 4.7 i rambeslut 2008/909 får medlemsstaterna emellertid avstå från kravet på samtycke i de situationer som anges i den bestämmelsen.

20 Se fotnot 5 ovan. Denna bestämmelse i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder har samma syfte som artikel 3.1 i rambeslut 2008/909, nämligen att underlätta den dömda personens sociala återanpassning. Se dom av den 13 december 2018, Sut ( C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

21 Se punkt 11 och fotnot 5 ovan.

22 Denna tolkning bekräftas av strukturen i det standardformulär som återges i bilaga I till rambeslut 2008/909, vilket ska översändas till den verkställande medlemsstaten tillsammans med den dom som ska erkännas. I ruta g i formuläret ska den utfärdande myndigheten ange vilka av de scenarier som avses i artikel 4.1 i rambeslut 2008/909 (vilka beskrivs i punkt 39 ovan) som föreligger. Dock anges det att denna uppgift inte är nödvändig om den utfärdande myndigheten genom att fylla i ruta f bekräftar att begäran utgör en uppföljning av en situation som omfattas av artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

23 Se punkt 39 ovan.

24 Se ovan, fotnoterna 8 och 9.

25 Huvudregeln är med andra ord att ådömda straff ska verkställas, medan beslut att inte verkställa ett straff utgör undantag. Vad gäller rambeslutet om en europeisk arresteringsorder se, senast, dom av den 23 mars 2023, LU och PH (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) ( C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkterna 47 och 77 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet LU och PH).

26 Såvitt jag förstår var den omständigheten att rättegången mot MD hölls i hans frånvaro inte relevant när de tyska myndigheterna beslutade att inte verkställa den europeiska arresteringsordern och är inte heller relevant i förevarande mål, med beaktande av de villkor under vilka erkännande av en dom och verkställighet av ett straff får vägras i en sådan situation i enlighet med artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.

27 Se Lenaerts, K. La vie après l’avis: exploring the principle of mutual (yes not blind) trust, Common Market Law Review, vol. 54, nr 3, 2017, s. 805–840, och Mitsilegas, V., Mutual Recognition and Fundamental Rights in EU Criminal Law, i Iglesias Sánchez, S. och González Pascual, M., Fundamental Rights in the EU Area of Freedom, Security and Justice, Cambridge University Press, 2021, s. 235–271, särskilt s. 270 och 271.

28 Se även skäl 13 i rambeslut 2008/909.

29 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), punkt 86, och domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), punkt 68.

30 Se, exempelvis, domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), punkt 42.

31 Dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456).

32 Domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), punkt 33.

33 Domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), punkterna 48 och 50.

34 Domen i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), punkterna 70–72.

35 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), punkt 43.

36 Jag noterar att den fjärde frågan ställts endast för det fall EU-domstolen skulle besvara den första och den andra frågan så att den verkställande myndigheten inte kan vägra erkännande och verkställighet av en ansökan (enbart) med hänvisning till att det förekommer systembrister eller allmänna brister i (eftersom, såsom jag förstår den hänskjutande domstolens resonemang, det inte skulle ankomma på den nationella domstolen utan på EU-domstolen att göra den bedömningen).

37 Se dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku azowieckim m.fl. ( C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931, punkt 75 och där angiven rättspraxis), och, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi ( C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

38 Se, exempelvis, domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), punkterna 78–80 och där angiven rättspraxis.

39 Enligt den polska regeringen följer detta av artikel 75 i ustawa z dnia 6 czerwca 1997 r. – Kodeks karny (lag av den 6 juni 1997 om strafflagen).

40 Dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026) (nedan kallad domen i målet Ardic).

41 Se även domen i målet LU och PH, punkt 53.

42 Se analogt även domen i målet LU och PH, punkterna 65–68 och 70 där det anges att den brottmålsdom som meddelats i den tilltalades utevaro och utan vilken uppskov med frihetsstraffet för vars verkställande den europeiska arresteringsordern utfärdades i det fallet inte skulle ha återkalla, utgör en del av förhandlingen i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet om den europeiska arresteringsordern.

43 Det ska tilläggas att i motsats till ordningen i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innebär rambeslut 2008/909 inte överföring av den dömda personen från den verkställande medlemsstaten till den utfärdande staten, utan motsatsen, eller också innebär den ingen överföring alls, när den berörda personen, såsom MD, redan befinner sig i den verkställande staten.